Smålandsposten 20/1-1998, Kaj Wickbom
Sevärd miljardfilm
Titanic är som episkt drama förutsägbar. Katastrofen, då båten ödelades av ett isberg, inträffade den 15 april 1915. 2 207 människor fanns ombord, av vilka var 164 svenska. 1 495 personer omkom. 60 procent av passagerarna i första klass räddades, jämfört med 25 procent i tredje klass. Av dessa fakta ritar James Cameron ett symboliskt undergångsscenario, som kostat filmbolagen 1,4 miljarder kronor. Är det kvalitet vi fått för pengarna?
Sådana här mastodontfilmer har - oberoende om titeln är Borta med vinden, Ben Hur, De tio budorden, Krig och fred, Dr Ziivago eller Heaven´s gate - den svagheten att de på grund av filmlängden oavbrutet växlar tempo, ändrar tematiskt inriktning, fokuserar handlingen på dramatiska förenklingar och i synnerhet låter ändamålet helga medlen, vilket för det mesta innebär att någon ovidkommande kärlekshistoria dominerar scenen. Historiska fakta lämnas i bakgrunden och minskar däri trovärdigheten. Titanic utgör här inget undantag. Filmens klassproblematik betraktas ur den fattige konstnären Jacks ögon. Han vinner sin båtbiljett på kortspel och räddar Rose undan självmord - hon har tröttnat på sin rike men själviske fästman. Större delen av filmens handling vilar på detta par som likt lyxångarens pannrum eldas med temeraturhöjande bränslen just då dramat inte orkar för egen maskin. Problematisk är James Cameron oförmåga att avgöra vem/vilka som är filmens motor: fartyget eller Rose och Jack?
Narrativt är Titanic splittrad från att inledningsvis vara en fyndig dokumentärfilm om sökandet efter båtens vrakdelar till en romantisk saga om en åldrad kvinnas brustna hjärta. I mellanavstamp och epilog åker filmen berg- och dalbana, social skildring av klasskampen mellan rika och fattiga, vardagslivet på fartyget och masshysterin vid isbergskrocken. Som episk berättelse om landen mellan människa och natur har filmen en och annan sanning att förmedla, vi är inte större än vår gränsning.
Även om filmens svagheter är så uppenbara så är filmen likväl sevärd. Titanic är som båt i detalj rekonstruerad. Filmen har dramatisk rytm i Camerons referenser till Griffith, Eisenstein, Pudovkin och Lang. Intolerance, som David Wark Griffith gjorde 1916, ligger som återkommande brytpunkt i Camerons sätt att paralellklippa dramatiska skeden. Varvad med longörer, överspel av skådespelare och med utdragna katastrofscener är Titanic i en del scener plågsamt realistisk.
Email: ms_titanic@hotmail.com
