JULI

Aposteln Thomas är skyddshelgon för Indien och Pakistan, prtugal, Goa, Kyrkostaten, Urbino, Parma och Riga. Därutöver för arkitekter, byggnadsarbetare, murare, stenhuggare, teologer m.fl. Han är patron mot blindhet, ryggsmärtor och för ett gott äktenskap

Den hellige Thomas har i Johannesevangeliet tilnavnet «Didymos», tvillingen, som är den greska varianten av det arameiska «te'omà». I Frankrike kallas han «Jumeau», som betyr det samma. Många tror att han har haft en tvillingbror eller –syster. Vi vet inte om han var galille eller fiskare såsom många andra apostlar ty evangelierna berätar inte hur han blev kallad till apostel.

Han var med då Jesus uppväckte Lasarus från de döda och han var villig att dö för sin Herre. Mest känd är historien om "Tomas tvivlaren". Han trodde inte på den uppståndne Kristus innan han fick se märkena efter spikarna i Kristi händer och fötter och såret i Kristi sida. Trots det blev han den första aposteln som explisit erkände Kristus som sin Herre när han föll till dennes fötter och sade "Min Herre och min Gud".

Thomas apostoliska resor efter pingsten sträckte sig till Indien. Detta förtäljes i Thomas akerna från första delen av 200-talet. Legenden berättar också att Thomas på väg till Indien skulle ha mött de tre vise männen, döpt dem och utnämnt dem till biskopar. I södra Indien finns det en stor mängd kristna som kallar sig Thomas-kristna.

Legenden berättar att Thomas led martyrdöden den 3 juli 72 genom att bli stucken med en lans eller ett spjut av en hedning i Kalamina. I Mailapur, en förstad till dagens storstad Madras finns en kyrka, byggd 1547 till aposteln Thomas ära. Man tror att Thomas grav finns här funnen av Portugiserna år 1522. Här finns nämligen ett gammalt Thomas kors från 600-talet med en inskription som berättar om Thomas martyrium.

I relikvariekapellet i Santa Croce in Gerusalemme i Rom finns ett relikvarium med det finger Thomas stack in i Jesu sår.

Lova Herren, alla hedninagr, prisa honom alla folk. Ty hans nåd är väldig över oss, och Herrens sanning varar i evigehet. Gå ut i världen och förkunna evangeliet

Skytshelgon for Portugal, Zaragoza, Estremoz og Coîmbra och patron för människor i krigsnød.

Den heliga Elisabeth av Portugal föddes 1271 i Zaragoza i Spanien av kung Pedro II av Aragonien. Hon fick sitt namn efter den heliga Elisabeth av Ungern. Den unga prinsessan var mycket mera intresserad av religiösa saker än de som hade med hovlivet att göra.

Som 12-åring blev den lilla prinsessan bortgift till den tio år äldre kung Denis av Portugal och sju år senare, 1290, föddes deras första barn. Året därefter föddes sonen Alfonso, som skulle ärva tronen.

Kung Dennis blev en klok och barmhärtig regent. Han gav full frihet åt sin drottning Elisabeth i hennes fromhetsliv. Drottning Elisabeth levde ett mycket fromt liv med en massa fromhetsövningar.

Sonen Alfonso växte upp och blev upprorisk. Elisabeth arbetade hårt för att förlika kungen och Alfonso år 1320 då den senare ville begå en statskupp. Hon blev missförstådd av sin make och satt i husarrest i en borg. St. Elisabeth förlikade också i en massa andra fejder.

Kung Denis blev sjuk år 1324 och dog året därpå. Som änka for drottning Elisabeth först på pilgrimsfärd till Compostela. Hon ville bli klarissanunna, men blev avrådd det, och i stället blev hon fransiskanertertiär och drog sig tillbaka till ett litet hus i Coîmbra. Där levde hon ett enkelt liv, liksom Elisabeth av Ungern och följde ett monastiskt mönster.

Hon dog i Estremoz 65 år gammal den 4 juli 1336. Hon avlade klarissornas klosterlöfter på sin dödsbädd och blev begravd i klosterkyrkan Santa Clara i Coîmbra.

Många mirakler skedde vid hennes grav och hon blev helgonförklarad av påven Urban den VIII år 1626. Hennes kropp hade grafts upp 1612 och funnits helt oförruttnad.

Da hennes sønn, kong Alfonso IV den Tapre (1325-57), i 1336 gikk til krig mot hennes svigersønn, Alfonso XI av Castilla (1312-50), fulgte Elisabeth den portugisiske hær i marken med et siste forsøk på å stifte fred. Hun hadde hell med dette, men prøvelsene ble for mye i varmen og hennes høye alder. Hun døde før hun kunne vende hjem, den 4. juli 1336 i Estremoz i Portugal, 65 år gammel. Hun skal ha avlagt klosterløfter som klarissenonne på dødsleiet og ble bisatt i klosterkirken Santa Clara i Coîmbra, hvor hennes relikvier fortsatt befinner seg.

Gud, som skänker frid och älskar kärleken, du gav den heliga Elisabeth en sarskild nådegåva att förlika ovänner och fiender. Låt oss på hennes förbön söka det som främjar freden, så att vi med rätta kan kallas dina barn. Genom din Son…

ST. MARIA GORETTI (RÖD ELLER GRÖN)
St. Maria Goretti var född 16 oktober 1890 i en familj av fattiga lantarbetare. St. Maria Goretti kunde inte läsa men visade prov på helighet. Vid 10 års ålder misste hon sin far och fick ta hand om familjen på 4 syskon, så att mamman kunde förtjäna pengar för levebrödet. Hon jagades av en yngling 1902, som ville ha umgänge med henne. En dag när folket var upptaget med skörd, anföll han henne. Under hennes försök att värja sig knivhögg han henne. Innan hon avled förlät hon ynglingen och bad för honom. Vid hennes helgonförklaring 1950 deltog hennes mor, släkt, mördare och många åhörare. Mellan 30 och 40 underverk tillskrivs henne.

Gud, vår fader, du som älskar kyskheten och kan skänka renhetens gåva, du lät den unga Maria vinna martyriets nåd och ära. Ge oss nu på hennes förbön vilja och kraft att hålla dina bud och efter detta livets kamp en evig segerkrans. Genom din Son...

Den hellige Knut (Knud IV), Danmarks skyddshelgon, dödades av en grupp av sina motståndare i St. Albans kyrka i Odense år 1086 för att han ivrade för Kyrkans rättigheter. Detta skedde framför högaltaret under pågående mässa. Han var en en målmedveten monark och ville främja Danmarks kultur och religiösa liv. Han byggde många kyrkor och förbättrade prästerskapets utbildning och anseende. Motståndet mot honom kom från den konservativa lantadeln. Kyrkan i Danmark började vörda honom som martyr och skrinlade hans kvarlevor 1095 i kryptan i den kyrka han själv börjat bygga. 1101 blev Knut helgonförklarad och har sedan dess blivit känd som Knut den helige

Herre, över din makt glädjer sig Konungen, hur högt fröjdar han sig inte över din seger! Vad hans hjärta önskar har du givit honom, vad hans läppar begärde har du inte vägrat honom.

Magdala var under Jesu tid en metropol. Som hamnstad samlade den folk från olika länder, kulturer och religioner, och det är troligt att syskonen Maria, Marta och Lazarus påverkades av denna kulturella smältdegel. Hos dem var Jesus en kär gäst, och flera av hans besök finns nedtecknade i de fyra evangelier som dominerar Nya Testamentet.

Det brukar sägas att Maria av Magdala, eller Maria Magdalena som hon kommit att kallas, var en syndfull kvinna - lika stolt som hon var vacker. I perioder har hon t.o.m. påståtts vara prostituerad. Kanske var det miljön som gav henne detta rykte, för en så stor stad som Magdala hade naturligtvis sina lockelser. I evangelierna betonas dock med skärpa hennes omvändelse vid mötet med Jesus, och efter det framställs hon som den mest hängivna av hans följeslagare. Hade hon varit man, hade hon förmodligen beskrivits som tillhörig lärjungarnas skara. Hon placerade sig gärna vid Mästarens fötter och lyssnade så intensivt till hans ord att hon glömde sina plikter. Även när Jesus dog på korset befann sig Maria Magdalena vid hans fötter tillsammans med hans mor Maria och lärjungen Johannes. Hon var också en av de tre kvinnor som fann hans grav tom och den första att känna igen Mästaren efter hans uppståndelse.

Fjorton år efter Jesu död landsförvisades Maria Magdalena tillsammans med sina syskon och några andra genom att placeras i en båt utan vare sig segel eller åror. I båten placerades också kroppen av St. Anna, Jungfru Marias mor. Det förtvivlade sällskapet drev planlöst över Medelhavet och nådde till sist land vid södra Frankrikes kust. Där levde Maria Magdalena sedan enligt legenden resten av sitt liv i en grotta och hennes enda föda var den Heliga Eukaristin, nattvarden, som serverades henne av änglar. Hon blev 72 år gammal och fördes strax innan sin död till St. Maximilians kapell, där hon sedan begravdes.
Maria Magdalenas betydelse kan knappast överskattas. Hon är symbolen för de omvändas välsignelse, för lojalitet och hängivenhet baserad på ren kärlek till Kristus och hans budskap till människorna. Särskilt i kloster brukar man med förkärlek tala om "Maria Magdalena-människor" (kontemplativa) respektive "Marta-människor" (apostoliska). Detta härrör sig från kapitel 10 i Lukas-evangeliet (verserna 38-42).

Stärk oss, Herre, genom dina mysterier, så att vi håller ut i kärleken och liksom den heliga Maria Magdalena följer Kristus och tjänar honom med våra tillgångar, han som lever och råder i evighet.

St. Ignatius av Loyola är skyddshelgon för Jesuiterna, soldater, gravida, för andlika öbningar och reträtter, sinnessjukhus, vid svåra födslar och samvetskval, mot feber,pest och djursjukdomar.

Den heliga Ignatius föddes 3 (?) mars (?) 1491 på slottet Azpeita i den baskiska provinsen Guipúzcoa i Nordspanien. Hans far var adelsmannen Don Beltrán som härskade över Oñjas och Loyola. Pojken blev döpt Iñigo Lopez de Recalde de Loyola men ändrade senare sitt namn till Ignatius, eftersom han var en stor beundrare av Ignatius av Antiokia. Han var den yngste av 11 barn.

Vid Ferdinand den Katolskes hov blev Ignatius uppfostrad till pajas och senare fullständig riddare och fick sedermera kaptens rang. Han tjänstgjorde vid hertigen av Nagaras arme men blec den 20 maj 1521 sårad under belägringen av Pamplona. En kanonkula träffade hans högra ben.

Under sin knvalescens i slottet Loyola läste han mycket. Han skulle helst ha viljat läsa riddarromaner, men allt som fanns tillgängligt var böcker om Kristi efterföljelse och helgon. Dessa böcker gjorde ett så stort inflytande på St. Ignatius att han ville omvända sig. Han konstaterade att "dessa människor var lika mänskliga som jag. Därför kan jag bli lika heliga som de". Efter en vision av Jungfru Maria vistades han vid benediktinerklostret i Montserrat nära Barcelona i Katalonien och drog sig sedermera tillbaka till den lilla byn Manressa. Där bodde han stundvis hos benediktinerna och stundvis i fattighusena. Han utsatte sig för en stark askes; 7 timmar om dagen vistades han knäböjande i bön, han sov på golvet med en träkloss under huvudet, han fastade och piskade sig själv. Här påbörjade han också sin mest berömda bok Andliga övningar som blev färdig 1548.

År 1523 gjorde han en pilgrimsresa till Jerusalem. Åren 1524-1534 bedrev han studier och efter tio år i Barcelona fortsatte han till universitetet i Alsalá där han läste logik, medicin och teologi. Här bodde han i vandrarhem och tiggde sin mat samt bar en grov grå dräkt. Han omvände många.

Men på den här tiden existerade flere senter i Spanien och St. Ignatius blev i misstag fängslad och satt 42 dagar i fängelse. Även om han inte mera var misstänkt när han släpptes lös, förbjöd man honom och hans anhängare att bära någonsomhelst speciell dräkt. Då han åter blev misstänkt bestämde han sig för att lämna Spanien och gick mitt i vintern till fots till Paris, dit han kom 1528. Han skrev in sig vid universietetet för att förbättra sin latin och läsa filosofi och teologi. 1534 fick han magistergraden. I Paris samlade St Ignatius efterföljare, bl.a. den saliga Peter Fever och den heliga Frans Xavier från Navarra, som han gav andliga övningar åt. 1534 lade dessa sju grunden för Jesuitorden och förpliktade sig att bli missionärer bland muslimerna i Jerusalem. Deras motto blev "Omnia ad maiorem Dei gloria" (Allt för Guds större ära). Efter råd av sin läkare vände St. Ignatius tillbaka våren 1535 och bodde därefter i fattighusen i Azpetia. 1538 blev han prästvigd. De sju bestämde sig för inför en Romfärd, att, om någon frågade dem till vilken kngregation de hörde, skulle de svara "Jesu sällskap". På vägen till Rom fick St. Ignatius en vision av Kristus. Frälsaren bar ett tungt kors oss sade "Jag skall vara dig till stor nåd i Rom". Påven gav de olika bröderna olika uppgifter och snart beslöts att de skulle organiseras i en religiös orden. De skulle ha en ordensgeneral direkt underställd den heliga stolen. Den 27 september 1540 gav påven Paul II sin formella godkännande av orden.

Under de 15 år som var kvar av Ignatius liv styrde han orden från Rom. St. Ignatius hade en fängslande personlighet med en speciell iver för vänskap och var framför allt en bönens man. Dock var han känd som en kompromisslös ledare. 1550 grundade den helige Frans Borgia det första kollegiet. St. Ignatius gjorde det till modell för sina andra kollegium och sörjde för att få duktiga lärare.

Jesuiterna blev också involverade i motreformationen, men St. Ignatius gav stränga regler om att det skulle arbetas "utan hårda ord eller förakt mot folks villfarelser".

St. Ignatius dog plötsligt morgonen den 31 juli 1556. Han är begraven i kyrkan Il Jesu i Rom

Tag, Herre, och mottag all min frihet, mitt minne, mitt förstånd och all min vilja, allt vad jag äger och har. Du har gett mig det; till dig, Herre , ger jag det åter. Allt är ditt, förfoga över det helt enligt din vilja. Ge mig allenast din kärlek och nåd, ty det är mig nog.

30 JULI

ST ELIN AV SKÖVDE

St Elin var född år 1102 i trakten kring Götene i en förnäm släkt. Elin fick en kristen uppfostran och prisades för hennes skönhet. Hon bortgiftes med en betydande man och de fick många barn i ett idylliskt äktenskap. I 35-års åldern blev hon änka och upprättade kontakt med ett för nutiden okänt kloster. Hon öppnade sin gård för fattiga, sjuka och vägfarare och från ullen från gårdens får tillverkade man kläder åt behövande

UNGDOMSTIDEN: Hon fick en kristen uppfostran; prisades för sin skönhet. Hon bortgiftes med en betydande man, och de fick många barn under ett idylliskt äktenskap. Av barnen nämns i berättelserna endast en dotter.

HUSTRUTIDEN: Hon ökade sin ätts heder och glans. I 35-årsåldern blev hon änka och hade det gott ställt ekonomiskt, men hon ville ge sitt liv åt Gud och icke åt en ny make. Hon styrde själv över sin stora gård.

SOM ÄNKA upprättade hon kontakt med ett näraliggande men för nutidsmänniskan okänt kloster. Hon öppnade sitt hem åt de fattiga, sjuka och vägfarande; hon var generös, och av ullen från gårdens får tillverkade man kläder åt behövande. Gud lät henne utföra underverk och kraftgärningar, och hon lyste som en fackla i en mörk värld.

KYRKAN: Helena älskade att se Gud den Treeniges tempel vackert, och hon stödde ivrigt den expanderande Kyrkans tjänare. Hon bekostade år 1130 byggandet av Våmbs kyrka, och hon lät bygga om Götenes träkyrka till en stenkyrka. (En takbjälke i den har daterats till år 1128. Funten är från 1100-talet). Stående inuti Götene träkyrka fick hon en vision, som hon tolkade som att hon skulle komma att dö i Götene men begravas i Skövde. Hon bekostade delvis byggandet av Skövde kyrka, och i en passage mellan en äldre kastal och den blivande kyrkan lät hon inreda sitt eget gravkor.

STENSEMLORNA: Helena var på väg till stenhuggare i Skövde kyrka en gång med tre semlor, då hon blev fråntagen dem av en dansk patrull. Hon bad Gud om hjälp, och han förvandlade dem till tre stenar.

DOTTERN: Helenas dotter levde sitt barnlösa äktenskap på Västerby nära Götene. Hon var gift med en nobel men ondskefull karl. Han hatade 1.att asatron bröts ned; 2.att kyrkor och helgonkapell fördes upp; 3.sin fru, dvs Helenas dotter, och han plågade henne utan uppehåll med hårda ord och slag; 4.sin svärmor, dvs Helena själv, därför att hon lade sina pengar på välgörenhet och kyrkbyggen och inte på sin svärson. Till slut uthärdade inte gårdens pigor och drängar längre det våld, som Helenas dotter var utsatt för, och de lönnmördade svärsonen i skogen och kastade så mycket sten över liket, att de åstadkom ett röse.

SKULDEN: Helena fick av svärsonens anhöriga skulden för likvideringen av svärsonen, och de började förfölja henne och inte pigorna och drängarna. Dottern blev benediktinnunna på Bosjökloster i Skåne, som då funnits i 60 år. Ju mer Helenas liv förpestades av blodshämnarna, desto mer tilltog emellertid hennes åtrå till Gud.

VALLFÄRDEN: I sitt hus såg Helena en vision mot himlen, vilken hon tolkade som staden Jerusalem, och hon trodde Gud menade att hon borde vallfärda dit. Under färden över Kontinenten besökte hon flera platser där helgons reliker vördades. När hon passerade Rom kysste hon påve Innocentius II's sko, och hon förmådde honom att åter låta Lund bli ett eget ärkebiskopsdöme (1138). Helena återvände förtröstansfullt till sitt stora, ödsliga hus i Västergötland efter att ha besökt Golgata och Jesu Kristi Grav.

FÖRSTA AUGUSTI 1140: Denna dag skulle Götene stenkyrka invigas, och medan Helena höll på att göra sig i ordning, flög en fågel in i hennes kammare och lade sig i hennes knä. Den ville inte flytta på sig, och vi tror att den ville hindra Helena från att gå ut ur sitt hus. Men hon gjorde ett rede åt fågeln i kammaren och gick iväg för att närvara vid kyrkoåterinvigningen. Hon kom gående stigen mot kyrkan när hon överfölls av blodshämnarna , och man stötte ett svärd i hennes bröstkorg. I tumultet miste hon det finger på vilket hennes ring satt - en ring hon medfört från Palestina - och dessa två reliker hamnade i en törnbuske. Hon var 38 år när hon sålunda slöts till martyrernas antal. Platsen ligger inte långt från där hennes Monument och Källa idag finns inne på Arlas mejeriområde. Hon är Sveriges första och enda kvinnliga martyr - hennes 11 föregångare hade alla varit män.

GÖTENEKÄLLAN: Hennes första mirakel efter hennes himmelska födelse inträffade på platsen där hon föll. En källa bröt fram där. Den har flyttats tre gånger, och den nuvarande, hos Arla, förses med kommunalt vatten. År 1462 utfärdades ett avlatsbrev för dem som besökte hennes källa i Götene. 1436 och 1480 utfärdades avlatsbrev för dem som besökte Götene kyrka, vilken alltså helgats åt henne.

HELIGT FINGER: Det andra Helenamiraklet skedde efter solnedgången samma 1/8 1140. En pojke kom längs stigen som styr förbi mordplatsen. Han ledde en blind man. Pojken såg ett ljussken i törnbusken. Den blinde begärde att pojken skulle se efter noga varifrån detta ljus kom. Pojken fann i busken Helenas finger och hennes ring, men ljuset kom inte från fingret och inte från ringen - ett ljus från Himmelen strålade ned i busken för att visa var de två relikerna hade hamnat. Den blinde berörde fingret, och när han höjde sin hand mot sina ögon och lät blod från Helena träffa dem, så återfick han sin syn och kunde se.

ORATORIET: Under denna dag bar Helenas anhöriga henne till gården, där man sedan om natten höll en likvaka över henne. Munkar bar henne dagen efter därifrån på en bår runt Billingen för begravningen i Skövde. På morgonen den fjärde dagen inträffade det tredje miraklet: Efter man gått över vadstället i bäcken som rinner från Våmb, satte man ned båren på stranden för att vila - då bröt genast en källa fram. Ett kapell som benämndes Oratorium uppfördes ovanpå källan, för att skydda den. Avlatsbrev från 1373 och 1425 gäller denna källa och detta oratorium (på P:4 området). 1759 blev byggnaden 100 % utplånad.

MAKTSKIFTET: Det fjärde miraklet skedde utanför Skövde kyrka, som var under uppbyggnad: Helenas kropp tvättades inför begravningen över den stora stenen där. Efter handlingen delade sig stenen på det viset, att delen över vilken det heliga blodet hade runnit, reste sig för att omöjliggöra att någon skulle kunna trampa på det, under det att den andra delen förblev liggande. Den rätta tolkningen till varför stenen, ett tidigare Fröja-altare, gick itu, är att hedendomens makt nu var bruten och kristendomen var etablerad - det hedniska altaret klarade helt enkelt inte Helenas helighet utan sprack! Stenen stod bara där i 111 år! Sedermera helgades Skövde kyrka åt Helena, och hon är både dess och stadens grundarinna. Ingenting alls återstår idag av hennes tids Skövdekyrka - den har varit med om mycket under årens lopp.

BÖNHÖRELSE: Fler mirakler skedde, och folk började vallfärda till Helenas minnesmärken, där man bad henne vidarebefodra till Gud deras böner om helande och bistånd - även vidskepliga akter utfördes runt ex-altarstenen. En person återfick sin talförmåga. En person återfick sin hörsel. En spetälsk och en halt blev friska och sunda. En stenhuggare i kyrkbygget attackerades av ryttare - han blev först osårbar och sedan osynlig för dessa, eftersom han anropade Helena.

Biskop Brynolf #1 Algotsson av Skara* anropade Helena under en överfart av Vättern österifrån vid mitten av augusti 1288 - det var grov sjö och motvind - och hon lugnade stormen efter att han lovat skriva en liturgisk text till henne.

*BRYNOLF-special: Redan 1281 hade han börjat förbättra hennes texter och återlansera hennes Kult; han skrev "i Sködwe um aelinaer maessu". En dylik mässa avser liturgiskt firad helgdag. Helenamässan var givetvis känd i Skara, där den jämställdes med domkyrkans patronatsfest Jungfru Marie Födelsedag. Helena var känd och erkänd långt före 1281 i Skara och fast förankrad i folkmedvetandet. Biskopen måste ha godkänt kulten - inte en sockenpräst. Brynolf inför inte något nytt här, utan han stadfäster och privilegierar en gammal Helenakult. Ingen anledning finns att betvivla Helenas historiska existens.

I mars 1288 rövade Brynolfs bror Folke Algotsson bort sin brud från Vreta kloster, och Brynolf gick i exil i Alvastra kloster. I augusti fick han veta att kungens anhängare planerade att tillfångataga och avrätta honom. Han försökte fly över Vättern, men han fick motvind. HAN ÅKALLADE SANKTA HELENA och lovade skriva hennes officium om han bleve räddad ur faran. Han fick då god vind, och anlände lyckligen till S.Helenakyrkan i Skövde till Vigilian 14/8 aftonen före Assumpcio Sancte Maria 15/8. Officiet skrevs under hösten 1288 , och Brynolf TONSATTE även HELENASEKVENSEN, så han är "vår förste kyrkokomponist". I Brynolfs text framgår tydligt att HELENE MARTYRIUM SKEDDE DEN FÖRSTA AUGUSTI 1140.

Helene legend förelästes under Matutinen, den nattliga delen av tidegärden; finns i Codex Laurentii Odonis från slutet av 1300-talet.

HELENA I DANMARK: Munkar skulle ha räddat Helenas reliker från protestanternas skövlingar i Skövde under reformationen och fört dem till Själland - men hennes kult där är från 1100-talet! I trakten av Tisvildeleje öppnade sig i alla fall en brant strandbrink, så att Helenas kropp skulle kunna bäras upp, och där man först satte ned båren, bröt en källa fram. Åtskilliga underverk har skett genom århundradena vid Helenas källa och vid ruinen av hennes oratorium, vilken kallas Helenas Grav. Sankt Helene Center är en ny turistanläggning där, och Helenakulten är högst levande på Själland!

AUGUSTI 1164: Den första lördagen i augusti 1164 vigdes Stefan av Alvastra till Sveriges förste ärkebiskop i Sens katedral i Frankrike av ärkebiskop Eskil av Lund och med samverkan av påve Alexander III, som satt i Sens under en exil. Efter Stefans återkomst till Sverige helgonförklarades Helena på order av Alexander III och med stöd av kung Karl Sverkersson. Hon "upphöjdes" dock inte - den ritualen var ännu inte införd på länge. Runt år 1500 låg hennes kvarlevor i en silverkista ... (Man tror att den berömda, komplicerade grinden från 1400-talet, som ännu hänger i Skövdes Helenakyrka, kan ha suttit framför en nisch, som silverkistan stod i).

RIKSTÄCKANDE HELENA: Vid Arbogasynoden 1396 beslöts att Helena därefter skulle vara hela Sveriges skyddspatron. Innan dess hade i Skara stift hon och Olav varit de första nordiska helgonen som infördes. Därefter följde en tid då endast den Heliga Familjen, Helena och Brynolf hade egna mässor i detta stift. Nu gavs Helena en status som i övrigt bara Treenigheten hade. I domkyrkan skulle hennes mässa firas varje vecka, och i övriga kyrkor en gång i månaden.

KYRKOR: Dessa kyrkor och kapell har en eller annan anknytning till Helena: Elin i Göteve. Eling. Gumlösa. Götene. Hällstad. Köpenhamn (OFM.). Lund (dokumenterad men ej återupptäckt). Lundy (kapell på en Brittisk ö med det namnet). Medelplana. Mölltorp. Möne (dess nya utmärkta k:a byggdes 1951). Roskilde (OFM.). Ränneslöv. Skövde. Strövelstorp. Våmb. Västerbys "Mariakyrka". Vättlösa. Ysby.

ORATORIER:"2.000 steg utanför Skövde" dvs vid P:4. Tisvildeleje. Vårkumla.

VATTENKÄLLOR: Dessa orter äger källor som bär Helenas namn: Götene, Lyngsjö (och en möjlig till i grannsocken), Medelplana, Möne (nära Hällstadsgränsen), Ränneslöv, Skövde, Torget (norsk ö. Ytterligare 2 el. 3 finns på norska öar), Vårkumla.

I Danmark finns Helenakällor i: Assens/Fyn. Grinderslev/Viborg. Halsted/Lolland. Hammer/Aalborg. Mariager/Randers. Nödage/Randers. Ruds Vedby/Holbaek. Tisvildeleje/Frederiksborg. Tybjaerg/Praestö. Vorup/Randers. Örting/Aarhus samt 1 eller 2 nära Helsingör.

GÖTENEMONUMENTET: Inskriptionen lyder: "Enligt legenden föll här för mördaresvärd den ädla rena Sankta Helena stadd på kyrkofärd". Över källan ligger en stenhäll om 2.2 x 1½ m. Den har ett hål om 0.38 m. Vattnet rinner från ett böjt rör 1.4 m från hålet. På sidorna om hällen med inskriften ligger 7 stenhällar, och runt dessa i en halvcirkel är 9 hällar resta, varav 8 är 1.1 x 1 x 0.12 m; en är 2 x 1.2 x 0.15 m och har ett inristat kors - allt enligt registerkortet.

Framför ett gult trähus ligger Helenamonumentet. Längst bak står ett stenkors hugget i ett stycke. Det flankeras av fyra resta hällar på var sida. Vattnet sprutar upp framför Korset i ett runt hål i en tjock stenhäll, avsmalnande mot väst, och vattnet rinner i en ränna mitt på denna. Inskriptionsplattan ligger framför och på marknivå. En bänk står på var sida liksom flera blomlådor.

MEDELPLANAMONUMENTEN: Det är mycket osäkert, men äldsta stenkyrkan i Medelplana påstås ha byggts c:a 1150. Nuvarande k:a byggdes 1823-24, och det enda som finns kvar av förutvarande byggnad är tornets nederdel. Efter att ha legat 150 år på ett gärde, fick Helena 1971 sitt 3000 kg tunga ALTARE inställt på öster sida av högaltaret. Det används nu som dopaltare: "...sidoaltare av sandsten med kolonetter; tympanonsten från 1100-talet... (1971 29/8)". Det är 135 cm brett; 58 cm högt; 105 cm djupt; den plana skivan är 135 x 60 cm; kolonnerna är 45 x 12.3 cm och insjunkna i hörnen. Framtill upptill är en bred fris avbruten.

Hellekis anses faktiskt kunna betyda "helig sand", och har åtminstone på 1900-talet lett tankarna till S.Helena. Existensen av hennes KÄLLA i Medelplana s:n extrapolerades på 1950-talet - "namnet Hellekis kan ha associerats med Helena, och kan ha medverkat till att även denna ort fått en Elinskälla" - och sedan 1974 står en skylt vid den iordninggjorda källan i vägrenen nedanför Bosgården (gården nämnd först 1478). En mur löper 1.5 m från väg och dike, över vilket en spång leder. Klivstenar leder en de 3 meterna från mur till källa. Vattnet rinner vidare västerut under vägen. Två gjutna kvadratiska brunnsringar ligger under det handtagsförsedda trälocket, 4.5 x 4.5 dm. Inuti består brunnsväggarna av rödstensskivor lagda i lager. Skylttexten lyder: "Sankta Elins Källa från 1100-talet. Offerkälla. Dopkälla. Kyrkokälla".

AVBILDNINGAR: Helena finns inte avbildad i Götene k:a - även om en trägubbe i altarskåpet av vissa kallas "Helena". Inom Skara Stift finns medeltida Helena-avbildningar bara i Törebodas och Önums kyrkor. Moderna avbildningar finns i Skövde och i Skaradomen. I Karlstads Stift finns hon i Gräsmark (utmärkt kopia från 1981; originalet på SHM/Stockholm). Norra Ny. Rudskoga. Visnum. Göteborgs Stift äger Helena-skulpturen kommen från Kullings-Skövde (museimagasin på Hisingen). På Visingsö i Kumlaby k:a finns Helena som kalkmålning. I Åbo Stift, i Nousiainens k:a, är hon ingraverad på Henriks Cenotafium. Sedan 10/5 1998 finns en Helena-skulptur av ädelträ i Salt Lake City/ Utah.

RELIKER: Helenareliker finns kvar i: Götene, Skara Länsmuseum (komna från Mölltorp) samt Vättlösa*, och alla tre är fragment av hennes finger. Helenareliker har funnits i även: Gumlösa, Köpenhamn, Roskilde och Uppsala domkyrka. Särskilda Helenaaltare har funnits i Vadstena och Uppsala, och ett finns nu i Medelplana. Götene köpingsvapen och Skövde stadsvapen har Helenaanknytning.

*VÄTTLÖSA-special: I kyrkan har funnits reliefer; ursprungligen var koret försett med en absid; två lager av vägg-och takmålningar har föregått de nuvarande: "Den allra äldsta dekorationen å väggarne utgjordes av grova svarta slingor. I valven voro legender avbildade angående något helgon. Så t.ex. var i mittvalvet, höger om gången (södersidan), en ugn med eldflammor målade. I ugnen gräddades bröd. I fältet mitt emot å samma sida var ett bord dukat, och omkring detta sutto gäster. Bakom bordet stod en Kvinna och delade ett bröd. Allt var målat i olika färger. Å norra sidans valv intill läktarbarieret var ett lejon avbildat. Å väggen bakom predikstolen fanns ett Kristusansikte med gloria. Valven i koret voro dekorerade med mycket vackra målningar, föreställande träd och hjortar m.m." "Altaret, som ovan består av en stenskiva och i mitten av denna en relikgömma med däri nu också förvarad relik: ett fingerben mm" av Sankta Helena. (1929 14/11). "År 1910 fanns i altaret denna relik från katolska tiden och nedlägges igen med anteckning. Reliken var inbäddad i kol".

1980 framlades önskemål om att få tillverka en betongkopia av Vättlösas dopfunt, vilken 1872 skeppats till SHM/Stockholm. Den har sju lika stora bild-arkader. N:r 1 och 2 upptas av en Tarasque; 3 av en ryttare på häst; 4 av en helskäggig soldat; 5 av ett lejon; 6 av en knäböjande skäggig man, som räcker fram ett barn till biskopen eller Jesus Kristus i 7:de arkaden.