Vart ska jag börja? Jag vet inte riktigt, för det är så satans mycket,...,
Jag väljer helt enkelt att börja skriva där det började en gång i tiden. Jag kommer ihåg ganska mycket, men hälften stämmer säkert inte. Jag bryr mig inte om det faktum att jag måste skriva om något som berör mig, jag bryr mig inte om det faktum att jag är dålig på att berätta, att jag inte har talang nog att skriva något intressant.
Jag vet detta, och jag hoppas att det gör mig mindre ambitiös och mindre pretantiös än andra.
Dessa två egenskaper är alltså något jag inte kan med. Då frågar ni er säkert, lika mycket som jag gör det; varför skulle det vara så dåligt då?
Förklaring:
AMBITIÖSA människor tar ut sig i förväg, dom trampar och klampar helt enkelt jävligt oförsiktigt när dom försöker ta sig fram för att visa sig duktiga.
Jag har aldrig varit duktig. Faktum är att jag faktiskt gör det mesta på känsla hellre än att jag vet vad jag sysslar med, jag gör det inte för att jag vill verka duktig inför andra. Jag är inte här för att visa mig duktig, jag tycker egentligen inte om duktiga människor, men dom är inte desto mindre jävligt viktiga, tyvärr.
Alltså, ambitiösa människor är förmodligen duktiga människor (förhoppningsvis) men insikten att man är duktig på något ger en ganska tråkiga egenskaper, i de flesta fall.
Exempel på sådana egenskaper är högdragenhet, 'geni-syndrom', nedlåtenhet osv. Jag brukar i meningslösa sammanhang kalla dessa egenskaper för typiskt borgerliga, men jag ska inte hårddra taskigheter som i bästa fall är generaliteter.
PRETANTIÖSA människor är helt enkelt jävligt tråkiga människor. Eftersom dessa anser både sig själv och sina eventuella verk eller dåd som förmer än allt annat som sagts och gjorts på denna jord - bekämpas vardagligen med lektioner i ödmjukhet.
Om man däremot utvecklar dessa lektioner utan att själv vara ödmjuk, så framstår man gärna själv som etter värre. I vilket fall så bör var kvinna och man ha tillräcklig självdistans, man är för det mesta inte alls så jävla förträfflig som man vill göra gällande.
Det jag skriver nu är till exempel med all säkerhet skrivet förr, jag vill bara uppnå det stadie där jag kan säga;
det där har jag redan skrivit.
Det må i sin tur vara pretantiöst, men jag ljuger åtminstone inte och anser inte själv att det jag skriver är speciellt fantastiskt. Faktiskt tycker jag mina ord framstår som ganska tråkiga.
Med dessa förklaringar i färskt minne kan jag förhoppningsvis gå vidare.
Det svåra med skrivandet i sig är att komma igång, jag själv brukar alltså bara babbla på med tangenterna så brukar det dyka upp av sig självt. Allteftersom jag skriver brukar det dyka upp ord och meningar som faktiskt har någon betydelse, allt detta. Alltså läser jag igenom mina texter ganska noga, inte efter det generella innehållet utan efter särskilda meningar - om jag nu hittar några, vilket starkt kan betvivlas.
Ovanpå detta brukar "ordfascisten" i mig komma fram. Det betyder att jag är förbannat nog med mina meningsbyggnader och ordval. Jag är noga med utseendet på texten och vad som kommer var i styckena.
Jag är dålig på så sätt att jag är en alltför upprepningsbar berättare, som dessutom utelämnar poängen eller än värre rått överförklarar poängen. Jag kan aldrig låta det vara bra som det är. Tråkigt nog.
När jag skriver måste jag ha ett objekt att betrakta.
Jag har använt allt från bilder till ord, till handlingar och skeenden, från ljud till musikstycken. Kort sagt det som influerar.
Influens! Nu är jag här!
Jag väljer kanske att beskriva vad som kan influera, och då går jag från själva "objektet" i sig som influerar till influensen i sig. Detta eftersom oändliga variationer av influenser är i rörelse. Jag vill inte försöka förklara VAD som influerar, bara HUR influensen gestaltar sig.
Det börjar som en känsla och utmynnar i associationer. Däri ligger själva influensen, eftersom det som springer ur influenser är något helt annat än vad det började med. Anta att man influeras av ett äpple, så associerar man kanske fram ur dess form, dess färg eller sammanhanget äpplet befinner sig i, vad det nu månde vara.
Man har alltså en utgångspunkt där alla associerar på sitt eget sätt. Detta är influensen i sig. Vad som springer ur det skiljer sig alltid från allt annat, åtminstone i det lilla. Därefter kan det bedömas som mindre eller mer bra, oftast med utgång från influensen.