Disclaimer: Detta är en uber så personerna och händelserna i den här fanficen tillhör författaren. Men utseendemässigt så är personerna från Xena The Warriorprincess som många nog har förstått.
Timeline: Kärlek som är äkta och genuin är det som gör att jag fortfarande stannar kvar frivilligt på denna jord, vare sig det är mellan man/kvinna, kvinna/kvinna eller man/man. Och om du inte tycker att det är okej så kan du lika gärna sluta läsa nu.
Av längtan till dig
av Linda Bengtsson
Joanna sjönk ner på marken, gräset var fortfarande lite fuktigt med hon brydde sig inte. Det blonda håret var rufsigt och det såg ut som hon inte hade tvättat det på ett bra tag. Hon strök tårarna som höll på att torka på hennes vackra, rosa kinder. Sakta drog hon fram något som hon hade i sin jackficka, det var ett kuvertet med ett handskrivet brev i. Hon tog upp brevet och vecklade ut det, sedan såg hon upp mot himlen. Molnen hade börjat skingra sig och solen höll precis på att gå upp i horisonten. Joanna log ett svagt leende sedan såg hon framför sig igen. Hon visste egentligen inte vad hon skulle göra, men efter ett tag verkade det som hon kom ihåg brevet som hon höll. Hon såg ner på det och började sedan sakta läsa det högt.
Jag vill börja med att säga det som är enklast i världen att säga till dig. Jag älskar dig över allt annat på denna jord och jag kommer alltid att förvara dig i mitt hjärta. Det spelar ingen roll hur långt bort ifrån varandra vi är. Varje gång jag tänker på dig känner jag hur mitt hjärta sväller av kärlek till dig. Det var du som lärde mig att älska, det var du som fick mig att se mig själv som andra ser mig. Jag kan helt ärligt nu säga att jag älskar mig själv lika mycket som jag älskar dig. Jag minns när vi först möttes, tänk att man kan finna kärlek i kön till bion.
Jag stod där och väntade på att få komma fram och hämta biljetter, jag kommer inte ens ihåg vad det var för film jag egentligen skulle se. Men där stod den vackraste och den mest fulländade människa jag någonsin sett. Jag kommer fortfarande ihåg vad du hade på dig. Du hade de tajta utsvänga jeansen som alltid fått dina långa, muskulösa ben att se om möjligt ännu längre ut. Och det svarta linnet med den blåa rosen på, du ska veta vad svårt det var att ta ögonen från dina vackra välformade bröst.
Joanna skratta lite när hon tänkte på hur hennes min måste ha sett ut innan hon fortsatte att läsa brevet som hon nu hade lagt i sitt knä.
Ditt svarta hår glänste så mycket att man skulle kunna tro att du hade en gloria precis vid hårfästet. Men det som fångade min uppmärksamhet mest var din kristallblå, bländande ögon. Innan jag träffade dig så visste jag inte att en människa kunde ha så vackra ögon. Men det verkade direkt som du såg rätt in i min själ och visste allt om mig innan jag ens sagt ett ord till dig. Du såg rakt i mina ögon, det verkade som du hade väntat på någon innan du såg mig. Dina perfekta läppar formade ett så vackert leende att du hade kunnat smälta is. Du smälte i alla fall mitt hjärta.
Du kom fram till mig och frågade om jag ville gå på bio med dig istället. Jag svarade ja utan att bry mig om vilken film du skulle se eller att mina vänner skulle undra vart jag hade tagit vägen. Du tog min hand, sedan gick vi tillsammans in i biosalen. Jag måste ärligt säga att jag inte har någon aning om vad det var för film vi såg, jag kunde inte ta ögonen ifrån dig ens en sekund. Det var som om dina underbara ögon fångade mina själ och drog den till dig.
Det var inte förrän vi kom in i min lägenhet som jag fick veta ditt namn, och det var det namn som sedan prydde mina läppar när hela min kropp exploderade av upphetsning och kärlek till dig. Mitt hjärta hoppar fortfarandra över ett slag när jag hör ditt namn.
Jag trodde aldrig att jag skulle kunna älska en människa så vid första ögonkastet. Men det var som om vi hade känt varandra sedan tidernas begynnelse Sedan den första människan satte sin fot på jorden. Hade jag varit kristen så hade jag trott att vi två var de första människorna, att vi lade grunden till alla människor som någonsin existerat. Vilket är lite orealistiskt eftersom det krävs en man och kvinna för att göra det.
Joanna strök sakta en tår från sin kind och drog in ett djupt andetag, hon visste inte om hon hade ork att fortsätta. Fast egentligen visste hon att hon var tvungen, hennes älskade var tvungen att veta hur hon kände för henne. Den blonda kvinnan drog in ytterligare ett djupt andetag och såg sedan ner på pappret igen.
Jag trodde aldrig att jag skulle bli mållös, men när det mörka kom och greppade tag om ditt liv visste jag inte vad jag skulle säga. Och jag vet fortfarande inte vad jag ska säga. Jag vet inte vad som hände, och det kommer jag nog aldrig heller att få veta. Jag har alltid vetat att det funnit ett mörker i ditt liv, men du ville aldrig säga vad det var. Det fanns alltid en skugga i dina ögon som inte ens jag kunde få bort, en dimma som inte ville lätta. Jag hoppas för din skull att den dimma ska lätta och att aldrig mer kommer att känna den smärta om du så uppenbart kände.
Nu vet jag att det finns en miljon saker som jag skulle vilja säga till dig, men ändå känns det som allt är sagt. Det känns som du har fått veta hur jag känner för dig bara genom att se i mina ögon. Detta skrev jag och läser jag nu för dig av saknad till det vi hade och till den du var för mig. Jag saknar dig, du var som en del av mig. Jag är ledsen över att både du och jag gick den förlorad.
Jag älskar dig för tid och evighet, Anastasia!
Joanna knep ihop ögonen och kände hur gråten stockade sig i halsen på henne, det var alldeles för mycket tårar som ville upp. Men hon visste också att hon egentligen inte hade några tårar kvar i sin härjade kropp. Hon la tillbaka brevet i dess kuvert, sedan la hon det på marken framför sig. Hon reste sig sakta och såg ner på kuvertet som låg där och svajade lite lätt i vinden. Den blonda kvinnan böjde sig ner och kysste stenmonumentet som hon suttit vid. Hon rätade på sig och läste sedan inskriptionen en sista gång.
Av längtan till dig, Anastasia.
* 1980-08-23 + 2002-06-10
För alltid älskad och saknad
"Tack för ett underbart år", viskade Joanna innan hon vände sig om och gick iväg med tårar brännande i de vackra gröna ögonen.