"De biter tillbaka och de biter hårt" 

Bråket om Lundells brev. Det handlar om den unga tjejen mot den kända rockgubben, säger Karolina Ramqvist.

Den upphovsrättsliga konflikten mellan Ulf Lundell och Bokförlaget DN lär inte sluta i
tingsrätten. 

Förlagschefen Albert Bonnier som givit ut den hårdlanserade "Fittstim"-antologin "har inte
hört ett ljud" från vare sig Lundell, polisen eller Författarförbundets jurist. Nils Olsson vid
Citypolisens centralregister i Stockholm har ingen anmälan från Ulf Gerhard Lundell
registrerad. Och på författarens och rockartistens förlag, Wahlström & Widstrand,
uppger Unn Palm att hon "inte vet" om någon anmälan någonsin kommer att göras: 

- Det är Ulfs sak att polisanmäla om han vill, jag har sagt vad jag har att säga. Det har
blivit så väldigt infekterat, säger hon kort och förklarar bestämt att Lundell inte vill
medverka i någon intervju för DN: "Han är oerhört plågad av pressen som du förstår,
det är ingen idé att jag frågar en gång." Samma besked lämnar Johan Olsson på
skivbolaget EMI efter att DN föreslagit en intervju med både Ramqvist och Lundell
närvarande. 

Så frilansjournalisten och DN-recensenten Karolina Ramqvist - hon som stack tändstickan i debattbrasan med sin recension av Lundells sångbok - får sitta ensam i sitt
kök på Södermalm och försöka förklara vad som hänt och varför. 

Hon har just kommit tillbaka från Jamaica. Dit åkte hon av en händelse för reportage den 18 mars, samma dag som antologin "Fittstim" släpptes. Av sin mamma har hon nu fått en trave pressklipp om tidningsdebatten. 

- Debatten berättar mer än Lundells brev, den är så typisk, säger hon och blåser hettan ur kaffet. Det är en massa skapande etablerade män som träder fram för att "vårda upphovsrätten". Jag har skrivit en egen bok innan "Fittstim". Jag är också författare, jag skulle också kunna gå med i Författarförbundet. Men om jag hade skrivit ett sådant lågt brev till Lundell, typ: "Gå och runka, lilla gubbe!" så hade ingen i världen hävdat att det varit ett "litterärt verk". 

- Är det så att för att man är "konstnär" så är alla ens handlingar skyddade - och goda? Jag begriper faktiskt inte det. 

Många tycker att det är omdömeslöst att publicera ett brev som uppenbarligen är skrivet i stark affekt. Att du använder samma vapen och ammunition. 

- Jag tänkte i och för sig när jag satte punkt i recensionen att det var ganska . . . grovt. Men samtidigt så tyckte jag att det blev en bra text. Att det var något viktigt för mig att
formulera och recensionen var ju inte alls riktad mot honom, utan hela förpackningen av
boken och den sjuka dyrkan av hans livsstil. 

Karolina Ramqvist tycker att det är aningslöst av en folkhems-ikon av Lundells mått att tro att brev till andra skribenter med automatik är privata. 

- För mig är det självklart att yttrandefriheten går före upphovsrätten. Om jag fått ett så här smutsigt och äckligt brev från vem som helst så hade det också varit offentligt. Lundell skriver själv ständigt om igenkännbara personer i sina egna romaner. Hade jag skrivit till honom hade jag kalkylerat med att brevet kunnat hamna i hans böcker, säger hon. 

Avgörande för beslutet att publicera brevet var inte "äcklighetsgraden" utan att hon inte
kunnat spåra någon vilja till meningsutbyte från Lundells sida. 

Ska inte en kritiker tåla kritik - till och med grova på- hopp? 

- Jo, absolut. Hade han skrivit i avsikt att få ett svar av mig så hade jag aldrig publicerat
det. Hade det funnits två rader i hans brev som handlade om min recension så hade det
varit en helt annan sak. Men var hans brev - som han nu hävdar - riktat till mig enbart som "recensent" så borde han väl inte skrivit det till en kvinna? "Lilla gumman som saknar
pojkvän" - det är väl inte riktat till någon könlös recensent. Det är bara . . . skitknäppt.
 

Budskapet i Ulf Lundells brev är för henne glasklart: Reta inte upp de raggiga gamla
slagbjörnarna i kulturmanegen. De biter tillbaka och de biter hårt. 

- Det är så enkelt: Hela den här grejen handlar ju bara om Den unga tjejen mot Den kända rockgubben. Hade jag varit en femtioårig recensent så hade det aldrig blivit
så här. 

Att vara tjugotvåårig fittstimsfeminist är samtidigt en mer än tacksam debattposition. Den som säger emot dig riskerar att blixtsnabbt bli avfärdad som slipprig maktgubbe, slagbjörn. 

- Självklart, du har alldeles rätt i det. Det är ett slags jätteproblematiskt VIP-kort jag har
- men det är ju fortfarande maktgubbarna som vinner . . . 

Positionerna består. 
- Jag visste att Lundell fungerade så här - och att pressen gör det; att journalisterna ringer hela tiden, är som galna och erbjuder en massa pengar för att man ska ställa upp på intervjuer. Jag har inte dragit några stora nya lärdomar av den här debatten, säger hon. 

- Om jag får ett likadant brev i morgon så kommer jag att göra exakt likadant. 

Vi hörs! 

Tillbaka till förstasidan Ulf  Lundell -Sveriges största rockpoet