Den här dagboken är en berättelse om när min storasyter Bettan förlorade sitt barn i v. 38.
Det hela börjar med att Bettan ska in på en vanlig kontroll på MVC, då barnmorskan inte hittar några hjärtljud blir Bettan ombedd att åka till förlossningen. Först förstod jag inte varför, men senare kom jag på att barnmorskan förstod att fostret var dött men hon fick inte säga det, utan det var ju en läkare som måste lämna dödsbudet.Jag glömer aldrig skriket ur Bettan's strupe när doktorn talade om att det var helt stilla!!Jag kramade och pussade min syster, jag tyckte läkaren verkade lite kall, allt gick liksom på rutin för henne med läkarintyg, inskrivning och allt vad det nu var?!
Min syster blev inskriven på förlossningen och där har jag nog aldrig träffat undebarare personal, och det är dom mötena jag nu vill berätta om.
FREDAG 17-11-00
Jag, min bror(Nulle) och vår mamma är där hela dagen. Vi försöker vara starka för Bettan's skull, men det är inte lätt för nån av oss då det är en förlust för oss alla.Personalen är helt underbara, dom kommer och kollar med jämna mellanrum och frågar Bettan om hon har ont för hon har fått någon slags salva upp i slidan och efter det skulle hon/vi få vänta i 5 timmar på att hon skulle öppna sig! Men det hände ingenting!!Så nu skulle hon få vänta till Lördag morgon och då göra om allting, då bröt Bettan ihop, jag gick ut till personalrummetoch bad dom ge henne något lugnande och det fick hon. Mamma, jag och Nulle åkte hem vid 20:30-tiden, men under kvällen började vi fundera på hur farligt det kunde vara att inget hade hänt, likförgiftnig var det vi tänkte på, men personalen lugnade oss och vi behövde bara ringa om det var något vi fundera över. Vi gick och la oss efter det samtalet.
LÖRDAG 18-11-00
Nulle kom och hämta mig och mamma vid 10-tiden.När vi kom upp till förlossningen hade läkaren varit där och gjort om proceduren igen. Nu såg man på min syster att hon var helt färdig, gud vad det gjorde ont i mitt hjärta ,där låg hon och jag kunde ingenting göra för att lindra hennes smärta.Dagen förflöt som gårdagen. Klockan 16:30 hade inget hänt så dom kopplade bort droppet och sa att imorgon skulle dom sätta in starkare mediciner så skulle det nog vara klart till kvällen. Vi åkte hem igen och försökte hämta kraft. Då kom tankarna , jag skulle vara med och ta emot mitt syskonbarn, men det skulle inte skrika eller göra nått annat ljud för den skulle vara död....jag som aldrig sett en död människa, hur skulle jag klara detta, tänk om jag svimmar....vi somnade så småningom.
SÖNDAG 19-11-00
Vi kom upp till förlossningen på förmiddan. Dom satte dropp och salva för 3:dje gången. Sen gick vi runt däruppe för att få igång värkarna. Klockan 15:30 gick vattnet så då fick Bettan ryggmärgsbedövning.
Vi fortsatte och gå runt i korridoren, det var ganska så jobbigt för det var ju andra mammor där som också väntade på att få sina barn medans Bettan bara väntade på att det skulle ta slut nån gång. Och det gjorde det klockan 17:18, allt var över på 5 minuter, min syster hade fått en liten flicka ,Nikita fick hon heta. Hon vägde bara 1840 gram och var 40cm lång. Vi grät allihopa, vår mamma, våra bröder med fruar var där och tog farväl av detta lilla liv. Vi tog kort och personalen tog på henne pyjamas som min syster hade med sig.
Och nu måste jag bara berätta om hur väl vi blev omhändertagna under den längsta helgen i vårt liv.Personalen kramade om oss och talade om att vi fick ringa dit om vi ville prata, som tur var så var det samma personal hela helgen. Så vi hade turen att få lära känna dom, speciellt barnmorskan ingav ett stort förtroende, hon kramade mig innans vi andra åkte hem och frågade om någon tog hand om mamma, och jag sa att vi hjälptes åt allihopa.Så du förstår nog att vi står varandra väldigt när i vår familj. På tisdag åkte min syster hem.......
Berättelsen om Nikita