Vilken mardröm
- att få se sina mest korkade brevformuleringar publicerade

Ulf Lundell har skämt ut sig och
det är anmärkningsvärt på mer än ett sätt. Han fick en
dum sexistisk recension i vår malligaste morgontidning
och på det svarade han med ett dumt sexistiskt brev.
den unga sexistiska och kvinnliga recensenten
publicerade brevet och framstod som offer och
hjältinna, så klart.
Den medelålders manlige författaren fick då ligga som
han bäddat och var torsk så klart.

Det som i förstone förvånade mig var att Ulf Lundell med 23
år i författaryrket så till den grad tappade kontrollen av en
usel recension. har man varit i yrket så länge har man fått
tusentals omdömen hällda över sig av både det smickrande,
det mindre smickrande och det urjävliga slaget. det ingår i
jobbet.

Och ett av kultursidornas standardgrepp är att ge en bok
skriven av en medelders manlig författare med olämpligt
många läsare till arg ung kvinnlig feminist. De unga
feministerna som får sådana uppdrag brukar aldrig missförstå
uppdraget utan skriver det förväntade om gubbar,
gubbsjuka, manschauvinistiska svin, sexism, bristande
kvinnosyn och allt det andra självklara. Ett piggt och roligt
grepp tycker många. Något tjatigt tycker nog vi som är
föremål för den hanteringen.

Hursomhelst, sådant svarar man inte på om man är minimalt
taktisk. För det första är det ju så att recensenter har rätt att
skriva vad de vill. För det andra förstår varje läsare att en
författare föredrar beröm framför skäll. Följaktligen är det
dumt att klaga på recensioner.

Dessutom är det mindre bra att skriva när man är förbannad. 
Sedan faxen kom in i vår hantering har frekvensen korkad
sannolikt ökat på kultursidorna eftersom man hinner skriva något 
i raseri och få det ivägfaxat på stubinen. Förr i världen såg
man ju det man skrivit nästa dag på skrivbordet och kunde avstå 
från att gå och posta det.

Ulf Lundell gjorde alltså bort sig dubbelt, dels genom att
över huvud taget skriva, dels genom att skriva i ilska och
ovanligt korkat.
 Därför blev han förstås förbannad när han såg sina korkade
ord i tryck. Han framhöll att Bonnier-förlaget inte haft rätt att
publicera hans text eftersom han hade upphovsrätt till sin text.
Och nu tar saken en annan vändning, nu kommer vi in på
den något viktigare frågan än Ulf Lundells kvinnosyn i
vredesmod.

Ty fram stiger då Bonniers advokat Peter Danowsky och
menar att upphovsrätten till Lundells brev på något sätt skulle
vara knuten till ”verkets höjd”. Det vill säga, om det Ulf
Lundell skrivit hade konstnärlig höjd, så hade han
upphovsrätt. I annat fall inte. Vilket skulle bevisas, eftersom
det här rör sig om ett synnerligt fall av låg höjd.
Advokat Danowsky tycks alltså tro att en författare skulle
värna om sin upphovsrätt bara i det fall han skrivit något bra.
Men i de fall man skriver något bra brukar det inte vara
problem med publiceringen.

Problem uppstår däremot när man skrivit skit. Vilket alla
yrkesskribenter gör då och då; August Strindberg skrev
mycket skit som han inte ville ha publicerat just därför.
Författarens bekymmer är alltså inte verkshöjden utan
verksbotten. Ty Gud må förlåta oss alla somliga rader.
Skulle ni själva vilja ha era kärleksbrev från tonåren
publicerade? Bara för att nämna ett exempel.

För de flesta av oss, yrkesskribenter eller ej, vore det nog 
en rätt häftig mardröm att få se en samling av livets mest 
korkade brevformuleringar publicerade. Just därför skall vi 
ha rätt att själva bestämma när det vi skrivit skall publiceras 
och inte. Det är det som är upphovsrätten, inte ett bokförlags 
eller en mallig morgontidnings vilja att tjäna pengar och skandalisera.

På samma sätt förhåller det sig egentligen med intervjuer i
tryckt skrift. Det är det den intervjuade säger till intervjuaren,
frivilligt och medveten om att orden skall publiceras, som
gäller. Intervjuaren kan alltså inte samla skvaller från
andrahandskällor om vad offret sagt i helt privata
sammanhang, eller på fyllan eller i ilskan.

Bonniers kränkte alltså Ulf Lundells upphovsrätt i syfte att
skapa kommersiell succé kring en bok där den stulna texten
publicerades. Om Lundell då slår tillbaks mot det enda ställe
där det gör ont, Bonniers plånbok, och går till annat förlag så 
förstår jag honom. Hans formulering om  recensenten förstår 
jag inte.

Vi hörs! 

Tillbaka till förstasidan Ulf  Lundell -Sveriges största rockpoet 

eriknettelbrandt@spray.se