Vi blev ofta under vårt arbete med nystarten av gamla Loke anklagade för despotism och elitism, och anklagelserna spetsades till riktigt ordentligt när vi dessutom började kalla oss socialister - då hette skällsorden opportunism och salongsbolsjevism. Då vi gick på gymnasiet och var verksamma med dessa planer, fanns det kanske ett visst fog för att åtminstone kalla oss opportunister: vi gick på en av Sveriges främsta borgarskolor och när vi skulle göra oss uppmärksammade, till exempel när vi ville ha en publik till Stig Larssons föreläsning i Södra Latins aula vintern 2001, vart vände vi oss? Vi satte upp affischer på Stadsbiblioteket, vi delade ut lappar vid Södra teatern. Vi vände oss med andra ord till en publik som var invigd i borgerlighetens lakejartade kultur, den grupp människor man brukar kalla för intellektuell medelklass och överklass. Gjorde vi detta av medvetenhet? Nej! Vi gjorde det för att vi var omedvetna - nu säger jag inte att vi var fullständigt omedvetna, vi var till exempel båda på det klara med att klassamhället förutsätter klassbunden kultur och att ett av borgerlighetens främsta kännetecken är kulturell inavel - vi var vid 17 eller 18 års ålder fortfarande så pass omedvetna, så indoktrinerade i den borgerliga statsapparatens lögner och de borgerliga mediernas vinklande av sanningen, att vi trodde oss vara socialister bara för att vi sade det och satte upp några affischer här och där. Visst, vi erkänner! Det var fel och vi har korrigerat felen! Vi drar oss inte fegt undan med en patetisk ursäkt och hoppas att vi aldrig blir påminda om det igen. Vi medger att vi bidrog med några sandkorn till borgarnas förfallna bastiljon, vi medger att vi spelade borgerligheten i händerna! Vill man vara riktigt elak hade man kanske kunnat kalla oss salongsbolsjeviker.
Någon direkt skada har vi dock inte tillfogat klasskampen i Sverige. Att det gick som det gick var rentav något bra, eftersom Kinesis - arvet från den gamla tidsskriften Loke/Göken - inte längre är ett propagandavapen för diverse rikemansbarn med kända efternamn. Kinesis är inte längre några bortskämda borgarungars lekstuga där det högsta nöjet är att förlöjliga arbetarklassens kamp och där man tävlar i att uppnå högsta möjliga kulturella inavel. Kinesis - med den rika tradition av progressiva diktare den i rakt nedstigande led trots allt gjort sig förtjänt av - har nu lösgjort sig från kapitalisternas högborg och fogat in sig i ledet av progressiva, socialistiska medier, radiostationer och tidsskrifter, sådana som bär på en del av den historiska uppgift som ska göra slut på utsugning och förtryck, som ska göra slut på imperialismen, på det kapitalistiska klassamhället, som genom socialism, genom kommunism ska skapa en bättre värld.
Men man kan fortfarande höra röster som skriker: "Ni är ju fortfarande salongsbolsjeviker! Ni sitter och skriver era tankar, era åsikter, men ingen hör er! Ni är bara ytterligare ett tragiskt exempel på hur brackig ungdom försöker skedmata arbetarklassen, hur brackig ungdom när det passar den kan ta sig friheten att syssla med politik, men för eller senare kommer ni att lugna ner er och då kommer ert sanna stöd till borgarna att uppenbara sig". Skrik på ni som vill smutskasta oss! Visst är det vanligt att borgerlig ungdom ibland ägnar sig åt politik för att det är coolt, visst är det vanligt att de klockan åtta på kvällen går ut och demonstrerar mot McDonalds för att få uppleva upprorskänsla och adrenalin - för att samma kväll klockan tio sätta sig på närmaste McDonaldsrestaurang och beställa en hamburgare. Och som Mao säger, varje människa styrs oundvikligen av sin klass' tänkande. Men det är inte hela sanningen för hur skulle då sådana revolutionärer som Mao, Lenin, Castro och Che Guevara kunna uppstå? Mao som var bibliotekarie, Lenin och Castro som var advokater, Che som var läkare osv. Vi hävdar dock bestämt att endast proletariatet kan leda en revolution, endast proletariatets diktatur kan leda oss till kommunismen, endast arbetarklassen är en revolutionär klass; det finns förvisso progressiva element i alla klasser, men endast arbetarklassen är en revolutionär klass.
Skrik på! Skrik er hesa, och när ni utmattade och med söndertrasade stämband inte kan tala längre, ska vi skörda frukterna av vårt arbete. Vi gör inte det här ensamma, det vi gör i Kinesis är inte det enda vi gör och politik är inte det enda vi sysslar med i Kinesis. Men om vi nu är salongsbolsjeviker, kan ni då förklara varför vi låter bli att annonsera om vår tidsskrift på Dramaten, på Södra Teatern, på Judiska teatern och diverse borgarskolor? Kan ni förklara varför vi först och främst går ut i arbetarförorterna, invandrarförorterna, låginkomsttagarförorterna, kan ni förklara på vilket sätt vi är salongsbolsjeviker när vi sätter upp affischer och annonserar vår verksamhet på anslagstavlor i trappuppgångar till arbetarbostäder i Fisksätra, på anslagstavlor i Folkets Hus i Norsborg, på t-baneplattformens väggar i Bagarmossen, på skolor i Tensta, Östberga och Rinkeby? Var finns salongerna, var finns de dyra cigarrerna, var finns champagneklirret och var finns klassamarbetets gin?
Vi gör inte anspråk på konstnärskapets heliga friheter, friheten att slippa militärtjänstgöring, friheten att slippa arbeta, friheten att behandla människor efter eget behag. Denna borgerliga fördom har vi gjort oss av med. Och om klasskampen skärps så pass mycket att vi måste rusta oss för krig, till försvar mot borgarnas legoknektar eller till försvar mot massnöd och hunger, då ska vi utföra de uppgifter vi beordras utföra, för kollektivets och klasskampens bästa. Själv skulle jag gladeligen lägga ifrån mig pennan och gripa geväret, ifall detta skulle bidra till att kapitalisterna förlorar makten i vårt land. Vi är inte skjutglada krigsdårar, vi är inga våldsromantiserande pseudorevolutionärer, men vi inser vår plikt och tar vårt ansvar när det krävs. Men även det vi sysslar med nu är ett viktigt arbete, ett arbete som vi aldrig skulle kunna utföra ensamma därför att ingenting kan uppnås i ensamhet på den politiska arenan. För att tala med Lenin: ständig agitation är en viktig del av det revolutionära arbetet. Vi gör det inte ensamma och vi säger inte att vi alltid sysslar med politik. Konst och kultur handlar om mycket mer än bara politik, men även den icke politiska konsten, den icke politiska kulturen förnekas arbetarklassen i vårt land, den kultur som överklassen genom pengar och profit gör anspråk på men aldrig haft, har eller kommer att ha rätt till: kan konstarterna ägas? Har man rätt att göra profit, att utesluta hela klasser från den kultur som konstnärer och kritiker säger vara grunden för all civilisation? Nej, det tror jag inte, man kanske sku
© Kinesis
Tillbaka till startsidan
Tillbaka till första sidan av Loke nr 1, 2003
