Amazoner, kaniner och kärleksbesvär
av Johanna, Sarah, Carola och Anders
Kapitel nio: Flykt, vatten och mer flykt
Xena lyfte huvudet och sniffade med näsat i vädret. De två yngre kvinnorna följde tätt efter henne. Varia höll Eve i armen. Hon hade henne nära sig så att hon inte skulle få för sig att springa. Varför skulle hon springa? Hon vet hur läget är där borta. Eve är inte dum...erkänn att du bara vill ha en ursäkt för att snudda vid henne!
"Tyst!", fräste amazonkrigaren åt sig själv.
Eve vände på huvudet och hann snabbt ta in det kämpande ansiktsuttrycket. Varia hajade till och stirrade på henne. Den tysta fredsbringarens frågande blick syntes ha en lugnande verkan på den nervösa amazonen, som släppte på sin benhårda disciplin och slappnade av. Det stela greppet om Eves arm mjuknade och en nu ännu mer nervös amazon svalde hårt när en hand slöt sig över hennes och strök den smidiga huden försiktigt. Det var en oskyldig beröring, men det krävdes all Varias behärskning att inte ta nästa steg. Eve tycktes ha gissat sig till konflikten under ytan, för nu mötte hon amazonens blick med ett hemlighetsfullt, roat leende och med mörknande, glittrande ögon. Givetvis så struntade Xena just då i allt vad tystnad och finstämdhet hette och klampade muttrande mellan de unga kvinnorna med fasta steg.
"Hitåt.", muttrade hon, drog chakramen och använde den för att röja kvistarna och grenarna framför sig ur vägen. Hon stannade upp och slängde en blick över axeln.
"Kommer ni?"
Varia högrodnade, hostade till och hoppade från Eve, som surt blängde på sin taktlösa mor medan hon hårt kramade knytnävarna. Varia gick förbi henne och följde efter Xena. Hon själv drog in flera djupa andetag och räknade tyst till tio. Visserligen så var hotet från Tyro överhängande, men hon litade på att Gabrielle kunde klara situationen. Hon koncentrerade sig på Tyro och dennas tvillingsyster Nima. Genast så rann irritationen ur henne och ersattes med en känsla av förstummad vanmakt. Hon mindes inte att hon hade skadat kvinnan. De gamla instinkterna och den kvävande vreden hade kommit tillbaka, de var frukterna av en rädsla, svart hat mot det okända som skapat den övermäktiga övergivenhet hon burit med sig under sin uppväxt.
Hon hade frågat sig varför hennes mamma inte fanns där när hon var liten. De mörka nätter när hon legat med filtarna uppdragna till näsan med blicken skrämt irrandes från det ena hållet till det andra, de hade fått henne att svälja känslorna och lova att inte låta dem ta överhanden. Ändå så hade Livia varit en orkan av känslor. Undertryckta sådana som virvlade upp på ytan, som bara kvävdes för ett nytt hugg, en ny slavräd, för mer blod. För varje liv och hemskhet i Roms tjänst så hade hon skjutit undan sitt inre jag längre och längre, tills den som med lugnt iskall blick såg tillbaka på henne i spegeln inte var hon. Livia hade förnekat sitt födslonamn och det minne av ovillkorlig kärlek som tomt ekade långt inuti henne på en bortglömd plats.
Men det hade inte varit hennes mors fel, även om hon med all hetta och vilja försökt få det att vara så när den okända, men underligt bekanta kvinnan dök upp i hennes liv. Hon hade löpt amok. Förstörelse. Mer blod. Skärande skrik av förtvivlan och multnande död. Lukten av damm som rördes upp av hästhovarna. Hon blundade och stod åter med handen höjd. En glansdager drog skarpt längs chakramen och hon skulle döda sin mor; källan till sveket. Men ögonblicket kom och gick, istället ansattes hon av minnen från en svunnen tid som hon trott var död. Insikten drabbade henne med en släggas fula kraft och hon hade flytt. Bort, bort från den hon insåg att hon formats till. Vissa nätter kändes det aldrig som om synerna skulle sluta hemsöka henne. De var för mycket, de höll på att knäcka henne. Hennes mor och Gabrielle hade följt efter och med henne, steg för steg på vägen mot frälsningen. Hon renades och uppsteg i Elis förlåtelse och sedan den dagen hade hon sökt botgöring och sona sitt tidigare livs brott.
Hon blev långsamt en person som slutade fly. Hon hade inte flytt när Varia och amazondrottningarna ställt henne för en andra rättegång, hon hade istället tålmodigt inväntat sin rättvisa dom. Men den kom aldrig. Ingen var rättfärdig nog att döda eller skada en annan människa, liksom hon själv hade Varia sänkt svärdet i insikt och med hjärta. Livia fanns inte längre, hon hade dött i samma ögonblick som Varia uttalat orden. Den blodtörstiga romerska generalen levde kvar som ett plågsamt minne, hon skulle alltid vara en del av den Eve var. Och att vara Eve var att acceptera det.
"Eve?"
Varia sträckte fram handen tveksamt och försökte förgäves fånga den unga kvinnans blick. Fredsbringaren var djupt försjunken i tankar och av de fuktglansiga blå ögonen att döma, så var det inga trevliga tankar. Amazonen rynkade pannan.
"Eve? Eve! Vakna!", manade hon och lutade sig in för att skaka om den frånvarande kvinnan.
Eve kom tillbaka till sans och drog undan handen. Hon skakade på huvudet.
"Nej, jag följer inte med er."
Varia höjde förvånat på ögonbrynen innan hon tog tag i Elis sändebud och började dra med sig henne mot det håll Xena hade klampat några ögonblick tidigare. Eve skakade åter på huvudet och skakade av sig amazonkrigarens hand. Hon tog ett steg bakåt.
"Jag sade att jag inte följer med er. Jag måste möta mitt förflutna och inte springa från det."
"Eve...", gnällde Varia otåligt, "-kom med nu! Tyro kommer flå dig om du inte är ur vägen när hon kommer stormandes! Hon och hennes lilla fnissande knähund. Kom nu!" Hon räckte fram handen igen, men Eve höjde sin egen till svars och avvisade krigarens med en allvarlig blick.
"Varia...", sade hon hest. Sedan inget mer. Amazonen väntade och gav henne en rak blick. Hon log snett och sade; "Jag flyr inte längre. Livia är en del av den jag är, även om jag inte minns henne. Jag måste omfamna mig själv och möta Tyro."
Där gav Varia henne en lång, menande blick som fick henne att skruva på sig. Hon såg upp på amazonen smått besvärad och rodnade svagt. Varia harklade sig.
"Och här trodde jag att jag skulle få sköta det omfamnandet.", kunde hon inte låta bli att säga innan hon förläget såg ner i marken och petade med foten i gräset. Eve blinkade och lade handen på amazonenledarens axel. Genast skjöts Varias haka upp och med obändig stolthet ryckte hon bort fredsbringarens hand och vände tvärt om. Hon skyndade sig genom skogen.
Eve visste inte om hon skulle tappa hakan, rasa eller bara följa henne med blicken. Det blev alla de tre valen. Hon kunde inte undgå att dra in den magnifika synen av den smidiga kvinnans kattlika rörelser när hon försvann efter Xena. Eve blev alldeles torr i munnen och fick hjärtklappning. Med angenämt svirvlande förnimmelser kittlandes i hela maggropen, blandat med ett djupare begär, följde hon Varias exempel... och försvann åt motsatt håll.
******************************************************************************************
"AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAARGHH!!!", vrålade Tyro och fäktade med armar och ben allt vad hon förmådde. Gabrielle duckade för att inte få en fot i skallen och flög istället bakåt när en hand träffade henne. Hon föll rakt i famnen på Deiana, en lång, blond och mycket stark amazonkrigare, som lyfte henne ur farans väg. Stammens amazoner backade snabbt undan, medan Tyro fortsatte sitt ivriga pustande, frustande och fräsande. Det iskalla vattnet stänkte lång väg och kvinnan var vildögd när hon i blindo slet tag i närmsta amazon för att dra sig upp och istället drog med sig henne ner i karet. Tyros 'väninna', som många nu funderade på att döpa till Hyenan, ylade svartsjukt och slängde sig efter den nerdragna amazonens ben. Hon fick tag i foten, satte tänderna i stöveln och började frenetiskt att tugga på lädret. Amazonen skrek i högan sky och fler blandade sig i för att skilja de tre inblandade åt.
Gabrielle svor och nickade tacksamt mot Deiana, innan hon lämnade amazonens armar och kastade sig in i infernot. Den blonda amazonkrigaren lade huvudet på sned och drog in den lilla amazondrottningens former med ett uppskattande leende. Hon slickade sig om munnen och tog ett steg framåt. Hade hon tur så skulle Tyro kanske ge den lilla kvinnan ännu en puts åt hennes håll. Det var bäst att vara beredd. Hon intog position utifall att så skulle ske. Några av hennes amazonsystrar såg hennes uppenbara dreglande över amazondrottningen och skakade sorgset på huvudet. Stackars Deiana bad praktiskt taget om det. Tur att inte Xena var i närheten.
"SLÄPP MIG! JAG SKA SLÅ IHJÄL HENNE!!!", ylade Tyro och spottade vatten när hon hoppade ur karet. Hyenan hängde dyngsur med armarna över karets kant och fnissade. Tyros axlar höjdes och skakade av vrede. Hon vände sig om och tryckte ner den hysteriskt fnissande kvinnan i karet. Denna tjöt av kylan och plaskade häftigt. Tyro klampade raka vägen fram till den blonda amazondrottningen från Tartarus och korsade trotsigt armarna framför sig.
"Åt vilket håll gick de?"
Inget svar.
"VART TOG DE KENTAURSKITARNA VÄGEN?!?!?!?!?!!???", vrålade hon så att vinden yrde.
Gabrielle sneglade upp mot luggen, som mjukt böljade tillbaka på sin plats. Sedan mötte hon den förbannade amazonens ursinniga blick med bestämdhet. De gröna ögonen var hårda som agater. Hon höjde handen och all verksamhet runtomkring dem stannade upp. Hon var auktoriteten personifierad och varenda amazon tystnade. Tyro som tidigare varit beredd att slå Gabrielle till marken, fick en ny respekt för den korta kvinnan.
"Du-rör-inte-min-dotter.", sade den blonda kvinnan med eftertryck på varje ord. Tyros ögon skälvde och glänste. Hon andades hastigt genom näsan med korta andetag och ögonen krympte till springor, där trotset glimmade i vrede.
"Hon kunde ha dödat Nima.", spottade Tyro fram.
"Men det gjorde hon inte.", svarade Gabrielle lika stadigt lugnt som förut.
"Har hon gjort det en gång, så kan hon göra det igen.", envisades amazonen och vägrade att vara den som vek undan med blicken. Gabrielle suckade och himlade med ögonen inombords. Amazoner!
"Nima är mörbultad men mår bra, Tyro. Du borde vara vid din systers sida och vårda henne genom sängliggandet istället för att gå runt som en tupp och brösta dig. Vad du än gör för att slå av dig din egen vrede på Eve eller någon annan, så kommer det inte göra saken bättre. Nima är och förblir liggandes i sjukhyddan tills hon kan lämna den utan skador. Hon är en amazon, Tyro. Hon borde veta bättre än att smyga sig på en amazonprinsessa."
Det gick ett sus genom stammen och flertalet ögonpar vändes till Tyro för att se vad som komma skulle. Gabrielle stod rak i ryggen framför henne och väntade, personifieringen av styrka och värdigt drottninglik. Hon var medveten om att Deiana och flera av amazonerna slöt upp bakom henne. Hon kunde höra hur de rörde sig där. Ett flertal uttryck drog över Tyros ansikte framför henne, medan amazonen tog in allt hon hade sagt.
"Amazonprinsessa?", väste hon till slut fram.
Gabrielle log spefullt och nickade mot alla, sedan mot amazonen framför sig.
"Amazonprinsessa. Ni glömmer så gärna att Eve är min efterföljare, precis som hon är Elis budbärare. Hon har alla privilegier som en prinsessa åtnjuter, hon är tränad i krigskonst om än på ett annorlunda sätt. Hon reagerar instinktivt på oväntade ljud och anfall, precis som vilken amazonkrigare som helst skulle göra. Ja; -till och med som du skulle, Tyro. Men det tänker ni inte på. Ni ser en kvinna som skadat er, som har tagit era systrar och sålt dem som slavar. En förbrytare mot amazonlagarna. Ni ser Roms hynda, deras mest skoningslösa general..."
Det var alleles tyst. Ingen vågade avbryta den karismatiska lilla drottningen. Deiana andades djupare, långsammare. Hennes puls dunkade hypnotiskt kraftigt och det vattnades i munnen. Hon slukade den korta kvinnans välformade rygg med en blick som alltmer glänste av åtrå.
"...samma person som Eve själv alltid kommer att påminnas om var gång hon ser sig själv i en spegel. Var gång hon ser ner på sina händer. Hon är långt ifrån oskyldig, liksom sin mor. Xena var som Eve en gång. Men hon bytte väg. Eves väg att vandra är lång och hon är bara en nybörjare som tar sina första steg på den. Men ändå har hon kommit så långt. I fredens och kärlekens namn kommer hon med sitt nya budskap. Utan vapen, utan ont uppsåt och krigsgudens ord. För Livia finns inte längre. Kom ihåg Varias och rådets ord; Livia är död, i hennes ställe stiger Eve fram. Men ingen förändring sker över en natt. Hennes träning och hennes modersarv är fullkomliga. Och instinkterna sitter kvar. Hon måste bara lära sig hantera dem-"
"Sluta tala strunt! Jag ska slå henne sönder och samman!!!", fräste Tyro och höjde hotfullt nävarna. Gabrielle såg bara på amazonen, lade sina händer på hennes vitnande knogar och sänkte händerna under sina med ett milt tvång.
"-liksom du måste lära dig att behärska dina. Nima kunde ha varit en fientlig inkräktare vad Eve visste. Vad hade du gjort om någon hade anfallit dig mitt i skogen, Tyro?"
Tyro kände hur den lilla kvinnans gröna, tålmodiga och mycket allvarliga blick såg igenom henne och svalde. Hon mumlade;
"Jag hade nedgjort henne innan hon hann skada mig."
"Vad säger det dig om våra instinkter?"
Under vilt jubel och skrikande föll Tyro ned på knä framför den lilla amazondrottningen och lade pannan mot hennes hand. När hon såg upp möttes hon av ett vänligt leende och en nick. Hon log själv, reste sig upp och gjorde väg för att gå mot sjukhyddan med raska steg. Hyenan förstod rätt fort vart Tyro var på väg och klängde på henne fnissandes. Tyro hade aldrig någonsin förr önskat den fnissande kvinnan så långt bort som då. Någonstans inom sig anade hon att det inte var sista gången.
Flera av amazonerna gick förbi Gabrielle och klappade henne respektfullt uppmuntandes på axeln. En storväxt amazon skrockade och dunkade henne glatt i ryggen så att luften nästan gick ur henne. Hon log ansträngt, men vinkade lika glatt efter den breda kvinnan när hon gick sin väg. Sist kände hon en stark hand på sin axel och fann sig därpå klistrad mot ett par krävande amazonläppar.
******************************************************************************************
Varia backade med händerna höjda till skydd. Hon hukade sig litet i försvarsställning och möttes av ett morrande. En svärdsspets stod still i luften ett nagelmått från hennes näsa. Det djupa morrandet blev högre och hon såg upp, bara för att möta lågande isblå ögon.
"Vad-sade-du-att-du-hade-gjort?", krävde den farligt lena och mörka rösten att få veta.
Varia svalde.
"Eh...Jag blev osäker och gick därifrån?... Xena, hör på; jag visste inte att hon inte skulle följa efter och-"
"Du gick raka vägen fram och struntade blankt i min dotters säkerhet?", avbröt den nu hårdnande rösten som fick en udd av stål. Den isblå blicken flammade till av vrede och borrade sig in i den ängsliga bruna som förgäves letat efter flyktvägar. Varia blev stum och skämdes. Hon ville för allt i världen inte att Eve skulle råka illa ut, eller än värre; bli skadad! Men hon hade lovat sig själv att det var Eve som skulle få ta det avgörande steget, då hennes stolthet-
"Sårade du henne?", den hårda rösten blev grymt iskall.
Varia teg.
"Jag borde förstått att någon som du inte var god nog för min dotter; -en amazon som allierar sig med Ares, som låter hämnd gå före all tanke och som utsätter min lilla flicka för än det ena, än det andra... Som har dömt henne till D-Ö-D-E-N.", svärdsspetsen vreds ett halvt varv, "Och nu har du sårat henne... och lämnat henne ensam mitt i en stor, mörk skog..."
Varia sträckte på sig med trots brinnande i de bruna ögonen. Nu överdrev Xena lite, Eve var en vuxen kvinna. Hon hade varit med om mycket och kunde säkert klara sig själv tillbaka till byn eller lägerplatsen.
Svärdsspetsen vreds till sitt fulla varv och någonting vilt kom över Xena. Ett djupt morrande började i strupen och mullrade genom bröstet. Läpparna drogs upp och blottade de vita tänderna. Den unga kvinnan anade starkt oråd när krigaren höjde svärdet över huvudet med båda händerna och vrålade ut sitt härskri.
Varia sprang för livet.
******************************************************************************************
Eve hade precis tagit sig till byns utkant när hon hörde kvistar brytas våldsamt bakom henne och en flämtande Varia i full fart rände förbi. Hon kastade sig åt sidan. Så galopperade hennes vrålande mor förbi, med draget svärd.
"KOM TILLBAKA HIT, AMAZONUSLING!!!", röt hennes mor och hytte ursinnigt med svärdet i luften framför sig. Varia slängde just då en blick bakåt och sprang om möjligt ännu snabbare. Hon flåsade och stånkade. Xena morrade högljutt och kutade efter, vilt fräsandes.
Eve steg fram med vidöppen mun och stirrade efter de båda krigarna.
"Mamma?"
"STANNA!"
"ALDRIG I LIVET!"
Språngmarschen fortsatte. Eve bara stod där och stirrade på dem.
Till slut lyckades hon komma till full sans och rusade efter sin stolt flyendes amazonkrigare och sin ursinnigt svärdsvingande mor. De var på väg rakt mot byn.
******************************************************************************************
"Ingen sårar min lilla flicka!!!!!"
Xena flög över ett fallet träd och skrattade triumferande när hon började knappa in på den unga amazonkrigaren framför sig. Lövverken och skogsljuden flöt förbi henne som en suddig ström grönt där hon sprang. Hon hade kunnat använda chakramen, men då hade hennes dotter aldrig förlåtit henne. Hon tänkte på sin höjd ge Varia ett blått öga eller två, eller sticka henne litet grann med svärdet. Men ingenting allvarligt. Den yngre kvinnan stormade in i amazonbyn i full fart med den mytomspunna krigarprinsessan efter sig.
Synen som mötte henne fick Xena att helt plötsligt vika av och med blint vansinne rusa mot den blonda amazonhyndan som stod och stack ner sin tunga i hennes bards hals. Krigarprinsessan såg rött och gick bärsärk. Amazonerna skrek som stuckna grisar och flydde åt alla håll. Den halvnakna slampan har en dödslängtan!, tänkte krigarprinsessan innan hon slet åt sig något luddigt vitt från marken och kastade sig fram.
Deiana träffades hårt i tinningen av den fradgatuggande krigarprinsessan, som även när amazonen hade fallit till marken fortsatte dunka henne i huvudet med kaninen. Amazonen flämtade chockat och gurglade när hon fick grus i munnen. Hon försökte förtvivlat krypa iväg, men Xena tog tag i benen och drog henne tillbaka för en till omgång.
Gabrielle, som omtumlad hade fallit bakåt när Deiana hade tappat henne, kom upp på fötterna och skakade på huvudet. De gröna ögonen blixtrade. Hur hade Deiana VÅGAT?!? I nästa ögonblick fick hon syn på den vildögda krigarprinsessan som bombarderade den fallna, vilt stretandes, amazonen med en kanin. Hon flämtade till.
"Xena!?"
Dunk! Dunk! Dunk!
Krigaren slängde kaninen över axeln och drog chakramen.
"XENA!!!!!"
Xena tittade upp och de blå ögonen flackade mellan de båda kvinnorna. Deianas huvud föll i marken med en dov duns och krigarprinsessan reste sig långsamt upp. Händerna fingrade på chakramen, medan hon skamset sneglade upp under lugg på sin själsfrände.
Gabrielle lade händerna på höfterna och tvingade upp hennes blick.
En bit bort låg Varia hopsjunken mot en hyddvägg, totalt utslagen. Eve närmade sig amazonkrigaren försiktigt och sjönk ned på knä framför henne. Hon tog det slappa huvudet mellan sina händer och strök med tummarna darrandes över kinderna. Den så livfulla och intensiva bruna blicken var gömd under slutna ögonlock. När hon försökte skaka liv i den slocknade amazonen, dråsade kvinnan rakt i armarna på henne. Eve svalde när hon kände nästippen mot bröstklyftan och sneglade upp mot himlen. Eli, giv mig styrka!
******************************************************************************************
Kapitel tio: Arga små drottningar, mosade amazoner och ilskna krigarmammor
Gabrielle var arg. Det förstod Xena klart och tydligt när hon stirrade in i sin partners blixtrande gröna ögon; vad hon inte förstod var varför. Xena hade inte gjort något fel; den motbjudande slampan hade praktiskt taget bett Xena komma och ge henne en enkelbiljett till andevärlden genom att på det mest vulgära sätt stå och kladda på hennes bard. Så varför tittade Gabrielle på henne med den där "fy, din elaka krigare" blicken?
Gabrielle var arg. Nej, hon var rasande. Xena hade kommit skenande likt en bacchae med pms och visat sig från sin mest barbariska sida. Gabrielle var inte dum; hon visste att Xena hade en våldsam natur som hotade att bubbla upp i de flesta sammanhang och det hade barden för länge sedan accepterat, men det här, det här var bara för mycket! Xenas stackars offer hade inte haft en chans att försvara sig och nu låg hon där blodig och söndertrasad.
Gabrielle såg ner på den ömkansvärda synen vid sina fötter innan hon återigen höjde blicken mot krigarprinsessan. "Xena, det här trodde jag inte om dig..." Gabriells röst var kyligare än bardens bara mage en vinterdag och sände isande kårar längs ryggraden på den äldre kvinnan. Xena var i onåd och hon visste det.
"Gabrielle, vad menar du? Jag försökte ju bara..."
Gabrielle avbröt henne;
"Xena, det finns inga ursäkter för vad du just har gjort. Titta på henne!" Gabrielle gjorde en gest med handen mot något som tidigare kunde ha varit en fullt fungerande livsform men nu mest såg ut som en portion pölsa.
Xena stammade något till svar. (Vilket förövrigt inte alls lät som den fina bortförklaring hon sekunden innan tänkt ut)
"Det är ju bara mos kvar av henne!" Rösten bröts och Gabrielle föll ner på knä. "Stackars, stackars kanin..." En tår kikade fram bakom ett par ögonfransar och letade sig sakta ner till bardens hakspets. "Jag tror i alla fall att det var en kanin..." Tår på tår smekte nu den olyckliga kvinnans kind och droppade ner i hennes knä.
Xena fick ont i magen. Hon ogillade när någon grät och hon fullkomligt hatade när denna någon var Gabrielle.
"Vad ska vi göra med Deiana?", frågade krigarprinsessan i ett försök att rikta uppmärksamheten från den före detta kaninen.
"Vem?" Barden såg upp på henne med tårfyllda ögon.
"Gahh...", hördes från en hög bredvid dem. Det var Deiana som försökte säga något, men då hon hade munnen full av grus gick det inte som planerat. Åtminstone trodde hon att det var grus. En liten irriterande röst påstod att det var bortslagna tänder men den gjorde Deiana sitt bästa för att ignorera.
"Gahh...", sade hon igen och försökte öppna ögonen som hade svullnat upp till dubbel storlek. Xena nickade menande mot kvinnan på marken.
"Ahh...Du får ta henne till Helarhyddan och låta Aiala se över hennes skador", sa Gabrielle som trots allt kände medmänsklighet med den dumdristiga kvinnan. (Gabrielle var ju god och varmhjärtad och kände sympati och den där vidriga kvinnan hade stuckit ner sin tunga i hennes hals och hon ska dödödö och snäll och rättvis.) 'Varför är det alltid jag som får göra hundgörat?' Krigarprinsessan försökte att inte se allt för ohågad ut.
"Ja, älskling..." Hon lyfte med en suck upp den lelösa kvinnan i sina armar och började röra sig i riktning mot Helarhyddan.
Xena hade inte hunnit långt då hon skymtade något i ögonvrån som fick henne att hastigt vrida på huvudet och nära nog tappa Deiana i marken. Där, nedsjunken längs väggen vid en hydda, satt den förbaskade amazonkrigaren Varia och nosade mellan Eves bröst! 'Vid alla gudar, vad har jag gjort för att förtjäna detta!', tänkte Xena upprört för att i nästa sekund inse att hon faktiskt hade gjort åtskilligt för att förtjäna detta och kvickt ändrade tankarna till 'Hades! Hades! Hades!' Hon tog ett par stora ilskna kliv mot paret vid hyddan.
'Vart i Tartarus är du på väg din otäcka krigarmedusa', tänkte Deiana.
"Gahh", sade hon.
Xena blickade ner på kvinnan i sina armar och svor till; Bacchaebett också, henne hade hon glömt. Xena kastade en blick åt höger; där satt hennes enda dotter och lekte "Gör mamma galen". Xena kastade en blick åt vänster; där stod hennes livskamrat med armarna i kors över bröstet och stampade uppfodrande med ena foten i marken. Skulle hon gå och ge Varia en läxa hon sent skulle glömma, eller skulle hon se till att Deiana (dock i Xenas tankar kallad "Den tafsande hyndan") fick den vård hon behövde? Aargh, alla dessa svåra val!
******************************************************************************************
Kapitel elva: Döttrar, deras beslutsamhet och amazoner som fått nippran
Xena tittade på Eve som satt lutad mot väggen med Varia i famnen med det nästan paniska uttryck som varnade om att hon kanske skulle göra något drastiskt. Sedan tittade hon ner på Deiana som låg utslagen i hennes armar och tog ett djupt andetag innan hon gick vidare mot hyddan.
Eve såg trött sin mor gå vidare. Allt var så förvirrat, det bara rullade på utan någon sans eller reson. Hon tittade ner på den avsvimmade Varia. Starka, modiga Varia, som kunde visa sådan glöd.. Hennes kroppsvärme mot Eves bröst gav Eve en känsla av att allting var precis som det skulle vara, det fanns bara så många störningsmoment för tillfället. Eve var van vid förvirrade lägen, även om hon helst inte ville vara det. Det som gällde var att fästa sin uppmärksamhet vid en sak och följa den saken hela vägen igenom så kunde allt runt omkring lösas under tiden. Men det gällde att ha ett mål.
Fanns det någon relativt sansad amazon i närheten? Gabrielle satt fortfarande och tittade på det som en gång i tiden hade varit en lycklig och gullig kanin, och i vanlig ordning stod en liten flock amazoner och drällde i närheten.
"Lyta."
Den korthåriga amazonen vände sig förvånat mot Eve och såg som vanligt allmänt förvirrad ut. Med en liten gest kallade Eve till sig henne och fick på köpet med två av hennes vänner som också stod och gjorde det amazoner nu gör när de inte har vapen i händerna. Nu så skulle det bli ordning på saker och ting.
Xena släppte bryskt ned Deiana på helarens arbetsbord.
"Här. Häll lite alkohol på henne eller något liknande."
"Med nöje krigarprinsessa!", svarade helaren entusiastiskt. Hennes ton fick Xena att stanna upp precis som hon gjort helt om för att stampa ut ur hyddan. Hon tog sig en titt på amazonernas helare som hade ett rovdjurs uttryck när hon tittade på Deiana.
"Jag är säker på att hon kommer bli fullt återställd?", sade Xena lite osäkert.
Helaren såg nästan besviken ut när hon sade; "Jo.. det är klart."
"Så bra..." Xena gick ur hyddan med en sista titt på Deiana och helaren. Hon blev plötsligt väldigt glad för att hon hade Gabrielle som privat sköterska. Hon styrde genast stäven mot platsen hon senast sett Eve och Varia, vilka självklart redan försvunnit, likväl som Gabrielle som antagligen försvunnit in i skogen för att begrava tillhygget.
"Eve tog Varia till hennes hydda. Varias alltså," sade en uttråkad amazonvakt som stod i närheten. Xena, som för övrigt började bli lite trött på att ränna runt i amazonbyn hela tiden, gick genast till hyddan i fråga där hon möttes i öppningen av Eve.
"Hej mamma, vad gör du här?" frågade Eve snabbt med ett leende.
"Jag hade tänkt ta mig ett.. samtal med Varia, älskling, så skulle du kunna flytta dig från dörröppningen?"
"Ta det lugnt, jag kommer ta och prata med Varia själv så fort hon har fått vila upp sig lite," sade Eve samtidigt som hennes ögon för ett ögonblick fokuserade på något bakom Xena, vilket Xena tursamt nog missade.
"Så du kan väl gå och göra något med Gabrielle, jag är säker på att hon har en massa nedtryckta aggressioner som hon behöver få ur sig," Eve stannade upp och verkade komma på något. "Eller ännu bättre, du kan stanna här och vakta ingången medan jag går och pratar med Tyro. Hur tjock är din rustning?"
"Va? Tyro? En halv tum ungefär.." Xena kände sig nästan överkörd av sin väldigt snabbtalande dotter, samtidigt som det kändes som om något pågick bakom hennes rygg.
"Tack mor!" sade Eve och slängde plötsligt sina armar runt Xena, vilket var ännu mer överraskande för Xena som började bli helt ur gängorna på grund av hennes dotters beteende. Någonting underligt kändes runt hennes midja för ett ögonblick och så fort Eve släppt sin omfamning så svängde Xena runt, och såg Lyta försvinna bakom en hydda med någonting i handen. Hon vände sig åter till Eve.
"Stod Lyta bakom mig och gjorde någonting när vi pratade?"
"Inte vad jag såg.."
"Var det där ett måttband hon hade i handen?"
"Det kan jag väl inte tänka mig, tack för att du håller koll på Varias hydda, jag kommer gå och prata med Tyro nu." Eve skyndade sig iväg och lämnade en konfunderad Xena stående vid hyddans öppning, som uppgiven satte sig ner med ryggen mot öppningen. Vad var det Eve höll på med? Och vad håller de där amazonerna på med?
"Var ska ni med alla de där torkade blommorna?"
Amazonerna stirrade för ett ögonblick storögt på Xena innan en av dem svarade.
"Eeh.. de kommer från vårt lager och de är till.. skördefesten. Det är några som är ute och plockar levande blommor också."
"Jag trodde vi hade skördefest för en vecka sedan?" frågade Xena lite mer aggressivt än vad hon gjort i vanliga fall.
"Nej, det här är.. den ANDRA skördefesten. Helt olika den förra. Mycket viktig. Du vet amazoner, tar minsta ursäkt för att dansa runt i underliga kläder, ha ha ha.." Amazonen lät hur osäker som helst, men å andra sidan så höll Xena med fullständigt om amazonernas vanor. De fyra amazonerna gick med en kollektiv utandning vidare med sitt lass som nu såg väldigt instabilt ut, antagligen på grund av att amazonerna plötsligt blivit väldigt darriga på benen.
"Amazoner.." muttrade Xena. Eve skulle alltså gå och prata med Tyro. Vänta nu. Var inte Tyro ett steg ifrån att gå bärsärkagång senaste gången?
******************************************************************************************
Kapitel tolv: Underligheter, krigarmammor och ännu fler nippriga amazoner
Lyta försvann in i en hydda och Eve log. Allting höll på att ordna upp sig. Nu skulle hon bara se till att sluta fred med Tyro och så skulle hon kunna ägna sig åt att göra allt bättre senare. Det drog en bubblande varm ilning genom hela maggropen när hon tänkte på den mörbultade amazonkrigaren vars dörr hennes mor hade satts att vakta. Det var... kärlek. Den svepte in över henne som en varm filt och påminde henne om att alla andra saker var oviktiga och ett litet ont på vägen. samtalet med Tyro skulle gå bra, och om en stund skulle hon personligen prata Varia tillrätta. Hon flinade brett.
"Åh, förlåt, prinsessa!", flämtade Tyro när hon dunsade in i Elis sändebud och genast böjde sig ned för att samla ihop trådrullarna som slog i marken. Hon log generat och sneglade upp. Eve böjde sig ned och hjälpte henne att samla ihop nålar, tråd och något slags kantband. De blå ögonen vidgades och fredsbringaren blinkade tveksamt innan hon öppnade munnen och formade den som om hon hade tänkt börja säga någonting. Tyro bara log det där leendet och nickade tacksamt medan hon tog sig upp på fötter igen. Eve tog ett steg bakåt.
"Tyro, jag kom för att be om urs-"
"Drottning Gabrielle har förklarat allt, prinsessa. Vi är kvitt! Men... jag måste rusa, jag ska...", hon nickade menande mot hyddan som Lyta hade försvunnit in i. Eve såg förvirrat på henne.
"Prinsessa? Gabrielle? Vad???", snart kopplade hon sambandet och insåg att hon behövde tala med sin 'far' om det där. "Jag är bara Eve, Tyro. Ingenting annat."
Tyro nickade, ivrig att få komma iväg.
"Visst, Eve. Men det är bråttom nu."
Hon pilade iväg, förbi den unga kvinnan som själv vände på klacken och började gå tillbaka mot Varias hydda. Där stod hennes mor med ögonbrynen misstänksamt ihoprynkade och stödde sig på sitt svärd, vilket fick de kringrännande amazonerna att ta en omväg på en tvåfamnars halvcirkel från krigaren. När en av dem kom för nära så drogs hennes överläpp upp över tänderna i ett morrande och amazonen flög iväg med ett ynkligt gnäll.
"De håller på med någonting. Jag vet inte vad, men när jag listar ut det så kommer säkert någon att få betala för det...", sade Xena mycket hotfullt med en dovt mullrande stämma. Eve steg fram till henne med armarna i kors.
"Jag tror att du borde tala med din livskamrat, mamma. Tyro var snäll som ett litet lamm och hon hasplade ur sig någonting om att Gabrielle hade fått henne att se ljuset eller någonting..."
"Hon verkar få många att 'se ljuset' på sistone", fräste hennes mor med en mörknande blick som lös svartsjuka på långt avstånd. Eve såg oavlåtligt på den surmulna krigaren som morrandes följde en amazons rörelser i ögonvrån. Ett litet fnys från Xena och den stackars kvinnan fick fart på benen.
"Du får skylla dig själv, mamma. Det är inte som att du har ensamrätt på Gabrielle direkt.", suckade Eve.
"VAD-SADE-DU?...", rösten var dödligt lugn och många män hade genom åren flytt för det tonläget, men krigarprinsessans dotter stod obekymrat kvar. Krigarens grepp om svärdshjaltet stramades åt och hon fortsatte, "Det är min bard och ingen ska lägga sina smutsiga tassar på henne! Speciellt inte några urbota fåniga amazoner som så FORT MAN ÄR BORTA TROR ATT DET ÄR 'FRITT FRAM'!!!"
"Men det är ju det.", kontrade hennes dotter.
Xena blängde på Eve med en förintande blick. Hennes lilla flicka visste mycket väl att om någon så mycket som lade ett finger på barden, så gick krigarmodern bärsärk. Det hade de för bövelen sett här och nu alldeles för en stund sedan! Men hon kunde för sitt liv inte komma på ett bra svar att snärta emot Eves ord. Det hon sade var sant. Gabrielle var inte bunden till någon. Hon kanske hade tröttnat på deras resande liv och en trött, sliten krigare utan framtidsutsikter? Plötsligt så var varenda välsvarvad amazon ett brännande farligt hot och det ena skräckscenariot efter det andra drog genom Xenas huvud. Det låg en tyngd och tryckte över hennes axlar, svärdsspetsen sjönk djupare ner i jorden. En oroligt svajande känsla fladdrade till i maggropen och försvann med ett sting in i bröstet. Tänk om, om...
"Mamma?"
Eve klappade sin mor på kinden. De blå ögonen som kunde vara hennes egna var långt borta, någonstans djupt inne i krigaren. Eve var nära att flina till.
"Mamma?!"
"Xena!", ropade en annan röst som fick värmen att rulla i välbekanta vågor genom kroppen.
Xenas ögon blinkade och hon såg upp. Ett bländande leende från en kort liten blondin fick mungiporna att rycka och vända uppåt en aning. Barden närmade sig sin krigare med insaktande steg. Leendet nådde ögonen som glittrade av pigg ungdomlighet och de bedårande nässkrynklorna fick den äldre kvinnans hela ansikte att mjukna. Hon log ett strålande vitt leende som fick Gabrielle att stanna upp helt.
"Hej..."
"Hej."
Blyga leenden och ett par avgudande blickar.
Krigaren och amazondrottningen stod och såg varandra djupt i ögonen. Deras dotters flin var så brett av förtjusning att det hotade att spräcka ansiktet. Hon började tyst att tassa iväg. Ingendera kvinnan lade märke till att hon avvikit från dem, utan fortsatte att stå där. Väl framme vid Varias hydda så slank Eve in.
******************************************************************************************
"Varia?" Namnet var en mjuk viskning. Krigaren på sängen vred makligt på sig med en tung grymtning.
Eve tog osäkert ett steg fram och tvekade på orden. Var amazonkrigaren allvarligt skadad? Vad skulle hon själv säga? Mindes Varia någonting av att ha blivit inslungad med näsan före mot hennes bröst? strupen snörde ihop sig och istället för att utgjuta sitt hjärtas innersta hemligheter och begär, så vände sig Elis sändebud om mot en skål fylld till hälften av varmt vatten. Hon lyfte den lilla tygduken intill och doppade den i vattnet. En gång, och sedan en till för att få den genomdränkt. Viljelösa händer vred ur överflödet i duken och vek ihop den till en liten fyrkant. Hon närmade sig sängen och satte sig på kanten av den medan hon lutade sig fram och baddade den liggandes panna.
Varias ögon blinkade, men behöll sin slöhet. De vägrade öppnas till mer än springor. Allt var suddigt och en oformig gestalt rörde sig vid hyddans ingång. Slött började hon hasa sig upp på armbågarna för att få en bättre översikt av personen. Hon hörde svagt sitt namn uttalas och gled tillbaka medan hon vred sig bekvämt tillrätta. Figuren var inte hotfull, ju mer ögonen vande sig vid att vara se, desto klarare såg hon ansiktet på inkräktaren. Hon borde egentligen ha insett vem det var när kroppen inte reagerade instinktivt i försvar som den annars brukade.
Eve såg så lugn ut där hon stod och tittade på henne. Själv var hon ett vrak inuti som ifrågasatte alla angenäma förnimmelser som ansatte henne när blicken vägrade vika från kvinnan vid skålen. När de uttrycksfulla händerna vred ur tygstycket rodnade krigaren när hon märkte att Eve sneglade åt hennes håll. Hon hoppades att hennes önskan om att vara tyget inte hade uttalats högt. Den tysta kvinnan vände sig bort från vattenskålen och steg fram till sängen. Det drog mjukt i träet när hon satte sig ned och böjde sig fram mot amazonkrigaren. Två droppar föll mot huden ovanför det vänstra bröstet, men blev i en snabb rörelse bortstrukna av en fast handflata.
Handen lades mot Varias kind medan det blötta tygstycket baddade hennes panna. Det sved till och hon bet sig i underläppen. Hon måste ha slagit i huvudet någonstans, hon mindes inte riktigt hur allt hade hänt. Det var en enda stor röra, med Xena i mitten med sitt svärd draget över huvudet. Hon kunde höra vinddraget när svärdet skar genom luften nära henne. Hon ryckte till, men blev lugnad av ett tyst mumlande och känslan av långa, varsamma drag av våt värme längs ansiktets sida. Hon log ett fritt, ärligt leende och möttes av lika ärliga ögon som oroligt följde värmespåret över kinden.
Eve såg att skadan inte var stor, men den lilla rännil blod som sökte sig ner från den skrapade pannan var ändå en syn som skar in i hennes hjärta. Hennes starka Varia... De bruna ögonen såg länge på henne och vidgades när de tycktes förstå vad de såg. Och sedan slappnade det där skarpskurna, vaksamma ansiktet av i det där leendet som fick henne att rodna som en liten flicka och få hjärtklappning. Eve blev alldeles torr i munnen. Ögonblicket haltade in och stod stilla, trampade kvar på samma plats i takt med att hennes hjärta stod över ett slag i väntan. Hennes hands tumme strök kinden invid det blötta tyget.
Någonting sjönk in i Varia under det ögonblicket. Plötsligt kändes bröstet för litet för alla känslor som svallade upp och den ömmande innerligheten i det gjorde nästan ont. När allt kom omkring så var de ju bara en handrörelse ifrån varandra. Det var så enkelt! Hon log och de bruna ögonen djupnade när handen sträcktes ut och fingrarna gled över varm nackhud. Avståndet dem emellan slöts och den envist resta muren rämnade när den stolta amazonkrigaren kapitulerade inför det som övervann smärtan, skulden och hatet. Kriget hade varit slut och dött för länge sedan, de hade bara förlängt läketiden för sig själva. Hela världen var borta, här var hemma. Så rätt.
"Kom hit...", mumlade hon och strök fingertopparna över fredsbringarens nacke. Kvinnans huvud sänktes och ögonlocken slöts när ansiktet kom närmare krigarens. Varia kände hur Eves näsa gled över hennes och kittlande strök mot kinden medan läpparna, varma och fylliga, sökte sig mjukt nafsandes mot hennes underläpp. En ilning skjöt genom kroppen och exploderade i ett färgregn av förväntan och rå längtan. De två unga kvinnorna log och kysste varandra lätt prövande. Underbart... Eve flyttade sig närmre och Varia hasade upp i sittandes medan händerna slank in om hennes älskades rygg. Fredsbringaren rös till av välbehag och lade armarna om krigarens hals och drog henne till sig för ännu ett par långa, mer utforskande kyssar. Läppar särades och tungor gled mot varandra medan värmen steg mellan dem. Snart satt de där tätt ihopslingrade, djupt och hungrigt kyssandes. Flämtandes efter andan, hettande andedräkter och kropp mot kropp. Kläderna var ett hinder, mumlade Varia stönandes och händerna smet in under Eves överdel. Kvinnan gav ifrån sig ett tyst läte och gnällde till medan hennes ögonlock fladdrade av njutning. Varia flinade och sänkte läpparna till hennes hals.
"ÄHUM!", hostade en halvkvävd röst.
"Åh, Varia...", grymtade Eve och slängde huvudet bakåt.
"ÄHUM!!!!", morrade samma röst ohyggligt hotfullt.
"EveEveEveEve-", mumlade Varia.
"Älskling...", sade en annan röst varnande.
"Slit av den! Vid gudarna, slit av den bara!"
Ljudet av väsande stål fick Varia att öppna ena ögat. Raskt öppnades det andra upp också och hon praktiskt taget flög en meter ifrån Eve. Innanför dörröppningen stod två meter krigarmamma med draget svärd och lågande vild blick. Varia kunde svära på att det kom rök ur dennas näsborrar. Eve spärrade upp ögonen, tjöt till och stirrade högrött rodnandes på sin morrande mordiska mor.
Ljudet av väsande stål fick Varia att öppna ena ögat. Raskt öppnades det andra upp också och hon praktiskt taget flög en meter ifrån Eve. Innanför dörröppningen stod två meter krigarmamma med draget svärd och lågande vild blick. Varia kunde svära på att det kom rök ur dennas näsborrar. Eve spärrade upp ögonen, tjöt till och stirrade högrött rodnandes på sin morrande mordiska mor.
"Mamma!"
Xena lyssnade inte på det örat, utan stod och stirrade på den livrädda amazonen som flackade med blicken.
Clinc!
Xena hakade av chakramen från höften.
"Xena!", Gabrielle lade förmanande handen på sin krigares arm.
"Släpp mig, Gabrielle! Den här hormonstinna unghönan ska plockas eller springa för livet innan fjädrarna ryker...", väste densamma och vek inte med blicken från Varia.
"Mamma!", sade hennes dotter bedjande.
"Xena...", envisades Gabrielle med lugnande röst.
"Grrrrr..."
Varia kom till sans, famlade med händerna bakom ryggen efter sängkanten och trevade sig tillbaka. Där mötte hon trotsigt Xenas blick och höjde stolt huvudet medan hon täckte Eve som hastigt rättade till sina kläder. Amazonkrigarens blick hårdnade.
"Varia...", spann den längre kvinnan varnande.
"Xena, tycker du inte att du överdriver lite nu?", frågade Gabrielle lugnt.
"Oooonej...", västes det tillbaka.
Varia kände värmen bakom sig, svalde och såg Xena stint i ögonen.
"Jag älskar Eve."
Det blev alldeles tyst. Xena blinkade. Eves huvud dök upp ovanför Varias axel. Hennes blå ögon strålade av ren, sprudlande glädje.
"Gör du?", frågade hon andlöst.
Varia vände sig sakta om, tog den andra kvinnans ansikte i sina händer och nickade med ett leende. Eve slog armarna om henne och de kysstes innan de sedan stod med huvudena tätt ihop, lågt mumlandes privata små ord och betygelser. Xena sänkte handfallen chakramen och svärdet fann sin väg till skidan igen. Gabrielle bara log, klappade krigaren på armen och tryckte sig försiktigt mot henne.
Med en suck klickade Xena tillbaka chakramen på höften och lade armen om den lilla drottningen. En hand i nacken och en över stussen fick krigarprinsessans huvud att skjuta uppåt och hon vände sig om blixtsnabbt. En konfunderad Lyta lade tummen över måttbandet och nickade för sig själv innan hon glatt leendes skuttade ut ur hyddan. Xena vände på huvudet och såg på Gabrielle, som tittade tillbaka på henne med samma förbryllade min och ryckte på axlarna. Krigarprinsessan skakade på huvudet och röt;
"VAD I HELA TARTARUS ÄR DET SOM PÅGÅR HÄR EGENTLIGEN?!?!?!????"
******************************************************************************************
"Aj-aj. Det låter som om någon börjar bli frustrerad...", sade Tyro och nickade menande mot hyddan där dörren slets upp och en förbannad krigarprinsessa klampade ut med stora steg. Amazonerna som stått och pyntat festplatsen stannade upp och drog sig en efter en undan den långa kvinnans framfart. En näve ryckte tag i hyenan och slet åt sig henne. Den stackars kvinnan fnittrade hysteriskt och såg upp i lågande blå ögon.
"Nu vill jag ha några förklaringar från er...", sade Xena och gjorde klart för den fasthållna kvinnan att hon menade allvar. Hyenan skrattade nervöst och såg sig omkring. Alla amazonerna stod tysta och väntade. Krigaren fick ingen förklaring. Hon skakade om den fnissande kvinnan, som bara bubblade ännu mer för varje ryck. När hon konstaterade att det inte skulle gå att klämma ur den förargerliga kvinnan någonting så gled blicken över till de andra. De var tysta, somliga smålog. Ljudet av skratt och röster bars över festplatsen av den ljumma kvällsvinden. Ett svart ögonbryn höjdes misstänksamt när det visade sig att de skojande kvinnor som rösterna tillhörde stod och pyntade drottninghyddan. Xena släppte genast hyenan, som dråsade i backen med en skräll.
"Ouff!"
Krigarprinsessan tog ett par steg framåt, stannade och tittade på pyntandet som i lugn ro utfördes. Bakom sig hörde hon hur amazonerna återgick till sina göromål med festen.
"Ursäkta mig.", en hand knackade henne på axeln och hon klev åt sidan. Det var en mörkhårig liten amazon som bar på en ny, vackert utsnidad drottningmask med långa vita och blå fjädrar. Xena stod förstummat och såg efter den korta kvinnan när denna skyndade uppför trappan och in i hyddan. Det var en ström amazoner som gick in och ut där, vilket fick henne att genast ana oråd. Ett gemensamt flämtande från olika håll fick henne att vända sig om. Fyra kvinnor kånkade på ett blomstersmyckat bågvalv som de med mycken möda lyckades komma fram med till trappan.
Gabrielle kom ut från Varias hydda och möttes av en by i pysslande kaos. Det tog henne en stund att se vart Xena hade tagit vägen och ännu en för att få krigaren att möta hennes blick och bli ditvinkad. Xena började röra sig bort från de kringrännande, pyntgalna amazonerna. En hand lades på Gabrielles axel och Nechari steg in framför henne med en artig bugning.
"Min drottning, er ceremoniella klädsel är färdigställd. Önskar ni klä er nu?"
Gabrielle blev helt ställd och tappade talförmågan ett ögonblick, innan hon hostade till och pep;
"Klä mig för vad?"
"För föreningsceremonin, såklart!", skrattade amazonen och dunkade henne hårt i ryggen. Gabrielle log och såg vädjande på Xena som kom gåendes emot dem. Men den äldre kvinnans uppmärksamhet hade hakat upp sig på Necharis ord.
"Vad sade du, Nechari?", frågade hon avvaktande.
Amazonen vände på huvudet och log glatt, samtidigt som hon slog ut med armarna.
"Föreningsceremoni! Det är många krigare som har anmält sig till tävlingen i hopp om att bli drottningens gemål, enligt de gamla amazonlagarna."
"Tävling?", gapade Xena lamslaget.
"Drottning Gabrielle...kom med, din rustning väntar." Nechari ryckte tag i den stumma barden och började leda henne mot drottningens hydda. Gabrielle såg på Xena medan hon blev bortsläpad.
"Gemål?", viskade den långa kvinnan och bleknade.
Ett par amazoner med måttband pekade förtjust på den översiggivna krigaren och skuttade fram till henne.
"Fem...sju...nio."
"Två...fyra...sex."
De mätte hennes armar och ben från alla möjliga håll och när de var klara med det så mätte de axelbredden. Den ena tittade på den andra och de konfererade om ett av måtten innan de började gå glatt mot en hydda.
"Klänningen kommer bli så vacker!"
Gabrielles blonda huvud försvann in i drottninghyddan.
Först då höjdes två svarta ögonbryn;
"Klänning?"
fortsätter i del 3...