Aftonbladet 16/1-1998, Gunder Andersson
Romeo och Julia på Titanic
DET ÄR INGET ATT HUTTLA OM:James Camerons film är den mest ambitiösa (och påkostade) satsningen någonsin på det episka projektet Titanic.
För ett episkt projekt är det, och har så varit ända sedan katastrofen i ishavet den 15 april 1912.
Titanics undergång kom att bli synonym med den ultimata katastrofen. Som sådan var den som gjord för att förses med olika symboliska laddningar. I dikter, romaner, filmer har Titanic fått representera både en frihetsdröm och ett undergångsdömt storhetsvansinne, människans litenhet inför naturens obeveklighet och en sinnesbild för klassamhällets realiteter.
Ta det senare temat och krydda med en Romeo och Julia-intrig, och du har James Camerons personellt och tekniskt imponerande tretimmarsfilm i koncentrat. Det är i och för sig inte kattskit för en melodram. Har man därtill skådespelare som Leonardo
Di Capriooch Kate Winsleti rollerna som det socialt sett omöjliga, unga älskande paret så rörs nog ett och annat öga till tårar.
James Cameron har fokuserat
rätt hårt på just klassproblematiken, skillnaden mellan hög och låg. Det som skulle få en fasaväckande konsekvens i dramats slutakt, då tredjepassagerarna helt enkelt stängdes in och dränktes som råttor. Han har också lagt ned stor energi på att gestalta en arrogant och vidrig nobless, för vilka blodets anor till och med betyder mer än ett fett bankkonto, även om de gärna ingår symbios. Det är en värld av hermeliner som skulle knäcka alla fräckt insmygande kattor - utom en rejäl, frifräsig Hollywood-hjälte.
Men OK, utan den utfattige unge målarens välartikulerade anpassning till salongens villkor inget drama. Här har man bara att välja: köpa bristen på trovärdighet eller inte. Ge sig den romantiska fiktionen i våld eller lämna bion.
Värre är då att Hollywooddramaturgin till slut slår knut på sig själv. När huvudpersonerna för femtioelfte gången drivs ned i ett vattenfyllt kölsvin kan man inte annat än sucka tungt.
Det är synd, för dessförinnan har Titanic långa stycken den gosa berättelsens episka sug. Camerons upplägg skiljer sig också på ett intelligent sätt från tidigare versioner. Han tar avstamp i nutid och den expidition som 1985 återfann Titanic på havets botten. Utifrån en fiktion med dokumentär prägel lotsas man in i det drama som fortsatt att fascinera eftervärlden. En tragedi som samtidigt, på många vis, innebar en hel världs undergång.
Nu är också jag där - i symbolladdandet. I övertolkandet. Det är egentligen onödigt. Det får räcka med att säga att mer monumentala och hisnande undergångsscener än de när Titanic
går till botten nog aldrig setts på bio.
Email: ms_titanic@hotmail.com
