Artikeln är från:
Dagens Nyheter den 29 mars 1998
Artikelförfattare: Bengt Ohlsson
Bengt Ohlsson dekonstruerar sin idol och finner en man som vill ha koll påsamtid och samtidigt vända den ryggen. Smack mitt i motsättningen. SKA MAN DÖDA sin pappa, eller
vadå?
Hur bra frågorna var. Hur smart jag var. Vilka briljanta analyser jag gjorde... Nej, det här luktar inte bra. Den här intervjun har suttit så långt inne. Det är tydligt att jag vunnit något slags förtroende. Men den här fredagseftermiddagen känns det som om jag listigt lirkat upp Ulf Lundells dörrar, bara för att sen sitta vid hans köksbord och njuta av att jag växt ikapp den här killen, som jag beundrat så länge. Precis som när man blir lite
över tjugo och man pratar med sin farsa om något och liksom
yrvaket inser att herregud, han är ute på hal is här. Han
har verkligen ingen koll. Han är ju en alldeles vanlig människa...
Och Pappan bleknar bort och glider in bland skuggorna.
KROPPSHÅLLNINGEN.
Och när han går för att hämta kaffe... Axlarna åker upp, huvudet stelt framåt. Kryper ihop, hukar, spänner sig inför blickarna, viskningarna, pekfingrarna... Det är hemskt att se. -Han låter... svår. Säger de på redaktionen. Jag borde hålla med dem. Har aldrig varit med om en jiddrigare intervju. När Lundell släpper sin nya cd "Män utan kvinnor" säger han nej till alla intervjuer. Några veckor senare stöter jag ihop med honom i Söderhallarna. Småpratar en stund. Några dagar senare faxar han till mig och säger okej, men bara till mig, och inga fotografer:
Men när han har fotografen i luren tycker han att hon är gåpåig och jobbig så det blir njet till bilder igen. Några dagar efter intervjun på Ersta sjukhus faxar jag en ofullständig text och ber honom svara på några kompletterande frågor. Han faxar tillbaka:
Om man faller varandra i talet är han aldrig den som tystnar först. Han mal på, han ska få tala till punkt. Fattar ni? Skammen över att vara den som står med fåfängt klippande käkar och slår ner blicken så underklassigt. Att inte få sagt det man ville ha sagt. Plötsligt ser jag hans ursinniga ordmassor i ett nytt ljus. Tegelstensromanerna, trippelplattorna, det voluminösa... att få tala tills man är färdig... och gärna lite till. När jag kommer in i Ulf Lundells lägenhet vid Skinnarviksberget borde jag se mig omkring med stora ögon. Det ska en journalist göra Hemma Hos Ulf Lundell. Men jag borrar ner blicken i parketten. Ulf Lundells integritet känns skörare än spindelväv. Jag har sett honom på presskonferenser. Jag minns på åttiotalet, det var när han drack, det var på restaurangen Ulla Winblad. Hur han satte sig vid det ena bordet efter det andra, fullt med journalister, Aftonbladets utsände slängde ifrån sig pennan, kvävde en gäspning och sa "jaha, vad har du att säga om den nya plattan då?" Och de frågade om skilsmässan
från Barbro och om det var allvar med Amanda, klev obekymrat omkring
med leriga stövlar på Lundells parkett... och det var Underlandet,
eller byt bild: ett förhörsrum med betongväggar där
alla log och rökte Camel och drack skivbolagets Stella Artois eller
vilket märke som råkade vara hetast just det året. Alla
tyckte sig ha rätt att ställa frågor om allting, och varför
skulle de inte tycka det; Lundell svarade ju.
"...igår på gymet var
jag tvungen att skjuta ner en dum ungdom som tyckte att han kunde gå
förbi den där Lundell som han väl kände så väl
och slänga ur sej: öh, skulle ente du flötta te norje? Jag
gav honom en överhalning. (...) Jag är en gentleman. Och försöker
vara även mot dagens mediahöga kids, men ett hugg, ett bett och
en knuff nerför trappan à la zen är min skyldighet som
äldre, annars får vi garanterat en helt genomidiotiserad värld."
(fax)
SVÅR?
- Nej, det finns ju inget som helst
normalt bemötande, säger Lundell vid sitt köksbord. Man
är helt och hållet förtingligad. Folk som ler åt
en på trottoarerna, jag undrar ofta: vem ler du åt, vad fan
ler du åt. Så man bygger in sig, stänger in sig. Det är
först när man kommer utomlands, när man går på
gatorna i Paris som man inser hur galet man lever sitt liv.
Det ringer på dörren. Lundell försvinner. Jag sneglar mot bokhyllan. Kokböcker, vinböcker. Lundell kommer tillbaka. Det var några flyttgubbar som skulle köra ner en soffa till hans gård i Skåne. Jag frågar om han blir extra bredbent och proletär när han pratar med flyttgubbar. Han skrattar: - Ja, och så finns ju det här som jag kallar "Sven Tumba-syndromet"... att man som känd person måste vara extra trevlig och ödmjuk, annars kan det bli mycket frostigt. Skriver han ingen prosa? Den senaste romanen "Saknaden" kom för sex år sen. Låten "Babywriter" på senaste plattan:
NÄR ULF LUNDELL står på tröskeln till 2000-talet är han mer introvert än någonsin. Det tar tid att vänja sig vid. Under några år spottade han ur sig tegelstenar som lämnade gropar i samtidsbetongen. Kvaliteten har varierat, men man har alltid kunnat räkna med att en Lundell-bok är sprängfylld med tecken och gester från samtiden som stöts och blöts, arkiveras och kommenteras med en frenesi och en humor som man får leta förgäves efter hos Lundells jämnåriga och yngre kolleger. I dag vänder han samtiden ryggen och faxar: "Jag har tänkt oerhört mycket på det här dom senaste tio för att inte säja tolv åren, sen skottet på Sveavägen, vad som har hänt sen dess med det här landet. Den som sköt Palme visste vad han gjorde även om han inte visste vad han gjorde. Jag råkade vara i mina tonår och mina första tjugoår under det här landets högkulturperiod. Best in the world. För mej är sextitalet och nästan hela sjuttitalet en period som tycks bada i nån slags Hasse&Tage-solsken och med starka känslor. Jag råkade vara ung i samband med att hela världen öppnade upp sej i flower power och politisk medvetenhet och TV-ålder och högkonjunkturer. Det är en förbannelse kanske, men det är en guldålder som flyter i blodet än. Jag har svårt att anpassa mej till dagens nergång, fördumning, idiotivurma, att skönhetstävlingar är tillbaka, vad du vill, allt det där som vi såg igenom och skrattade åt är högstatus idag, bodybuilding, trodde vi nånsin att något så groteskt skulle kunna göra sitt intåg i det Högt Medvetna Sverige? Sanningen är kanske den att denna ungdom under denna period, att vara ung då, gav en stjärnestoft i ögonen, och vrångbilden sitter där sen dess. Sverige har väl alltid varit ett bonnland långt upp i norr med speedway och knuttar. Men vi var ju så sublima, så överstående... gott åt oss kanske att vi är som vilka norrmän och finnar som helst idag. Och, det ska säjas, anledningen till skönhetstävlingarna, silikonen, bodybuildingen, såpan är förstås den minst sagt strama besserwisser-puritanism som en viss vänster belade hela konungariket med på sjuttitalet. Vi fick nog av Lillstrumpa och Fjällräven-godhet. Vi saknade Sodom. Men valutaavregleringen medförde också kapitalets diktatur och när pengarna tar över smaken då ser det ut som det gör idag. Plumpt. Tomt. Dumt. Smaklöst. Varför skulle jag gilla att leva i en sån tid, även om jag nu förstår att epoken är oundviklig? Jag väntar på pendelns återsvängande, men den har fastnat. Tillochmed kapitalisterna börjar bli skakis över att den inte svänger tillbaka för dom förstår att det betyder undergång. Jag tycker inte om denna tid. Den är en formgiven tomhet." (fax) ...och när
Lundell vänder samtiden ryggen, då är det inte utan att
det känns tomt.
|