I Norrköping har Ulf Lundell inte varit sedan 1988. Men ikväll är det dags igen. 

En levande legend i stan

När han för tio år sedan blev nykter offentligt samtidigt som han offentliggjorde sin tro "på en högre makt", kraxade många olyckskorpar att Ulf Lundell var slut som artist. Evangeline-turnén 1988 var den första som genomfördes med den nyktre Lundell. Den blev kanske inte en flopp, men den riktiga Lundell-hysterin infann sig aldrig. 

När nästa turné inleddes var farhågorna stora. Vem var det man skulle få möta, den gamla vilda rumlaren, eller den stillsammare grubblaren Lundell? Ingetdera visade det sig. Det andliga temat från Evangeline-turnén var betydligt nedtonat och i stället bjöd Lundell på en resa genom sina 16 år som rockartist. 

Premiären i Vadstena fick fina recensioner. En glad, spelsugen man bjöd på härlig underhållning. Några gig senare började dock problemen. Lundell hade fått ett återfall och uppträdde onykter på scenen. Skandal, skrek rubrikerna på löpsedlarna. Nu skulle artisten som lyfts upp till nationalskald störtas från tronen och tvingas till avbön. 

Det sägs att motgångarna adlar mannen och de många motgångar Ulf Lundell har haft verkar, av någon anledning, ha givit honom en inre styrka och idag möter publiken en mognare artist, en man som vet vad han vill och vad han kan. 

Här i Norrköping vill vi gärna framhålla Ulf Lundells anknytning till vår stad. Det var år 1971 som han tillsammans med några kompisar bodde i kollektiv och odlade biodynamiskt, inspirerade av Gröna Vågen-idéerna. Huset de hyrde låg två mil väster om stan, på vägen ut mot Skärblacka. Hyran var billig, 135 kronor i månaden mot att de åtog sig göra vissa reparationsarbeten. 
Dagarna ägnades främst åt att njuta av friheten, att för en tid fly undan vuxenlivets alla krav och förpliktelser. Ibland tvingades man dock att arbeta för att försörja sig. 

Ulf Lundell arbetade motvilligt, mycket motvilligt, bland annat med att plocka gurkor och med att sortera tomflaskor på Pripps. Han lär också under en 14-dagarsperiod ha arbetat med att bära pärmar och dra kopior i Rådhuset. 

Om det sistnämnda är med sanningen överrensstämmande vet inte jag, men sant är i alla fall att han arbetade en dag i hamnen. Eller snarare en halv dag. Som stuvare. Hans uppgift var att bära femtio kilo tunga säckar fyllda med salpeter: "Vi jobbade i par. Försökte få grepp om dom där säckarna, slängde upp dom i trave och sedan vinschades dom upp ur det djupa schaktet. Jag spydde vid lunch. Det var mjölksyra överallt. Fingrarna var stela, ville inget mera, hatade de där jävla säckarna, tempot. Gjorde en inte särskilt ärofylld sorti, dröp av, cyklade hem, fri men fattig."

Annars arbetade Ulf Lundell med att skriva på en omfattande roman som skulle få läsaren att tappa fattningen. Och det var väl precis vad den gjorde. När Jack kom ut 1976 slog den ut tidigare upplagerekord för debutantförfattare med hästlängder. 

I romanen och i intervjuer har Lundell berättat om sin tid som Norrköpingsbo. Han menar att det var en konstig stad där människorna slog varann på käften i stället för att kommunicera. 

Ulf Lundell har både musikaliskt och litterärt jämförts med flera av de riktigt tunga namnen. Om man skulle snacka med honom om saken skulle han förmodligen vifta avvärjande med handen och säga: Jag kör mitt eget race. 

Men visst har Lundell sina husgudar. En av de första var Cliff Richard. Julen 1959 fick han en EP med bland annat låten Livin' Doll av sina föräldrar. Efter att ha lyssnat på den bestämde sig den unge Lundell för att bli rockstjärna. Med morsans hårborste som mikrofon mimade han framför spegeln, och drömde om en scenkostym med svarta slacks, rosa kavaj, svart skjorta och rosa slips. I Bildjournalen läste han att Cliff Richards favoriträtt var en ris- och curry-röra. Således började Lundell äta ris och curry. Äta förresten. Maten pressades ner, med mycken möda. Men skulle man nu vara stjärna, så skulle man. Några halvmesyrer gillades inte. 

Senare kom Bob Dylan, Donovan och Beatles som blev mentorer inom musiken. När han en gång hörde Walking on Sunset med John Mayall blev han alldeles tagen. Det var precis så där hans musik skulle låta. Den skulle kännas i ljumskarna. 

Och när han 1975 såg Bruce Springsteen på Konserthuset i Stockholm bestämde han sig för att om det skulle se ut, så skulle det se ut precis så. 

Många har undrat varför Ulf Lundell inte försökt nå utanför Sveriges gränser med sin musik. Men Lundell menar att det finns en storhet i att skriva på svenska. Han hade dock under en period planer på att göra en engelsk LP under pseudonym. Bobby Boom and the Blankouts skulle han och hans band kalla sig och LP:ns titel skulle vara Real Home for The Boys. Det blev dock aldrig något med projektet. 

Ulf Lundell har ett kluvet förhållande till turnélivet. Efter varje turné har han svurit dyrt och heligt och sagt att det var sista gången. Men han kommer tillbaka, år efter år. I Norrköping har han inte varit sedan 1988. Men ikväll är det dags igen. 

I pressen har det som vanligt talats om "den nye Lundell". Det är en Lundell som har distanserat sig från myten om sig själv, som har mognat som artist och fått ny skärpa. 
 

FAKTA ULF LUNDELL 
Namn: Ulf Gerhard Lundell 
Ålder: 47 
Bor: På Söder i Stockholm 
Familj: Barnen Calle, 20, Sanna, 19 och Love, 16 tillsammans med hustrun Barbro. Sascha, 7 år tillsammans med Fredrika Gunnarsdotter Stjärne-Lundell. Hunden Spike. 
Mest önskade låten  
i Norrköping: Jag går på Promenaden. 
Aktuell: Spelar på Himmelstalundshallen i kväll.
 
 

Vi hörs! 

Tillbaka till förstasidan Ulf  Lundell -Sveriges största rockpoet