Southpaw grammar (album), augusti 1995
Southpaw betyder alltså vänsterhänt (boxnings- eller hockeyslang) eller - just det (...) - homosexuell, om någon nu undrade. Första skivan Morrissey varit med om att göra som inte innehåller en enda någorlunda lugn låt. På Southpaw grammar är det inte ens nära, om man inte räknar början på första låten eller mitten av sista. Tillsammans med Kill uncle är detta den Morrisseyskiva som sticker ut mest - och som med Kill uncle är detta på gott men mest på ont. Jag är inte så förtjust i Southpaw grammar i sin helhet, men vissa låtar är riktigt bra, som majestätiska Teachers, Reader meet author och avslutande nästantitelspåret. På det hela taget är det en tung skiva, helt klart Morrisseys tyngsta musikaliskt. Tyngre än Your Arsenal. Southpaw grammar är (om vi ska tala boxartermer, vilket ju är ganska passande), en slugger som blir knockad. Skivan försöker sänka lyssnaren men slår bara knut på sig själv i sin råhet, åtminstone i de flesta låtarna. Melodierna lyser nästan helt med sin frånvaro (typiskt nog är två av tre bra melodier signerade Boz Boorer - dessa är hans enda bidrag på plattan, resten har Alain Whyte gjort), refrängerna mal på tills man hatar dem, och texterna är tydligen så taffliga att de inte ens är med i häftet (i motsats till hur fallet var med Your Arsenal så har det knappast att göra med att någon låt nämner National Front). Det är de absurt långa låtarna (det är mig veterligen bara de som är över tio minuter av allt som spelats in med Morrisseys röst på) som är bäst, där Morrissey inte nödvändigtvis går på knock redan i första ronden utan istället nöter ner sin motståndare. För femtielfte gången måste jag bara beklaga mig över låtvalet; jag ska fatta mig kort den här gången: Varför spela in en låt som Dagenham Dave? Och varför är den och tjatiga Best friend on the payroll med på skivan när man hade You must please remember och den bästa låten överhuvudtaget från den tidsperioden, Nobody loves us, på Dagenham Dave-singeln? Morrissey måste hata bra recensioner. Han måste ha någon slags svårartad tvångstanke att på varje skiva (utom Vauxhall, förstås...) stoppa in en eller ett par riktigt dåliga låtar, så att han kan förvissa sig om att kunna fortsätta slå ur underläge. Han måste vara besatt av tanken på att de flesta bara skakar på huvudet och kallar honom för slut, medan de tappra fans som stannar blir mer och mer fundersamma men mer och mer fanatiska. Morrissey har tvångstankar: Han måste sålla i sin fanskara, han måste bli av med de som satt på träbänkarna på Arenan, han måste sänka förväntningarna på sitt egen person efter att ha överträffat sig själv med den briljanta föregångaren Vauxhall and I. Någon annan förklaring finns inte.
Morrissey säger:
"Southpaw grammar is the school of hard knocks. It´s coming up the hard way and taking your bruises with you." - Q, september 1995
The teachers are afraid of the pupils
Reader meet author
The boy racer
The operation
Dagenham Dave
Do your best and don´t worry
Best friend on the payroll
Southpaw