Vilken hetta det var när matchen drogs igång. Matchen i sig själv var väl medelmåttig, men när världens mest populära brottare Hulk Hogan möter världens mest hatade brottare, (officiellt) för första gången, André the Giant, framför 90 000+ skrikande fans, när wrestling var som störst. Har du inte sett galan, så ska jag beskriva känslan för dig. Det var lika mycket folk i arenan för att se Wrestlemania III, som det var om man lägger samman de TIO första In Your House, så kanske du mer fattar vad jag menar. Känslan var enorm. Och det var inte en person som inte skrek enormt när Hogan kom in, och som skrek av sig rösten när han lyckades bodyslamma Giant, och sen göra sin berömda Leg Drop och räkna ut honom, ett, två, tre. Detta var också Giant´s första förlust på över 8 år, så det gällde mer än bara WWF World Titeln. Som sagt, brottningsmässigt var den väl inte så bra, men detta var ju 1987, då brottningen inte var det viktigaste, utan att ha en bra gimmick. Men underhållningsmässigt var den helt underbar.

Två brottare, som verkligen gör sitt bästa för att folk ska få se underhållning! Laddermatchen vann Match Of The Year, men jag anser att det är en av WWF:s bästa match genom tiderna.
Det är svårt nog att göra en bra match, och ska man sen använda en lång stege också, kan det bli tufft. Men de visade att de kan göra en match, helt i ECW stil. Visserligen kom det inte en droppe blod, men det var nära ett par gånger. Ramon lyckades med sin envishet vinna matchen, efter många hårda slag, både på sig själv och på Shawn. Detta är en match som t ex Hogan aldrig skulle gå med på, eftersom de skadade sig rätt så rejält båda två, vilket man märker. Hälften av greppen de utför är livsfarliga, och om de hamnar snett på stegen kan det bli tal om slutet på karriären, eller i värsta fall paralysering. En äkta klassiker, som får ***** i betyg av mig, och säkert av många, många fler runtom i världen.

Hur man än ser på det, är matchen fantastisk. Både när det gäller akrobatik var det högsta betyg, och när det gäller underhållning är det också högsta betyg, och framförallt när det gäller mycket farliga grepp, är det på topp. Men det ska det bli om två av världens fem top atleter inom wrestling, möter varandra. Varken Shawn Michaels (Se ovan), eller Mankind är främmande för att ta emot några smällar. Och det märktes i matchen. Höjdpunkten var när Shawn och Mankind slängde ner sig själva i ett av kommentatorernas bord, som gick sönder. Matchen slutade med diskning, till fördel för Shawn Michaels, när Vader kom in och gav sig på honom. Hade det varit en pinfall seger, hade nog matchen varit ännu bättre helhetsmässigt.

En av få matcher som inte hade speciellt många grepp, men som var underhållande hela tiden. Det började med att Undertaker och Mankind började slåss på taket av buren, vilket slutade med att Mankind hoppade 4, 5 meter rakt ner i ett bord. Och han bars ut på bår, men herr Foley gav sig inte, utan kom tillbaka till ringen och de slog igen. På taket återigen, då Undertaker Chokslammade Foley, så han ramlade igenom buren och ner i ringen. Sen skaffade Foley fram en stor säck, innehållande häftstift, som han hällde ut och skulle slänga Undertaker i, men Undertaker vände, så Foley ramlade på de vassa häftstiften. Vilket jubel!!! Efter det täckte Undertaker Foley för ett, två, tre, och när matchen väl var slut, skrek folk "Foley, Foley, Foley". Det var underbart! Från och med nu finns det INGEN mer i wrestling, som jag respekterar så mycket som Mick Foley.

De hade mötts innan, och de möttes efter, men ingen match var så här krävande, inte ens deras Laddermatch eller deras Cage match, eftersom det här var en Iron Man match, dvs de brottades i en timme, och den som fick flest pinfall/submissions/diskningar eller count-outs, vann och blev WWF World champ/behöll WWF World titeln. Matchen började med att Shawn´s manager, Jose Lothereo kom in, och alla undrade var HBK, var. Han pekade upp mot taket, och då kom Shawn "flygande" med en lina, och landade vid ringen. Sen kom Bret Hart, och matchen var igång. Det var mycket ligga-och-dra-i-ett-finger, men matchen hade mycket, mycket fart och bra grepp. Det svängde både hit och dit, men ingen var klar vinnare. När tidsgränsen gick kom presidenten Gorilla Monsoon in, och sa att det måste bli en vinnare. De var igång igen, och Shawn utförde sin Thrust Kick på Hart, innan han täckte honom för ett, två, tre. Efteråt firade Shawn att han hade vunnit WWF World Titel, för första gången i sin karriär. Men båda var vinnare, men de verkliga vinnarna var oss fans, som fick bevittna en match som är svår att leva upp till.

NÄRMSTA KONKURRENTER

Undertaker vs. Shawn Michaels, Badd Blood. (1997)
Hartfoundation vs. Brainbusters, Summerslam ´89. (1989)
Shawn Michaels vs British Bulldog, King of the Ring ´96. (1996)
Shawn Michaels vs. Razor Ramon, Summerslam ´95. (1995)

Den skyldige: Sebastian Svensson.