Xavante
              
               Han gör det inte lätt för sig, den gode Lundell. Nya
               "Xavante" är, precis som tio år gamla "12 sånger", gjord på
               enklaste tänkbara sätt. Det sägs att en del låtar är inspelade i
               Lundells kök på Söder i Stockholm. Lundells
               enmansorkester, alltså. Vår hjälte spelar gitarr, munspel,
               piano och synt och har bara färgat några sånger med
               sparsmakade stråkarrangemang. Endast "Skuld" är med helt
               band, med musikerna från sommarturnin 1993. Naket, kargt
               och stramt är första intrycket. Men, faktiskt, också inihelvete
               bra. Musikaliskt ligger Lundell nära Dylan här, men det finns
               också spår av Springsteen som han lät på "Nebraska". Och
               texterna... vad säger man? Jo, att Lundell är vass, som
               vanligt. Mycket är svart, deprimerande mörkt rent av. "Det
               jag vill minnas" inleds med en drömmande återblick till
               ungdomens gröna vågen-liv, bara för att landa på Hornsgatan
               i Stockholm i nutid. "...det här främlingskapet håller på att
               knäcka mej och förvandla mitt hjärta till is", sjunger Lundell.
               Inte så muntert, precis. "Xavante" är bitvis (hör "Rått och
               romantiskt") ett enda stort rop efter kärlek och kvinnor. Men
               det är också en tuff, politisk platta om Sverige 1994. Lyssna
               på sju minuter långa "Gruva" eller "Halvvägs till havet" där
               Lundell än en gång tar ställning för samhällets svaga - och till
               och med lyckas få med Kjell-Olof Feldt i en vers. 

Vi hörs! 

Tillbaka till förstasidan Ulf  Lundell -Sveriges största rockpoet