Trea i svenska fanfictävlingen, januari 2003!
Disclaimer: Alla karaktärer (utom Bob) tillhör på ett eller annat sätt Renaissance Pictures.
Blond... blond... död.
av Sofia Gradin
Det var natt i New York. Regnet smattrade mot rutan till baksätet av den trånga, inrökta taxin. Släpig jazz strömmade på låg volym ur chaufförens gigantiska bilradio. "I loves you Porgy" deklarerade en hes kvinnoröst innan ett pianosolo drog igång. Janice Covingtons huvud var tungt där det låg lutat mot den kalla fönsterrutan. På gatan utanför rusade hus och bilar förbi, men alltihop gick för snabbt för att Janices hjärna skulle hinna registrera det. Ja, om hon varit nykter hade väl taxins hastighet inte känts så hisnande, men nykter – så mycket hade hon i alla fall konstaterat – det var hon definitivt inte."Förtifjärde gatan, va?" sa chauffören plötsligt och såg sig om på Janice.
"Hhwjaaa..." lyckades hon få ur sig. Just det, det var där hon bodde. Nu mindes hon.
"Varsågod, frun" sa chauffören när han stannat taxin vid trottoaren utanför ett högt bostadshus.
"Frun..." mumlade Janice stött medan hon rotade efter en bunt sedlar i fickan. Hon betalade chauffören och vacklade ur den kurviga gula automobilen. Regnet öste ned.
Efter några minuters fumlande med nycklar och hissturer till fel våningar kom Janice äntligen in genom rätt ytterdörr. Lägenheten var mörk och stilla. Janice smög så tyst hon kunde. Hon ville inte väcka Mel, så hon bestämde sig för att sova på soffan inatt. Hon tittade på klockan för att få sig en uppfattning om precis hur sent på natten det var. Kvart över nio!? På morgonen!? Men varför var det inte ljust ute? Janice tittade igen. Jaha, det var visst den andra visaren som var lång...
Hon damp ner i salongsoffan och drog ner hatten över ögonen. Hon kanske borde ta av sig skorna? Nä. Borsta tänderna då? Orkade inte. Janice bara blundade och kände hur några vattendroppar från hennes dyngsura hatt rann ner på hennes hals. Precis när hon skulle somna flimrade bilder av en man hon träffat på i baren samma kväll förbi hennes ögon. Han hade kommit fram till Janice just när hon skulle köpa sin första drink – han ville väl vara säker på att hon var nykter när han talade med henne. Mannen hade berättat om någon släkting till honom som hittat en intressant artefakt i Grekland och som ville ha hjälp att leta efter mer. Han var tämligen kortfattad och oklar, men Janice måste ändå ha blivit intresserad, för i hennes ficka låg en papperslapp med texten: "Systerdotter: Kelly Easton, Grekland. 00-98-25758464. Affärer." Om hon nu bara kunde minnas vad den intressanta artefakten varit. Hon försökte komma ihåg men föll ohjälpligt i djup sömn.
Hon vaknade nästa morgon till doften av pannkakor. Hon drog den mjuka filten långt över öronen och kröp ihop så att även de nakna fötterna skulle få plats i värmen under den. Filt och nakna fötter ja... Hon stack ut ansiktet och öppnade ögonen. Hon huttrade lite. Mel kom precis ut genom köksdörren med en kopp kaffe i handen.
"Godmorgon Janice." sa Mel med mjuk stämma och ställde kaffekoppen på bordet framför den nyvakna arkeologen.
Janice blev genast varm. "´Morron" svarade hon och satte sig upp.
"Jag har gjort pannkakor om du vill ha."
Janice nickade och log. Hon förundrades ännu en gång över hur djupt Mels systatsuppfostran var rotad. Egentligen var väl söta, feta pannkakor med lönnsirap det sista hon ville stoppa i sig just nu, men det var ju Mel som hade gjort dem. Hon visste att de var goda.
Mel gick ut i köket och kom tillbaka med en gigantisk tallrik rykande pannkakor, dränkta i glansig lönnsirap. Janice högg in.
"Förlåt för att jag kom hem så sent igår, men det var..." Janice försökte minnas varför hon blivit kvar så länge på den sjaskiga nattklubben, men allt hon kunde se för sitt inre öga var sin egen hand greppandes om ett glas whiskey on the rocks.
"Det är ok" sa Mel och såg sådär snäll ut som bara hon kunde. Janice kände sig som en skit.
Några starka koppar kaffe och alldeles för många pannkakor med lönnsirap senare mindes Janice plötsligt mannen i baren kvällen innan, samt vilken den intressanta artefakten var. Hon blev ivrig.
"Jo Mel, jag sprang på en lustig liten man i baren igår kväll. Sa att han hade en släkting i Grekland som hette..." Janice tog upp lappen i fickan och läste. "’Kelly Easton’. Hon driver nåt litet museum i Stagira men befinner sig nu i Megara. Hon hade åkt dit på semester och gjort ett oväntat fynd. Och inte var det vilket stinkande fynd som helst heller. Kvinnan hade hittat en låda full med gamla indiska färgtuber!! På locket av lådan fanns en inskription! Håll i dig nu Mel. Inskriptionen löd: "Tillhör Gabrielle. Rör och dö!"
Mels käke föll till golvet.
"Du förstår vad det innebär! Det finns Xena- och Gabrielle-grejer där ute som ännu inte hittats! En hel jäkla värld av grejer! Den där kvinnan – Kelly – hon letade efter någon som kunde hjälpa henne söka vidare på platsen. Det är vi! Vi kan!"
Janice såg uppspelt in i Mels ljusblå ögon, vilka nu var stora som tefat.
"Gabrielles mehndi-låda!" Hon andades häftigt. Janice flinade brett.
Mel tog sig för bröstet och såg drömmande på Janice. "Oh my! Ett äventyr!"
**************************************************************************
Sjutton timmar senare satt Janice Covington och Melinda Pappas på ett trångt tåg någonstans i Grekland. Kelly Easton hade kontaktats och överenskommelser hade gjorts. Två bruna läderkoffertar hade packats, en blomvattnare till lägenheten hade konsulterats och en fickplunta hade fyllts på.
Det var hett och kvavt inne i den skumpiga tågvagnen. Melinda och Janice satt inklämda i en liten kupé som förmodligen var avsedd för ungefär 20% av det antal människor som nu befann sig i den. Men inte lät de avsaknaden av komfort rå på deras goda humör. Janice kände sig som en fisk i vattnet. Att resa var det bästa hon visste; hon älskade att upptäcka nya platser och göra nya fynd. Och att få göra det tillsammans med Mel – det gav Janice en rysande känsla av välbehag. Men trots alla äventyr som stod runt hörnet började Janice känna sig lite trött. Hon hade inte sovit särskilt mycket natten innan (eller morgonen innan, snarare) och denna dag hade än så länge varit allt annat än lugn för henne. Så fort de hade gjort alla överenskommelser med Kelly Easton hade Janice och Mel kastat ihop sina viktigaste ägodelar i varsin koffert och tagit första bästa taxi till LaGuardias flygplats. Där hade de genom en blandning av kontakter och kontanter lyckats övertala en pilot att låta dem följa med till Larisa. Från flyget hade de tagit en buss och från bussen en taxi och från taxin nu det tåg i vilket de befann sig. Hela resan hade de pratat och pratat; diskuterat, planerat och spekulerat (och kanske drömt en aning). De hade stressat, väntat, spelat oräkneliga omgångar Svälta Räv och släpat runt sina koffertar som ett par galningar. De hade snackat sig igenom tullar, prutat och gjort överenskommelser. Och som hon nu satt där på tåget bredvid Mel kände hon tröttheten komma över sig. Hon lutade sitt huvud mot Mels mjuka axel. Det var skönt. Sådär kunde hon sitta hela dagen, tänkte hon. Hon slöt ögonen och lyssnade på tågets regelbundna dunkande. Hettan tryckte... Tåget skumpade... Mel var mjuk... Ljudet från tåget och dess sporadiskt hostande passagerare blev mer och mer avlägset.... Och fötterna...försvann... Och Mel...kudde...zzzzz....
Melinda Pappas tittade på Janice. Hur kunde hon sova i ett läge som detta!? Visst, det såg himla mysigt ut – men de var ju faktiskt på väg ut på äventyr! Ivern och upprymdheten bubblade i Mel som kolsyran i en nyuppslagen läskeblask. Överallt hon vände sig fick hon syn på något nytt; nya landskap, nya människor, nya beteenden. Åh, om hennes föräldrar kunde se henne nu (och lilla Billy-Ray)! Där satt hon, Melinda Pappas, på ett tåg i Grekland med världens mest spännande arkeolog slumrandes vid hennes axel! Mel tog ett djupt andetag och försökte stoppa det breda leende som nu ville sprida sig på hennes läppar. Hon kunde ju inte sitta och le för sig själv – det skulle ju se dumt ut. Hon sköt upp glasögonen som med jämna mellanrum halkade ner i svetten på hennes näsa, och tittade på klockan. Bara en timmes tågresa kvar. Äsch, vad synd.
**************************************************************************
"Jo." konstaterade Janice Covington och Melinda Pappas när de några timmar senare anlände till sitt hotellrum. "Jo, ’skabbigt’ är nog ett passande ord." Inte för att det rörde dem i ryggen, men varför förneka något som var så uppenbart? Tapeterna på väggarna var gulnade och sönderslitna, garderoben luktade edamerost med bäst före-datumet någon gång vid slutet av 30-talet och balkongen såg ut att kunna falla ihop bara en fluga satte sig på den. Men Jan och Mel hade nog övernattat på värre ställen än detta i sina dagar. De klagade inte. (Ok, så Mel kanske slängde en orolig blick mot de trasiga gardinerna, men det var allt.) Dessutom hade Janice lyckats snacka till dem ett mycket förmånligt pris. Inte för att de behövde snåla; Mel hade ärvt en förmögenhet efter sin far - men Janice kunde bara inte gå med på att slösa pengar på boende när det fanns så mycket annat att köpa sig. Hellre en flaska whiskey i en flyttlåda än ett glas vatten på Grand Hôtel, resonerade hon. Och Mel sa inte emot. Hon trivdes helt enkelt inte på dyra ställen; man blev ofta behandlad mer som en plånbok än som en människa.
Redan hemma i New York hade de kommit överens med Kelly Easton om att de skulle mötas på en lokal taverna så fort Melinda och Janice anlänt. Tavernan hade det mindre glamourösa namnet "Bob’s Eatery", ett namn som tyvärr var ganska talande för ställets kvalitetsnivå. Bob var en gammal invandrad amerikan som efter många år på en plåtburksfabrik i Alabama sadlat om och flyttat till Europa. Han trivdes bra i Grekland, trots att den enda grekiskan han lyckats lära sig på sina sju år i landet var "souvlaki". Att "souvlaki" sen skulle vara namnet på en maträtt - ja det var det ju ingen som berättat för Bob. Hur som helst var det Kellys favoritställe och eftersom hon också var amerikan hade hon blivit väl bekant med den biffiga innehavaren. Kelly hade bett Bob ringa henne när han såg de två arkeologerna komma in genom dörren, så det var bara för Janice och Melinda att ta sig dit så fort de kunde.
**************************************************************************
Bob’s Eatery låg inte långt ifrån hotellet. Den största delen av tavernan utgjordes av en utomhusservering med röda stolar och schackrutiga bord. Omsättningen på kunder var låg; de enda som syntes till var en milt sagt överviktig kvinna i det ena hörnet och en oansenlig, men ändå lite underlig man i det andra. Kvinnan smaskade på en stor köttbit, men den underliga mannen åt ingenting. Han satt mest och försökte smälta in i bakgrunden på något vis.
Melinda och Janice hälsade på Bob och slog sig ned vid ett bord i skuggan. Bob slängde sig pliktskyldigt på telefonen och sade åt kyparen att bjuda Mel och Jan på varsin drink att smutta på tills Kelly kom.
Nja, nu var väl smuttande inte något Janice Covington sysslade med när det fanns drinkar i närheten, men tillräckligt snabbt på plats var i alla fall Kelly för att arkeologen skulle hinna hålla sig nykter. För in genom grinden till tavernans utomhusservering kom hon snart gående, Kelly Easton. Hon var ganska lång, blond, smal och med en lite lurig, men ändå vänlig blick. Hon gick med säkra, eleganta steg uppför mittgången mellan de solblekta borden och in mot tavernans soltaksbetäckta del. Hon gav Bob en subtil hälsningsgest och slog sig sedan ner vid arkeologerna.
"Amerikaner." sa Kelly Easton och tände en cigarett. "Man kan urskilja dem på mils avstånd." Hennes röst var slingrande och vass, men ändå inte otrevlig. Hon log mot arkeologerna och skakade deras händer.
"Är inte ni också amerikan, miss Kelly?" frågade Janice.
"Exakt vad jag menar." svarade Kelly och tog ett djupt bloss av sin cigarett. Hon småskrattade för sig själv medan hon blåste ut den tjocka röken.
Janice tog en klunk whiskey och tände en cigarr.
Eftersom Mel och Jans inre klockor stod på sen morgon och ingen av dem hade sovit särkilt mycket det senaste dygnet skulle detta möte bli kort. Kelly Easton, däremot, var pigg som en mört – i Grekland var klockan tre på eftermiddagen. När hälsningsfraserna var överstökade lutade sig Janice ivrigt fram mot Kelly, tog ut cigarren ur mungipan och sa:
"Mehndilådan. Ni hade hittat en låda med färgtuber med en inskription som antydde att den tillhört Gabrielle från Potedaia..."
"Javisst." sa Kelly. "Mycket intressant artefakt. Helt otroligt att inskriptionen är bevarad..." Hon log och gottade sig ett tag i tanken på mehndilådan. "Ja, som ni förstår har jag inte med mig den nu." fortsatte hon. "Den finns på mitt kontor. Ni får se den när vi går igenom arbetsplanen för de kommande utgrävningarna imorgon. Jag skulle faktiskt gärna vilja ha hjälp med att fastställa dess äkthet. Ni vet, man kan kolla en grej riktigt noga men ändå inte vara helt säker..."
Janice och Melinda nickade igenkännande. Melinda tog en klunk av sin ananasdrink. Hon kände hur den iskalla vätskan rann ner i hennes mage och svalkade. Hon ställde ner glaset, som var alldeles blött av kondenserat pärlat vatten på utsidan och iakttog det illgröna sugröret och det prickiga drinkparasollet. Hon lät blicken glida ned på det schackrutiga bordet.
"Smakfullt..." tänkte hon och gjorde en smått äcklad min. Tur att den där Bob inte var i designer-branschen.
Efter att ha gått igenom några viktiga detaljer, utbytt adresser och telefonnummer och tryckt i sig ett par flottiga toasts sa Melinda och Janice godkväll till Kelly Easton och begav sig tillbaka till hotellrummet.
**************************************************************************
"Hm." sa Janice tankfullt där hon låg i sängen senare samma kväll och skulle försöka somna.
Melinda såg frågande på henne från den andra sidan av sängen där hon satt och läste.
"Den där Easton. Hon påminner mig om någon." fortsatte Janice.
"Verkar vara en typisk New York-böna tycker jag." sa Melinda och ryckte på axlarna. "Visst verkade hon kanske bekant, men inte mer än resten av kvinnorna som tillbringar dagarna på Macy’s."
Janice nickade motvilligt och tänkte efter. "Ja, det är väl så." suckade hon. "Den där jäkla stan gör en snurrig. Men jag älskar den. Synd att den måste ligga så långt bort från Grekland bara." Janice skakade bort tankarna ur huvudet och kröp längre ner under täcket. "Nåväl. God natt."
"God natt." svarade Melinda och återgick till sin bok. Sapfos samlade verk.
**************************************************************************
Kelly Eastons kontor var prydligt, ja nästan sterilt. Janice Covington och Melinda Pappas inträdde på förmiddagen och bjöds att sitta ner på varsin stol mittemot Kellys skrivbord. Vad som mest fascinerade Melinda med detta kontor var nog den imponerande samling brevknivar Kelly Easton förvarade på sitt skrivbord. "Antingen får den här kvinnan absurt mycket brev", tänkte hon, "eller så är det något särskilt mellan henne och brevsprättare".
"Ja, låt oss inte ödsla någon tid." sa Kelly Easton och reste sig från sin stol. Janice och Melinda följde henne nyfiket med blicken.
"Jag fann den på en plats ganska långt västerut, jag ska visa på kartan senare." sade Kelly medan hon gick fram till en tavla föreställandes en fluffig liten kanin sittandes i gräset under ett lummigt träd. Hon lade handen på tavlans övre vänsterkant och öppnade den som en skåpdörr.
"Aha!" tänkte Janice Covington.
"Jag har låtit en grupp... imbeciller!... som kallar sig arkeologer gräva ut detta område sedan fyndet gjordes. Inget mer har dock hittats. Ännu." fortsatte Kelly Easton.
Bakom tavlan fanns ett kassaskåp med kodlås. Kelly snurrade vant fram koden och öppnade den tjocka solida dörren.
"Mina intentioner är alltså att låta er ta över uppdraget. Ni har ju rykte om er att vara betydligt mer professionella."
Janice sträckte på sig lite.
Kelly räckte in armen i kassaskåpet och fiskade upp en låda av trä. Hon bar försiktigt lådan till skrivbordet och ställde ned den framför Janice och Melinda. De båda kvinnorna såg med stor förundran på artefakten. Janice sträckte försiktigt fram handen och drog sitt finger över den.
"Teak." sa Kelly Easton stolt. "Och lägg märke till inskriften!"
Janice och Melinda läste.
"Timhöu Gabrieme. Röu ocb dül" stod det.
Jan och Mel tittade på varandra.
"Eeh… Jag visste inte att Gabrielle från Potedaia hade så slarvig handstil." sa Melinda och såg på Janice och Kelly.
Kelly visste inte vad hon skulle säga. Hon tittade eftertänksamt på mendhilådan.
"Nej…" sa hon tankspritt.
Janice tog upp lådan med båda händerna och tittade närmare på den.
"Och för att vara teak", sade hon, "är den väldigt… papier-maché-aktig."
Kellys ansikte blev vitare än vanligt.
"Den ser annorlunda ut…" sade hon och gestikulerade åt Janice att räcka henne lådan. Hon tittade på den.
"Om jag inte visste bättre", sa Janice Covington och lutade sig över skrivbordet, "skulle jag säga att lådan är förfalskad." Hon föll tillbaka mot stolens ryggstöd.
Melinda höll andan.
"Det är inte möjligt!" utbrast Kelly upprört. "Jag hade den ju framme igår! Igår var den annorlunda! Den var… teak-aktig! Högst teak-aktig!"
Hennes blick blev vild och en liten ådra över tinningen, som ingen annars lade märkte till, dunkade frenetiskt.
"Mystiskt." sa Janice Covington.
Kelly Eastons fingrar spretade. Hon sade ingenting utan verkade närmast förstenad där hon satt med mendhilådan i handen.
"Nästan som om nån hade bytt ut den." sa Melinda försynt.
"Javisst." sa Janice Covington och såg suspekt på Kelly Easton.
"Jag försäkrar er!" fick Kelly äntligen ur sig. "Jag hade den igår! Den har blivit stulen! Ersatt! Med… papier-maché!" Kelly Easton släppte lådan, som föll med ett pappigt "floff" till skrivbordet.
Janice funderade och såg ut genom fönstret. Där stod en hund. En brun byracka utan halsband som roade sig med att bita i framhjulet på en mans cykel. Mannen försökte få loss hunden men misslyckades gång på gång.
"Byrackor…" tänkte Janice, innan hon återgick till mendhimysteriet. "Säg mig", sa hon, "har någon annan tillgång till nyckeln till kassaskåpet?"
"Nej, bara jag." svarade Kelly Easton skärrat.
"Och ni har haft full uppsikt över denna nyckel vid alla tillfällen?"
"Ja…" sa Kelly och tänkte efter. "Eller ja, nej." sa hon olyckligt och kände sig dum. "Det var en annorlunda brevbärare idag. En man. När han kom in för att leverera posten tidigare idag smet en katt in. Jag jagade upp kattjäkeln och slängde ut den. Det är ju möjligt att… på något sätt…" Hon tog sig för pannan.
"Oh my!" sa Melinda Pappas tyst.
"Och jag antar att ni skulle få problem om ni ringde polisen." sa Janice Covington.
"Tja… egentligen skulle jag ju ha anmält fyndet till staten när jag hittade det…"
Jan och Mel nickade förstående.
"Då verkar det som att ni är i en knipa, miss Kelly." sa Melinda i ett försök att låta tröstande.
"Ja, onekligen." sa hon och gned sina tinningar. "Men jag förstår inte varför. Jag har inga rivaler här. Och jag har hållit tämligen tyst om fyndet. Eller så tyst det har gått. Jag förstår inte varför någon skulle vilja stjäla en mendhilåda. Den har väl inte direkt något marknadsvärde… ännu."
"Hmm." sa Janice Covington. "Kanske för att minska er trovärdighet? För att hindra ert arbete?…"
Kelly Easton suckade. "Jag får anställa en privatsnok. Eller skicka någon anställd. Jag vet inte. Jag vill i alla fall inte avbryta utgrävningarna nu."
"Nej!" utbrast Melinda förskräckt. Vi måste gräva nu! Nu när vi är här."
"Alright." sa Janice Covington och tände en cigarr.
**************************************************************************
Senare samma kväll bestämde sig Janice och Melinda för att svänga förbi Bob’s Eatery för att äta middag. De hade faktiskt ätit alla sina måltider hos Bob’s sedan de kommit. Men det var nog mer av lathet de bestämde sig för att gå dit än för att det faktiskt var ett bra ställe. För även om det serverade fruktansvärd mat och hade en inredning man kunde svimma av låg det ju nära hotellet.
Men även om detta faktum förklarade middagen, förklarade det inte varför Janice och Melinda stannade kvar för en drink efter att denna var uppäten. Det gjorde dock Janices whiskeyvanor. Och enligt Janices whiskeyvanor var också uttrycket ’en drink’ högst symboliskt. Antalet drinkar Janice drack på sådana där kvällar var allt annat än lågt.
"En tack." sa densamma Janice och ställde ner sitt åter igen tomma whiskeyglas på bardisken. Bob log ett snett och aningen girigt leende och hällde upp. Janice återvände till bordet där Melinda fortfarande satt och hushöll med kvällens första (och enda) drink.
Melinda Pappas var inte en person som vanligtvis hängde i barer (förutom när familjen eller affärer krävde det), men när alternativet var att stanna på det ohygieniska hotellrummet gjorde hon ett undantag. Dessutom var ju Janice där. Janice med all denna whiskey.
"Du borde träffa min farbror Jaw-jaw." sa Melinda och såg på när Janice omsorgsfullt ställde ner whiskeyglaset på bordet och satte sig ned.
"Jaså." svarade Janice. "Är han bra på arkeologi?"
"Nä, men på att dricka whiskey. Fast jag vet inte hur han skulle stå sig mot dig. Jag menar, jag vet inte hur många glas han skulle kunna dricka på en kväll. Han använder inte... glas."
Melinda kom genast ihåg hur Jaw-jaw skämt ut sig på hennes mosters bröllop. Hur han tagit sig in i baren och för att stjäla några whiskey-pavor och vid besvikelsen av att bli hindrad ha druckit direkt ur bålskålen vid snacksbordet.
Janice log.
"Inga glas? Det låter inte som din släkt."
Melinda fingrade med en drinkpinne och sa tyst:
"Jaw-jaw var lite av familjens svarta får. Du vet hur det är... Vissa människor passar inte in i resten av familjens uppfattning om sig själva..."
Janice leende dog bort.
"Ja..." sa hon tyst.
Melinda insåg vad hon just sagt.
"Nej! Jag menar... Det var..."
"Det är ok." sa Janice milt och log. "Min pappa lärde mig i alla fall att använda glas."
En man iklädd väst i ett hörn bakom dem skrattade hest.
Kvällen började lida mot sitt slut. Janice och Melinda bestämde sig för att återvända till hotellet för att sova, men innan de hann lämna tavernan hann Bob, vid vad som började som en enkel god natt-fras, häva ur sig något om att kvinnor inte borde sköta en hel utgrävning alldeles själva, för utgrävningar är ju viktiga saker. De borde åtminstone ha en karl som skötte ekonomin, tyckte Bob. Då skötte Janice och Melinda sin ekonomi på så vis att de struntade i att ge Bob någon dricks, samt stal en hel del brödartiklar på vägen ut. "Lite omoget", tyckte nog Melinda i efterhand men ångrade sig inte. Detta var även sista gången de dinerade hos Bob.
**************************************************************************
"Hur länge sa ni att ni hade grävt här, miss Kelly?" frågade Janice och såg upp på den blonda långa kvinnan.
"Ett par månader." svarade Kelly Easton och tog ett bloss på sin cigarett. Till och med på utgrävningsplatsen var hon klädd i klänning och högklackat. Men dammet som lagt sig över hennes röda skor verkade inte bekymra henne. Hon var mer intresserad av det som Janice ringt och bett henne komma dit för. Det hon lämnat kontoret och tagit en taxi ut i vildmarken för. Det nya fyndet.
"Ett par månader..." tänkte Janice för sig själv. "Jisses."
Hon klättrade upp ur den stora utgrävningsgropen och torkade av händerna på en fuktig trasa.
"Det verkar inte finnas några fler än den vi hittade." sa hon och började med raska steg gå mot ett närliggande tält. Kelly Easton följde ivrigt efter. Mellan tältet och utgrävningsgropen hade många av arbetarna samlats för att försöka få en glimt av det nya fyndet. Men när Janice kom nära öppnades en gång upp i trängseln.
"Den låg inkapslad. Mycket underligt. Mitt i backen. Precis som om någon velat gömma den..." Hon trängde sig in mot tältets öppning och slank in. Kelly Easton följde efter. Inne i tältet var det betydligt färre människor. Melinda Pappas satt djupt koncentrerad vid ett överfullt (men ändå prydligt) skrivbord. På båda sidorna om henne fanns staplar och hyllor med böcker, pärmar och lådor. Detta var hennes kontor. Hon såg upp när hon hörde Janice och Kelly komma in.
"Knäckt det än?" frågade Janice och gick fram till skrivbordet. Kelly följde efter. Hon lutade sig över bordet och såg den ligga där. Den nyfunna rullan. Hon såg noggrant på den och log. Hon lutade sig ännu djupare och luktade på den. Janice och Melinda observerade henne i tystnad. Kelly sträckte ut handen och lät hennes fingrar försiktigt stryka över rullans yta. Hon rös. Den var så bräcklig. Pergamentet var alldeles strävt och mjölade av sig lite på hennes fingrar. Hon borstade av fingrarna med samma hands tumme och såg upp.
"Nä..." sa Melinda till sist. "Jag kan få ut rubriken, men resten av texten är helt enkelt för slarvigt skriven för att jag ska se vad det står. Jag behöver mer tid..."
"Rubriken?" avbröt Kelly henne ivrigt. "Så vad står det?"
Melinda läste från rullan.
"Y...A...X...I... Det är en förkortning."
De tre kvinnorna såg fundersamt på varandra. Men innan någon hann säga något hördes ett pistolskott utifrån. Skottet följdes av paniska skrik från folksamlingen utanför tältet. Janice sprang fram till tältets öppning och tittade ut. Kelly och Melinda kom snart efter henne.
**************************************************************************
Någon timme tidigare satt en man på Nya Zeeland och putsade sin pistol med en smutsig pälstrasa. Han skulle utföra ett attentat. Något måste han ju göra innan de amerikanska snorvalparna hittade den gamla rullan och gjorde den förbjudna sanningen känd för allmänheten. Den förbjudna sanningen om det onämnbara. Om YAXI. Hur skulle det se ut om alla visste att ingen egentligen brydde sig och att det inte fanns någon som kollade faktauppgifter? Fruktansvärt. Och det där med skrinet hade ju inte funkat. Nä, något måste göras och det kvickt.
"Jädra snorvalpar..." muttrade han för sig själv med en kraxig röst. Det var absinten. Den fick honom att tappa stämman. Han var inte berusad nu, men han hade nog varit det för inte alltför länge sedan. Nåväl, har fanns inte tid till att sitta och tjura. Det var bara till att åka över dit och titta vad de hade för sig. Var de något på spåren var det bara att skrämma upp dem lite med revolvern. Och kom de efter honom hade han ju alltid sitt trofasta hus att gömma sig i. Japp, bara att ge sig iväg. Och hade man ingen bil fick man väl göra det på cykel.
**************************************************************************
Det var svårt att se något i det lilla och något kaotiska folkvimmel på ungefär tjugo personer som bildats utanför Melinda Pappas arbetstält. Janice spanade så gott hon kunde.
"Lugna er!" ropade hon åt sina uppskrämda arbetare. "Ingen blev skadad? Bra."
Hon fortsatte spana men hittade ingen gärningsman. Faran verkade i alla fall vara över.
Melinda Pappas klev ut ur tältet och ställde sig bredvid Janice. Hon såg sig oroligt omkring och frågade till slut:
"Vem... vem var det?"
Janice fortsatte spana.
"Vet inte. Men vem det än var hann de smita."
Melinda tänkte efter ett slag och sa sedan ännu oroligare:
"Det kan inte vara nån som jobbar för... Smythe?"
Janice ryckte till av äckel vid namnet. Hon såg på Melinda med smalnade ögon.
"Smythe är död." sa hon. "Ares dödade honom. Och hans patetiska kumpaner också. Det finns ingen som skulle kämpa för honom längre."
Hon såg åter igen ut över utgrävningsområdet.
"Dessutom skulle Smythe aldrig gömma sig." fortsatte hon. "Det är nåt skumt på gång. Någon vill oss något. Och det är inte sockervadd."
Melinda fingrade osäkert med sin översta blusknapp och såg ut över området.
"Oh my..."
Till slut klev Janice fram och talade till sina smått skärrade arbetare:
"OK, var det någon som såg något?"
Ingen svarade.
"Kom igen!" sa Janice, som snabbt tappat tålamodet. "Ni är ju för fanken minst tjugo stycken här ute! Nån måste ha sett nåt!"
Ingen svarade den här gången heller, men precis innan Janice hann ta i med hårdare ord klev en liten flicka blygt fram ur folkmängden, osäkert tuggandes på en test av sitt hår. Hon kunde inte vara mer än sex, sju år gammal.
Janice såg frågande på flickan.
"Jag..." sa flickan och spottade ut hårslingan ur munnen. "Jag såg. Jag såg nånting."
Hon såg ett tag på Janice och lät sedan blicken vandra över till Melinda.
"Vad såg du?" frågade Janice till slut, aningen stressad. "Och vad gör du här förresten? Vet inte du att det är farligt på utgrävningsplatser? Har inte du en skola att gå till?"
Flickan skrapade med foten i den dammiga jorden.
"Skolan ha’nte börjat än..." sa hon tyst. "Jag..."
Innan hon hann tala färdigt klev en man med svart hår fram och tog tag i flickans hand. Han såg ursäktande på Janice och Melinda.
"Jag är hemskt ledsen." sa han. "Hon brukar --- jag menar --- det är första gången --- som hon följt efter mig till jobbet. Jag säger åt henne att stanna hemma. Det ska inte hända igen!"
"Jag ska bli arkeolog!" sa flickan stolt.
Janice suckade.
"Så vad såg du nu?" frågade hon.
"En gubbe." svarade flickan. "Han hade en pistol och sköt. Sen cyklade han."
Janice blev ivrig.
"Hur såg han ut?" försökte hon.
"Han var lång och smal. Jättelång. Och ganska mörk runt ögonen. Och så hade han pälsväst." Flickan stoppade in en bit hår i munnen igen.
Janice och Melinda såg på varandra.
"Lång och pälsväst" mumlade Janice. "Hade inte den där karln..."
"Jo! Jo!" avbröt Melinda.
Det fanns ingen tid att förlora.
Janice och Melinda satte genast av mot närmsta motordrivna fordon; en gammal pick-up från tidigt 30-tal. Janice tryckte gasen i botten och bilen försvann i ett stort dammoln.
"Du och jag talar mer om det här senare!" ropade hon efter sig genom det öppna fönstret till den lilla flickan som precis skulle få sig en utskällning av sin far.
Kelly Easton hade, utan att någon märkt det, försvunnit spårlöst tillsammans med den nyfunna rullan.
Melinda Pappas höll fast sig i sätet på den skumpiga pick-upen. Dess kupé hade väl inte kunnat misstas för en Roll´s Royces direkt; sätet var smutsigt och trasigt och den enkla instrumentbräda som fanns var täckt av ett tjockt lager sanddamm. Det var i och för sig inte så konstigt med tanke på det decimeterlånga rosthål nere vid hjulet som Melinda täppte igen med sin högra fot så gott hon kunde. De gånger skumpandet fick henne att slinta undan sögs en rejäl dos sanddamm upp och spreds i luften inne i kupén. Melinda såg på Janice som koncentrerat fifflade med växelspaken. Hon lät blicken vandra över till den ur dammet framskrapade hastighetsmätaren och kippade plötsligt efter andan. "Jösses!" tänkte hon förtjust och tog ett hårdare tag om sätet.
Snart hade Janice och Melinda hunnit fram till Bob’s Eatery. De hoppade ur pick-upen och sprang fram till den smaklöst dekorerade baren där Bob stod och polerade glas.
"Den mannen! Som brukar sitta här!" sa Janice stressat till Bob.
"God eftermiddag!" sa Melinda, som tyckte att Janice betedde sig lite oartigt. Hur brottom man än må ha har man alltid tid för lite artighet.
Bob såg småsurt på Janice och Melinda. De var inte hans favoritgäster av förklarliga skäl.
"God eftermiddag." svarade han torrt utan att stanna upp med putsandet.
Janice försökte igen:
"Det brukar sitta en man här. I hörnet där borta. En lång, smal man. Onaturligt mörk runt ögonen. Med hes röst. Och pälsväst!"
Bob putsade surt sitt glas utan att titta upp.
"Ni vet vem han är?" fortsatte Janice som nu inte hade mycket tålamod kvar.
"Tja..." sa Bob och ryckte på axlarna.
Janice knöt knytnävarna tills de vitnade. Hon försökte andas lugnt.
"Vem är karln!?" skrek hon till slut, oförmögen att hålla tillbaka sin frustration.
Bob ställde ner glaset och slängde trasan på bardisken.
"Om min taverna inte passar er..." sa Bob upprört innan Melinda ryckte in för att rädda situationen.
"Herr Bob!" sa hon bestämt. "Vi har vid upprepade tillfällen iakttagit att denna man spenderat en stor del av sin tid borta i det där hörnet av denna taverna. Underligt vore om ni inte lagt märke till och kände till mer om denna man då det är en integral del av föreståndarens uppgifter att hålla sig på god fot med stamkunderna."
Bob lugnade ner sig och suckade djupt.
"Mr Tapert." sa han uppgivet. "Han är en underlig prick. Han bor i nått gammalt ruckel söder om byn och snackar hela tiden om att beskydda nånting. Nån grej, jag vet inte. Han snackar om att det är hans uppdrag är att bevara nån hemlighet eller nåt. Hur som helst..."
"Detta ruckel du talar om. Var ligger det?" sa Janice och ansträngde sig för att inte låta alltför otrevlig.
Bob suckade igen. "Vid hamnen. Det ligger en pantbank där. Tredje gatan norr om den och till höger. En bra bit."
Janice och Melinda gav sig av.
**************************************************************************
Det var inte vackert, detta ruckel. Och faktum är att det inte såg särskilt funktionellt ut heller.
"Men billigt", antog Melinda Pappas i sina tankar. "Annars skulle väl ingen bo på ett sånthär ställe."
Enligt vanlig artighetssed skulle väl de två kvinnorna ha ringt på dörren och tålmodigt väntat på att någon skulle öppna. Men av diverse anledningar valde de att låta bli. Istället hade Janice helt oförskämt sparkat in den skraltiga dörren som senare visat sig inte alls vara låst.
Där innanför stod en cykel.
"Aha!" sa Janice. De gick vidare in i huset. Det var mörkt. Janice tände en tändsticka och hittade en lampknapp.
"Vad i…?" sa Janice förbryllat när ljuset tänts.
De stod på Nya Zeelands norra ö. Javisst, mitt på den. Mitt på Napier, för att vara mer exakt.
"Herr Tapert bygger modeller…" konstaterade Melinda och såg bort mot Auckland som låg vid tröskeln till köket.
"Sannerligen." sa Janice.
Men inte fanns där någon Tapert. Inte heller någon mendhilåda, någon pistol eller något annat igenkännligt (utom möjligen den rostiga cykeln vid dörren som de redan lagt märke till).
"Det här är ju snudd på sjukt." sa Janice Covington och såg sig om.
Melinda Pappas fingrade på Turangi.
"Papier-maché." sa hon.
"Ah." svarade Janice.
Utanför New Plymouth blottades rummets golv, vilket med lite fantasi och god vilja skulle tolkas som Tasmanhavet enligt Herr Taperts skalenliga modell. Men golvet var inte platt och tråkigt, som golv brukar vara i största allmänhet. Nej, denna snutt golv upptogs av en stor källarlucka. Den var stängd men inte låst, erfor Janice Covington när hon ryckte i den.
Där nere var det mörkt och kvavt, men som tur var hade Melinda lyckats hitta en ficklampa i hallen. Hon lyste försiktigt framför sig själv och doktor Covington. Janice fingrade på sin revolver med ena handen; på sin piska med den andra.
"Nu har jag er!!" ropade plötsligt en hes mansröst och eldfacklor flammade upp på väggarna. När Janice och Melinda tittade upp kom en lång man med mörka ögon och pälsväst – faktiskt inte helt olik Herr Tapert – svingandes i ett rep rakt emot dem. Janice drog sin revolver och sköt av repet på en millisekund. Herr Tapert föll handlöst till golvet. Janice riktade sin revolver mot honom för att vara på den säkra sidan, men planerade inte att skjuta i första taget.
Men innan hon hann säga något spydigt till Herr Tapert hördes ett sjukt skratt längre inifrån källarlokalen. Janice och Melinda vände dit sina blickar och fick i fackelskenet syn på Kelly Easton som satt fastsurrad vid en stor träpåle. Hon såg minst sagt skärrad ut.
"Skjut den jäveln!" ropade hon och skrattade igen. Janice och Melinda såg på varandra.
"Miss Kelly?" sa Melinda osäkert.
Kelly Easton gurglade. "Skjut skallen av honom!" fortsatte hon.
Janice och Melinda visste inte riktigt vad de skulle säga.
"Han har bränt upp rullan!" skrek Kelly och rullade med ögonen. "Den nya rullan! Aaagh! Han brände upp den! Mitt framför… Där!" Kelly Easton fokuserade någorlunda med sina vilda ögon på en plats på golvet framför henne. Melinda Pappas gick närmare för att titta medan Janice stannade och vaktade Herr Tapert.
Det var sant. Framför Kelly Eastons fötter låg en liten askhög med en enda rest kvar av den gamla värdefulla rullan. Det var överdelen med rubriken – den enda delen Melinda redan lyckats läsa.
"Oh my. Det är sant." sa Melinda förtvivlat. "Det här… Det är ju ett brott! Mot mänskligheten! Man får inte bränna kulturarv sådär!" Hon såg helt förstörd ut. "Innan vi ens hunnit rapportera fyndet till staten… Ett brott." Hon såg skärrat på Janice.
Janice drog ihop munnen och såg med ännu behärskad ilska på Tapert.
"Skjut honom!! Pang pang!" skrek Kelly.
Herr Tapert kved och höll de smala armarna framför huvudet, som för att skydda det från eventuella revolverskott.
"Tapert är en skurk, och vi ogillar skurkar." sa Janice. "Men vi dödar dem inte. Vi överlämnar dem till myndigheterna."
Tapert började röra på sig.
"Men man kan ju skjuta dem utan att döda dem, förstås." tillade hon för att Herr Tapert inte skulle känna sig alltför bekväm.
Taperts rörelser frös till is.
Kelly gav av ännu ett sjukt skratt och försökte åla sig.
"Så du brände rullan." sa Janice med avsmak och såg på den nedriga skurken.
Han svarade inte.
"Men mendhilådan då? Vi vet att det var du som stal den." fortsatte hon.
Tapert avgav en hes viskning.
"Va?" sa Janice mycket argt och viftade med revolvern lite extra skräckinjagande på boven.
"Hhh.. Ha!" fick Tapert ur sig. "Ni hittar den aldrig!" väste han vidare.
Janice rynkade ögonbrynen och smekte revolverns avtryckare med fingret. "Nej." tänkte hon för sig själv. "Inte skjuta. Var tolerant. Våld löser ingenting."
"Det får vi allt se." sa hon till slut. "Vi får se…"
När Melinda slutligen kommit över den värsta chocken efter rullans förintelse lyckades hon ta sig uppför trappan och ringa polisen.
**************************************************************************
Några dagar senare satt Melinda Pappas, Janice Covington och Kelly Easton på en taverna i Megara. Det var inte Bob’s Eatery, utan ett annat litet trevligt hak på andra sidan stan. Kelly Easton såg ut som om hon skämdes lite grann där hon satt med sin paraplydrink och konverserade med de två arkeologerna.
"Ja… jag ber verkligen om ursäkt." sa hon och tände en ny cigarett.
Janice och Melinda såg förstående ut.
"Det var stressen. Jag flippade ur. Jag är ledsen."
"Vi förstår." sa Melinda vänligt. "Det kan inte ha varit lätt. Han eldade ju upp den där rullan mitt framför ögonen på dig."
"Jäkligt synd." sa Janice och skakade på huvudet. "Nu får vi aldrig veta vad det stod i den. Jäklar." Hon tog ett djupt bloss på sin cigarr.
Alla tre försjönk i en dyster tystnad i någon minut.
"Och den där Tapert var en konstig prick." fortsatte Janice. "Han lär väl inte avslöja något, precis."
"Vi har i alla fall mendhilådan!" sa Melinda i ett försök att liva upp stämningen lite. "… Eller, ja… Den grekiska staten har mendhilådan. Men den finns i alla fall bevarad."
Japp, den hade legat under Whangarei, mendhilådan. Jan och Mel hade tvingats berätta för polisen om Kellys fynd och när de gjort husrannsakan hos Herr Tapert, som för övrigt numera satt inspärrad i ett grekiskt häkte, hade de hittat den där.
Det där med Nya Zeeland var det dock aldrig någon som kunde förklara. "Kanske hade han bara fått en massa papier-maché över som han inte kunde förmås slänga bort", tänkte Melinda. "Men varför Nya Zeeland?"
Janice Covington tog en klunk av sin whiskey och tittade på Kelly med en lustig blick.
"Du, Kelly." sa hon till slut. "Ditt namn. Jag tycket jag känner igen det."
Kelly log.
"Ja, det är lite lustigt, för egentligen heter jag inte Easton i efternamn – utan Easto. Inget "n". Det är många som missuppfattar det där… Men varför det känns bekant för dig kan jag inte förklara. Jag är det enda barnet i min familj. Jag växte upp med min mamma och pappa i New York och flyttade hit till Grekland för tio år sedan. Vi är inte en särkilt framstående släkt i Amerika. Jag kan visa en bild på dem…" Hon tog upp sin handväska och fiskade fram ett trevligt porträtt på sin arma mor och far. De höll om varandra och log. Men Janice kände inte igen dem.
"Kelly Easto… Hmm… Lustigt, det verkar fortfarande bekant… Nåväl." sa Janice och ryckte på axlarna.
Kelly stoppade tillbaka porträttet i väskan.
Kvinnorna smuttade på sina drinkar och fläktade sig i hettan. Kelly tände en ny cigarett och undrade om inte Melinda ville ta sig ett bloss hon också.
"Jag brukar ju inte… Men vad sjutton! Nån gång ska man väl känna att man lever!" sa Melinda äventyrslystet och fiskade upp en cigarett ur paketet. Kelly Easto räckte över ett paket tändstickor och Mel stoppade in den otända cigaretten i munnen för att få båda händerna fria. Men precis som hon lyckats få eld på tändstickan slant den ur hennes händer och dök rakt ner i Kelly Eastos handväska, som genast tog eld.
"Oh my!" ropade Melinda Pappas chockat medan Kelly flög upp från sin stol och stampade på sin handväska för att kväva elden.
När den lilla eldsvådan till slut var släckt trillade en liten askbit ut ur Kellys väska, som tills alldeles nyligen varit ett trevligt porträtt av hennes arma föräldrar. Kelly tittade på porträttet, på väskan och på Melinda. Hennes ögon fick något frånvarande i sig och plötsligt avgav hon ett fruktansvärt skrik som ekade i kvällen. Det var oerhört högt och ihärdigt och hade en sorts sprucken bi-ton.
Melinda ångrade att hon gett sig på tändstickorna och förstod att Kelly Easton kanske aldrig, aldrig skulle förlåta henne.
**************************************************************************
Epilog: Mr Tapert släpptes sedermera ut ur fängelset, gifte sig lyckligt och fick en son.
