En Tvetydig Social Självmördares Andra Anteckningar - Italien
Milano, 5/1 – 03
Fy fan va sjukt. Är i Milano nu & försöker uhärda alla ”tutti”, ”Sergio”, ”al lacarzaaaano” och ”benitono”. Dessutom finns det en ansenlig mängd födelsemärken här. Har lärt mig bra saker att säga till infödingarna;
Grazie – Tack
Ciao – Hej/Hejdå
Osv. Skitsamma. Idag är det söndag, det regnar & är allmänt tråkigt. Mark & Juston och jag ligger i hotellrummet & försöker överleva denna extremt tråkiga dag. Det är ett skitprogram på tv om ”hur jävla chockade” jänkarna fortfarande är om nio-elva-grejjen.
Så kul har man.
Helvetet.
2003 – 01 – 18
I väntans tider i ett showroom i L.A. Distribuzione, via Ruggero di Lauria 6, Milano, Italia.
Detta är femte dagen här, långa dagar med diarré och andra otäckheter. Jag äter inte som jag ska eftersom det inte finns annat än toast & sallad att äta. Eftersom jag inte äter sallad utan dressing, och deras dressing piskar upp min redan nervösa mage till en produktionsfabrik, av ren syra & flytande mardrömsliknande diarré som fräter mina surt förvärvade underredes-klasar – återstår alltså toast.
Jag ska så bildligt som möjligt berätta hur toasten är; Toasten består av gammalt bröd, vilket konserverats med inbakad alkohol, slemmig skinka med mycket fett & den ljusaste ost i denna värld, vilken är så klen att den flyter bort bara man andas på den. Dessa vidunder tillagas i brödrosta som med 100% säkerhet inte rengjorts de senaste 3 åren.
Min diet är alltså från helvetet.
Jag dricker varje dag tre liter vatten & en liter apelsinjos. Ständig diarré. Fy fan.
Det enda roliga på det här stället är att läsa böcker (har redan läst ut två Gardell-noveller!) och den mer eller mindre besatta helvetes-hunden Toto (på pricken lik ”Milo” i The Mask med Jim Carrey).
Samtliga här älskar att fjanta omkring hela dagen. Eftersom de vet att jag inte pratar italienska så skrattar de gärna åt något skämt om mig, framför mig. Och vägrar sen med ogenerade gester berätta vad de skrattar åt. Jag bryr mig iofs icke, då jag ser mitt liv och leverne som så mycket mer innehållsrikt och glädjefyllt än deras. Humphf. (ett indignerat fnys)
Jag diskuterar både film, psykologi och filosofi med den ganska belevade österrikaren. Synd äro att han lämnar arbetet efter idag.
Dågiven ”mental note”; Bettlare och dylika göre sig icke besväret.
Milano – En redogörelse över modets värld. 21/1 – 03
De Falska Skithögarnas Näste, skulle man kunna kalla det. Det är nämligen idel smicker, fjäsk, rövknullande, knarkande, över/underskattande, högfärd, fjollerier, backstabbing & allmänt uppfuckade människor.
Vill man vara dryg, självisk, snål, rövhål, kort sagt allt det sämsta man kan va ska man bege sig hit och leva. Bo med modeller, knulla designers & direktörer för jobb, skryta, bli blåst, pumpa egot & slita hund. Allt detta kan man välja att göra på heltid. Åh, för att inte glömma disco-knarkandet, samt att vara påtvingat trevlig mot snobbar man föraktar.
Det handlar bara om att ta för sig så mycket man kan. Agenturen smickrar samtidigt som dom med latex-beklädd näve rotar dig i röven efter ytterligare en spänn. Allt för att inte lämna avslöjande fingeravtryck.
På jobbet: Du ler och håller käften när folk gör narr av dig på främmande språk, blir utskälld och inskuffad i en skrubb. Du ler. Och är hård som sten inombords.
Med orolig mage.
Allt detta kan givetvis beskrivas med de motsatta orden, men då krävs det att du sedan länge massmördat din moral & medkänsla. Blivit kallt bajs istället för en varm människa. En glad men bitter vandrande spypåse.
Hela denna värld kan bli din, om du flyttar till Milano, Paris, London, eller New York för att modella.
Jag säger; ingenting.
D.F.T.R. International
Milano, 30/1 – 03
I ett Milanesiskt showroom en torsdag.
Igår natt hölls det Sambuca-fest på puben bredvid hotellet. Vi var fem glada individer;
undertecknad, Ryan, Joey, Sylvain och Victoria. I tur och ordning tände jag eld på deras smaklökar. Sambuca. Det hela blev en smula högljutt.
Jag slocknade vid två-tiden & Ryan och Joey flydde hotellet, staden och landet vid fem-tiden. Mycket dramatiskt. Det blev väldigt tight mellan oss tre, vi hade väldigt kul ihop. Många interna skämt & gemensam humor.
Detta är den 20:de dagen jag väntar på mina foton. Allt jag får är undanflykter och skitsnack. Ringer runt fem gånger per dag, labbet har fortfarande mina foton. Det är tänkt att de ska vara klara till i förrgår, igår morgon, middag och igår kväll. Idag morgon, middag & det senaste är ikväll.
Fan vet.
Fortfarande Milano, 31/1 – 03
Det här yrket gör en jävligt cynisk.
Man upptäcker plötsligt att va i helvete, jag e faktiskt ensam i mitt liv. Allt som sägs är skitsnack, allt som görs är övervärderat skräp & allt som syns döljer något fullständigt osmakligt. Man kan vara säker på att det blir en massa sparkande och skrikande innan man lyckas åstadkomma något.
Inget ges lättvindigt. Ordet naiv är både hyllat & föraktat. Hyllat för det lätta bytets skull, föraktat för en visad svaghet. Ryggen är allt du har att försvara, allt annat är inte ansett som ömtåligt.
”Vi skiter i hur du mår, det vi gör är tomma gester för att plocka dig ren från allt du gör och tjänar. När vi är klara med dig ska du kasseras som den hora du är, fast utan några tior på kudden. Far åt helvete ditt äckel...” Härligt liv.
Den fjärde februari 2003 flög så allas våran tangentryttare hem för att slicka sina sår, han mellanlandade i Amsterdam och tog sig en Heineken. Med förnyad kamplusta och vild blick stapplar han in i framtiden, han låter hälsa att gud nåde den som råkar hamna i hans väg.
Back to the Pubes!
Angelfire Home Pages
Email: nostradame@hotmail.com