Framför lagen - av Franz Kafka
Framför lagen står en dörrvakt. Till denne dörrvakt kommer en man ifrån landet och ber om tillträde till lagen. Men dörrvakten säger att han just nu inte kan bevilja honom tillträde. Mannen funderar och frågar därefter om han får gå in senare.
- Det är möjligt, säger dörrvakten, men inte just nu.
Eftersom att porten till lagen som vanligt är öppen och dörrvakten går åt sidan, lutar sig mannen fram för att se in genom porten. När dörrvakten märker detta skrattar han och säger :
- Om det är frestande för dig kan du väl försöka gå in trots mitt förbud. Men kom ihåg: jag är mäktig. Och jag är bara den lägsta dörrvakten. Från sal till sal möts man av dörrvakter, den ena mäktigare än den andra. Redan åsynen av den tredje står jag inte ens ut med.
Sådana svårigheter har mannen från landet inte väntat sig, lagen ska ju alltid stå öppen för alla och envar, tänker han, men när han nu ser närmare på dörrvakten som står där i sin päls, med sin stora spetsiga näsa, sitt långa, tunna, svarta tartarskägg, beslutar han sig för att ändå hellre vänta tills han får tillåtelse att gå in. Dörrvakten ger honom en pall och låter honom slå sig ned vid sidan om dörren. Där sitter han sedan år ut och år in. Han gör många försök att bli insläppt och tröttar ut vakten med sina böner. Dörrvakten förhör honom lite då och då, frågar ut honom om hans hembyggd och mycket annat ´, men han är egentligen inte intresserad utan frågar bara som höga herrar brukar fråga och säger till slut återigen att han ännu inte kan släppa in honom. Mannen som har utrustat sig ordentligt för sin resa använder allt han har, hur värdefullt det än är, för att försöka muta dörrvakten. Denne tar visserligen emot allt men säger samtidigt:
-Jag tar emot det bara för att du inte ska tro att du har försummat något.
Under årens lopp iaktar mannen dörrvakten nästan oavbrutet. Han glömmer bort de andra dörrvakterna, och denna första tycks vara det enda hindret för att komma in i lagen. Han förbannar sitt oblida öde, de första åren högt och ljudligt, senare, när han blivit gammal, mummlar han för sig själv han blir som barn på nytt, och eftersom att han under sina årsöånga studier av dörrvakten har bekantat sig med lopporna i hans pälskrage, ber han även lopporna bevaka dörrvakten. Till slut blir hans syn svag men han kan inte avgöra om det verkligen mörknar kring honom eller om det bara är synen som sviker. Men i mörker skönjer han nu tydligt ett ljus som outsläckligt strålar ut ur lagens dörr... Nu lever han inte länge till. Innan han dör samlas i hans huvud alla erfarenheter från hela denna tid till en fråga, som han ännu aldrig ställt till dörrvakten. Han vinkar honom till sig, eftersom att han inte längre kan räta på sin allt stelare kropp. Dörrvakten måste böja sig djupt mot honom, ty skillnaden i storlek mellan dem har starkt förändrats mellan dem till mannens nackdel.
-Vad är det du vill veta, frågar dörrvakten, du får då aldrig nog.
- Alla söker sig ju till lagen, säger mannen, hur kommer det sig att ingen mer än jag begärt tillträde under alla dessa år?
Dörrvakten märker att slutet är nära, och för att nå fram till mannen, vars hörsel nu börjar avta, vrålar han till honom:
- Här kunde ingen annan få tillträde, ty denna ingång var avsedd endast för dig. Jag går nu och stänger den.
