Olof Lennart Stridsberg: "Palme stödde krig och förtryck" DN Debatt 15/3 1996
Olof Palmes utrikespolitiska insatser var till stora delar bedrövliga. Bl. a. stödde Palme kommunistiska rörelser i Indokina, varav en senare avrättade var fjärde invånare i Kambodja.
Palmes mest kända utrikespolitiska aktion torde vara hans demonstration 1968 tillsammans med Nordvietnams ambassadör. Detta var inte bara en kritik av USA:s krigföring i Vietnam. Det var ett stöd för Nordvietnam och dess krigföring.
Regimen i Nordvietnam tvingade hela skolklasser att dra på sig uniformen för att sedan dödas eller döda andra i kampen för kommunismen. Efter tjugo år förlorade i förtryck och fattigdom arbetar nu arvtagarna till samma regim för att införa större delen av det kapitalistiska system de tidigare bekämpade.
Även de som 1968 själva demonstrerade för Nordvietnams regering och andra kommunistiska "befrielse-rörelser" torde i dag inse att det inte fanns några acceptabla skäl för Nordvietnams regering att föra Vietnamkriget. Segern ledde till mer förtryck i Vietnam, folkmord i Kambodja och fattigdom.
Vietnam är i dag ett av östra Asiens fattigaste länder. Det kommunistiska Nordkorea är i dag känt för sin absurda personkult och för att befolkningen hotas av svält. Kina utmärks av ofrihet, låglönetillverkning och barnhem som blivit en internationell skandal. De snabba framsteg som gjorts i Kina under de senaste åren är en följd av att man nu övergivit sina principer och låter en kapitalistisk ekonomi verka där.
De stora framstegen i området har gjorts av kapitalistiska stater som Taiwan och Sydkorea. Taiwan uppges ha lägre spädbarnsdödlighet än Sverige.
Nordvietnam styrdes 1968 av en kommunistisk diktatur. Kommunistiska diktaturer hade funnits i ett par generationer och erfarenheterna var vidriga.
I en bok av Robert Conquest från just 1968 uppskattades Stalins regim i Sovjetunionen ha tagit livet av minst 20, kanske 30 miljoner människor. (Senare forskning har kommit fram till långt högre siffror). Conquest kunde delvis kontrollera sina siffror mot officiell befolkningsstatistik som Sovjetunionen (av misstag?) publicerat.
I den åldersgrupp som under andra världskriget var i bästa soldatålder gick det 609 kvinnor på 391 män. Grovt räknat hade var tredje man i den gruppen stupat i kriget. I den åldersgrupp som varit mest utsatt för Stalins utrensningar gick det 666 kvinnor på 334 män. Grovt räknat hade varannan man i den åldersgruppen fallit offer för Stalins terror. Stalins terror slog hårdare än andra världskriget.
Den kommunistiska idén om ett ofelbart parti vars direktiv blint måste åtlydas skapade en maktapparat utan kontroller. Att sådana lätt leder till tyranni hade varit känt i århundraden.
Montesquieu's maktfördelningslära, som präglat många långlivade demokratiers konstitutioner, är från 1748.
1968 var det uppenbart att Nordvietnam, Nordkorea och Kina i likhet med Stalins Sovjet var perverst slutna samhällen. Regimer som lägger stora resurser på angiverisystem och hemlig polis har normalt något allvarligt att dölja. Det var uppenbart att stora svältkatastrofer och omfattande folkmord kunde ha skett i dessa länder utan att vi i väst fått klara informationer om det.
Tio år innan Olof Palme demonstrerade tillsammans med Nordvietnams ambassadör hade Kommunistkinas diktator Mao skapat en helt onödig svältkatastrof som tog livet av mellan 25 och 43 miljoner kineser. (Den är väl beskriven i kapitel 12 i Jung Chang's besteller "Vilda Svanar".) Om den ohyggliga omfattningen av denna enorma tragedi fanns inte mycket känt i väst 1968.
Sjuttiotalets svenska media och politiker indignerades högljutt över de missförhållanden man kunde studera i öppna länder. Samtidigt ignorerade man (eller snarast förnekade man) att diktaturer som av princip hindrade all insyn troligen dolde långt vidrigare missförhållanden.
Mao var snarast en populär figur i svensk press under 1970-talet, och många svenska studenter kallade sig maoister.
Många av de svenskar som 1968 stödde kommunistiska rörelser i u-världen gjorde det i tron att kommunismen var den bästa eller enda vägen att häva fattigdomen i u-världen. Att denna idé kunde komma att dominera svensk u-landsdebatt under ett årtionde är ett svidande underbetyg åt sjuttiotalets svenska media och politiker.
Sovjets kommunistiska jordbruks kroniska oförmåga att ge en rimlig levnadsstandard var väl känd och dokumenterad under det tidiga sextiotalet.
Kuba hade infört ett kommunistiskt jordbruk efter Castros maktövertagande 1959. Resultatet blev ett mirakulöst fiasko. Kuba sände regelbundet statistik om jordbruket till FN. Den visade att Kuba hade världens näst sämsta jordbruksutveckling. Med tanke på att Kuba prioriterat just jordbruket och fick värdens troligen högsta u-hjälp per invånare, bl a garanterade sockerpriser av Sovjet, var Kubas prestationer nästan ofattbart usla.
För den som 1968 var intresserad av fakta och likt Palme hade tillgång till internationella källor var det helt klart att en Nordvietnamesisk seger skulle skapa mer förtryck, troligen större fattigdom och kanske också storskaliga folkmord. Men av dessa fakta fanns få spår i svensk press och i svensk skolundervisning.
Åtta år efter Palmes demonstration genomförde de röda khmererna i Vietnams grannland Kambodja en utrensning som lär ha tagit livet av omkring två miljoner människor i en befolkning som före massakern var omkring sju miljoner.
Birgitta Dahl, i dag Talman i Sveriges riksdag, var då ordförande i Svenska Kommittén för Vietnam, Laos och Kambodja. Hon vägrade att tro att något folkmord var på gång.
Redan i maj 1975 hade regimen i Kambodja helt utrymt huvudstaden. Under 1976 kom alltfler ytterst oroande uppgifter om terror i Kambodja.
Åtminstone en av kommitténs medlemmar (folkpartiets ungdomsför-bund) krävde från augusti 1976 att kommittén kraftfullt skulle fördöma terrorn. Detta påverkade inte Birgitta Dahl. Så sent som i tidskriften "Vietnam Nu" nr 2 1977 var hon övertygad om att uppgifterna om terror i Kambodja var lögn eller spekulation. Hon beklagade att "vi faktiskt inte har kunskaper, direkta vittnesbörd, för att kunna avvisa de lögnaktiga påståendena om Kambodja." Orsaken var att kommittén inte fått tillstånd att resa i Kambodja.
Bara detta faktum borde ha bevisat för Birgitta Dahl att något fasansfullt pågick. I stället hittade hon själv på en bortförklaring: "Vi är medvetna om att det kan vara svårt att ha tid och resurser att ta emot utländska besökare när så många andra omedelbara problem måste lösas."
Kommunisterna i Sovjet hade mördat tiotals miljoner människor bakom stängda gränser. Men Birgitta Dahl kunde inte föreställa sig att kommunisterna i Kambodja gjorde något liknande trots att de försökte hindra all insyn.
Palme växte upp under en tid då informationer om Sovjetkommunismens terror var allmänt tillgängliga i Sverige. Palme borde ha insett att de rykten som kom från Kambodja hade klara paralleller med vad som tidigare hänt i Sovjet.
I de porträtt som nu tecknas över Olof Palme framhålls han ofta som en klarsynt försvarare av demokrati och mänskliga rättigheter. Om detta varit sant borde han snarast exploderat över Birgitta Dahls naiva försvar av Kambodjas terrorregim. I stället utsåg han henne till statsråd i den regering han bildade 1982.
De som 1968-77 likt Palme och Dahl uppträdde på ett sätt som de kommunistiska rörelserna i Indokina måste uppfatta som ett stöd för deras politik uppmuntrade krafter som då arbetade för krig, förtryck och massutrotningar.
Man kunde givetvis anse att USA borde lämna Vietnam utan att därför stöda kommunisterna i Indokina. Palme kunde t ex ha sagt att kommunisterna utgjorde ett vitalt hot mot Indokinas befolkning, att deras ambitioner att leda befolkningen måste fördömas, att man inte kunde utesluta att de skulle komma att mörda 5 - 15% av sina invånare, men att USA inte kunde väntas besegra kommunisterna utan oacceptabla kostnader i form av amerikanska och vietnamesiska liv och att USA därför borde dra sig ut ur Vietnam.
I stället sade Palme vid Saigons fall 1975 att "Vi (Sverige) har verkat för dess (Vietnams) rätt att utan yttre inblandning avgöra sin framtid, välja sitt eget politiska och ekonomiska system." Vi (Sverige) verkade därmed också för de röda khmerernas rätt att utan yttre inblandning avgöra om de skulle avrätta 20 eller 30% av Kambodjas befolkning.
Vi borde lära oss av våra tidigare misstag. En uppenbar åtgärd är att öka undervisningen om tyranniets och de totalitära väckelserörelsernas historia och funktionssätt i högstadiet, gymnasiet och i journalistutbildningen. Dagens svenska ungdom står knappast bättre rustade att genomskåda tyranni och politiska väckelserörelser än Birgitta Dahl och fyrtiotalisterna gjorde under sjuttiotalet.
Lennart Stridsberg
Birgitta Dahl i radio i november 1976 i samband med att hon avfärdar uppgifterna om Pol Pots folkmord som "lögn eller spekulation":
- Vi är medvetna om att det kan vara svårt att ha tid och resurser att ta emot utländska besökare när så många andra omedelbara problem måste lösas.
Källa: Sv D ledarsida 97-06-24
PO Enquist om Pol Pots maktövertagande i Kambodja 1976
170 miljoner människor har troligen avlivats i massmord under 1900-talet. Det är fyra gånger fler än de som dött på slagfälten. Per Ahlmark visar att diktaturerna stått för 98 procent av detta dödande och kommunisterna för två tredjedelar. Forskningen bekräftar nu att det politiska mördandet är vårt sekels största katastrof. Det öppna såret granskar svensk debatt och internationella kriser mot den bakgrunden. Medlöperiet har fortsatt under 90-talet.Mer om Per Ahlmarks bok
Tillbaka till artiklar av Lennart Stridsberg
