Med denna uppsats vill jag delge en intressant och relativt okänd historia, dels nationellt men också regionalt. Jag kommer att redogöra för karantänens historia och specifikt Känsö karantänstation. Jag hoppas att med denna uppsats kunna väcka nyfikenhet och vetgirighet för skärgårds historia i allmänhet och Känsös historia i synnerhet.
Tyvärr är mitt källmaterial tunt, jag har hämtat det mesta från Lars Öbergs bok om Känsö.
Jag kommer också att redogöra kort för Pher Dubb som en av förgrundsgestalterna för Känsö.
Epidemiska sjukdomar och deras smittvägar.
Epidemier har under världshistoriens lopp skördat många människoliv och skräcken för sjukdomar som kan ödelägga hela städer och hela länder är i alla högsta grad levande.
Även begreppet epidemi var annorlunda. Vi menar med epidemisk sjukdom en smittsam sjukdom, men förr talade man om epidemier även när det gällde sådana sjukdomar som skörbjugg. Det var alltså inte sjukdomsarten som var avgörande utan antalet drabbade.
Man talade om två olika smittvägar, miasma eller kontagium. En epidemisk sjukdom på en ort angrep många människor, man kunde därför dra den slutsatsen att de var utsatta för en förändring i deras miljö som var gemensam för många. Miasma var giftiga ämnen som kom ur jorden eller ur förruttnelse processer. Dessa giftiga ämnen lagrades i luften och kunde när som helst orsaka en epidemi. Att en sjukdom överfördes från en person till en annan var känt, kontagium var det begreppet man använde i dessa fall, kontagium var ett ämne som bildades hos en sjuk och kunde överföras till en annan människa. Skillnaden mellan miasmat och kontagium var att miasma bildades i den yttre miljön medan kontagium uppstod hos en sjuk människa.
Kampen mot de epidemiska sjukdomarna kan beskrivas i tre delar. Dels var man tvungen att försöka hindra sjukdomen att få fotfäste i staden. Fick den väl fått fotfäste så var man tvungen att hindra den från att sprida sig i staden. Till detta kommer vården av de som insjuknat.
När det gällde åtgärder mot sjukdom kom lärorna om kontagium och miasma till helt olika slutsatser. Miasmatikerna ville skapa en sund miljö, miasmatikerna ansåg karantänsinrättningar vara totalt meningslöst. Anhängare av kontagium krävde dock isolering av de sjuka samt åtgärder för att förstöra kontagiet, karantäns åtgärder var för dessa oerhört viktiga.
Personligt skydd
Det fanns sätt att skydda sig mot smitta, åtminstone trodde man detta. Man trodde att all smitta överfördes genom luften och tog sig in hos sitt offer via mun och porer. Att gnida in kroppen i olja förhindrade att smitta kom via porerna, man skulle bära välluktande amuletter, tugga på en krydda eller ha en duk framför munnen som var dränkt i ättika.
Karantänsbestämmelserna uppstod av att man såg hur pesten smittade. Man såg att den överfördes vid direkt beröring och man såg att den överfördes av den sjukes kläder och sängkläder. Dessa iakttagelser skapade tesen om att lufthaltiga varor (textilier, bomull och ull)var smittförande. Denna doktrin var seglivad. Det var först på 1900-talet man fann att pesten spred sig genom loppor som fanns i kläder och tyg.
Karantänens historia
Med ökad handel och kontakter med omvärlden spreds inte enbart varor och människor världen över, även sjukdomar ibland dödliga sådana spreds. Tidigt förstod man att stänga städerna när sjukdom var i antågande, men eftersom då handel och kommers blev lidande ville köpmännen inte stänga städerna. Detta är anledningen till att man inrättar karantänstationer vilka skulle förhindra att städerna var tvungna att stänga ifall de drabbades av sjukdom. Man skulle kunna tro att man ville hindra sjukdom av hänsyn till det lidande som det medförde för den enskilde individen, men så är inte fallet.
I Venedig inrättade man redan på 1400 talet en karantäns station på en ö strax utanför staden.
Man hade förstått att sjukdom hade en inkubations tid, men inte hur lång den var, så när man bestämde tiden för karantänen var det inte med hänsyn till sjukdoms förlopp utan snarare resultat av bibelns heliga tal 40. Det var nämligen just 40 dagar det krävde för att rena sina synder enligt bibeln, på latin heter 40 quarantaine därav namnet karantän. Det var först sedan man lärt känna smittsjukdomarnas inkubationstid som denna tidsperiod kunde ersättas med en mer veten-
skaplig baserad karantänstid. Det kan tilläggas att tiden på 40 dagar inte efterlevdes särskilt noggrant, då det kostade stora summor att låta handelsfartyg ligga i karantän med last och manskap.
Sundhetspass
Eftersom smittade varor endast kunde komma ifrån smittade hamnar fodrades det från fartyg från dessa ett s.k. sundhetspass. Det var ett hälsointyg från de hamnar fartyget besökt. Man talade om rena sundhetspass när avresehamnen var helt fri från sjukdom. Härjade det pest så hade man ett s.k. orent sundhetspass, mellan dessa olika pass fanns olika grader av "misstänkt sundhetspass beroende av hur man bedömde risken för smitta ombord. Iden med sundhets-pass var väl ganska bra frågan blev hur mycket man kunde lita på ett rent sundhetspass. Pest i en hamn innebar ekonomisk ruin eftersom handel helt upphörde. Därför försökte man i största möjliga mån att hemlig-hålla smitta.
Karantänsväsendet i Sverige
Under tiden från 1500 till 1657 hemsöktes Sverige av pest 24 gånger. Om farsoterna varit pest varje gång kan väl ifrågasättas, i alla fall om vi använder dagens definition av pest. Enligt Johan den III :s läkare Benedictus Olai, som väl kände till böldpesten, infördes denna sjukdom från saxiska sjöstäder. Med detta i minne sände kung Johan ett brev till dem som "hava befallningen" i rikets sjöstäder. Eftersom pesten förekom i Danmark och Tyskland, var smittsam och kunde spridas med kramgods och andra varor, skulle noga tillse att skepp från hamnar där pesten förekom inte fick lossas förrän de en tid legat på redden så att man såg att de inte hade sjukdom ombord. Detta är vad man vet den äldsta förordningen om karantän i Sverige.
Sista gången vi hade Pesten i Sverige var 1710-12. Den kom till Sverige ifrån Livland med flyktingar. 1709 förbjöds all handel med smittade orter på andra sidan Östersjön. dessutom fick inga fartyg anlöpa svensk hamn utan att först ha granskats på redden. Om skepparen inte kunde uppvisa ett rent sundhetspass för besättning, varor och passagerare, skulle skeppen flyttas till särskilda platser där de skulle hållas i 40 dagars läger. På dessa platser skulle man bygga hus för rening av lasten. Till karantäns platser utsågs en rad olika ställen runt vår kust.
Under 1700 talet kom ett antal förordningar om karantän. De utfärdades vid epidemier i hamnar varifrån varor exporterades till Sverige. Skepp från smittade hamnar avvisades av den svenska lotsen och fick ej anlöpa svensk hamn. Straffen för att smita förbi denna blockad var stränga. Om en skeppare smet in i hamn skulle skeppet brännas och skeppare och befraktare dömdes ifrån livet.
De anläggningar som planerades att byggas kom aldrig till stånd. Under pesten i södra Frankrike 1720-22 gjordes Käringön utanför Orust till karantänsplats. Där skulle byggas "lazaretter"* för rening av varor. Efter några månader flyttades karantänsplatsen till Kalvsund i Göteborgs norra skärgård. Men inte heller här kom det några byggnader till stånd.
Sundhetskommissionen lät 1738 göra upp ritningar och kostnadsberäkningar till karantänshus i Stockholms skärgård men rikets ständers sekreta utskott gav inte anslag för att bygga husen.
1779 förenklades systemet med sundhetspass. Fartyg från misstänkta hamnar i Medelhavet ålades att undergå karantän vid någon av inrättningarna i Livorno, Marseille eller Malta. Endast med praktika därifrån tilläts de anlöpa svensk hamn. Nu slapp man att själv hålla med karantänsplats på västkusten. Situationen blev dock annorlunda när det gällde att hindra gula febern infördes från Nordamerika, Västindien och spanska hamnar väster om Gibraltar sund. Nu blev det nödvändigt med karantänsplats på västkusten.
Känsö blir karantänsplats
Augusti 1770 nåddes Sverige av underrättelse om pest i Turkiska hamnar och om en epidemisk sjukdom i Polen. En karantänsförordning utfärdades 17 september och ett reglemente 4 oktober. Förordningen föreskrev fem karantänsplatser i riket. På västkusten förlades den till vargö håla, de andra inrättades på Gotland, Stockholm, Åbo samt utanför Karlskrona.
Landshövding Taube ansåg dock att Vargö håla var en allt för frekventerad ankarplats för att lämpa sig för isolering av smittförande fartyg. Han föreslog istället Käringön då han ansåg att Vargö håla låg för nära Göteborg. Magistratet i Göteborg invände att Vargö håla ingalunda låg för nära staden, i Medel-havets hamnar kunde nämligen karantänsplatserna ligga alldeles intill städerna. Däremot ansåg de att Vargö hålas inlopp var för trångt. Käringön låg för långt från Göteborg, det kunde medföra livsfara för de stora segelfartygen att vända upp emot Käringön. Nu föreslog man istället Känsö sund. Karantänstationen kom att kallas Känsö sund och Vargö håla. Att just Känsö valdes som den bästa plats att förlägga karantäns- stationen på, var att Känsö är en av de yttre öarna i Göteborgs skärgård, det finns bra och skyddade ankarplatser runt både Känsö och Vargö håla som ligger granne med Känsö. I Vargö håla brukade ostindiefararna ha sin station. Den kanske viktigaste fördel Känsö ägde var att ön var obebodd.
Taube fick order att efter Carl Fredric Adelcrantz ritningar låta uppföra bebyggelse på ön. Taube skulle också se till att det fanns tillräckligt med vinättika i staden för rening av varor.
I maj 1771 var anläggningen på Känsö färdig. Den bestod av ett tvåvåningshus för betjäningen på ön samt ett magasin för rening av varorna.
Nu protesterade Brännöborna för att kronan hade byggt på deras mark och för att de hindrades att utnyttja hö, bete och torv på Känsö. Efter ett antal turer ersattes brännöborna med en summa av 160 daler silvermynt.
Sedan karantänen hade dragits in 1772 hade kronan inte längre någon användning av husen på Känsö, dessa överläts då på Grönländska kompaniet som jagade val i haven kring Grönland. Med detta upphörde Känsös första period som karantänsö.
1804 bestämde man sig för att bygga en permanent anläggning på ön och att utarbeta en bestående karantänsförordning. Orsakerna var återigen gula febern och Sveriges ökade handel med smittade orter.
Gula febern
Gula febern var en tropisk sjukdom, som sedan gammalt härjade på de västindiska öarna. Det är en infektionssjukdom, viruset överförs av myggor, men endast om temperaturen är över 22 grader celsius. I de tempererade zonerna kunde sjukdomen få fäste endast under de varmaste sommarmånaderna. Sjukdomen angrep ofta sjöfarare, och de förde vidare den från hamn till hamn. I Spanien och Nordamerika förekom sjukdomen från gång till annan. Läkare i Europa diskuterade om det var möjligt för sjukdomen att få fäste här, man visste att sjukdomar som smittkoppor, syfilis och pest hade kommit från varmare länder. Därför var man försiktig när det gällde den gula febern.
Med anledning av att den gula febern härjade i Spanien behövdes återigen en karantäns plats, det ordnades så att kronan kunde arrendera Känsö, som vid den här tidpunkten arrenderades av en herr Gavin, som använde ön för sitt sillsalteri och trankokeri.
1804 arbetade under dåvarande Landshövding Carpelans ledning en kommitté som bestod av konteramiralen Georg Christian de Frese, kommersrådet Niclas björnberg, major Carl Johan Hierta, grosshandlare Jonas Malm, amiralitetsmedicus Pher Dubb och professor Pehr Afzelius, med att planera en bestående karantäns- inrättning på Känsö. Kommittén arbetade snabbt och från starten den 7 november tog det bara till den 27 november innan K.Maj:t förordnande om en karantäns- kommission.
Kommissionens uppgifter var förutom ärenden om ankommande fartyg även att sprida kunskap om Känsö karantänstation. Att man ville sprida kunskapen om karantänen var för att minska trycket på de svenska hamnarna, meningen var att om man visste med sig att man kom från en ort med misstänkt smitta skulle man självmant söka karantän, detta medförde i sin tur att Sverige kunde minska på den rena militära bevakningen. Redarna var skyldiga att förse sina skepp med rökningsattilraljer, en svart karantänsflagg, en blecklåda för dokument mm. Sveriges kustfolk varnades för att ha kontakt med fartyg anlöpande Sverige då de kunde inbegripas i karantänen om de haft kontakt med dem. Nu var riket skyddat på flera sätt, bevakning som utfördes av marinen med kryssare, som låg utanför våra kuster för att tillse att inga skepp smet in utan att kontrolleras. Information hade utgått till alla berörda parter och lagstiftning hade anpassats till karantänsförordningen.
Byggnads frågan på Känsö
De hus som nu fanns på Känsö var för ändamålet inte passande, de var tvungna att bygga nytt. Man började också genast att planera för permanenta karantäns hus, Husen skulle delvis byggas på stenkar ute i vattnet. byggnadssättet som man använt på Känsö är fullkomligt unikt, i hela världen finns inget motstycke. Det mest utmärkande för Känsö är att husen är byggda på små konstgjorda öar, ett för vart och ett av husen. Meningen var att byggnaderna skulle vara fullständigt isolerade från varandra. Det var Dubb som krävde denna isolering, man kan spåra Dubbs inflytande över planeringen av byggnaderna.
Nu kom husen inte att byggas för samtidigt med dessa planer kom epidemin i Spanien att avklinga. 1806 av-
somnade kommissionen och Känsö fick ligga i träda ett tag.
1816 tog arbetet äntligen fart igen och husen stod färdiga med smärre ändringar av den ursprungliga planen.
Unika byggnader
Karantänsbyggnaderna på Känsö är skyddade byggnads-minnesmärken. deras yttre får inte ändras. Parloirens inre får inte heller ändras. Inrättningens ändamål var att isolera smittat gods och sjuka människor. Man ville utan transport över land kunna ta emot sjuka samt lossa gods från fartyg. dessa syften nådde man via de sk. Lidströmska stenkistorna det var helt enkelt konstgjorda öar som man byggde husen på. De hus som byggdes var ett pestsjukhus, ett observations-sjukhus och två magasin för förvaring av last.
Pestsjukhuset är byggt på sådant sätt att man
kan ta in den sjuke under huset genom en tunnel i stenkistan som huset står på och fira upp honom i sjukhuset. Man har även byggt ett kommendanthus och en parloire. Parloiren är en byggnad som användes när man fick besök från de fartyg som låg på redden utanför Känsö. Byggnaden är delad i två sektioner, en ren för Känsös besättning och en oren för fartygets. sektionerna delas av ett dike där man brände svavel för att det skulle stiga svavelrök mellan personerna i parloiren. Att man hade sådana här parloirer är i och för sig inte ovanligt, men Känsös parloir är den enda bevarade i världen.
Känsö torn är öns varumärke, det byggdes på öns högsta topp, där brännölotsarna höll utkik efter inkommande fartyg. Att det var lätt för karantänspliktiga fartyg att hitta Känsö förstår man när man ser det unika tornet, det är byggt som ett medeltids torn.
Militär uppgift
Karantänen var faktiskt inte i första hand en medicinsk uppgift utan snarare en militär, det var tvingande åtgärder för skepp att genomgå karantän. Därför bestod Känsös besättning av militärer och deras civil anställda. Läkarens uppgift var att när det upptäcktes sjukdom på ett skepp bege sig till Känsö för att undersöka om sjukdomen var av epidemisk karaktär. Den första chefen på Känsö var också militär, major Jacob Forsell.
Karantänspliktiga fartyg
När ett karantänspliktigt fartyg närmade sig Känsö hissade man den svarta karantänsflaggen. Lotsen fick då inte gå ombord, utan skulle då seglande visa vägen in mot Känsö. Så snart skeppet ankrat upp kom karantänsmästaren upp vid lovarts sida om skeppet. Han förhörde sig om hur resan hade varit, hur lång tid de hade varit ute. Han ville också se ifall de hade sundhetspass. På en stång överräcktes alla handlingar, som då badades i ättika och lades i den lilla blecklådan. Med händerna i vaxdukshandskar öppnade karantänsmästaren lådan, tog ut dokumenten med tång och rökade dem. Sedan seglade karantänsdrängen till Göteborg för att kommissionen skulle kunna granska papperna och fatta beslut angående eventuell karantän.
Man skilde på lossningskarantän och observationskarantän. Vid lossningskarantän skulle skeppets last lossas och rökas samt vädras i Känsös magasin. Hade skeppet inga eller lite smittbara varor räckte det med att skeppet låg på redden för observation.
Smittkoppor
1823 florerade smittkoppor och känsö hade bråda dagar, från denna tid hade de ett antal sjuka för vård hos sig. Den svenska briggen Caledonia avseglade den 21 augusti från London destinerad till Stockholm. Timmerman Svenssson insjuknade i smittkoppor under resan. Briggen kom till Känsö och lades i karantän. Den 3:e september dog Svensson, det tog 12 dagar från att sjukdomen först yppade sig till det att han dog.
Briggens last röktes i tre dagar, därefter låg hon i karantän i tio dagar. Briggen fick praktika och skulle avsegla men hann inte förrän en jungman insjuknade. Denna händelse satte kommissionen i ett dilemma, smittkoppor var inte en karantänssjukdom.
Koleraperioden
Karantänsvässendet var inte oomtvistad och kring 1820 debatterades karantänens nytta häftigt. Erfarenheterna av smittkopporna gjorde att man tvivlade. I Sverige sa man att skeppen borde kunna rena sig från smitta då de flesta hamnar vi handlade med låg långt ifrån Sverige. Men man ansåg ändå att Känsö fyllde sin funktion, men att karantänstiden kunde kortas.
Under tiden som denna diskussion fortfor uppkom koleran i Indien och började sin vandring mot Europa. Före sjukdomen gick skräcken för den, man visste inte hur den uppkom och de röster som höjdes för att den inte var smittsam tystades ned. Men ingen stat vågade låta bli karantän mot koleran.
På våren 1831 hade koleran nått Ryska hamnar på östersjökusten. Nu rustade man upp Känsö armerade fartyg sändes ut för bevakning, dr Schulzen fick bosätta sig på Känsö. Skrifter delades ut om hur var man skulle kunna skydda sig från koleran. Alla krafter sattes in för att undvika koleran.
Under åren 1831-33 hemsöktes även Norge och Danmark, det satte karantänsvässendet under stor press. Medan gula febern var aktuell kom det sporadiskt skepp från dessa hamnar, men nu kom det massor från våra grann-länder. När fartyg från misstänkta hamnar anlöpte Känsö gällde samma regler som för pesten och gula febern. karantänstiden kunde vara upp till 40 dagar. Även passagerar fartyg fick hållas i karantänen, men här var det bara frågan om passagerarna som släpptes av på Känsö för en fem dagars karens. det finns en del berättelser från de som fick uthärda denna karens, det var faktiskt ett ganska bekvämt liv för dem med kägelspel, vandringar i Känsö park, en sagolik miljö med många växter medtagna från främmande länder. Havsbaden är ju inte fy skam heller.
I mars 1834 förklarades samtliga orter och länder vara fria från koleran. Alla karantänåtgärder inställdes. Men redan i juli var den igång igen, denna gång från iberiska halvön. Fartyg fick återigen söka Känsö karantän.
Den 26 juli nåddes Göteborg av koleran, som på två månader reducerade stadens invånarantal med 1/10.
Den 5 augusti beslöt man på Känsö att isolera sig från staden, detta för att skydda sig själva men också för att hålla ön fri från smitta så att skepp från staden kunde ligga i karantän innan de gjick ut från Göteborg. Fartyg kunde också lassa och lossa på känsö utan att bli karantänspliktiga då de ej besökt staden.
Under 1800 talet hemsöktes Europa av ett antal kolera epidemier, varje gång stramade man upp karantänsreglerna på Känsö.
Nu var det så att man inte kände till begreppet "friska smittbärare" vilket innebär att man fullt frisk kan bära och smitta andra med kolera utan att insjukna själv. Det vet vi att man inte kan skydda sig från koleran med karantänsåtgärder.
Pesten gjorde sig påmind på 1890-talet ungefär samtidigt kunde man påvisa hur pesten spreds. Men pesten kom till Europa, visserligen i begränsad omfattning men tillräckligt för att strama upp karantänsreglerna på Känsö.
Under första världskriget flammade fläckfebern upp. Den sprids via löss och det blev vanligt att man avlusade ute på Känsö. 1919 försågs Känsö med apparatur för att röka kläder med cyanväte. Detta var den sista tillbyggnaden i karantänens tjänst på Känsö.
Bakterologins utveckling
Vården av smittsamt sjuka kom i ett nytt läge i och med bakterologins framsteg. Man inrättade särskilda epidemi sjukhus för vården av sjuka. det ansågs inte längre vara farligt att vårda de sjuka inne i staden nu när man visste bättre hur man kunde skydda sig från smitta.
På 1920 talet ansågs det allmänt att karantänen på Känsö var förlegad och borde dras in. Först 1934 lades karantänen ned, detta efter internationella överens-kommelser angående åtgärder mot smittsamma sjukdomar.
Livet på Känsö
Det dagliga livet på Känsö kan man följas i dagboksanteckningar förda av karantänsmästaren. De dagliga rutinerna bestod i att man noterade väder, vind och vattenstånd samt de fartyg som passerade. Man antecknade resor med inrättningens båtar och vad det arbetats med under dagen.
Arbetsrytmen fick sin prägel av resorna in till staden. En gång i veckan for de in till staden för att proviantera. På Känsö bodde 20-25 vuxna och ungefär lika många barn. Man fiskade, odlade potatis och höll sig med kreatur. Hela tiden var det frågan om små-reperationer på hus och bryggor.
Storm, ström och mörker förde skepp på grund och besättningen på Känsö fick rycka ut för att hjälpa nödställda. Man ville också rädda lasten eller så mycket av den som man kunde. Lasten torkades i magasinen för att sedan säljas på särskilda vrakauktioner. Medan de skeppsbrutna fick vila ut på sjukhusen på ön.
Alla högtider firades med dunder och brak, midsommar-
firandet kunde gå vilt till. Man höll till i parken, där man reste en majstång framför lusthuset. Inrätt-
ningen bestod av två kannor brännvin, och man dansade hela natten.
Matroser hade som främsta uppgift att sköta båtar och vakthållning. De var i stor utsträckning "flyttfåglar" men vissa kom att bli trotjänare. Skall någon av dessa nämnas blir det Johannes Öberg, när han varit anställd i 28 år ville karantänsmästeren ge honom lönepåslag, men det gick inte kommissionen med på. Istället fick han titeln "vaktmästare" och kunglig silvermedalj "för medborgerlig förtjänst". Talet vid medalj utdelningen spann runt temat "fattig men hederlig". Öberg kvarstod dock på sin tjänst fram till sin död 1869.
Pher Dubb
Pher Dubbs inflytande över formandet av Känsö karantän station är tydligt. Dubb har fått sin vilja fram i det mesta.Det var en man med många strängar på sin lyra, det är därför av intresse att här redogöra lite om vem denna man var och vad han gjort.
Pher Dubb föddes 14 januari 1750 i Mariestad, han studerade till läkare och var anställd som husläkare hos baron Claes Ahlströmer, som var svärson till
Niclas Sahlgren. Det var Dubb som ledde arbetet med inrättandet av Sahlgrenska sjukhuset som kom att ligga på Sillgatan (nuvarande Postgatan). Dubb ömmade för de fattiga och "oboteliga uslingar". Enligt dr Sven Eldh kan man även spåra Dubbs inflytande över William Chalmers donation. Ena hälften av den donationen kom också att utgöra stommen till en "fri sängfond" för Sahlgrenska sjukhuset. Det är väl ingen överdrift att påstå att Dubb var den tidens stora auktoritet i sjukvården i Göteborg.
Pher Dubb avled 6 januari 1834.
Sammanfattning
Att Känsö är ett unikt, levande historiskt dokument, råder det ingen tvekan om. Vad man kan beklaga är att det är så dåligt dokumenterat.
Hela den södra skärgården är också väldigt dåligt dokumenterat. Kan detta bero på att det inte har bott kungar och stormän på öarna?
Karantänen var inte så effektiv som man hade hoppats. Vissa sjukdomar är det omöjligt att skydda sig emot med hjälp av karantän. Men vi kan klart utläsa skräcken för de epidemiska sjukdomarna i de åtgärder man vidtog för att skydda sig. Det fanns också en del missuppfattningar om sjukdomar och deras spridning som gjorde det svårt att skydda sig.
Men vi kan tacka denna period i Sveriges historia för denna unika ö, om man får tillfälle att besöka ön skall man inte missa det.
Den kände Svenske författaren Viktor Rydberg var informator till redogörare S.A. Svallanders son på Känsö.
Rydberg skriver följande i gästboken som nu finns bevarad på landsarkivet i Göteborg.
Våg som här vid mina fötter svallar
Bilden av ett människoliv du är
Stormen vräker dig bland nakna hallar
Du får följa vart hans röst dig kallar
Han dig födde och han dig förtär
Och när utan mål du länge farit
Rytande men lika maktlös slav
Tills du bruten sjunker i din grav
Vem kan spåra, var du varit
Samma öde ban som du fått vandra
Följes evigt utav nya andra
Författaren
Författaren
