Män utan kvinnor  ULF LUNDELL  

Ska be att få reservera mig mot mitt eget betyg. Det är möjligt att det egentligen ska vara högre. Det är lika möjligt att det egentligen ska vara lägre. Jag vet inte. Jag vet bara att jag aldrig känt mig så förbryllad och osäker inför ett Lundell-album. Inte för att "Män utan kvinnor" innebär någon särskilt genomgripande nydaning, vare sig i musikalisk eller andlig mening. Må så vara att nye producenten Lars Halapi haft den goda smaken att skissera en luftigare, mer "jordig" ljudbild – det grundläggande anslaget känns ändå igen. Men skivan är svårare att få grepp om än föregångarna. Mer abstrakt. Kanske också mer introvert. 

Det tar tio lyssningar innan jag överhuvudtaget törs formulera ett omdöme för mig själv. Det går ut på att jag i samtliga elva låtar tycker mig uppfatta en påtaglig svärta, sprungen ur ett allt kompaktare främlingskap och en sorg över att kärleken måste vara en så hopplös omöjlighet. Det är inte så förbaskat gott att leva, trots allt. Inte när den belöning 47-åringen frågar efter i "Underbart" uteblir. 

Det händer dock att sotet, om jag får uttrycka det så, inte når fram. Som i "Party", ett slags "Posörerna" del två. Och som i "Babywriter". Jag säger inte att de är dåliga. Jag säger bara att de går mig förbi. Andra gånger drabbas jag desto hårdare. Sviten "Warburton mission", "Serengeti" och, allra mest, Cohenska "Fullt ut" är alldeles lysande. 

"Nadja" och "Underbart", där Lundell visar att han kan gasa på utan att hemfalla åt muskelrock, är två andra saker det finns anledning att offra några dygn på att hitta fram till. Egendomlig recension – av en egendomlig skiva. 
 
 

Vi hörs! 

Tillbaka till förstasidan Ulf  Lundell -Sveriges största rockpoet