Om dansställen runt Kappelshamnsviken

1. Inledning

Det arbete som härmed föreligger läsaren är ett försök att skapa en bild av det en gång i tiden mycket omfattande nöjeslivet som funnits i Kappelshamn med omnejd. Detta arbetes syfte har varit att i första hand belysa de dansbanor och festplatser som figurerat i området kring Kappelshamns viken, men jag ägnar även en stor del åt de musiker som spelade på danser och basarer. Jag valde främst ämnet på grund av personligt intresse och eftersom det tidigare inte skrivits om ämnet. Förhoppningsvis kan detta arbete bidra till att bevara en del av den svunna epok som i stor utsträckning bidrog till en levande och aktiv landsbygd.

2. Om dansställena

I det första avsnittet av detta arbete kommer jag att inrikta mig på de dansställen i området runt Kappelshamnsviken där det arrangerats danser regelbundet och under en längre tid. Det är också dessa ställen som jag haft mest fakta om och därmed de jag kommer att skriva lite utförligare om. Det här avsnittet handlar om folkets hus och folkets park i Kappelshamn samt Strandängen i Lärbro

Kappelshamns folkets hus

Som brukligt är finns det i Kappelshamn liksom i andra byar där arbetarklassen utgjort en majoritet av befolkningen ett folkets hus med tillhörande folkets husförening. I Kappelshamn byggdes folkets hus 1932. Marken där folkets hus byggdes skänktes till arbetarna av en förvaltare Larsson. Arbetarna hade hjälpt denne Larsson att röja undan träd som blåst omkull i dennes skog under föregående vinter (en sk stormfällning). Som tack för hjälpen skänkte förvaltare Larsson mark till arbetarna, och han bistod även med ritningar till husbygget.

Vanligtvis var det arbetarkommunen eller någon fackföreningsavdelning på orten som stod för uppförandet av folkets hus. Dock inte i Kappelshamn där det ännu inte fanns någon arbetarkommun. Istället bildade man ”byggnadsföreningen” vars uppgift var att just bygga ett folkets hus. Först två år senare, 1934, bildades arbetarkommunen i Kappelshamn, huvudsakligen av samma medlemmar som byggnadsföreningen. Jag tror däremot inte att arbetarekommunen ersatte byggnadsföreningen. Åtminstone stod byggnadsföreningen som arrangör till flera danser i såväl folkets hus som folketspark så sent som 1950-52 .

Syftet med ett folkets hus har varit och är i viss mån fortfarande att det skall verka som en samlingsplats för arbetare och vanligt folk och när man skriver om dansställen har folkets hus en självklar plats, allra helst i Kappelshamn där just folkets hus är det enda stället i Kappelshamn där det fortfarande anordnas danser och fester.

Om det arrangerades regelbundna danser i folkets hus under 1930-talet vet jag inte. Åtminstone förekom ingen verksamhet av sådant slag under andra världskriget då folkets hus användes som militärförläggning. Däremot lär danserna ha tagit fart under 40-talets andra hälft och vidare in på 50-talet. Något som var vanligt och som säkert förekom också under 30-talet var att fackföreningar eller arbetarkommunen anordnade danser, ofta som avslutning på årsmöten eller andra möten. Den på Gotland under 50-talet väl anlitade gitarristen Lasse Johansson berättade att han gjorde sitt första offentliga framträdande, tillsamman med dragspelaren Torsten ”Totte” Broström på just en sådan tillställning, nämligen på ett av fiskarföreningens årsmöten i slutet på 40-talet. Det är en ganska rolig berättelse som är väl värd att återge i sin helhet.

Det var inte alls meningen att Lasse och Torsten skulle spela, utan istället var det en på den tiden ofta anlitat trio bestående av Sigurd Othberg, med maka och dotter som spelade. Men Sigurd var förtjust i att dricka brännvin och redan efter några låtar somnade han helt sonika på sin stol varpå han ramlade ner på golvet, och de övriga orkestermedlemmarna fick därför bära hem honom. Lasse och Torsten, som hade spelat lite tillsammans tidigare tog så tillfället i akt och gick upp och spelade. Lasse var då bara i fjortonårsåldern och gick och konfirmerade sig. Hans mor som var med på festen ansåg inte att det var passande och Lasse fick gå hem ganska tidigt. Torsten fick därför fortsätta att spela själv, ända tills festdeltagarna blev så fulla att de hellre ville slåss än dansa.

Förmodligen var det inte alltid det gick så vilt till så att musikerna somnade under spelningarna, men säkert är att det var mycket brännvin inblandat, hos såväl musiker som publik. Det var också vanligt med slagsmål. När det senare började anordnas regelbundna danser och det gick bussar ända ifrån Visby var ett stående uttryck hos rivaliserande Visbybor att ”vänta tills vi kommer ut till Kappelshamn, så gör vi upp”.

När vi pratar om regelbundna danser har vi kommit så långt som till 1960-talet. Då var Kappelshamns folkets hus ett av norra Gotlands tre största dansställen. Man anordnade dans var tredje vecka eftersom man turades om med folkets husföreningarna i Rute och Stenkyrka. När Stenkyrka så småningom lade ner sin verksamhet var det följaktligen dans varannan vecka i Kappelshamn. Det krävdes givetvis noggrann planering och man hade t.ex. gjort upp en turordning på vem som skulle få arrangera dans på nyårsafton. Man var också mycket noggrann med att anlita de populäraste utbudet av den tidens dansorkestrar. Danserna var mycket populära och besökarantalet var ofta runt 500 personer, vilket är ett imponerande antal, särskilt om man jämför med folkets hus idag.

I och med 60-talets slut ebbade de regelbundet arrangerade danserna ut, men dansverksamheten fortsatte ändå in på 1970-talet. 1973 bildades Kappelshamns idrottsklubb, KIK som förutom idrottsverksamhet också inriktade sig på att vara aktiv inom icke idrottslig verksamhet. Som ett resultat av detta anordnade klubben flera folketshusdanser under de första åren i klubbens historia. I det första numret av klubbtidningen KIKaren från november 1975 annonserar man om en ”Offentlig gammeldans” i folkets hus där de populära ”Old Diggers” står för underhållningen. Det var den första dans som KIK anordnade, men KIKaren lovar att klubben skall fortsätta anordna danser under kommande år, så tillvida att inget ”busliv” förekom.

Det omskrivna buslivet måste dock ha uteblivit denna gång. Åtminstone håller klubben sitt löfte om att fortsätta anordna danser. Under perioden november 1975 till mars 1976 anordnade KIK fyra offentliga danser. Den första i november med ”Solex” (det måste var den dansen som annonserades ut i KIKaren, fast med ett annat band än det som annonserades ut) blev visserligen ett ekonomiskt misslyckande då enbart ett hundratal besökte dansen. Men i januari satsade klubben på ännu en dans, nu med ”Ö-gruppen” som tydligen var ett av dåtidens populära namn. Det blev ett klart bättre resultat med 250 besökare. Det vinnande konceptet med Ö-gruppen upprepades ännu en gång en månad senare, nu med 240 besökare. Den 13:e mars anordnade klubben den sista av dessa fyra danser med den nystartade gruppen Thiedemans. Besökarantalet var något mindre än de två tidigare danserna, ca 190 betalande, men det räckte för att gå runt ekonomiskt. Dessutom anordnade klubben under samma period ”ungdomsdans” för den ”bortglömda gruppen 9-14 år” i folkets hus. Tyvärr var inte anslutningen särskilt stor.

Klubbens ambition var onekligen att fortsätta att anordna danser, men på ledarsidan i KIKaren nr:3 1976 kan man under rubriken ”INGA DANSER” läsa följande:

”Det kommer inte att anordnas några fler danser i Kappelshamns folkets hus denna säsong. Folkets Husföreningen har beslutat att inte hyra ut lokalen till offentliga tillställningar av detta slag. Detta något egendomliga beslut drabbar KIK ekonomiskt, och dessutom får traktens ungdom aldrig en chans att roa sig offentligt på hemorten. Tyvärr finns det inga andra lämpliga lokaler i hela socknen. Vi får väl dock hoppas, att sista ordet inte är sagt i denna fråga och att folkets hus föreningen omprövar beslutet.”

Man kan fråga sig varför folkets husföreningen inte ville fortsätta hyra ut lokalen. Förmodligen förekom det en hel del skadegörelse. Gitarristen Charlie Östborn har berättat för mig att han spelade i Kappelshamn en gång på 70-talet, och att bandet han spelade med fick använda halva betalningen till att köpa nya backspeglar till bussen de lånat att köra instrument i. Några överförfriskade dansgäster hade nämligen slagit sönder backspeglarna. Förmodligen gick en hel del av folkets husföreningens egendom också sönder.

På våren 1977 kommer KIK och folkets husföreningen i alla fall överens om att KIK skall få hyra folkets hus till ungdoms verksamhet för de under 15 år, vilket tydligen innebar pingis och sk ”diskoteksdans”. Någon ”diskoteksdans” blev det dock inte förrän sportlovet i februari 1978, något som enligt KIKaren var ”starkt efterlängtat”. ”Diskoteksdansen” samlade ca ”50 ungdomar i grundskoleåldern”.

Några danser för de äldre i KIK:s regi blev det uppenbarligen inte fler av, bortsett från vid KIK:s 10 och 25:års jubileer. Vid båda jubileerna har man först haft olika aktiviteter på dagen runt om idrottsplatsen, såsom fotbollsmatcher, ponnyridning, tipspromenad, lådbilsrally m.m. På kvällen har det varit fest i folkets hus med mat och dans. Hela upplägget påminner om fiskarföreningens sommarfest eller de partifester som man anordnade i folkets park . Det är trevligt att klubben knyter an till en tradition av det äldre slaget. På klubbens 10 års jubileum 27:e augusti 1983 spelade dansbandet Gotlänningarna inför en publik på 90 personer. Aktiviteterna under dagen samlade 150 personer. På 25års jubileet 1998 spelade Fårösundsbandet Positions.

Jag vet ingenting om folkets husföreningens egen dansverksamhet under 70-talet. Klart är ju att den regelbundna verksamheten hade upphört. Jag tror nog man kan påstå att den regelbundna verksamheten sedan 70-talet endast har omfattat den årliga höstfesten, som än idag är ett stående inslag i Kappelshamn. Inte förrän mitten av 1990-talet kan man egentligen tala om någon regelbunden verksamhet, då i och med att folkets husföreningen fick pub rättigheter. Man försökte då anordna sk pub-aftnar en gång i månaden. Det var visserligen inte dans varje gång, men ändå har det varit underhållning vi flera tillfällen. Jag har själv spelat på folkets hus vid sådana pub-aftnar. Det var dock endast en kortare tid som pub-aftnarna anordnades månadsvis. Numer sker det mera sporadiskt.

Något som också förekommit under senare år har varit sk rock eller country aftnar, med lokala band av skiftande kvalitet. Under det nya milleniets första vår har folkets husföreningen i samarbete med Hangvars sport klubb, HSK, vid två tillfällen arrangerat rock-aftnar med det på Gotland välkända och populära bandet SOS, sound of sixties. Besöks antalet har varit runt 350 personer vilket förmodligen är rekord sedan 60-talets glada dagar. Detta är givetvis positivt och visar att det ännu idag går att roa sig även på landsbygden.

Folkets park

Folkets park i Kappelshamn byggdes förmodligen något år efter folkets hus. Det var förmodligen även här den sk byggnadsföreningen stod för bygget. Man använde dansbanan dels som politisk mötesplats. Man hade möten i parken på eftermiddagen med efterföljande dans på kvällen. Exempelvis anordnade Gotlands socialdemokratiska partidistrikt 23-24/7 1950 ett sommarting i folkets park med den blivande socialdemokratiske ministern Svens Aspling som talare . Enligt påföljande tidningsreferat var mötet välbesökt, 1500 personer hade tagit sig till Kappelshamn denna helg. Det var också vanligt att fiskareföreningen i Kappelshamn anordnade dans i folkets park.

Det allra vanligaste var dock sk lördagsdanser som ägde rum relativt regelbundet under somrarna (kanske var fjortonde dag) . Åldersgränsen var 15 år men förmodligen kom man in i målsmans sällskap. Ibland tog man inträde till parken, förmodligen när man arrangerade större basarer, men det allra vanligaste var att man köpte dansbiljetter som kostade 20-öre styck. Det var oftast bygdens unga män som bjöd upp till dans och följaktligen dessa som fick betala dansbiljetterna. Således kan man anta att det blev relativt billigt för traktens flickor att gå på dans.

De vanligaste danserna på den tiden var gammalvals och foxtrott vilket man dansade nästan varannan dans. Vidare dansade man någon tango och någon gång under kvällen en polka, en schottis och en hambo. Det var vanligen lokala musiker som spelade på danserna. Särskilt ofta spelade till exempel familjen Othberg som bestod av Sigurd Othberg, som spelade både enradiga och tvåradiga durspel samt fiol , hans dotter Agnes som spelade gitarr samt Agnes man Harry ”Boxarn” Persson, som lär ha varit en riktig virtuos på dragspel, alla från Kullshage. Denna trio spelade inte bara i Kappelshamn utan även på andra danser i det närliggande området. Bland annat berättar Gösta Norman, Hallshuk, att han spelat tillsammans med Agnes och Harry vid en dans på Hallshuk. De var dock inte den enda orkestern som spelade i folkets park under 30-talet. En trio från Lärbro bestående av Tryggve Hellström, Fred Nordin samt Hilding Bogren spelade ofta och vi större tillfällen kom ett band från Valleviken och spelade den tidens stora schlagers. Det hade större instrumentering med trummor och något blåsinstrument, förmodligen saxofon, och kanske också banjo. Orkestern kan eventuellt ha hetat Vallabandet eller något liknande. Det hände också att större artister gästade folkets park. Under sin Gotlandsturné 1950 gästade bröderna Lindqvist parken med sin musikaliska revy parken den 14/5 kl. 8 em, och 1952 spelade Gnesta Kalle i parken, med en sönderslagen trumma som bestående minne (en överförfriskad ung man vandrade helt sonika upp på scen och slog handen genom trumman, varpå han tilldelades smeknamnet trumslagaren). Även Olle Johnny gästade folkets park under en Gotlandsturné.

Det var dans och basarer i folkets park under många år. Som jag påpekat redan i föregående avsnitt så fungerade folkets hus under andra världskriget som militär förläggning. Det är dock möjligt att man ändå hade igång verksamheten i folkets park, det låter jag vara osagt. Säkert är dock att man efter kriget drog igång verksamheten igen. 1946 var det också nypremiär för fiskareföreningen att anordna sommarfest, den första på 10 år. Då kom det fiskare från hela norra Gotland och hela hamnen var full med båtar, förmodligen en imponerande syn, allra helst om man jämför med den båtmängd vi som bor i Kappelshamn idag är vana vid.

Sommarfesten började på dagen med motorbåtstävling, segeltävling, varpatävling och mycket annat och avslutades med dans i folkets park på kvällen . Detta med sommarfest var som sagt en återupptagen tradition, men jag vet inte hur länge man orkade hålla traditionen vid liv. Man arrangerade sommarfester i olika hamnar varje sommar men 1946 var sista gången i Kappelshamn. I takt med att fiskaryrket industrialiserats är det givet att en sådan tradition dör ut. Idag finns det ca 50 yrkesfiskare på ön vilket var ungefär så många verksamma yrkesfiskare som det fanns i Kappelshamn på 30 och 40-talen. Det är självklart att en liknande sommarfest idag inte skulle bli den folkfest det var för 60 år sedan.

Det har genom åren funnits två dansbanor i folkets park. Den första dansbanan hade två ingångar, en på var sin sida, där vakter stod och tog emot biljetter, vilket vanligen var Gustav Flodman och Allan Pettersson. Den andra dansbanan byggdes någon gång efter kriget. Denna dansbanan var på den tiden Gotlands största utomhus dansbana, vilket stolt förkunnas i en annons inför midsommar 1951 . Annonsen lyder i sin helhet så här:

Men dansbanan var inte bara den största. Enligt gitarristen Lasse Johansson, var det också Gotlands sämsta dansbana. Man hade nämligen byggt musikerkuren som scenen kallades mitt på dansbanan istället för i ena änden av dansbanan. Detta medförde att det var nästintill omöjligt att få bra ljud när man spelade. Denna för musiker så förkastliga kur togs om hand när dansbanan sedermera revs och användes sedan som uteserverings kur vid ett av det flertal kaféer som fanns i Kappelshamn under en tiden. Kuren stod sedan kvar på gården under många år efter att kaféet lagts ner men är idag riven.

Folkets hus föreningen lade ner parken i slutet på 50-talet. Sen dess har man flera gånger diskuterat att starta upp folkets park igen. Åke Broberg som satt med i folkets hus föreningens styrelse under 60-talet minns hur man diskuterade att försöka starta upp verksamhet i folkets park igen och bara för några år sedan, 1997, diskuterade man att bygga en ny dansbana i parken. Detta kommer förmodligen att stanna vid diskussioner. Förutsättningarna att driva folkets park i en by som Kappelshamn är inte riktigt de samma som på 30-talet. Dels är innevånarantalet väsentligt mindre idag och även om det på sommaren bor relativt många människor i Kappelshamn så är folk av idag betydligt kräsnare än förr. Kan man inte få vin & spriträttigheter får man heller inte folk till sig. Dagens byråkrati accepterar inte att var och en har med sig en liten fickplunta som förr i tiden, och den tillåter inte heller att några ortsbor fungerar som vakter, utan man måste hyra utbildade och dyra säkerhetsvakter. Dessutom krävs det musiker av bra kvalitet och till ett dyrt pris. Förr anlitade man den lokale dragspelaren eller den lokala orkestern som spelade för en relativt billig penning. Det är trots allt en viss skillnad mellan 2000-talet och 1900-talets mitt, och det är bara att inse att folkets park hör till en svunnen tid.

Strandängen

Vid Kappelshamns vikens ände ligger det en dansbana. Denna dansbana anser jag vara urtypen för den klassiska svenska folkparken, med dansbana, tombola stånd osv. Sådana dansbanor har under gångna tider varit ett vanligt förekommande inslag på landsbygden, och givetvis finns det fortfarande folkparker på olika håll om i landet men mer koncentrerade till tätorter. Strandängen ligger numera öde, övergiven eftersom danser inte längre anses som lönsamma i ett litet ställe som Strandängen. Hela platsen är dock i sådant skick så att man lätt kan föreställa sig att för 20-30 år sedan var här liv och rörelse.

Strandängens tillkomst är inte unik, utan har en historia som påminner om t.ex. folkets hus. Marken till dansbanan skänktes av företagsledningen för kalkindustrin på Storungs till grov & fabriksarbetareförbundets avdelning på Storungs. Det var alltså även här arbetarna som själva stod för bygget. Strandängen byggdes någon gång på det tidiga 30-talet, eventuellt 1934. Under många år var det sedan liv och rörelse i Strandängen.

När jag gick igenom annonser i Gotlands folkblad för att få en bild av dans verksamheten in trakterna runt Kappelshamns viken var det danserna i Strandängen jag fick bäst uppfattning om. Jag gick igenom sommarmånadernas nummer mellan 1950-52. Där ser vi hur danserna ökade. Från att 1950 annonserat ut 1(!) dans annonserades det ut 5 danser 1952. Det kanske inte låter så mycket med 5 danser på en sommar, men betänk att det på den tiden fanns liknande dansställen på hela norra Gotland, i Kappelshamn, i Rute och många flera ställen. Arrangörerna fick helt enkelt turas om med danspubliken. Dessutom fick man lägga ner ganska mycket jobb till att anordna en dans. Man skulle ha tid också. Vi kan dock anta att om danserna hade ökat i antal i två år så fortsatte de att göra de under ännu en tid.

Tidningsannonserna ger inte bara en bild på hur ofta det var dans . De ger också en bild av arrangemangets storlek, vem som spelade osv. Dessutom kan annonsernas språkliga utformning vara ganska rolig läsning, och formuleringarna som används kan nog anses som tidstypiskt. Jag återger här nedan några annonser, alla från 1952, som jag tycker kan vara roliga att läsa.

Något som man också får reda på i annonserna är att det var flera olika arrangörer till danserna, även om de flesta har någon socialdemokratisk anknytning. Det lär ha varit praktisk om man var många som arrangerade danserna, arbetsbördan blev förmodligen lite mindre, om man jämför med Kappelshamn t.ex. där det nästan uteslutande var samma arrangör (någon gång står Hangvars arbetarekommun som arrangör men vanligast är dock Byggnadsföreningen. Arbetarekommunen och byggnadsförening bestod förmodligen av samma medlemmar i alla fall). Att det är många arrangörer i Strandängen vittnar om att det fanns ett stort engagemang hos folk på landsbygden på den här tiden. De arrangörer som står med i annonserna är följande:

Lärbro musikcirkel
Lärbro socialdemokratiska ungdomsklubb
Lärbro blåsorkester
Lärbro Kvinnoklubb
Lärbro arbetarkommun

Även om danserna ökade i antal under 50-talet och förmodligen nådde sin kulmen under 60-talet måste intresset för danserna någon gång ha börjat minska så att dansverksamheten så småningom helt kom att dö ut. Det var danser ända in på 70-talet i strandängen, jag känner ”yngre” människor som varit där på dans. När jag var nere i strandängen för att titta mig omkring så hittade jag i biljettkuren några affischer, där en av dem annonserade om säsongspremiär i pingsthelgen. Något årtal stod givetvis inte. Däremot står det att Imagine skall spela till dans. Imagine var ett mycket populärt dansband i slutet av 70, början på 80-talet. Förmodligen ägde denna dans då rum i slutet på 70-talet, och kanske var det någon av de sista danserna i strandängen?

3. Om övriga dansställen

Det dansställen som jag redogjort för i föregående avsnitt kan uteslutande ses som ett resultat av den framväxande arbetarrörelsen. I och med att arbetarna började sluta sig samman kunde man hjälpas åt att bygga dansbanor och man hade organisationer som kunde anordna danser (t.ex. fackföreningar eller arbetarkommuner). Men ungdomar har alltid dansat och roat sig, långt innan arbetarrörelsens tid. Förr i tiden var det heller inte så viktigt att ha en särskild dansbana eller festplats för att kunna dansa. Det räckte med ett vägskäl eller en skogsdunge för att ungdomen skulle kunna dansa. Mindre basarer och danser uppstod kanske vid en plats vid endast ett eller något enstaka tillfälle. Jag skall strax visa åtminstone ett sådant exempel. Jag skall också lite kortfattat berätta om var man dansade under vintern.

Om Hall och Bläse

Först och främst skall jag dock redogöra lite närmare om ett inte helt betydelselöst geografiskt område i området kring Kappelshamns viken, nämligen Hall socken. Anledningen till att jag inte har nämnt någon dansplats på Hall mer ingående beror på att jag helt enkelt inte har tillräckligt med fakta därom. Helt ovetandes om detta är jag dock inte. Gösta Norman på Hallshuk har berättat att kyrkänget på Hall har varit en basarplats där man anordnade dans. Gösta har själv spelat till dans där. Oklart är dock vem som arrangerade basarer i änget. Förmodligen någon förening, kanske någon särskild basarförening. Det lär inte ha varit någon slags arbetarorganisation som i t.ex. Kappelshamn eller Storungs, eftersom det på Hall inte har förekommit större industrier i samma utsträckning som i Kappelshamn eller Storungs.

Något som också är värt att nämna i detta arbete är att på Hallshuk finns det något så ovanligt som en ute dansbana som ännu är i bruk. Denna dansbanas funktion skall dock inte överskattas. Den är byggd av innevånarna på Hallshuk och mig veterligen används den bara en gång om året, vid innevånarna på Hallshuks midsommarfirande. Dansbanan ser ut att vara i ganska dåligt skick och är mycket enkelt konstruerad. Den är heller in särskilt stor, men den lär knappast ha några problem med att rymma Hallshuks innevånare.

Även på Bläse har det funnits en dansbana, vilken det ännu finns rester kvar av. Jag känner inte till några mer ingående fakta om denna dansbana. Den skall ha byggts och drivits av en socialdemokratisk nykterhetsorganisation. Dansbanan slutades användas i och med att kalkbruket på Bläse upphörde i början på 50-talet. Dansbanan var dock i bruk redan på 1910-talet. Jag har fått berättat för mig att ungdomar från Kappelshamn gick den långa vägen från Kappelshamn till Bläse för att dansa och på natten gick man sedan hem igen. Vanligt var också att Kappelshamns fiskarungdomar tog båten över till Bläse för att gå på dans.

Kappelshamns första dansbana?

Jag har när jag skrivit om dansställen i just Kappelshamn av naturliga skäl mestadels ägnat mig åt folkets hus och folkets park. Men det har funnits åtminstone en dansbana till i Kappelshamn. Den låg vid en liten bäck som ligger i en backe vid Snäckers vägen, eller ”Snäckerskviar” som man säger i Kappelshamn. Denna dansbana lär ha kallats ”ulsedulse”, vilket denna plats inte kallas för idag (däremot brukar man i folkmun kalla platsen för ”gamla dansbanan”). Vem som anlade denna dansbana eller som drev den vet jag inte. Många personer som jag har pratat känner till att det skall ha funnits en dansbana på platsen men ingen har kunnat berätta några närmare detaljer. Det finns visserligen en och annan som har varit där, bl.a. Valborg Lehrberg, Kappelshamn som minns att hon som barn var där på basar med sina föräldrar någon gång i slutet på 20-talet. Det är också bekant att dragspelaren Henning Norman spelade till dans där. Idag har det vuxit upp en skog på platsen där dansbanan en gång låg och det finns heller inga ruiner kvar som påminner om att det en gång skall ha funnits en dansbana. Men det natursköna området skvallrar om en idyllisk plats att anlägga en dansbana på.

Johanneshagen

Som jag skrev i inledningen av detta avsnitt har det hållits flera tillfälliga basarer och danser på olika ställen. Ett sådant ställe är i en liten skogs glänta på Storungs som kallas för Johanneshagen. Där hölls det i slutet av 20-talet en basar, arrangerad av Grov & fabriks arbetareförbundets avdelning på Storungs. Folke Ahlkvist, som numera bor i Tingstäde men som förut bodde i Nyhamn i Lärbro var med vid denna basar. Om man i detalj skulle försöka återge Folkes berättelse om händelse förloppet på denna basar skulle man utan tvivel kunna fylla ett helt arbete bara med den. Jag nöjer mig därför att berätta lite kortfattat om basaren i Johanneshagen.

Folke och en kamrat till honom skulle besöka basaren, och till det behövdes det trots deras unga ålder (båda gick och läste) brännvin vilket de stal av kamratens pappa. Där efter bar det iväg mot Storungs. På vägen mötte de flera basar gäster som man bjöd på brännvin. Inträdet till basaren var 25:öre vilka togs emot av en ung medlem fackföreningen. Det hela gick lugnt och sansat ända tills en yngling från Hall skulle betala inträde. Det uppstod en ordväxling något i stil med: ”Hit med en biljett din jävla syndikalist” varpå ”syndikalisten” replikerade att ”här ges ingen biljett bondjävel” varpå någon av dem klippte till. Detta blev startsignal till det allmänna slagsmål som denna basar kom att urarta i. Länsman kom och läste upprorslagen, men talade förmodligen för döva öron. Det här var både första och sista gången som det arrangerades basar i Johanneshagen.

På senare tid

Det här med spontant arrangerade dansställen är givetvis det som så mycket annat i det här arbetet något som hör det förgångna till. Det finns ändå några händelser under 80 och 90-talen där man arrangerat tillställningar där dans varit en del av tillställningen, och där skådeplatsen för dessa har varit ställen där danser annars inte varit förekommande.

Det jag framför allt tänker på är det midsommarfirande som KIK arrangerade 1984 vid Gamla Salteriet vid hamnen. Ledare för projektet var Jan Gustavsson och Åke Broberg. Detta var en nypremiär för KIK:s midsommarfirande som legat nere sedan någon gång på 70-talet. Nypremiären blev tydligen en succé med över 200 deltagare. För underhållningen till dansen runt midsommarstången svarade den riks berömde dragspelskungen Sölve Strand, som spelade på KIK:s midsommar arrangemang under många år. På kvällen var det dans till en stereo, under det att medhavd mat och dryck intogs mellan fiskebodarna. Ett enklare arrangemang alltså, men ändå välbesökt.

En tradition som KIK börjat med under senare år är sk lammgrillningsfester som över hela Gotland har varit vanligt förekommande under somrarna de senaste åren. Sedan 1989 har klubben nästan uteslutande arrangerat lammgrillningar varje sommar, men har nu beslutat att nöja sig med lammgrillning varannan sommar. Man har haft underhållning i form av trubadur underhållning, eller kanske någon dragspelare. Men vid lammgrillningarna 1997 och 1999 var det även dans till levande musik.

På vintern

Och var dansade man då på vintern? Man dansade givetvis inte bara på sommaren, och innan man började bygga folkets hus runt om på landsbygden var det ont om offentliga lokaler, förutom kyrkor och dess tillhörande hus som givetvis inte var till för så världsliga ting som dans. Förr i tiden fanns det, hur konstigt det än kan låta, människor som bodde i byarna året om, så även ungdomar som givetvis ville roa sig. Det brukliga var då att någon bonde eller annan ortsbo upplät något rum i sitt hus till dans. Det är en gammal tradition som knyter an till 1800-talets ”lekstugor”, där bönder mot betalning (kanske i form av arbetskraft, men förmodligen vanligast av brännvin) upplät något uthus till dans. I Kappelshamn finns det åtminstone ett ställe där liknande danser förekommit, nämligen hemma hos en viss Lorens Larsson, Snäckers, Kappelshamn. Brukligt var att man i utbyte för att få låna Larssons stora sal att dansa i skänkte densamme en liter brännvin.

4. Spelmän och grupper

Att göra någon fullständig förteckning över alla de grupper och enskilda spelmän som spelat på danser är givetvis mycket svårt, även inom ett så begränsat område som trakterna runt Kappelshamns viken. När det nu är så länge sedan så att många av dem dessutom är döda blir det nästintill omöjligt. Man får lita till minnesgoda personer samt till de spelmän som ännu är i livet.

Henning Norman

Om man går tillbaka i tiden, ända till 1800-talet, så var det vanligt att man vid danser skickade runt en hatt där de som dansade fick lägga i pengar. Ju bättre spelmannen spelade, desto mer pengar fick han. Jag har fått berättat för mig om en spelman i Kappelshamn som fick betalt på detta ”gamla” vis, nämligen dragspelaren Henning Norman. Henning Norman var en välkänd profil i Kappelshamn och har än idag en dotter som bor kvar i Kappelshamn. Hur mycket pengar hatten kunde inbringa vet jag inte och jag vet heller inte något om Normans spelskicklighet. Det lär i alla fall ha gått att dansa till. Henning lär ha spelat till dans på såväl dansbanan ”ulsedulse” som i Lorens Larssons stora sal där ungdomen dansade på vintrarna. Som tidigare påpekats kunde det gå ganska vilt till. När Henning spelade i Lorens Larssons sal fick han ofta när kvällen var sent liden hoppa upp på en stor klocka och sitta där och spela för att undvika diverse slagskämpar.

Sigurd ”Sigge” Othberg

En annan dragspelare som omnämnts tidigare och som uppenbarligen var mycket duktig var Sigurd ”Sigge” Othberg. Han var född 1881 och dog 1965. Han levde hela sitt liv i Kullshage, Hangvar. Förutom sin mycket musikaliska familj (som redan presenterats för läsaren) lär Sigurd ha spelat med fiolspelmannen John ”Spel-Anders” Andersson från Lärbro. Spel-Anders var på sin tid en av norra Gotlands skickligaste spelmän . Dock minns Marianne Johansson, Kappelshamn, ett bröllop i Hangvar hon var på som barn där Sigurd Othberg och Spel-Anders spelade till dans. Dessa två hade dock druckit en hel del sprit och lär ha varit kapabla att endast spela Norsk bondvals, vilken de spelade en hel kväll.

Tryggve Hellströms trio

I ett tidigare avsnitt skrev jag om en trio från Lärbro bestående av Tryggve Hellström, Fred Nordin samt Hilding Bogren. Tryggve Hellström var född vid stora Hammars i Lärbro 22 februari 1918. Han var systerson till Gillis Friberg i Hellvi och han lärde sig spela fiol av honom. Tryggve var under en period medlem i Nordergutarnas spelmanslag, men med tiden lade han fiolen åt sidan till förmån för dragspelet, vilket Tryggve hanterade med stor bravur. Det var också dragspelet han trakterade i den aktuella trion. Jag vet inte något närmare om de andra två medlemmarna. Hilding Bogren spelade fiol och Fred Nordin spelade gitarr. Denne lär enligt uppgift också ha varit mycket duktig på att dricka sprit.

Två år efter detta arbetes färdigställande fick jag följande uppgift från Tryggve Hellströms barnbarn Daniel Björkander, Hörsne, som jag tacksamt bifogar detta avsnitt:

"Hilding Bogren spelade kontrabas i Tryggve Hellströms trio. Hilding Bogren är för övrigt far till Ronny Bogren, musiklärare på Kulturskolan i Visby. Under en period breddades ljudbilden och Rune Larsson från Stockholm intogs i denna nybildade kvintett där han enligt utsago trakterade klarinett på ett utmärkt sätt. Rune Larsson var förlagd till ett gotländskt regemente under krigsperioden. Tryggve Hellströms trios började spela ihop redan under slutet av 1930-talet."

Lundgrens i Fleringe

Några som också är värda att nämna bland alla spelmän är Lundgrenssläkten från Välle i Fleringe. Första generationens spelmän var bröderna John och Gustav Lundgren som spelade dragspel respektive fiol. Båda bröderna har vid flera tillfällen spelat vid dansbanan på Bläse, och det har även Johns son Kurt Lundgren gjort. Kurt spelar också Dragspel vilket även sonen Mats gör. Hela släkten har spelat mycket tillsammans med Inge Landtbom och jag utgår ifrån att John, Gustav och Kurt även spelat tillsammans med Frank Landtbom.

Inge & Frank Landtbom

Det är som synes väldigt många dragspelare som spelade på danserna förr i tiden. Från Fleringe kommer en mycket duktig dragspelare som spelat på flera dansställen runt Kappelshamnsviken, nämligen nyss nämnde Inge Landtbom. Inge är född 1922 och har förutom dragspel även spelat fiol. Inge har bott i Fleringe där han jobbade som klockare i 40 år. Numer bor han i en lägenhet i Visby men tillbringar somrarna i Fleringe. Han gjorde sitt första offentliga framträdande på dansbanan på Bläse. Han har sedan spelat på många danser i såväl Strandängen som Kappelshamn, ofta som underhållning när orkestern tog paus. Förutom den tidens dansmusik har Inge även flera äldre folkmusiklåtar på sin repertoar, företrädesvis då låtar med rötter hos de berömda grodda spelmännen (det är bland annat Inge som arrangerat den välkända femtioriksdalers valsen för dragspel), samt en större mängd egna kompositioner. Inge har även spelat tillsammans med många andra dragspelare på norra Gotland, t.ex. Henning Norman och Sigge Othberg

Även Inges far, Frank Landtbom var en mycket duktig dragspelare som spelade på danser, bl.a. på Bläse dansbana.

Om spelmännen på Hall

Jag har som tidigare påpekat inte ägnat alltför mycket tid åt dansställena på Hall. Något om de ganska många spelmännen som finns omskrivna från Hall tänker jag i alla fall nämna. Den ende som fortfarande lever är fiskaren och båtbyggaren Gösta Norman som är 86 år gammal. Han har spelat fiol men numera hänger den på väggen. Han var under en tid med i ett danskapell som spelade på basarer och andra tillställningar. Han har även spelat med såväl Sigurd Othberg som Inge Landtbom. Gösta lärde sig spela av spelmannen Reinhold Lindberg, som bl.a. deltog vid spelmanstävlingen vid Bungemuseet 1929. Bland övriga spelmän på Hall kan man nämna Karl Hejdenberg, Dinus Björkegren samt Daniel Forslund som skall ha varit en synnerligen god spelman och som det upptecknats flera folkmusik låtar efter.

Några på 50-talet vanligt förekommande grupper

För att skapa mig en bild av i vilken omfattning det arrangerades danser förr i tiden gick jag igenom sommarmånadernas nummer av Gotlands Folkblad för att där läsa annonser. Dansannonserna ger, förutom dansernas omfattning i antal, också en bra bild av vilka grupper som brukade spela till dans. De grupper som enligt de annonser jag läste spelade i Strandängen och Kappelshamns folkets park under åren 1950-52 var följande:

Ernestos Orkester
Torstens Kapell
Dolles Kvartett
Runes orkester (skall uttalas Runé)
Bengt-Runes populära orkester (kan vara samma som föregående)
Bergs kvartett
Almqvists 5-manna orkester
Leon Liljequists orkester (Leon Liljequist var ledare för KA3:s musikkår)
Accordia orkestern
Ragtime orkester med vokalist

Det är svårt att få mer ingående fakta om dessa grupper. Någon orkester spelade kanske bara på en dans. Vanligt var också att medlemmarna byttes ut mellan varven, som i t.ex. Dolles kvartett som lär ha bestått av lite olika medlemmar. De grupper som jag känner till mer ingående om är följande:

Torstens kapell

Torstens kapell bestod av Torsten Broström, dragspel, Lasse Johansson, gitarr, Henry Friberg, fiol samt Åke ”Mysak” Jakobsson, bas. Denna kvartett spelade på danser över hela ön innan den splittrades. Lasse blev senare en mycket berömd och eftertraktad gitarrist på Gotland och spelade med större dansband i Visby. Lasse spelar inte längre gitarr. Jan bor i Visby men tillbringar mycket tid i Kappelshamn där han bl.a. fiskar ål. Henry Friberg skall ha varit en mycket duktig fiolspelare. Vid en talangjakt på gamla läroverket i Visby på 40-talet blev Henry och hans bror Helge mycket uppmärksammade, när de uppträdde med påtagligt svåra fiollåtar. Förutom att spela med Torstens kapell spelade Henry under en tid även första fiol i Nordergutarnas spelmanslag, innan han lämnade Gotland . Torsten själv hade problem med spriten och är inte längre i livet. Den siste i kvartetten, Mysak spelar inte längre, och han var förmodligen aldrig någon större bassist. Han bor idag i Visby.

Bergs kvartett

Bergs kvartett vet jag egentligen inte så mycket om. Kvartetten leddes av dragspelaren Bengt Berg. Bandets gitarrist hette Börje Lindqvist som under en längre tid jobbade som kassör vi Gotlands Fiskförsäljnings förening AB. I övrigt bestod kvartetten av lite varierande medlemmar. Möjligen kan en basist som kallades för ”Ässe” ha medverkat.

Banden idag

Om det är svårt att ge en heltäckande bild av vilka grupper som förekom förr i tiden är det ännu svårare att en heltäckande bild av grupperna av idag. Förr hade grupperna oftast någon lokal anknytning, bestod ofta av samma medlemmar osv. I och med att verksamheten växte under 60-talet blev även kravet på musikerna större. Det blev vanligt att man hyrde in grupper som var stora på Gotland. Det finns ändå några grupper med lokal anknytning som kan nämnas som lite kuriosa. Dansbandet Qvintus brukar spela på höstfesterna i folkets hus. Fram till för några år sedan fanns det ett dansband som hette Nilla & Babs där nästan alla medlemmar var släktingar till tidigare nämnde Sigurd Othberg. Det är givetvis lika vanligt nu som då att grupper bildas lite till och från, som spelar på en dans för att sedan sluta och senare bildar samma medlemmar ett nytt band osv. Så kommer det förmodligen alltid att vara.

5. Källförteckning

I ett arbete som detta är det givetvis svårt att utgå ifrån skrivna källor. De jag i första hand har utgått från och som också varit till störst hjälp har varit muntliga källor. Följande personer skall ha ett sort tack eftersom de alla bidragit till att detta arbete kunnat färdigställas.

Folke Ahlkvist, Tingstäde
Tage Broberg, Lärbro
Åke Broberg, Kappelshamn
Lasse Johansson, Visby
Marianne Johansson, Kappelshamn
Inge Landtbom, Visby
Valborg Lehrberg, Kappelshamn
Gösta Norman, Hallshuk
Evert Svensson, Kappelshamn
Charlie Östborn, Visby

De skrivna källor jag använt mig av har varit följande:

Svante Pettersson, Gutalåtar
KIKaren, samtliga nummer från 1975-84
Valda nummer av Gotlands Folkblad från 1950-52
Artikel ur fiskareförbundets tidning ”Ostkusten” från 1946

Tillbaka