 "Ring, a ding-ding-ding, I´m goin down..." du...jag glömmer aldrig dig... (september 1989. Det var rätt mörkt. Du höll mig i handen och jag skakade lite.) Det där svartvita fotot i en NME från 1989 har fastnat i huvudet. Jag tror jag var 18 och det satt fyra pojkar med jeans man mer än gärna kunde tälta i och Ian Brown hade Keith Richards klassiska knarkfrissa a'la 68. Han var snyggare än alla andra popstjärnor ihop. Jag köpte "She Bangs The Drums" på Åhlens i Karlskrona och det var på den tiden som man rös i kroppen bara för att se ett omslag och jag förstod aldrig John Squires kladdiga målningar men dom var fina och liksom diffust söta. Att sedan titellåten, "Mersey Paradise" och "Standing Here" var det bästa jag då hade hört ursäktade den där sista låten som gick baklänges. De brukade göra så. De gjorde vad de ville och skällde ut stackars amerikanska journalister mest för att de var från "det där otäcka landet" och inte sedan Johnny Marr hade vi hört någon som behandlade en gitarr lika briljant (och charmerande) som John Squire. Vaknar en morgon och ska till skolan. Vevar i luften efter klockradion och hör en poplåt så spröd, så intensivt glödande att jag, för tre minuter, glömmer bort det meningslösa, intetsägande helvetet i skolan. Popmusik gör dig lycklig. Popmusik värd att leva för är det finaste som finns. Jag vet inte om jag tänkte så men lite senare köpte jag den där skivan med de fina frukterna på och vi hade gjort massa hemmagjort vin och bjöd in traktens snyltarklan och skivan var knastrig redan då jag la den på min gamla skivspelare men det där mullret som inledde "The Stoneroses" gick rakt in i själen och tog över hjärtat, vände ut och in på det och samma kväll glömde jag att jag dagen innan varit sådär jobbigt jättekär i en av personerna som var på samma fest. Stoneroses var viktigare, de brydde sig om en, såg bra ut, var coola som "fuck". Hon är inget av det där idag. "I´m standing here, i really dont think you know that i´m in heaven when you smile..." Och så var det "Bommen" såklart. När Lars Aldman deklarerade att dom skulle spela nya singeln "Fools Gold" kastade jag mig över bandspelaren och väntade. Och väntade. Till sist kom den men P3 tonade den för nyheter och jag blev ledsen men jag hade säkert hunnit spela in mer än halva låten. Köpte den på tolva med vinylen färgad i guld och lyssnade hur det rasslar, hur John Squire verkligen är Jimi Hendrix. Lyssna på det evighetslånga slutet och bli förälskad i den vackraste funklåt du hört. Vi ville väl aldrig bli beundrade men det lät så bra när Ian Brown sjöng det. Vi kanske försökte bli förstådda men det är svårt för på stadens enda diskotek stod långhåriga figurer som säkert hette Benny och gnisslade Bryan Adams och Bon Jovi och stadens loaferspack dansade i ring och sjöng om att leva på böner. Vi satt i våra rum och läste intervjuer som skulle kunnat vara påhittade av David Lynch och vi ville se ljusorgasmen på Spike Island och band som Northside, The Top och The High flimrade förbi i otvättade baggypants medans Ian Brown och grabbarna tog sina poplåtar och låste in sig på en farm fylld med laddade pistoler. En del säger att vissa spelade bort sina pengar i Monaco och att någon köpte dyra bilar och att samtliga blev smått paranoida och rätt galna. Det där spelade ingen roll. Stoneroses kommer vara ikoner för en generation som nu börjar bli gamla och som vid det här laget sålt sina skivor och nyligen inhandlat den där sjuttonde best-of-Dire Straits skivan. Jag har ännu inte hamnat där. Det är fredag och jag sitter här just nu och lyssnar på popmusik större än livet, popmusik jag gladeligen skulle sålt min högerhand för och Ian Brown sjöng själv att han är "the resurrection" och vi inte bara trodde honom. Vi visste att det var så. Det var inte disco, house eller acid som fick mig att börja dansa. Det var "I Am The Resurrrection" och det var "Fools Gold" och jag väntar fortfarande på att någon ska slå till och sparka sönder lägenheten med ett nytt funky-drummer-beat. Ingenting är för evigt. Alla band börjar förr eller senare lira Boogie och blir gamla och gråa och gör konstiga skivor kraftigt inspirerade av Kula Shaker och indiska gurus. Men då allt träffade rätt och ingenting kunde hindra dom var dom okrossbara. Den som inte gråter över de inledande fem sekunderna i "Fools Gold" kan inte gråta, har aldrig varit kär och har säkert en skiva med Marion i sin samling. Roses var och förblir en sådan där kärlek som aldrig dör, aldrig någonsin vissnar, försvinner... 
"I know the truth and i know what you thinking..." ("Fools Gold; 1989) Discografi Minimjölk (Bacardi-remix); (Långa versionerna på "Fools Gold" och "One Love" finns på Silvertone samlingen "Turns Into Stone". Köp den också. Bli lycklig.) Christian skrev någon Madchester topp-10 för jättelänge sedan. |
|