Ulf Lundell: Män utan kvinnor (Rockhead/Emi) 

Producent: Lars Halapi 

Att lyssna på Lundells 90-talsalbum är mer geografiskt allmänbildande än ett avsnitt av "På spåret". Den här gången tar han med oss till tre kontinenter, i ännu ett avsnitt av den evigt rastlösa resa som präglat hela hans produktion det här decenniet. En "Expedition Robinson" där Lundell, än en gång, röstar bort sig själv från gemenskapen, från denna "värld av soulmusik...där medelmåttorna programmerar...en värld som blir ett allt mer främmande land", för att citera ur den förödande vackra "Serengeti". 

Att han fått nog av den här världen har vi vetat länge; liksom att han ändå aldrig kan sluta kommentera den, eller - för den delen - låta oss se glimtar av hans innersta. Det tackar vi förstås för, när han gör det med sådan anspråsklös briljans som här. 

Jag hade personligen väldigt svårt för den voluminösa "På andra sidan drömmarna", med ett ovanligt svällande, svulstigt anslag i musiken och med texter där utanförskapet och alienationen bara slog över i bitterhet och aggressivitet, utan den minsta poetiska skärpa. Men med "Män utan kvinnor" slår pendeln lika långt åt andra hållet. Det är ett r e n t album, såväl musikaliskt som textmässigt, utan alltför mycket störande utanpåverk. Visst, det finns inslag av Lundells ständiga name-dropping även här, men den här gången sker det med relevans i sammanhangen, som när hans mingeldjur i den rakbladsvassa "Party" lätt blasé säger "Sätt på Mary J Blige, vi ska se 'Fargo' nu...vi är dom ihåliga, imma på glasögonen, vi skriver böcker nu..." 

En mer träffsäker, dräpande spark var det länge sedan Lundell presterade. Och till största delen handlar det ändå, som alltid, mest om hans egna demoner; de rastlösa, som driver honom mot mål han inte ser; som tvingar ut honom på ännu en resa. "Har jag inte gjort nog snart?" frågar han i den centrala "Underbart". "Var är min belöning? Var är mitt hem, min kvinna? När får jag äntligen komma hem från denna långa resa? När ska det här livet bli underbart?" Vet inte. Men jag vet att det är ett underbart album. Ett album som månar om orden, talar från hjärtat - och där musikerna, med producenten Lars Halapi i spetsen, spelar med en närvaro så stark att den fyller rummet. 
 
 

Vi hörs! 

Tillbaka till förstasidan Ulf  Lundell -Sveriges största rockpoet 
Tillbaka till förstasidan Erik Nettelbrandts hemsida