Tempus 2009 v 30/31

Tidskriften

tidigare veckor:   01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17  18 19 20 21 22 23 24 25   26 27 28 29-30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51  2009: 01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19  20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30/31

Pengarna förirrar sig långt bort från gården

EUs jordbrukspolitik, CAP, har 50 år på nacken, och mycket har hänt under denna tid. Det direkta produktionsstödet har förvandlats till arealstöd och stöd till landsbygdens utveckling. Bland dem som får dela på EUs pengar finns förutom vanliga bönder storgodsägare, hertigar, multinationella företag, sprittillverkare och Herrens tjänare.

Arids Roma är ett grusigt katalanskt byggföretag i nordöstra Spanien som asfalterar vägar och spottar fram dammiga grusberg i flera stora fabriker.
Företaget får 1,59 miljoner euro i jordbruksstöd av Europeiska unionen, som förra året delade ut drygt 50 miljarder euro i världens största subventionsprogram för jordbruket. Programmet skänker pengar till många mottagare, som inte har ett dugg med jordbruk att göra – tyska godistillverkare, matleverantörer till lyxkryssare och rika markägare som drottning Elizabeth II av England och prins Albert II av Monaco.
Arids Roma sår grus i stället för vetefrön, men det erhåller jordbruksstöd som tack för att det medverkar till landsbygdens utveckling. Detta är välplacerade pengar, enligt Kataloniens regionregering, som anhöll om stödet och därefter distribuerade det till företaget. ”Asfalterade vägar, som förbinder byarna med varandra, underlättar för traktorerna”, säger Georgina Pol Borràs, taleskvinna för den regionala regeringen i Barcelona.

Systemet har decentraliserats

I år var EUs 27 medlemsländer för första gången tvingade att redovisa hur de distribuerar jordbruksstödet, och Tyskland var det enda landet som inte efterkom kravet fullt ut. En datoriserad analys genomförd av The New York Times och International Herald Tribune av subventionsmottagare i de stora EU-länderna ger en första, detaljerad bild av vilka som får pengar.
Insamlade data understryker att subventionsprogrammet har expanderat utanför de ursprungliga målen att öka livsmedelsproduktionen och stödja de traditionella jordbrukarna i deras försök att hantera marknadsfluktuationer.
Insamlade data speglar också att EU har övergått till att betona landsbygdens utveckling på bekostnad av prisstöd och produktionsstimulanser och att systemet har decentraliserats i processen, vilket ger de enskilda länderna större frihet att fördela pengarna som de behagar.

Subventionerade gelébjörnar (!)

Statistik visar att den största andelen av stödet, runt 37,5 miljarder euro, fortfarande går till markägare och bönder i form av tusentals separata utbetalningar över hela Europa. Men siffrorna visar också att hundratals miljoner euro betalas ut till enskilda personer och företag med litet eller inget samband med traditionellt jordbruk. Och de största beloppen går till multinationella företag – exempelvis stora livsmedelskoncerner, sockertillverkare och spritfabrikanter. Den enskilt största bidragsmottagaren i Frankrike var kycklingtillverkaren Groupe Doux, som fick 62,8 miljoner euro, följt av ett dussintal franska sockerföretag, som tillsammans inkasserade drygt 103 miljoner euro.
Sockerfabrikanterna har inga jordbruk, och Groupe Doux föder inte själv upp kycklingarna, utan det gör tusentals kycklingfarmare, som levererar till Groupe Doux. Men sockerfabrikanterna och kycklingföretaget kvalificerar sig för exportstöd, d v s statliga subventioner som ska kompensera för skillnaden mellan det europeiska priset på en produkt och produktens lägre pris på världsmarknaden. Det är orsaken till att den tyska godistillverkaren Haribo får 332 000 euro i subventioner till sockret, som ingår i dess gelébjörnar.

Mycket pengar att hämta

Det generösa exportstödet innebär att en del företag gör vad som helst för att kvalificera sig. Cateringföretaget Ligabue i Venedig, som levererar till flygbolag och kryssningsfartyg, fick 148 000 euro i exportstöd 2008 för socker och grädde i portionsförpackningar, som bokstavligen talat ”exporterades” från Europa till flyg- och båtpassagerarnas magar.
EU-byråkrater och en del ekonomer anser att mycket av pengarna indirekt hamnar i de lokala böndernas fickor, eftersom företagen skulle ha köpt billigare substitut på andra håll om de inte hade fått stödet. Men EU-subventionerna har en stark påverkan på den globala handeln, eftersom de pressar ned prisnivåerna och missgynnar fattiga bönder utanför Europa, vars intäkter minskar.
Det är svårt att veta exakt hur mycket av jordbruksstödet som verkligen går till jordbruket. En del av informationen från de 27 länderna var vag, och mottagarnas identitet framgick inte alltid tydligt. Inte ens EU kan räkna ut hur mycket pengar som gick till annat än jordbruket.
EU-byråkraterna säger att de helt enkelt använder en modell, som stöder jordbruk i alla dess moderna former.
”Landsbygdens utveckling handlar inte bara om jordbruk, utan där ingår miljöprojekt och satsningar på landsbygdens ekonomi”, påpekar EU-kommissionens talesman, Michael Mann. ”Det är helt i sin ordning att företag i andra branscher får pengar till projekt, som genererar arbetstillfällen och välstånd på landsbygden”.

CAP bör utvärderas

Men kritikerna, inklusive lantbrukarnas förbund och organisationer och en del experter och politiker, hävdar att EU har skapat en rankig subventionsstruktur, som underbyggs av en rad olika nationella intressen, och att unionen har satt fart på en ström av pengar till välbärgade aristokrater, som äger mark men inte brukar den. Företag som Arid Roma, vars band till jordbruket verkar mycket perifert, och stora multinationella företag inkasserar tiotals miljoner euro i exportsubventioner utöver att de genererar stora vinster.
OECDs jordbruksekonomer kallar penningflödet ”en läcka”, eftersom en stor del av subventionerna delas ut till mottagare, som egentligen inte åsyftas och inte behöver dem.
Harald von Witzke, professor i jordbruksekonomi vid Humboldtuniversitetet i Berlin, påstår att systemet blir mer och mer förvirrande och att det i vissa avseenden har tappat orienteringen.
”Bevekelsegrunderna förändras ständigt. Först sade man att det var kompensation för minskat prisstöd, sedan sade man att det var stöd för nackdelarna med Europas höga miljöskydds- och djurskyddsbestämmelser, och nu säger man att det är ett samhällspolitiskt program. Problemet är bara att de stora killarna inte behöver dessa pengar”. Von Witzke tillägger: ”Jag anser att det behövs en fullständig utvärdering av EUs gemensamma jordbrukspolitik, CAP. Man bör ställa frågan om jordbruket över huvud taget ska subventioneras”.

Politikernas heliga ko

Jordbrukssubventioner är ett kontroversiellt ekonomiskt redskap – en helig ko för politiker i både USA och Europa. Men en del ekonomer ser subventioner som handelsförvrängande verktyg, som gör hål i skattebetalarnas plånböcker och försämrar möjligheterna för bönderna i några av världens fattigaste länder, därför att rika västländer dumpar sina överskott där, samtidigt som de skördar subventionernas fördelar.
EU betalar ut mer än halva sin årliga budget, runt 53 miljarder euro, i jordbrukssubventioner. EUs jordbruksstöd är fyra gånger så stort som USAs. Subventionerna kostar varje EU-medborgare runt 110 euro per år, enligt EU-kommissionen, och det är ingen struntsumma för en europeisk genomsnittsfamilj på fyra personer. Pengarna kommer från tull- och momsintäkter samt årliga bidrag från varje EU-land i förhållande till landets välståndsnivå.
”Enskilda familjer betalar två gånger för maten – en gång via högre priser i butiken och sedan via skatterna som går till subventioner”, påpekar jordbruksekonomen Stefan Tangermann.

Generell satsning på landsbygden

Europa har stegvis gått ifrån produktionsstödet som lanserades på 1960-talet, när målet var att öka tillgången på livsmedel och hjälpa jordbruket, som fortfarande led av sviterna efter andra världskriget.
Praxisen att knyta stödet till produktionen, som ledde till stora överskott på 1980-talet, eliminerades via en rad olika reformer, och stödet till markägarna bygger numera på hur stor areal som brukas, inte hur mycket arealen genererar.
Samtidigt har EU överfört mer och mer pengar från det egentliga jordbruket till utvecklingsprogram på landsbygden. Dessa fick förra året sammanlagt 8,5 miljarder euro. Tanken är att avvänja landsbygden från subventioner genom att uppmuntra diversifiering.
Stöd kan, enligt EUs riktlinjer, betalas ut till många olika sorters utvecklingsprojekt: organiskt jordbruk, jordbruksturism, infrastruktur, satsningar på förnybar energi och landsbygdsföretag. De nationella regeringarna har stor frihet att välja vilka som får stöd.
Det är anledningen till att ett grusföretag som Arid Roma kvalificerar sig för EU-subventioner liksom Pasquina, som fick 1,13 miljoner euro till en ny asfaltfabrik i Spanien. Det spanska energibolaget Endesa fick också EU-pengar (466 000 euro) som tack för att det byggde ut elnätet på landsbygden.
Många ekonomer och politiker är djupt kritiska till att jordbruksstödet har utvidgats till landsbygdsstöd, men systemet har sina förespråkare också. Jordbruksexperten David Blandford vid Pennsylvania State University tycker att EU har agerat klokt, även om det betyder att systemet hjälper till att finansiera exempelvis vägbyggen. ”Nyckeln är att förbättra ekonomin. I många landsbygdsområden beror jordbrukets och böndernas framtid på hela ekonomin”, säger Blandford.

Stora godsägare gynnas

Den största biten av kakan går fortfarande i form av direkt arealstöd till bönderna. Men detta är också kontroversiellt. Så länge marken sköts och uppfyller miljöstandard behöver den inte brukas för att kvalificera sig för stöd. Ägande är i sig tillräckligt, och det betyder att ju rikare markägare desto större stöd.
Drottningen av England kvalificerade sig för 778 812 euro i totalt stöd 2008 för Sandringham Farms, som är en 20 000 tunnland stor kunglig egendom, som har erbjudit fyra generationer brittiska monarker en privat tillflyktsort sedan 1862. Ett av prins Charles älsklingsprojekt, som går ut på att bevara Transsylvaniens landsbygd, kvalificerade sig också för en nominell summa. Prins Albert av Monaco fick 507 972 euro för sina veteodlingar i Frankrike.
Hertigen av Westminster – Storbritanniens tredje rikaste person med en förmögenhet på runt 6,5 miljarder pund – fick 486 534 pund till sin gård. Top Farms, som är hertigens polska distributör för hans tjuruppfödningsföretag, Cogent, fick drygt åtta miljoner euro i stöd 2006-2007 för sina mejeriföretag i Polen.
Systemet gynnar även den romerskkatolska kyrkan via många av dess anläggningar och kloster runt om Italien, Spanien, Österrike och Frankrike. På Cisterciensordens högkvarter i Bourgogne fick de osttillverkande munkarna 52 000 euro i stöd.
En typisk småbrukare i Rumänien kan räkna med 400 euro i stöd i bästa fall, och denna summa är något större för småbönder i rikare EU-länder.

Behovsprövning?

En annan stor mottagargrupp är de stora multinationella företagen, som kan få stöd från olika EU-länder så länge som de är verksamma i Europa.
Ett av dem är Cargill – en jätte inom livsmedelsbranschen och USAs största privatägda företag, som tjänade 120 miljarder euro 2008. Förra året fick Cargill minst 10,5 miljoner euro i subventioner via åtta EU-länder.
Vissa ekonomer anser att EU skulle kunna eliminera potentiella orättvisor genom att införa en tröskel, som anger en övre gräns för hur mycket enskilda och företag får tjäna för att kvalificera sig för EU-stöd.
”Om stödets mål är att stabilisera böndernas inkomst borde det behovsprövas, d v s det borde ges till enskilda och företag som verkligen behöver stöd”, säger Catherine Moreddu hos OECD. ”För ögonblicket fungerar det inte alls så”, påpekar hon.
Europas regeringar har avfärdat förslaget om en tröskel och bara gått med på en mindre reduktion av stödet till de allra största jordbruksföretagen.

Guds och EUs försyn

Mann hos EU-kommissionen hävdar att förändringarna genom åren har gjort subventionssystemet mer effektivt, men han erkänner att några EU-länder tänjer på riktlinjerna, vilket i vissa fall har lett till att stöd utbetalas till mycket osannolika mottagare. Han tycker dock att större frihet för de enskilda medlemsländerna är bättre än hård, central kontroll.
Subventionsnätet är stort och vidsträckt. En tacksam mottagare är Heligenkreuz, en urgammal cistercienserorden i Österrike. Munkarna där är kända för sina gregorianska sånger, som marknadsförs på You Tube, och för succén ”Music for the Soul”.
Förra året slöt munkarna ett avtal värt en halv miljon dollar med Universal Music. Sedan vann de ännu en storvinst i form av 581 000 euro i jordbruksstöd. Pengarna hjälpte till att betala av skulden för renoveringen av deras 1300-talskloster. Orden i Heligenkreuz brukar 18 000 hektar mark och sysselsätter många människor på orten.
”Detta handlar bara om rättvisa”, säger fader Karl Wallner, som leder de teologiska studierna i klostret. ”Marken som ägs av ett kloster får samma stöd som mark som ägs av en bonde”.
Detta var kanske inte det som Europas ledare tänkte när de började portionera ut stödpengar för fem decennier sedan. Men EU-pengar garanterar förvisso överlevnaden för detta minisamhälle, som lever i fattigdom och kyskhet.
”Det är Guds försyn”, säger fader Wallner. ”Jag har ett litet rum, en säng, ingen tv. Jag lever fattigt, men klostret har tillräckligt med pengar för att klara sig”.
© 2009 TEMPUS/The New York Times
DOREEN CARVAJAL och STEPHEN CASTLE
Bryssel