Lundell som religion  

TORNBY/STÅNGEBRO  
Ikea, Ulf Lundell och sommar. Kan det bli mycket svenskare?  Correns rullande redaktion gick i mål i de blågula färgernas tecken på sin färd runt Roxen.  

-- Corren ljuger. 

Kim Trygg gick till attack direkt när Correns numera något skamfilade husvagn ställts upp utanför Ikea-huset i Tornby. 

-- När min låtsaspappa räddat en ur en bil som krockat skrev Corren att det var räddningstjänsten, fortsätter Kim som lät sig blidkas av mutgodis. 

Lena Magnusson, Skeda, var också sur -- på Correns musikrecensent Jerry Prütz. 

-- Hårdpop förstår han sig möjligen på, men han ska inte tafsa på countrymusiken, rasar Lena, vars dröm är att åka till countryidolen Buck Owens hemstad Bakersfield i USA. 

Mer positivt inställd till Corren var familjen Wass från Hogstad på besök i storvaruhusets land för att köpa en delbar damast till en drivaxel fram. Vad nu det är. 

Thomas Wass såg Ulf Lundell i Linköping redan på 70-talet. Men i går stannade han i Hogstad. 

-- Lundell var bättre förr. Jag ser hellre John Fogerty på Lollipop. 

Det är bara att erkänna. Stångebrofältets stora gräsområde och naturliga läktarkulle är en perfekt plats för större konserter. Fixa en festival här nästa sommar! 

Ulf Lundell var nervös inför slaget om Stångebro. Intervjuer var inte att tänka på. Utlovade backstagepass till medarrangören Radio FM gick om intet när "primadonnan" Lundell började detaljstyra. 

Ett vimmelreportage bland Lundellbesökarna var beställt. Svårt, tyckte vi. Okej, det är en sak att leta silikonprydda fotofreaks mellan fyra väggar på ett Bindefeldtpartaj, som gärna mördar för att komma med på bild. 

Men hur gör man bland 1 000 besökare på ett 1 000-tal kvadratmeter stort område? 

Inga problem, visade det sig. Vi hittade de religiösa. De som inga gudar hava jämte Uffe. Som har alla skivor, har sett alla turnéer och för vilka Lundells böcker fungerar som daglig vägledning. 

Kjell Olsson, Micke Westberg och Kalle Målberg stod vid insläppet tre timmar före konserten. När grindarna öppnades rusade de in och pressade sig mot kravallstaketet framme vid scenen -- trots att det inte fanns en människa på konsertområdet. 

-- Hans styrka är att han skriver så personligt. Man känner igen sig själv i låttexter och böcker, säger Kjell Olsson. 

Tror fan det. På Kjells tröja står alla konserter han har sett sedan 1980. 

801207 i Växjö. 970627 i Linköping. Däremellan har det blivit 103 konserter. Han har läst alla böckerna minst fem gånger. Och vallfärdat till platser som Lundell beskriver i böcker och låtar. Längst ner på tröjans turnélista står det "to be continued . . .". 

-- Men det blir bara än sju--åtta konserter i år. Mycket färre än förr. 

Micke Westberg är något yngre och firar sitt femtionde konsertbesök. Polaren Stefan, som han skulle fira jubileet med, missade på grund av en semesterresa. 

-- Galning. Han valde Cypern istället, säger Micke och skakar på huvudet. 

Tillsammans har de i alla fall en egen Lundellsajt på nätet, med Lundellnytt, Lundell-filmer, Lundellkonserter, Lundell . . ., ja allt som finns på epitetet Lundell. 

Med sådana fans är utgången given. Uffe Lundell vann slaget vid Stångebro -- långt innan första ackordet ens hunnit klinga ut . . . 
 

Det började segt ­ som vanligt  

Ulf Lundell, Stångebrofältet, Linköping.  

-- Ska vi leka Bruce? Du, Uffe, får vara The Boss för du är den som sjunger bäst. Janne kan väl vara Little Steven, du med saxofonen får vara Clarence Clemmons och jag kan vara Max Weinberg. 

Nä, nu ska jag inte vara elak och dra paralleller till New Jerseys gåva till mänskligheten. Men i några stunder känns faktiskt Lundells låtar och arrangemang lite väl likartade de som Mr Springsteen gör. 

Inget ont i det, och Uffe står ju bra på egna ben och har en helt unik personlighet -- så det vore både okunnigt och dumt av mig att avfärda honom som en simpel plagiatör. 

Det skvallrades innan konserten börjat om att Lundell var på ett uselt humör. Då väntar man sig en rejäl urladdning men inledningen känns både sömnig och trevande. 

Kanske var det premiärnerverna som spökade, kanske kände sig Uffe lite risig i halsen (det slirade betänkligt på en del toner i början) eller annars var bandet bara lite ringrostigt? 

Det kan vara hur det vill med det men efter drygt 45 minuter har allting kommit på plats och allt låter som det ska. 

I tolkningen av Leonard Cohens "Halleluja" (kanske var det Uffes sätt att hylla den alltför tidigt bortgångne Jeff Buckley?) lyfter det rejält för första gången under kvällen. 

Som vanligt, när det gäller Lundell, är konsertens första en och en halv timme lite väl sega. Men de som sett Lundell förr vet att det är precis då som han vänder och öser på med sina mer rockiga nummer. 

På grund av denna tidnings pressläggning fick jag inte uppleva detta, men alla ni 4 200 i publiken vet ju att så blev det. 
 
 

Vi hörs! 

Tillbaka till förstasidan Ulf  Lundell -Sveriges största rockpoet