(All information kommer från tidningsartiklar och jag kan inte garantera att allt stämmer och är objektivt och fritt från vinklingar. Den som vill ha mer exakt information kan förslagsvis vända sig till någon som har kontakt med artisten i fråga.)

Kort sammanfattning:
Lena Philipsson är en svensk sångerska och låtskrivare. Hon är född 1966-01-19, och kommer från Vetlanda i Småland. Hennes riktiga namn är Maria Magdalena Filipsson.

Lång biografi:
Den första tiden (1966-1988)
Långt innan Lena slog igenom var hon van vid att sjunga och uppträda eftersom föräldrarna var musiker. Redan som barn fick hon öva på det. Hon blev till sist sångerska i ett litet band, och även om hon inte säger sig ha tagit musiklektioner saknade hon alltså inte erfarenhet. Lena vann 1982 Barnens Dags talangjakt, där hon sjöng och spelade piano till en egen låt. Två år senare släppte hon singeln "Boy", som upptäcktes av producenten Torgny Söderberg. Schlagerkungen Bert Karlsson vädrade morgonluft. Han ville att hon skulle medverka i melodifestivalen. Han hade bland annat samarbetat med Carola, och ansågs vara en "vinnare" när det gällde att hitta de största talangerna. Lena var tveksam, och lät sig inte övertalas att ställa upp (1985). Men Bert Karlsson gav sig inte. Han behövde en ny stjärna och gjorde alltså ett nytt försök. Det verkar som om Lena fick ett lite bättre avtal som gav henne mer frihet att vara sig själv. Hon kände sig tryggare med det och sade ja. "Kärleken är evig", var 1986 års bidrag och med det kom hon på plats två. Hon slog igenom och det blev startskottet på hennes karriär som artist. Lena Philipsson deltog ytterligare två gånger med "Dansa i neon" (1987) med placering 5, och "Om igen" (1988) på andra plats. Hon vann visserligen inte tävlingen under åttiotalet, men blev känd och älskad av många. Alla bidragen blev hitlåtar, och hon genomförde långa turneér som konsoliderade karriären. Ett problem (för henne själv) var hennes blyghet och dåliga självförtroende. Nervositeten tyckte en del recensenter var störande, men hon hade andra kvalifikationer som kanske var betydligt viktigare. Hon tyckte om att bli fotograferad och var med sitt personliga utseende antagligen rena önskedrömmen för en fotograf att jobba med. Bilderna blev i varje fall bra, och de flesta killar (som var hennes målgrupp) påverkades av hennes starka kvinnliga utstrålning. Som sångerska hade hon (då) mycket stor inlevelse, känsla och glöd. När hon framträdde stod hon inte still utan använde mycket energi. Dessutom tyckte hon om kläder med intensiva färger. I tidningarna sade hon aldrig elaka saker om andra artister eller kändisar, och blev på så sätt "fläckfri". Vad än Bert Karlsson tyckte om det så var hennes "vanliga" look antagligen bättre än någon artificiell image blivit. Lena utsågs till sveriges sexigaste kvinna 1987, vilket skedde genom en form av omröstning som sexologen Malena Ivarsson anordnade. Lena var kluven till det. Hon tyckte först inte att hon var sexig, och hennes förklaring till utnämningen var att det förmodligen hade med klädseln att göra. Senare verkar det som om hon hade lättare att accepterade det och tyckte att det var ganska roligt. Efter detta spelades en ganska pinsam duett in med Sven Wolter (sveriges dåvarande sexigaste man).

Brytningstiden (1988-1990)
Informationen är aningen bristfällig här, men klart är att Lena Philipsson och Torgny Söderberg till sist lämnade Bert Karlsson och började på ny kula. Osäkert varför, men det tycktes som om Bert Karlsson av någon anledning hade svårt att behålla sina förmågor. Lena själv påstår att hon egentligen inte hade mycket med Bert Karlsson att göra. Det var snarast Torgny Söderberg som skötte ruljansen från första början. Lena ville skaffa sig en ny image av en anledning som jag inte riktigt känner till. Hon ville inte längre hålla fast vid den sockersöta schlagerstilen utan föredrog en lite mer "tuff" och vågad stil. Det blev en hel del experimenterande, som började redan med "Talking in your sleep" och skivan "My name". Sommaren 1989 turnerade hon med badrocksturnèn. Hon var åtminstone i början av karriären en "fan" till Björn Skifs och nu fick hon alltså uppträda i samma show som honom. Här började hon även sjunga på engelska. En del trodde på en utlandskarriär, men frågan är om Lena själv var intresserad eller trodde på det.

Agenten (1991-1992)
Stort genomslag fick hon för sin show på börsen 1991, som agent 006. Det var en slags kvinnlig James Bond figur. 1991 hamnade Lena på frimärke tillsammans med Roxette och Jerry Williams, och hon turnerade under sommaren samma år tillsammans med Tomas Ledin och Niklas Strömstedt under namnet Rocktåget. Tyvärr verkade det som om Lena nått toppen och att det bara kunde gå nedåt efter det. I varje fall verkade det som om hon åtminstone för tillfället förlorat journalisternas gunst.

Karriären på nittiotalet (1993-1998)
Lena Philipsson hade gift sig med Måns Herngren, som var en känd komiker och filmskapare. Ungefär samtidigt som hon fick sitt första barn, släppte hon skivan "Fantasy" som var en helt annorlunda skiva mot tidigare. Den var helt inspelad i England och var lugn och stillsam och saknade kanske den energi som de tidigare skivorna haft. Kanske hade skivköparna väntat sig något i stil med agent 006, eller "My name". Fantasy floppade. (Själv tycker jag faktiskt bättre om den skivan än om "My name".) Hon gjorde även en show som trots usla skriverier verkade gå bra ekonomiskt. Efter en lång tystnad gjorde hon 1995 comeback med "Lena Philipsson", som lanserades som en slags återgång till ursprunget med svenska texter istället för engelska. Så var det dock inte. Lena hade fortsatt på sin musikaliska vandring med en mer tidsenlig platta, som fick ett ganska bra mottagande. Istället för att turnera fick hon draghjälp från film och teve vilket tycktes fungera hjälpligt för att få fart på försäljningen. Utvecklingen fortsatte med skivsläppet "Bästa vänner" (1997), men trots pratet om comebacker verkade det inte som om hennes skivor slog längre. "Bästa vänner" var liksom Fantasy en flopp.

Det tidiga tvåtusentalet (1999-2003)
Äktenskapet med Måns Herngren hade spruckit och det verkar som om Lena tog det ganska hårt. Den musikaliska karriären hade en lång tid varit på nedgång, men hon var fortfarande en av sveriges mest kända personer. Hon deltog i insamlingar och tv-framträdanden. Jag tror att "Toner för miljoner" blev en liten vändpunkt för henne, för då tyckte hon åtminstone själv att det var roligt att turnera igen. Samlingsskivan Collection 2001 sammanfattade karriären och Lena Philipssons show på hamburger burs 2002 blev en oväntat stor framgång. Förmodligen drog hon mer folk än någonsin tidigare, och blev tagen på allvar dessutom. Tidigare verkar det som om hon ofta blev underskattad och omskriven på ett ganska slarvigt sätt.

Melodifestivalen och Oruptiden (2004-2009)
2004 deltog Lena Philipsson i melodifestivalen och lyckades trots hård konkurrens vinna med en låt skriven av Thomas "Orup" Eriksson. Egentligen var hon bara en joker, men blev storfavorit redan från början och vann både hos tittarna och juryn. Hennes roliga dans med mikrofonstativet väckte stort uppseende. Hon deltog därmed också i den internationella melodifestivalen, och gjorde bra ifrån sig även om hon givetvis inte vann. Hon sade sig vara nöjd med Orups låt och att de skulle fortsätta samarbeta. Så blev det också. Nu behövde hon inte själv skaffa låtar och kunde koncentrera sig på att bara vara artist. Den efterföljande plattan med låtar av Orup var "Det gör ont", och sålde dubbel platina (ca 120 000 ex). Hon turnerade därefter med Tältprojektet tillsammand med bl a Magnus Uggla. 2005 kom en ny turné med Magnus Uggla och Darin, och senare samma år släpptes albumet "Jag ångrar ingenting" som också sålde bra. (60 000) ex. 2006 blev hon dessutom programledare för melodifestivalen, och turnerade även 2006. Artisterna fördjupade sitt samarbete och 2007 genomförde hon och Orup en gemensamma show, "Lena+Orup" på Chinateatern i Stockholm. Den som läser i början av biografin kan ha fått en bild som inte är helt uppdaterad, eftersom lång tid gått och Lena förändrats mycket både som person och artist. Hon var inte fullt lika blyg och självkritisk. Hon föredrog också att samarbeta med andra istället för att köra solo. Hon var också mer luttrad och accepterade saker som hon inte gjorde då. Bl a seximagen och journalisternas skriverier. Men så blir det kanske automatiskt när man blir äldre och mer mogen, d v s att man ser saker och ting som de är istället för hur de borde vara. Programledaren Martin Björck blev Lenas nya pojkvän, men eftersom jag är ointresserad av hennes privatliv så kan jag väl nöja mig med att skriva att det trots allt verkade vara ett lyckat förhållande så länge det nu varade. Lena säger sig i tidningsartiklar vara ganska kräsen när det gäller män och tror inte heller att "vanliga män" kan förstå en känd persons situation. Därför föredrar hon likasinnade, d v s andra offentliga personer som har mer förståelse för hur det är att leva ett sådant liv. Lena Philipsson var länge en föränderlig artist, som experimenterade mycket med det visuella, men tycks nu vara något mer traditionell. Lenas texter handlar nästan alltid om kärlek eller mänskliga relationer. Kompositionerna präglas av experimenterande. Som artist är Lena Philipsson färgstark, och har en mjuk och behaglig sångröst. Hon hade åtminstone på nittiotalet en mycket bra fysik, och hade speciellt i början av karriären en stor kvinnlig charm. Hon är även en bra sångerska med känsla.

[Tillbaka][Nästa-->]