 Bernard Butler "People Move On" (Sony) * * * Det börjar med en liten kärlekssång tror jag. "Woman I Know" och det låter nästan förföriskt bra samtidigt som Eric Clapton verkar stå och knacka Suedes gamla gitarrhjälte på ryggen. Knappt 8 minuter senare har symfoniorkestern och världens mest jobbiga sångerska Denise Johnson kastat in handduken och jag ligger i soffan och har hört inledningen på Bernard Butlers tämligen omtalade solodebut och fattar ingenting. Visst, det är rätt vackert på något vis, behagligt, men samtidigt så tillrättalagt att man blir förbannad. Skivan fortsätter med gitarrutflykter ut i rymden och nu förstår vi alla att Suedes "Dog Man Star" var Bernards egentliga livsverk. Andrasingeln "Not Alone" är fantastisk pompös Phil Spector Pop och en av de få låtar där Bernard verkligen sjunger rätt ok. I senaste "Pop" ryter Andres Lokko till om dagens musikklimat och klagar rätt friskt på Radiohead och Verve. ( Samma Verve han hyllade för ett halvår sedan ) Visst...i Verves fall håller jag med. Verve är, bortsett från tre låtar på senaste skivan, grymt hopplös symfonirock och Ashcroft är hur överskattad som helst och vad beträffar Radiohead är jag benägen att hålla med även där men jag tycker om Thom Yorkes depressiva drömmar ändå och det skäms jag inte för. Lokko kan tycka att han alltid har rätt, han tror ju det den gode mannen, men smaken är ju alltid som baken, Jag har alltid gillat Pink Floyd och inte fan skäms jag för det. Hur som helst, Butlers "People Move On" tar i många hänseende avstamp i det allra mittersta av 70-talets proggsymfonidimma och visst är det beklagligt. Men inte är det någon explosionartad "Animal Nitrate" pop som krossar ert medvetande den allra första gången ni hör låten. Snarare är den största delen av skivan en boogieparad för fester som börjar bli tråkiga. En skiva för berusade luftgitarrspelande ynglingar med rockstjärnedrömmar. Den andra delen, som jag tycker är bättre, består av några rätt behagliga lägereldsballader som Neil Young naturligtvis gör så mycket bättre men Butlers gör så gott han kan och resultatet är ok. Inte mer. Visst saknar man det unga kaxiga Suedes attityd och det sätt som Butlers levde sig in i varendra ton och hans otroliga scennärvaro. Men man kan inte tänka så. Tiderna förändras. Butler vill ju verkligen stå på egna ben och tyvärr får vi nog aldrig se honom i Suede igen. En Ok platta som jag antagligen kommer att lyssna rätt mycket på ett par månader och sedan ställer jag undan den och lyssnar på "Stay Together" Ep´n istället. Det bästa den tanige mannen ställt upp på.  [ Vad beträffar nutida brittisk indiepop så är jag helt inne på samma linje som Andres Lokko, den mår inte bra och är fylld till brädden med dyngband som de hopplösa Rialto,Bluetones och nu ska t om Marion göra en ny skiva. Bad Cash Quartet är tuffast.] ["Ingen över 30 lirar RocknRoll....."] |