|
I Sverige idag kan man ofta höra röster höjas till kritiken av Lenin, Stalin, Mao m f. Att bevekelsegrunderna för de angrepp på bland annat Sovjetunionens skapare som Socialdemokrater, moderater och kanske i synnerhet folkpartister ägnar sig åt är minst sagt suspekta är något alla med en någorlunda riktig ideologisk linje bör vara överrens om. Det socialistiska samhället ligger nämligen inte i deras intresse, då det är deras önskan att förkväsa klasskampens slutskede så att förtrycket av de arbetande massorna i Sverige, idag kan fortsätta. Alltså behöver man inte sakligt diskutera socialistiska ledare och ideologer med dessa reaktionära grupper, även om man måste begagna sig av motpropaganda för att förhindra att massorna förleds till att låta sig utsugas ytterligare.
Vad väsentligare är för tillfället, är de kvasirevolutionära "frihetliga" socialister som idag börjar få allt starkare fäste i radikal vänster. Häribland märks kanske främst anarkister och syndikalister (de senare är på stark tillbakagång sedan årtionden), även om grupper som exempelvis Ung Vänster även de är välförankrade i svensk ungdom. Betecknande för åtminstone de två första av ovanstående gruppers synsätt är:
- De förnekar betydelsen av ett ideologiskt välförankrat parti som kan leda massorna till revolutionen.
- De förnekar nödvändigheten av proletariatets diktatur, utan hoppas på att med antingen fackföreningsrörelser av olika slag, eller genom ett snabbt utplånande av all statsmakt kunna införa ett kommunistiskt samhälle.
- De erkänner inte den väpnade kampen som förutsättning för revolutionens, och i förlängningen alltså först socialismens och slutligen kommunismens genomförande.
Detta måste alltså bemötas, punkt för punkt.
a)I synnerhet anarkister har en tydlig tendens att förneka partiets betydelse. I stället vill man hävda, att om de arbetande massorna på eget initiativ gör revolution och avskaffar staten kommer kommunismen att genomföras "av sig själv". Detta är ett mycket intressant påstående, som mer eller mindre ofta upphöjs till sanning av anarkister världen över. Mycket har skrivits för att bemöta dessa påståenden.
I ett tal den 27:e september 1977 säger Pol Pot:
"I slavsamhället kämpade de undertryckta klasserna mot sina härskare. Denna kamp följde dock inte en riktig linje och hade inte ett riktigt mål. Historien visar att kampen på den tiden var framgångsrik ibland och misslyckades ibland. Några slavar blev soldater och lyckades besegra slavägare. Sedan de en gång blivit segrare utropade de sig själva till slavägare och härskade som despoter över sina slavbröder. […] Vilka lärdomar har vi då dragit av kampen från slavsamhället? En viktig lärdom är att de förtryckta slavarna kämpar mot den förtryckande slavägarklassen. Slavarna lärde sig att kämpa och de härdades i kampen. […] Det finns också en annan kunskap värd att bevara och det är att utan en riktig politisk vägledning är kampen dömd att misslyckas."
(Lita till egna krafter, Pol Pot, Vänskapsföreningen Sverige-Kampuchea, 1978
Det Pol Pot här avser är att de förtryckta massornas spontana reaktioner på utsugningen visserligen har lett till att folkets klasshat och vilja till revolution stärkts och härdats, men att spontana revolter nästan undantagslöst har misslyckats, just på grund av bristen på vägledning. De gånger de har lyckats har de vanligen resulterat i en annan form av förtryck, ibland till och med värre. Historiska exempel som bekräftar hans påstående är heller inte svåra att finna; Spartacus-upproret i romarriket är bara ett exempel. Samtidigt gäller det att förstå att partiets och statens roll ändå är av övergående natur. Lenin skriver:
"För att förebrygga att hans kamp mot anarkismen missförstods, förespråkade Marx med bestämdhet den "revolutionära och övergående" form av staten som proletariatet behöver. Proletariatet behöver bara staten temporärt. Vi skiljer oss inte från anarkismen i fråga om statens utplåning som mål. Vi vidhåller att för att nå detta mål måste vi använda oss av statsmaktens instrument, resurser och metoder som medel mot utsugarna, på samma sätt som de utsugnas tillfälliga diktatur är nödvändig för klassernas avskaffande. Marx valde det skarpaste och tydligaste sättet att hävda detta mot anarkismen: Efter att kapitalisternas ok tagits från deras axlar, borde arbetarna då "lägga ner sina armar", eller använda dem mot kapitalisterna i akt och mening att krossa deras motstånd? Men vad är ett systematiskt bruk av vapen av någon klass annat än just en "övergående form" av staten?"
(Staten och Revolutionen, V.I. Lenin, 1917)
I Lenins resonemang ingår naturligtvis det ledande, revolutionära parti som den kraft som, i egenskap av proletariatets företrädare ska överta statsmakten i syfte att sopa bort de sista resterna av det kapitalistiska systemet. Alltså kan vi sluta oss till att ett revolutionärt parti är en nödvändighet för revolutionens lyckade utgång.
b) Rörande proletariatets diktaturs nödvändighet har mycket skrivits. De utopiska socialisterna har länge förnekat dess nödvändighet, men har hittills inte kunnat visa upp vare sig livsduglighet i den egna ideologin, eller ens ett enda försök till en stat byggd på deras ofta närmast idealistiska fantasier.
Det omedelbara avskaffandet av staten leder med nödvändighet till kaos; alltså till anarki i den mening begreppet har i folkmun. Den omedelbara, totala utplåningen av all statlig influens över människors liv kan bara leda till fullständigt kaos. Det som lockar är naturligtvis det pubertala motståndet mot var form av auktoritet som i alla tider har hemsökt anarkisterna och deras ideologi. Lenin bemöter även detta, i det att han i Staten och Revolutionen citerar Engels och skriver:
"Ta en fabrik, ett tåg, ett skepp på havet, sa Engels: är det inte självklart att inte en enda av dessa komplexa tekniska ting, baserade på bruket av maskineri och flera människors systematiska samarbeta, skulle kunna fungera utan ett visst mått av underordnande och, således, utan ett visst mått av auktoritet eller makt?"
(Staten och Revolutionen, V.I. Lenin, 1917)
c) Ett problem som främst det svenska vänsterpartiet, och i viss mån även dess ungdomsförbund, drabbats av är den revisionistiska, reforminriktade typ av "socialism" som visat sig fullständigt värdelös överallt där den visat sitt fula tryne. Orsakerna härtill är naturligtvis ideologisk ynkendom; man vågar inte i ett samhälle som är så pass förankrat i borgerligt-"demokratiska" värderingar som Sverige idag är ärligt förfäkta nödvändigheten av en väpnad revolution. Trots att det egentligen borde vara onödigt att bemöta revisionismen överhuvudtaget; den svenska socialdemokratins fatala misslyckande borde tala för sig självt, tänker jag ändå gör det.
Stalin skriver:
" I motsats till metafysiken utgår dialektiken ifrån att naturföremålen, naturföreteelserna kännetecknas av inre motsättningar, ty de äger alla sin negativa och sin positiva sida, sitt förflutna och sitt tillkommande, sitt bortdöende och sitt framväxande, att kampen mellan dessa motsatser, kampen mellan det gamla och det nya, mellan det bortdöende och det uppkommande, mellan det som upphör att vara till och det som utvecklas utgör det. inre innehållet i utvecklingsprocessen, det inre innehållet i kvantitativa förändringars förvandling till kvalitativa.
Därför anser den dialektiska metoden att utvecklingsprocessen från det lägre till det högre inte försiggår i form av en harmonisk utveckling av företeelserna, utan i form av ett blottande av de motsägelser, som kännetecknar föremålen och företeelserna, i form av "kamp" mellan de motsatta tendenser, vilka verkar på basen av dessa motsägelser.
[…]
Om övergången från långsamma kvantitativa förändringar till snabba och plötsliga kvalitativa förändringar är en utvecklingslag, så är det klart att de revolutionära omstörtningar, som utföres av de förtryckta klasserna, är en fullständigt naturlig och oundviklig företeelse.
Således kan övergången från kapitalismen till socialismen och arbetarklassens befrielse från det kapitalistiska förtrycket ej förverkligas medelst långsamma förändringar, ej medelst reformer, utan endast medelst en kvalitativ förändring av det kapitalistiska systemet, medelst revolution.
Således, för att ej begå fel i politiken bör man vara revolutionär och ej reformist."
(Om den dialektiska och den historiska materialismen, J.V. Stalin, 1938
Det vi alltså kan utläsa är att reformismen är dömd att misslyckas. Detta har också bekräftats av historien, då vi idag ser i stort sett alla europeiska socialdemokrater arbeta tillsammans för att stödja storkapital och imperialism. Nedrustandet av den redan allt för krympta gemensamma sektorn i olika länder, inskränkandet av strejkrätten för de arbetande, EU, bojkotten mot Irak, bojkotterna av Nordkorea och Kuba, gripandet av PKK's ledare och åtskilliga andra övergrepp på den arbetande befolkningen sker med den moderna socialdemokratins goda minne. Och åt just detta håll är all revisionistisk vänster på väg; inklusive Vänsterpartiet och deras "avkomma", Ung Vänster.
Att en revolution måste vara våldsam är även det självklart; det enda som hittills förhindrat det kapitalistiska samhället från att gripa till våld mot de arbetande massorna och "deras" partier och fackförbund, är att inget av dessa hittills utgör något hot mot de rådande produktionsförhållandena. När bourgeoisien under tidigare skeden i Sveriges historia såg socialismen som något som faktiskt kunde komma att skada storkapitalet och kapitalismen var den inte sen att kasta arbetare i koncentrationsläger enbart på grund av kommunistiska sympatier. Alltså kan man anta, att den dag svensk arbetarrörelse åter börjar hota kapitalets oinskränkta makt, kommer staten att åter gripa till våld mot det progressiva proletariatet, och då är den väpnade revolutionen den enda utvägen.
De slutsatser man kan dra av ovanstående är:
- Ett parti med en stark ideologisk förankring i de grundläggande Marxist-leninistiska värderingarna är ett krav för att arbetarrörelsens frigörelse genom revolutionen ska kunna bli verklighet.
- Endast genom proletariatets diktatur kan den kommunistiska samhällsformen förverkligas.
- Endast genom en väpnad, våldsam revolution kan den kommunistiska samhällsformen förverkligas.
Och därmed kan de anarkistiska, syndikalsitiska och revisionisktiska grenarna av socialismen betrakta sig som kritiserade i grunden.
/ÖMFCIK
|
|