Artikeln är tagen från:
Veckans Affärer 2 december 1996
Författare: Ulf Lundell
Jag gav, inte sålde, Öppna landskap
till Guinness
Francie Conway heter en irländsk man som för några
år sen
spelade in min sång Öppna landskap på sitt modersmål.
Det tyckte
jag om. Liksom jag har gillat versionerna på isländska,
norska,
danska, estniska, färöiska. Det värmer mej att
den låten har
hittat ut i det skandinaviska, och till det irländska alltså
även. Jag har en gammal vurm för Irland. Poeterna,
författarna,
utmarkerna, musiken, sångerna, det gaeliska, det keltiska.
Så
har det varit länge, Nu sen jag besökt ön har
kärleken icke
svalnat, fördjupats istället och min längtan tillbaka
är
konstant.
Veckans Affärer påstår att jag sålt denna
min sång till
bryggerijätten Guinness för snöda pengar. Så
är icke fallet.
Francie hörde av sej till mej och frågade om det var
ok om han
spelade låten på ett slags jippo för Guinness
i Stockholm.
Möjligen skulle låten användas av Guinness i
reklam här i
Sverige, det vet jag faktiskt inte och brytt mej heller icke
om.
Jag sa ok. Varsågod, go ahead. Så spontan och obetänksam
tillåter jag mej själv att vara om det så känns
för. Jag gav,
eller lånade,Guinness låten, i egenskap av Conway.
Det är
skillnad: att ge, att sälja; en väsentlig skillnad.
För mej är
den rentav avgörande. För mej är det svarta ölet
Guinness en god
bit av den irländska själen. Mer än ett öl
så att säga. En
nykterist som jag kanske borde hålla sej för god för
att hjälpa
till att sälja öl, men så god har jag aldrig
haft några planer
på att bli. Jag tycker mycket om tanken på pubar
som osar av
vått ylle och rök och sånger och historier.
Möjligen passar jag
själv numera bäst bakom bardisken eller rentav utanför
på torget,
men den goda gemenskapen är jag gärna med om att hålla
vid liv,
eller rentav återupprätta. |