Man får inte ge upp!
Fredagen den 13:e augusti 1999, stod jag
och min kompis i stallet och sadlade av efter ridning. Eftersom kompisens
sköthäst är ung och lite flamsig var hon uppbunden i gången,
varför jag och Korvas stod i boxen. Helt plötsligt kommer hästägaren
in samtidigt som oss(första gången på ett halvår).
Hon gick in i foderboxen för att fixa maten, trots att jag och kompisen
bad henne att vänta. Hästarna blir nämligen minst sagt galna
när ägaren är i stallet, de får alltid något
att äta på. Jag hade precis lindat av ett framben, då
Korvas började jazza. Jag reste mig för att hoppa undan men fick
en kraftig smäll på hakan utav hans huvud. Just då kändes
inget särskilt, men det pirrade till längs ryggraden.
Dagen därpå red vi i en skogsdunge
när en hjord ungdjur rusade fram till staketet nära oss. Korven
reser sig och jag får pirrningen i ryggraden igen. Unghästen
skenar upp i skogen och skickar av kompisen. Jag hoppade av och tappade
Korvas när han ville dra efter stallkamraten. Kompisen och jag lyckas
få tag i sprakfålarna och tar oss omtumlade hem… Efter det
här börjar det hända saker…
Jag får ett brännande "midjebälte"
pirrningar i fötter, ben och händer. Efter tre dgr kontaktar
jag vårdc. "Du har sträckt dig ta det lugnt ett par dgr, blir
det värre åk till akuten". Jaha, jag rider och jobbar som vanligt,
men eftersom det blir värre och jag inte kan sova åker jag till
akuten.. Där står en ortoped två meter ifrån mig
skrattar och säger utan att undersöka mig att "jag är sjåpig
som i onödan kommer till akuten med en sträckning, vila en vecka
och gå till vårdc. nästa gång" Jag fick en ask distalgesic
med mig hem… Nu kunde jag inte rida, jobba och knappt heller gå i
trappor längre.
Den 26:e augusti ringde jag till vårdc.
och krävde att få bli undersökt av en läkare. Väl
på vårdcentralen blev jag skickad till akuten. Dör magnetröntgades
jag, blev inlagd på neurologisk avdelning, satt på dunderkortison,
för svullen halskota som tryckte mot ryggmärgen…
Två månader på RSÖ
neurologisk avd. 96 och rehab med kliniken 84. Eftersom jag var vinglig
hade jag halskrage i två månader, dessutom fick jag en rollator
att jaga folk med… Katterna bodde ensamma hemma i lgh, pappa var
hos dem en halvtimme om dagen. Jag höll på att bli vansinnig!
Efter att härjat och bråkat med sköterskor och läkare,
utökades permissionerna och jag fick sova hemma… Stallkompisen har
hela tiden ringt och varit och hälsat på flera ggr
Jag går med rollator, har balans som
en kratta och morotsfingrar som knappt kan hålla i någonting.
Jag gick oktober - dec på rehab med dagvård tre dagar i veckan
och räknade med att kunna börja läsa i januari, men det
var osäkert hur mycket jag skulle orka… eller operation… I november
träffade jag nämligen en neurolog från Uppsala som berättad
att en halskota har "hoppat" ur halskotpelaren och trycker mot ryggmärgen.
Neurologen vill gå in framifrån spetta loss femte halskotan
och sätta in en bit höftben och stabilisera hela härligheten
med en sorts metallställning. Operationen skulle göras för
att inga nya allvarliga skador skulle inträffa. En liten olycka
kan nämligen med min instabila halskota göra mig förlamad…
I januari 2000, började jag skolan igen
på halvtid, jätteskönt! Jag fortsätter träningen
på rehab två dagar i veckan. Allt funkar jättebra och
jag blir starkare både fysiskt och psykiskt, något jag kommer
att ha nytta av under våren vill det visa sig.
I mars träffade jag nämligen Uppsalaneurologen
igen och jag har sedan i augusti gjort allt för att han skall ta en
diskussion med den kärlkirurg som hittat en skadad halsartär
hos mig sedan ett tidigare ingrepp.
Till slut fick jag ett raseriutbrott på
ett möte med min rehabläkare, som då skriver ett brev till
ovan nämnde Uppsalaneurolog som då tar ett snack med kärlkirurgen.
Givetvis hade jag rätt en ny röntgen var tvungen att göras
för att besluta om halsartären ska renoveras innan halskotan…
Nu fick jag dessutom ett litet bakslag… operationen av halskotan kommer
inte göra mig bättre… utan den ska bara göras i förebyggande
syfte… Nu är det alltså bara upp till mig att bita ihop, ta
nya tag och göra allt utom att tappa sugen!
En olycka kommer som ni förstår
inte ensam… i mitten av mars skickar jag in mitterminsintyget för
studielån till CSN. Ordentlig som jag är skrev jag som övrig
information att jag fortfarande är halvt sjukskriven enligt tidigare
insänt sjukintyg. Det skulle jag tydligen inte ha gjort… Två
dagar senare kom ett brev från CSN… man får inte vara halvt
sjukskriven och uppbära studielån. Antingen är man helt
sjukskriven eller heltidsstuderande på program för att uppbära
studielån… Nu kommer jag alltså inte få pengar så
min kurator ringde min hyresvärd och sköt upp min hyresbetalning.
Efter samtal med försäkringskassan, så erkänner handläggaren
där, att allt är hennes fel och hon har redan fått
en reprimand från Riksförsäkringsverket. Min CSN-skuld
för vårterminen kommer kommer jag att få återbetala...
MED ränta(!).
Min kurator är suverän på
att lösa det mesta. Nu är jag tillfällig sjukpensionär
och kan slutföra mina studier i den takt jag orkar. Eftersom min pension
är väldigt låg, så har jag även fått komplettera
med särskilt bostadsbidrag för pensionärer. Äntligen
har jag fått min lånedator hem!!! Nästa projekt blir att
skaffa ett modem eftersom det inte ingår...
Början av juni... Nu väntar jag
bara på besked om den kontraströntgen av halsartär som
jag gjorde för tre veckor sedan... Jag står ju nämligen
i kö för operation av halskotan under perioden mitten av maj
- mitten av juni, så det kan ligga ett brev från Uppsala innanför
dörren vilken dag som helst. Men det vore ju schysst med ett litet
förhandsbesked, eller hur?
Just nu är jag även lite deppig
eftersom jag härom dagen vinkade av mina skolkamrater sedan tre år
tillbaka, som tog BUP-examen o är klara... jag har 30 poäng kvar...
:0(
Suck!
1 juli... Jag fick inget brev... så
jag ringde själv till Uppsala... "Din operation är framflyttad
till oktober!" Men man kan just undra varför veckan innan hade jag
nämligen fått höra att artärröntgen gav "gynnsamt"
besked... skadan på halsartären hade gått tillbaka. När
jag hade utskrivningssamtal med doktorn på rehab, blev han glad,
för att operationen blivit uppskjuten. "Det kommer en specialist på
spinala operationer till oss i augusti. Då kan ju hon undersöka
dig, inför operationen." Det kändes nästan som om han menade
att ingen undersökning hade gjorts tidigare, men så menade han
ju inte... I alla fall känns det rätt trist just nu...
Du får inte hästa,
inte cykla o inte köra bil! Ha en skön sommar!
*Blä!*
Doktorerna vet inte att jag antagligen är
släkt med Ronja Rövardotter.... Med andra ord måste jag
ju testa sånt jag ska undvika...*s*. Kortet är taget under mina
"Spa'dagar hos mina chattkompisar Markus o Cilla i Skåne 2000-07-12--07-14.
Mer bilder finns här :
https://www.angelfire.com/ab/ingelah/spa.htm
Hela juli gick ganska obemärkt förbi,
förutom mina spa'dagar i Skåne. Den 28 jul damp dock ett brev
från neurokliniken RSÖ. Döm om min förvåning
när jag kollade skrivelsens datum... 000704, hmmm... använde
de snigelpost tro? I alla fall stod det att jag skulle kallas till ny kärlröntgen
enligt önskemål från Uppsalaprofessorn. Jag kunde inte
låta bli, tan skickade ett litet brev till neuroläkaren, där
jag ifrågasatte användandet av snigelpost... och efterfrågade
lite uppmärksamhet, eftersom jag nu inte vill få operationen
uppskjuten igen. Halva brevet pryddes av ovan visade foto på mig
o Mazal. *S*.
Första veckan i augusti kom jag att
tänka på att eftersom skrivelsen från neurokliniken tog
god tid på sig kanske det vore idé att kontakta neurokliniken
för att kolla om remiss var skickad till neuroröntgen. Jag ringde
o frågade. Sköterskan skulle kolla och återkomma under
em. Hon ringde mkt riktigt var remissen skickad. Bra, sa jag då kan
jag ringa neuroröntgen o fråga om tid oxå... Det behövs
inte, det har jag redan gjort, sa sköterskan du kommer få en
kallelse till den 22:a augusti! Woaoww, tänkte jag!!!
Eftersom jag inte haft något semesterresemål
att tala om förutom Skåneresan... *s* bestämde jag mig
för en shoppingtur till Stockholm. Sagt o gjort tisd. 15:e augusti
åkte jag till Sthlm med buss. Här följer en kort reseskildring...
Klosterg, Ö-o - Köping - Sthlm, Cityterminalen... Kilade med
kryckan i högsta hugg i duggregn till Vetekatten för frukost
- ut i solsken, vidare mot Hötorget, snabb sväng in på
Indiska - Mäster Samuelsgatan med div småbutiksstopp.... - Drottninggatan,
med välbehövlig paus på trappan vid Stallbron - Gamla stan,
kryssade fram bland turister, fick suga tag i några för att
inte falla... Köpte vykort - hittade en bänk utanför Frälsningsarmén
Brinken, vykortsskrivarpaus... - tillbaka över Gamla stan, köpte
té... Gotlandsblandning (himmelskt gott och luktar *mums*) o Gamla
stan (klassiker) - Upp på stan igen lunch på Burger King, sedan
kryssade jag runt lite - Åhléns fika... mötte Tulip,
Sunny, Laila och Bitte från Stallsnacket o rusade in på ett
fik igen, innan jag nöjd med min dag gick till Cityterminalen igen...
Väl hemma låg ett brev från Neuroröntgen... inläggning
måndag 21 augusti för provtagning och Angiografi den 22:a...
*burr... men Yippie!!!!*
Den 22:a, klev jag världsvant in på
83:an, strokeavdelning... så medelåldern ligger väl på
75 år eller så... Jag fick eget rum och blev stucken för
blodprov i höger armveck... bara ett rör, sedan var det tomt...
*s* armbyte, så det räckte till ett rör till... blodtryck
och frågeformulär... Sedan lunch, efter den sprang jag ner för
att heja på dagvårdsfolket, arbetsterapeuter o sjukgymnaster.
Sedan gick jag till sjukhuscafeterian och åt en bakelse och köpte
Hästar till salu... Rusade upp till 83:an igen, försökte
få fart på gubbar o gummor... men det gick inget vidare, så
ag gick in på rummet o läste en stund. Halv fem var det middag
och jag åt ordentligt eftersom det var fasta från 24.00...
Sedan gick jag in på rummet igen, tittade på Tv och vid 19.00
hämtade jag kvällskaffe... Vid 21.00 fick jag telefon in på
rummet o ringde parenteserna... sedan kom sköterska in, satte droppnål
på handryggen *AJ!!!* och försökte sätta kryss med
tusch där hon "trodde" att hon kände puls på fötterna.
22.00 började jag så smått bli nervvrak, så när
natt personalen hade hälsat gick jag o lade mig... sov inte SÅ
mkt...
7.10 kom morgonpersonal in med febertermometer,
ingen temp... Eftersom jag nu var ännu mer nervvrak, stannade jag
på rummet och fräschade till mig bytte till landstingsrock och
parkerade mig i sängen... 9.30 kom sköterskan in med 2 tabletter,
satte in glukosdropp och tog också blodtryck... 9.40 kom transport
o hämtade mig för färd mot neuroröntgen. Hon pladdrade
hurtfriskt hela vägen, jag funderade skarpt på att resa mig
ur sängen fixa nacksving på henne och springa in med henne på
neuroröntgen i stället... Men konstigt nog så kändes
det inte som jag orkade det... Väl å neuroröntgen blev
jag parkerad i korridoren... 10.05 kom två röntgensköterskor
o hämtade mig. Jag blev förflyttad till en smal brits, fick armstöd...
röntgenläkaren kom och satte lokalbedövning i ljumsken innan
han stoppade in kateter i kroppspulsådern för att krångla
sig i väg mot halsartären... Väl där sprutades kontrast
och fotograferades... röntgenläkaren beundrade reparationen av
min hjärnblödning för två år sedan... "aneurysmen"
som han sa... När katetern dros ut var röntgenläkaren tvungen
att hålla tryck vi d insticksstället en kvart, sedan lades kompress
och jag flyttades över till sängen och fick sandsäck
på ljumsken i stället... 12.10 var jag tillbaka på min
sal igen... fick kaffe o macka... inte lätt att få I sig när
man bara får ligga plant... hällde i stället kaffet över
mig men smärgåsen var god... en gång i halvtimmen kom
sköterska tog blodtryck kollade fotpuls... om hon hittade nån...
många kryss blev det... framåt 17 kändes det sFruom om
min rygg var i mikroskopiska smulor.... men då reste de LITE på
ryggstödet så jag kunde äta... men jag fick INTE gå
ur sängen... nu gjorde de bara koll var fjärde timme... 21.00
tog de droppet o jag fick gå ur sängen och fixa kvällstoaletten...
lite vingligt... men OOOOOO så skönt!!! Somnade till vid 23...
01, kom sköterskan kollade tryck o puls... Sen sov inte jag nåt
mer.. fem kom hon igen och kollade allt... slumrade mellan sex å
sju...
Frukost vid 8... Kvart i elva kom ronden...
alltverkade lugnt... läkarna skulle gå igenom bilderna torsdagmorgon
o skicka dem till Uppsala och efter lunch åkte jag hem till mina
längtande katter!!! På kvällen, tvingade jag mig ut att
gå upp till ridskolan, kroppen värkte och jag ångrade
att jag inte tog rollatorn... Fick sätta mig på varenda bänk
efter vägen väl på ridskolan var jag dyngsvett... fikade
och gick ut o tittade på hoppning o matade mygg innan jag tog färdtjänst
hem...
Räkna med att få läsa mer
här, om hur det går för mig. Jag älskar som synes
att skriva. Min skol- och träningsfria tid tillbringar jag med katterna,
uppe på ridskolan och hemma hos parenteserna.
Även om jag blir otålig av allt
väntande, så har jag framtidstro… Jag ska fixa utbildningen,
bli bättre, få jobb, skaffa hus och familj och sist men inte
minst SKAFFA häst!!!
Glöm inte…
MAN FÅR ALDRIG GE UPP!!!
Åter
till IngelaH
Åter
till Skrivklådan