Ulf Lundell, 26, musiker och författare till Jack, romanen om 70-talets generation:

- Jag lider av framgången

Alla läser hans Jack - Stockholmsskildringen om hasch brudar och hålligång, som nu ska filmas av Janne Halldoff. Hans andra LP har just kommit ut. Plötsligt är Ulf Lundell geniförklarad. - Det är jättesvårt med framgången, den förändrar människor. Jag känner att jag måste dra snart...

Ulf Lundell har en grop i hakan och rastlösa ögon. Han har en pärla i höger öra - men den ser man knappt för håret. I svarta jeans, svart polo och beige poplinjacka ser han ut som en kille som levt mycket, druckit mycket, mycket. Och han säger själv att det inte är mycket som kan förvåna honom längre. 

- Om jag blivit cynisk på kuppen? Nä, inte cynisk precis. Men alla människor är ju så mycket. Folk bär sig åt på de mest häpnadsväckande sätt. Jag gör det själv ibland. Inte kan man bli förvånad över något... Han rycker på axlarna. Ulf är inte Jack. Men han har levt som Jack. Slarvigt, slappt, viljelöst. Ett liv där han lullade omkring mellan oändliga partyn och brudar i en hård värld av hålligång, hasch och fyllor. - Inte förvånad ens om din bästa vän svek? Han ser upp från vinglaset. Ser ut över restaurangen där vi sitter och talar om hans bok, hans kompisar i boken och hur han upplever dom. - "Bästa vän"? Jag vet inte om jag har nån precis... Jag har nog alltid varit mest en ensamvarg. 

Och så är det det där med hannar, killar är svåra mot varann, har alltid ett horn i sidan, känner konkurrensen. Sånt där kompisskap som finns i Jack har jag nog aldrig upplevt. Men visst har jag dom som jag kan gå till jämt. Folk jag vet ställer upp. Och skulle dom göra något förvånande skulle jag inte bli förvånad, om du förstår vad jag menar. Alla gör vi en massa dåliga prylar. Det är bara så...
 

- Jag lider verkligen av framgången
Han är som sin bok. Berättar konstaterande - men tar aldrig ställning. Han har sällan ett färdigt svar på en fråga, men samtalar om saker, delar med sig av erfarenheter. Kanske är han en journalistisk begåvning mer än litterär, med sitt nakna, kritiska sätt att iaktta. Och hans sinne för detaljer är präglat av en stor portion humor. Men han talar inte i den takt han skriver. Flödar inte av ord som i Jack. Med sitt dåliga självförtroende är han snarare bly ibland. Åtminstone innan han druckit sitt vin... 

- Vi kanske ska ta en bild av mig här inne, säger han till hälften på allvar och flinar till. - Förr blev jag utkastad härifrån. Nu sitter jag här och ger intervjuer! Det låter odrägligt. Men han säger det lågt och egentligen är det ju just så det är. Numera sitter han bland de "glassiga" (flotta, fina, maxade) anpassade, alla dem han i åratal kämpat för att inte tillhöra. Men idag när han kallas "geni i allt" och framgången dråsar över honom är han inte längre "utanför", obunden, oberoende, ansvarslös, fri... 

- Jag lider verkligen av det. Det börjar bli för mycket nu. Jag känner att snart får det vara bra. Jag måste hitta på nåt. Han ser ut som om han tänkte sticka genast. Säger att först när han läst boken recensioner gick det upp för honom vilket apart liv de levt. - Vi fattade inte då att det var något särskilt. Man trodde alla människor - åtminstone ungdomar, åtminstone för en tid - levde om, och sjöng och drack vin... fast förresten, vi såg ju dom andra, gjorde oss roliga över dom, klart vi måste sett dom!
 

- Ofta skär det sig mellan Barbro och mig
Om drömmen om den totala friheten - och frihetens baksida - handlar Jack. Den handlar - och skenrevolt. Och för Ulfs del har den inneburit många förändringar. Bara en sån sak som att han har pengar numera. Pengar är omöjliga för honom. Men nu kan han betala själv, efter att i många år ha levt på andra - tjejer mest... - Man tänkte aldrig på det. Hade ju ingenting själv. Och ville de betala så varför inte? Om han utnyttjade dem? - Nja, man tänkte inte så... Och idag är det precis lika jobbigt, fast på ett annat sätt. Barbro som jag lever tillsammans med (i en tvåa i Vasastan) träffade jag innan allt det här ståhejet med boken. Då var jag vem som helst för henne. Idag när jag har pengar tycker hon ibland att hon står i vägen för henne. Ofta skär det sig, för hon har ett vanligt jobb med vanliga tider och när jag kommer hem uppvarvad efter t ex en spelning (han spelar med gruppen Nature) eller ett snack med nån sover hon. Sånt är svårt. Jag vet inte hur man gör... 

Han och Barbro har just tagit sig igenom en sån här period. Nu har de pratat igenom saker och ting och har det bra. Men han är medveten om att sån här plötslig framgång förändrar en som människa. Det är svårt att stå emot. Först, när Vargmåne (hans först LP som kom ut i höstas) kom ut var det bara en fråga om att man kunde gå upp på förlaget och hämta nytt förskott. Och det var man ju glad åt. Idag betyder det andra saker när det går bra med något. Det blir nya, större krav på det man gör.

Människors inställning till en förändras, fan va marigt det är... Samtidigt har han blivit av med en stor del av sin rädsla. - Mina relationer till andra är mycket bättre nu, jag känner mig accepterad på ett annat vis. Behöver inte jobba så hårt för att tala om vem jag är. Därför har jag lättare för att närma mig andra människor nu.
 

Ville vara Bob Dylan och Cliff Richard
När Ulf var nio år ville han bli som Cliff Richard. han kammade sig som Cliff - och stod det i Bildjournalen att Cliff åt ris med curry, då åt Ulf ris med curry. Sen gick han i skolan och lärde sig spela gitarr och blockflöjt. Men på gitarrskolan stod han inte ut. Ville spela rock , inte skalor. Sen kom Dylan - som sjöng "som en skurkärring och såg ut som en risbuske". Bob Dylan stack hemifrån i ett - Uffe stack också. Till Skåne. Han gick i nian då. När han tröttnade på Skåne, liftade han hem igen - med glassbilen. 

Han slutade skolan med 7 BC och C i uppförande. Därefter jobbade han på kontor och på sjukhus. Lånade morsans hårspray och burrade upp håret - var Dylan. Skrev texter och skickade till skivbolagen. Som skickade tillbaka dem. I en stuga på Vita Bergen upptäckte Ulf författaren Jack Kerouac. Då tog det fart. Kunde Kerouac så kunde Uffe. Två veckor senare - det var 1971 - hade han skrivit 90 sidor. Sen höll han på i fem år med romanen, denna tegelstensroman, "detta jävla gissel". Boken som ALLA läser just nu. 

Samtidigt med skrivandet gick han tillbaka till musiken. Köpte gitarr och bandspelare. Gjorde tjugo låtar som han bandade. EMI antog dom. Nu har hans andra LP, Törst, just kommit ut. Och romanen om Jack håller på att filmas. Ulf har själv skrivit filmmanuset och provfilmar för huvudrollen. 

Janne Halldoff och jag åkte till Öregrund och satte oss på ett hotell för att snacka om filmen. Men efter två dar hade vi fått nog båda två - av allting... Janne och Uffe - två asfaltbarn, två polare med hatkärlek till storstan. - Vi drack nog för mycket där ute i Öregrund, säger Ulf, och mycket har jag skrivit i bakrus, men aldrig under fylla. Man blir ju så jävla DUM när man dricker. Sen läser man vad man skrivit dan efter och det är så dåligt, så dåligt... 

Leva för att njuta, njuta av att leva - det är Jacks budskap. Och även för Ulf framstår detta med förort och fru och barn som något som får huden att knottra sig. Det räcker bra med att leva ihop med Barbro. Tror du man kan vara fri - om man lever ihop med någon? - Nä, det är just det. Jag har aldrig sett nån som lyckats. 

Vilka samhällsfrågor anser du viktigast just nu? - Kärnkraften. Den blir människans dödstripp. Och så meningslösheten på jobbet. Att man på de flesta arbetsplatser kämpar för arbetstidsförkortning och längre semester i stället för att försöka komma underfund med om och hur man gör arbetet meningsfullare.

- Det vore kul med en borgerlig regering
- Jag klarar inte att identifiera mig med något parti. Men visst vore det kul med en borgerlig regering som ombyte. För att det ska hända något! För att sossarna ska få jobba lite. Men det kanske dom gör nu också, vem vet? Var gjorde du lumpen? - Jag vägrade. Så jag fick sitta inne - en månad - på Gotland. Nästa gång blir det två. Jag vägrade inte av politiska skäl, utan av allmänmänskliga. Kan bara inte föreställa mig mig själv marschera omkring - jag skulle aldrig klara av det! 

När blev du arg senast? När jag läste i tidningen att jag flyttat ihop med Maria-Pia Boethius på Expressen. En ett år gammal historia! Typiskt Aftonbladet! 

När grät du senast? När jag kom hem fyra häromnatten, då jag kände mig rutten. Barbro var varken ledsen eller arg, bara sömnig, och jag kände mig så taskig. Fast jag vet att det är fel att behöva känna sig rutten inför en sån sak. Man borde inte behöva känna sig så i ett förhållande. Och om Barbro kom hem fyra på morgonen? - Det har hon gjort. Var har du varit? säger man då. Varit ute och cyklat, säger hon. Men vad har du gjort? säger man. Jag har ute och cyklat på Djurgårn! På den vägen är det. Men på sätt och vis tycker jag det är bra. Det ger ju även mig en möjlighet att göra det om jag känner för det. 

Vad skulle du ta med dig till en öde ö? - Essingeleden! Ingen person? - Då vore den ju inte öde! Äh, allvarligt talat, en skrivmaskin, papper, tusen tompavor... 

Vad är frihet för dig? - Få syssla med det man vill. Just nu att få skriva och sjunga. 

Sommarplaner? - Har hyrt en kåk på Gotland där jag ska leva med Barbro. Försöka varva ner, bara gå och släntra utmed stranden. Inte tänka på filminspelningen. Jag skulle vilja ha en hund. En som gick med mig överallt. Som bara fanns där. En lurvig en, nån slags racka - eller en sån där som springer med fåren på gärdet. Fast det är väldigt jobbigt, va? Jag pratade med en tjej häromdan, hon sa att man är jämt bunden om man har en hund... äh inte vet jag...

Vi hörs! 

Tillbaka till förstasidan Ulf  Lundell -Sveriges största rockpoet