Ulf Lundell: På andra sidan drömmarna (EMI) 

Producent: Ulf Lundell & Hans Engström 

2 CD. 20 låtar. 140 minuter. Räkna orden och ni hamnar någonstans nära Wislawa Szymborskas samlade livsproduktion. Men räkna stunderna som verkligen berör och vi hamnar någonstans kring en högerhand och vänster tumme. På andra sidan drömmarna kommer, med andra ord, att sätta även den mest trogne Lundell-fanatikern på mycket hårda prov. Inte bara för att den är ett voluminöst monster, utan för att den visar upp en Ulf Lundell som uppenbart är förvirrad, förbittrad och alienerad, men som inte lyckas fokusera allt detta till den skärpa vi vant oss vid. 

E-Street Band-hymnen Levande och varm tillhör undantagen: en rörande uppgörelse med medelåldern, där han förbannar sina minnen, som aldrig lämnar honom i fred - men där han gör det med en värdighet och värme som är betydligt lättare att ta till sig än när han, i den på alla sätt svårsmälta Paradise Park, "försöker hålla leendet på Konsum vid liv". Där - och i flera andra spår - blir han mest klumpig och aggressiv; en skällande bandhund som aldrig vinner vår uppmärksamhet - i grym kontrast mot förra albumet Xavante, som utan större åthävor skar rakt genom bruset. 

En lämplig parallell är med hans senaste roman, Saknaden. Även det ett ohyggligt ojämnt verk, som är bra de stunder den är privat och känslosam, men oerhört tröttsam när Lundell försöker placera in sig i den samtid där han har så svårt att känna sig som hemma. Han droppar namn och tidsreferenser med en våldsam frenesi, men erbjuder ingen klarsyn - bara mer brus. 57 kanaler, men inget på, om ni förstår vad jag menar. Musikaliskt är det ett oerhört rikt album, med maffigt soulblås, ren sydstatsboogie i Du har ett jobb och mäktiga kör- och stråkarrangemang, som i avslutande sviten Connemara. Men det räddar inte slutomdömet: att det här är väldigt mycket Lundell. Men inte mycket väldigt bra. 
 
 

Vi hörs! 

Tillbaka till förstasidan Ulf  Lundell -Sveriges största rockpoet