Nedanstående är ett längre utdrag ur talet. Talet i sin helhet finner du om du klickar här
Vid högtidliga och för övrigt ibland även vid vardagliga tillfällen tala vi gärna om samhället -staten, kommunen - såsom det för oss alla gemensamma hemmet, folkhemmet, medborgarhemmet. Bilden har måhända efter den senaste stora författningsreformen fått en flitigare användning än tillförne, men även under det politiska fåväldets tid tillgreps den från makthavarnas sida i synnerhet när det gällde att hos massorna inpränta känslan av förpliktelse till det allmänna, skyldigheten att bära bördor och bringa offer. Det är kanske också i pliktkänslan som uppfattningen om samhället såsom det gemensamma hemmet starkast och bäst kommer fram. Sin egen rätt och sin egen andel är den enskilde sällan sen att hävda, men i omtanken om andra är han icke lika snar. Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffas sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage, I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, plundrare och plundrade. Det svenska samhället är ännu icke det goda medborgarhemmet. Här råder visserligen en formell likhet, likheten i politiska rättigheter, men socialt består ännu klassamhället och ekonomiskt råder fåtalets diktatur. Olikheterna äro stundom skriande; medan några bo i palats betraktar många det som en lycka om de får bo kvar i sina kolonistugor även under den kalla vintern; medan en del leva i överflöd, gå många från dörr till dörr för att få en beta bröd, och den fattige ängslas för morgondagen, där sjukdom, arbetslöshet och annan olycka lurar. Skall det svenska samhället bli det goda medborgarhemmet måste klasskillnaden avlägsnas, den sociala omsorgen utvecklas, en ekonomisk utjämning ske, de arbetande beredas andel även i det ekonomiska förvaltandet, demokratin genomföras och tillämpas även socialt och ekonomiskt. Man skall kanske invända, att den sociala och ekonomiska utjämningen länge pågått och alltjämt pågår. En liberal nationalekonom gjorde för en tid sedan ett nummer av, att sedan 1860-talet lönen för grovarbetare och statare vuxit betydligt raskare än för lektorer och kammarråd. Med detta visar ju alls icke att vi nått ett tillstånd, med vilket vi böra slå oss till ro. Även om armodet är mindre nu än förr, så är dock nöden alltjämt daglig gäst i tusende svenska hem, fastän man i vissa kretsar icke tänker på dem mer än i juletid. Massor av medborgare lever i betryck och otrygghet. Mer än 5 % av befolkningen åtnjöt fattigvårdsunderstöd 1924- och dock är fattigvården för de flesta den sista resursen efter långa fruktlösa försök att klara sig själv. Många, många kämpa sig fram under stora försakelser. Lönen för arbetare inom handel, industri och samfärdsel pendlade 1926 mellan 1,431 och 3,572 kr och genomsnittslönen låg under hälften av dessa två sammantagna. För stataren var samma år värdet av lön och stat 1,105 kr. I vår tid får det vändas många gånger på slanten innan den ges ut om en sådan inkomst ska räcka till det nödtorftiga för stora familjer. Men ändock ropas det från många håll på lönesänkningar och Svenska Arbetsgivareföreningen svänger lockoutklubban i syfte att tvinga fram sådana ! Den alltämt rådande oerhörda ojämnheten i den ekonomiska fördelningen illustreras på ett slående sätt av statistiken över enskilda personers år 1921 redovisade förmögenhet. 9 procent av inkomsttagarna ägde 90 procent av förmögenheten; av 2,946,052 inkomsttagare redovisas 2,319,621 utan angiven förmögenhet men vi har 933 inkomsttagare som disponerar miljonförmögenheter, nära 2½ miljon vardera. Ser man på de särskilda yrkesgrupperna blir illustrationen kanske ännu mer talande. Där har man t.ex. jordbruket. På varje medlem av godsägarfamiljen kom en förmögenhetsandel av 128,000 kr, på medlem av hemmansägarfamiljen en andel av 5,400 kr, på medlem av torparfamiljen av 213 kr och på medlem av statarfamiljen av 16kr och 25 öre. Inom industrin är motsättningen lika bjärt om man jämför vad som kommer på en medlem av företagarfamiljen och en medlem av arbetarfamiljen. Vi kunna ju lämpligen se på de mesta aktuella industrierna. Vid sågverken kom på varje medlem av företagarfamiljen en förmögenhetsandel på 44,000 kr, på medlemmen av arbetarfamiljen 118 kr, inom pappersmasse- och pappersindustrin voro siffrorna resp. 73,920 kr och 113 kr, vid malmgruvorna 80,000 kr och 138 kr etc. Detta är siffror som tala och som agitera. Det blir ständigt fler som frågar sig, varför den ekonomiska fördelningen skall i så hög grad vara till de hårt arbetandes nackdel; vår tids människor betrakta icke ett samhälle av fattiga och rika såsom en gudomlig ordning; de lyssna icke när de mättes profeter predika ”Österlandets förnöjsamhet”. Det är den stora uppgiften för en ärlig demokratisk politik att göra samhället till det goda medborgarhemmet."
Hem Biografi Folkhemstalet Stödföreningen
