En artists död och uppståndelse
 

I GAMLEBY FOLKPARK är naturen del i scenografin, när rockstjärnorna stampar in sina tolvor har de en skogsbacke bara några meter från bootsen, och regnar det så regnar det även på scenen.
Den här kvällen för tio år sedan regnade det, Ulf Lundell slog på arslet och höll på att slå ihjäl sig. Det var en märklig turné, den han gjorde för tio år sen. 

Eftersom jag hade i uppdrag att göra en tidning om den följde jag den noggrant, och det var hemskt eftersom jag trots det lyckliga slutet i Gamleby var övertygad om att jag bevittnade två dödsfall. Ulf Lundells som artist. Ulf Lundell som människa.
 

I GRUNDEN
handlar det om den förbannade ångesten, om kreativa och tänkande och rädda och hämmade personers rädsla för att inte prestera enligt förväntan, och hur de på olika vis försöker ta sig runt ångesten. Många super, många artister super. Musikhistorien är full av inställda spelningar, avbrutna
spelningar, spelningar som borde ha avbrutits, och det vet gudarna att det inte är lätt att vara vare sig människa eller artist; att gång på gång ge sig ut på den slaka linan, att påkalla uppmärksamhet, att äska tystnad, leverera. 

Då och då kantrar det och man ska vara försiktig med att peka finger. För Ulf var det som mest illa i Borgholm. Bilden i den här krönikan är från Borgholm, den berättar
om en spillra till artist som glömt att han sekunden tidigare kastat bort sin livlina, sin textlapp, den berättar rätt brutalt om ett fritt fall.
 

ALLA KUNDE SE  
Media rapporterade och när jag i förra veckan återigen träffade Ulf i Gamleby, låt oss säga för ett 
tioårsjubileum, så berättade han om hur genomklappningen i Borgholm förändrade hans liv. I sju åtta år därefter tänkte han på landsflykt, skam, ångest, folks blickar, alla jävlar lade sig i, och eftersom publiken därefter i huvudsak kom till spelningarna för att se om han var packad eller ej försvann sjävla meningen med artisteriet. 

I dag känner han sig annorlunda. I dag ger han både sitt liv och sitt artisteri en chans. Han har slutat snubbla sig igenom tillvaro och konserter, prestationsnojan och hämningarna finns där fortfarande, men han slåss med andra vapen och är därför som artist tydligare och bättre. Gå och se honom.
 

HAN ÄR NÄRVARANDE 
Han är den han är, man ser hans blick. Tidigare var konserterna avbrott i barhängandet, men nu är han fokuserad, han har bytt ut drinkarna mot skrivande, efter varje konsert sitter han på rummet till morgontimmarna och skriver, tankar, intryck, teorier, kanske till och med en bok. Han leker med arragemang och låtlistor, han leker med konsten, lever med den, och kanske har han aldrig varit bättre. 

Gå och se honom, lyssna på honom. Ulf Lundell är numera en vit man, en i alla avseenden vit man.
 

Vi hörs! 

Tillbaka till förstasidan Ulf  Lundell -Sveriges största rockpoet