Disclaimer: Xena och Gabrielle tillhör inte mig, utan RenPics. Det finns även andra personer i berättelsen som inte tillhör mig. Alltså jag har bara lånat dem för tillfället, men jag lovar att lämna tillbaka dem efteråt. De personer som tillhör mig lånar jag gärna ut om det är någon som vill ha dem, vilket jag betvivlar.
Size: I den här berättelsen är det Subtext, så om du inte tycker det är okej med kärlek mellan två kvinnor så ska du nog sluta läsa nu.
Bryr sig stjärnorna om jag sjunger för dem
by Linda Bengtsson
Gabrielle slängde in en ny pinne i elden som sprakade framför henne. Hon torkade bort en tår med baksidan av handen och reste sig sedan för att breda ut sin filt på marken. Natten var tyst, hon hade inte hört något annat ljud är sprakandet av elden på flera timmar. Den unga barden la sig ner på filten och blundade. Hon hade inte sovit ordentligt på flera dagar och hon visste att det skulle bli likadant den här natten. Efter bara ett par minuter satte hon sig upp, hon hade hört ett ljud inne ifrån skogen. Hon rättade till sin lilla gröna skjorta och reste på sig. Hon plockade upp sin stav och spanade misstänksamt runt i mörkret, men hon kunde inte se något annat än träd och buskar. Det var antagligen bara inbillning, tänkte den unga kvinnan och la ner sin stav på marken igen. Men just då hördes ljudet igen och den här gången kände hon igen det. Det var klingandet av metall och snubblandet av steg bara en bit in i skogen.
"Joxer", utbrast hon och sprang fram till mannen som nu kom fram ur buskarn. "Åh, det är så skönt att träffa dig igen!"
Joxer öppnade sin famn och Gabrielle föll i hans armar och började gråta. Han kysste henne på huvudet och vaggade henne lite lätt fram och tillbaka.
"Såja, allt kommer att bli bra", viskade Joxer
Gabrielle tittade upp och torkade av sin ena blöta kind. "H-h-hur visste du…"
"Ephiny berättade det för mig igår och jag har letat efter dig sedan dess."
Gabrielle nickade och tryckte sig lite närmare Joxer. Han höll om henne lite hårdare och talade lugnande till henne hela tiden. När Gabrielle hade lugnat ner sig lite ledde han bort henne till elden och hjälpte henne att sätta sig ner. Han satte sig bredvid henne och än en gång föll hon i hans armar och började gråta.
Joxer visste inte vilket tidpunkt på dygnet det var, men det började ljusna och han visste att de hade suttit i flera timmar. Gabrielle sov nu med huvudet i hans knä och han strök henne sakta över håret. Hur kunde Xena göra så här, bara överge henne? Hon borde väl veta att Gabrielle älskar henne och att hon inte kan leva utan henne. Vänta bara tills jag får tag på henne, då ska hon få…
Joxers tankar avbröts av att Gabrielle gäspade och satte sig upp. Joxer var faktiskt tvungen att erkänna att Gabrielle för en gångs skull så fruktansvärt hemsk ut. Ögonen var röda och svullna och det fanns mörka ringar runt dem, hennes hår stod åt alla håll och kläderna var smutsiga och lite trasiga. Joxer förstod att sedan Xena lämnade Gabrielle hade den unga kvinnan gått runt i skogen i blindo och inte brytt sig om varje sig regn och smuts eller buskar och träd. Hon snyftade till och gnuggade sina ögon med händerna. Joxer tog hennes högra hand och tittade in i hennes havsgröna ögon.
"Hur är det?" undrade han och strök hennes sakta över kinden. "Känns det bättre nu?"
Gabrielle skakade på huvudet och suckade, sedan började tårarna rulla ner för hennes kinder igen. Hon bet sig i underläppen för att sluta gråta, torkade sina ögon med baksidan av handen. Men inget hjälpte, tårarna ville inte sluta rinna. Det kändes som de aldrig skulle sluta, som om hon skulle gråta för resten av sitt liv. Joxer tog henne i sin famn och började sakta sjunga en sång som han visste att Gabrielle gillade.
Tänk, det underbaraste som finns
En dröm, skapad som jag vill
Där fåglar sjunger klarare
Solen lyser starkare
Där stjärnorna lyser enbart för mig
Om detta är en dröm vill jag aldrig vakna
Sover jag nu så väck mig ej
Drömmar är till för att drömmas
Så väck mig ej
Ty är detta en dröm så vill jag aldrig vakna
Man han hann inte ens börja sjunga på andra versen förrän Gabrielle började gråta ännu mer. Han kände hur tårarna började blöta ner hans skjorta och hur det trängde in på bara huden på honom. Han släppte sitt grepp om Gabrielle och satte sin hand under hennes haka. Han lyfte sakta upp hennes huvud och torkade hennes tårar med en bit tyg han hade haft i fickan.
"Xena brukade sjunga den med mig", snyftade Gabrielle fram och drog in ett djupt andetag. "Xena brukade sjunga den med mig."
"Gabby, förlåt mig, jag visste inte…", började Joxer och tittade lite generat ner i marken, men Gabrielle avbröt honom.
"Du behöver inte be om ursäkt, du visste ju inte."
Joxer kramade Gabrielle och kysste henne lite tafatt på huvudet. Hennes långa, karamellblonda hår luktade jord och var väldigt smutsigt, men Joxer brydde sig inte. Det enda som betydde något nu var att få Gabrielle att må lite bättre. Plötsligt slet sig Gabrielle ur Joxers famn och reste sig upp så snabbt som var möjligt från hennes halvliggande ställning. Hon snörvlade till och försökte rätta till sitt hår och sina kläder lite grann.
"Jag vet att du har andra saker att göra, du behöver inte stanna här hos mig", sa hon efter ett tag och snörvlade lite igen.
"Men det är ingen fara Gabs, jag vill vara här", svarade Joxer och log lite mot henne.
Gabrielle torkade bort ett par tårar från kinden. "Nä, jag ska ändå hem nu."
Joxer nickade, han förstod att Gabrielle hade mycket tankar att reda ut och det kanske hon var tvungen att göra själv. Han ville ju inte vara i vägen.
"Jag förstår", sa han. "Jag ska ge mig av så fort solen står lite högre."
Gabrielle nickade och gick sedan iväg till en liten bäck, som låg ett par meter därifrån, för att göra sig lite mera presentabel. Joxer började plocka bland sin packning och hittade tillslut vad det var han letade efter. Ett knyte med ost, bröd och lite torkat kött. Han la allting en bit ifrån elden som fortfarande glödde och gick sedan in mot träden för att hitta lite grenar så att de kunde få igång elden lite grann igen. Han hade känt att det började bli lite kyligt fast solen stod rätt högt på himlen. När han kom tillbaka till gläntan där Gabrielle slagit läger satte han sig ner och petade in ett par av pinnarna i glöden. Bara någon minut senare kom Gabrielle tillbaka och hon hade lyckats rätta till sitt hår och tvätta sitt ansikte lite. Men hon såg ändå inte ut som vanligt, ögonen var fortfarande svullna och röda. Joxer tyckte att det nästan såg ut som hon hade förlorat vikt. Hon har säkert knappt ätit något alls sedan det hände, tänkte han och suckade tyst för sig själv. Hoppas jag kan få i henne lite nu. Han plockade upp maten han hade tagit fram och räckte över den till Gabrielle. Men hon bara skakade på huvudet och satte sig ner bredvid honom.
"Du måste äta", sa Joxer lite försiktigt. "Annars dör du."
Gabrielle svarade inte utan tittade bara in i elden med en tom blick. Joxer visste att när Gabrielle var ledsen eller på dåligt humör så gick det inte till att tvinga henne till något. Så han åt lite själv och la sedan resten av maten i Gabrielles väska. Joxer hade i och för sig ingen annan mat, men han förstod att Gabrielle behövde den bättre. Hennes väg till Poteidaia var mycket längre än hans väg till Tebe, och så fanns det mer städer lägst den väg han skulle vandra så han kunde få tag på mat sedan om det tröt.
"Jag ska väl ge mig av då", sa han efter en lång stunds tystnad.
Gabrielle vände sig mot honom och nickade sakta, tårarna började åter rinna ner för hennes kinder. Men inte lika förtvivlat som innan, utan det var lugna tårar som rann sakta.
"Jag måste nog också ge mig av nu", svarade hon. "Jag har stannat länge nog."
Båda två reste på sig, Gabrielle började plocka ihop sina saker medan Joxer släckte elden. När Gabrielle hade plockat ihop sina saker vände hon sig mot Joxer som hade varit färdig i flera minuter. Hon nickade sakta, men kunde sen inte längre hålla sig utan slängde sig i Joxers armar och började på nytt gråta. En stund senare torkade hon tårarna och släppte greppet om den manliga krigaren.
"Tack", var det enda hon sa innan hon vände sig om och började gå.
"Adjö Gabrielle, må gudarna vara med dig", mumlade Joxer tillbaka innan även han började vandra iväg, fast åt motsatt håll.
Gabrielle hörde honom stämma upp i sin egna påhittade sång.
Joxer den store
Strövar land och rike runt
Han har inge tid för strunt
Med Gabby vid sin sida
Redo för att strida
Sjunger de sin glada sång
Han är mäktig dagen lång
Han är Joxer, Joxer den store
Gabrielle log sitt första leende på dagar, men det var inte länge det varade. För när sången inte hördes längre försvann leendet och ersattes med den sorgsna min som hon buret så länge nu. Sakta gick hon i skogen och tänkte på vad som hade gått fel.
************************************************************************************
Det var för cirka två veckor sedan, om inte mer. Xena och Gabrielle var på väg till Opus. De hade fått höra att en arme gick emot staden och Xena ville förstås stoppa dem. När de kom dit så förklarade Xena sin plan för folket och de samlade ihop alla stridsdugliga män och kvinnor. Armén de skulle möta var en väldigt lite armé från ett litet avlägset land i norr och Xena var väldigt övertygad om att de skulle vinna.
De hade stridigt i två dagar och mot slutet av den andra dagen så hade Opus armé ett kraftigt övertag och Xena började slappna av lite. Men då smög en man sig in i lägret medan de sov, utklädd till en från Opusarmén. Han smög sig in i Xenas och Gabrielles tält medan utan att någon av dem märkte det. Mannen var mycket skicklig och lyckades kidnappa Gabrielle utan att väcka någon av dem. Xena var i ett annat tält för tillfället så hon märkte inte när mannen sövde Gabrielle och sedan smet han ut med henne i famnen.
På grund av att Opus män och kvinnor inte var vana vid strid eller vakt av läger så gick han obemärkt dem förbi. Han tog med sig Gabrielle till sitt läger där hon stängdes in i en bur inne hos befälhavare. I mer än två dagar var hon instängd i buren, och Xena försökte på alla sätt ta sig in i lägret. Men männen och kvinnorna i hennes armé var för fega och männen i den andra armén var för skickliga. Xena lyckades inte rädda henne!
På tredje dagen lyckades Xena förhandla tillbaka Gabrielle genom att erbjuda sig själv i utbyte, vilket befälhavaren gladeligen gick med på. De tog Xena och släppte sedan ut Gabrielle på slagfältet. Gabrielle grät förtvivlat och bad dem att släppa ut Xena igen, men självklart så vägrade de. På kvällen på den tredje dagen, när Gabrielle låg i sitt tält och försökte sova, hörde hon ett ljud. Hon satte sig upp och där stod Xena bredvid hennes säng. Hon slängde sig i famnen på den stora krigaren och kramade henne hårt.
"Jag trodde att jag aldrig skulle få se dig igen", viskade hon i örat på Xena.
"Jag trodde att det var ute med dig."
"Då känner du mig inte så bra som du tror", viskade Xena tillbaka och smekte Gabrielle över ryggen.
Gabrielle log och släppte sedan greppet om Xena.
Slaget hade sedan fortsatt i ett par dagar och tillslut så hade Opus segrat, självklart på grund av att Xena var tillbaka igen. Innan hon hade kommit tillbaka hade det gått väldigt dåligt, de hade förlorat övertaget och höll till och med på att förlora slaget. När slaget var över samlades allt folk i Opus för att ha en stor fest till Xenas ära. Festen höll på långt in på natten, alla åt, drack och var glada. Alla människor i staden ville få en stund var för att prata med den stora krigaren så det var nästan gryning när Xena äntligen fick gå och lägga sig. När hon kom in i den lilla stugan som Gabrielle och Xena hade fått att sova i låg den yngre kvinnan i sin säng och sov. Xena gick fram till henne och drog upp hennes täcke lite så att hon inte skulle frysa. Hon stök Gabrielle sakta över håret och suckade sedan. Tänk att jag nästan fick dig dödad, jag skulle aldrig ha kunnat förlåta mig själv om det hade hänt. Jag skulle aldrig ha låtit dig följa med mig från början, tänkte hon och en tår började tränga fram i ögonvrån. Xena kunde inte tänka sig att bära skulden till Gabrielles död, Gabrielle som hon älskade så högt över allt annat här på jorden.
När Gabrielle vaknade på morgonen satte hon sig upp och gnuggade sina ögon. Hon såg sig omkring och såg att Xena satt på sängen. Hennes säng var bäddad och det såg inte ut som hon hade sovit något på hela natten. Festen slutade väl antagligen så sent att hon inte tyckte att det var någon idé att gå och lägga sig, tänkte Gabrielle och skakade sakta på huvudet.
"Gabby, jag måste prata med dig", började Xena. "Det är en rätt viktigt sak och jag vill gärna berätta det innan alla andra här i staden vaknar."
Gabrielle nickade och hoppade upp ur sängen och satte sig bredvid Xena. "Jaha, berätta."
Xena vände sig mot Gabrielle och harklade sig lite. "När slaget var över, om den andra armén hade lyckats byta dig mot mig, så skulle de ha dödat dig" sa hon och tittade lite oroat för att se hur den unga barden skulle reagera. "Och jag skulle inte kunna ha det på mitt samvete."
Gabrielle nickade och tittade lite frågade på Xena för att försöka lista ut vart det här skulle leda. Sådana här saker hade hänt många gånger förut, och så hände det ju inget så det var ju inget att oro sig över. Men Xenas ansiktsuttryck avslöjade en djup oro, men Gabrielle kunde absolut inte komma på vad som kunde tynga Xenas tankar.
"Nu är det så att jag upptäckt att jag inte kan beskydda dig som jag trodde att jag kunde", fortsatte Xena. "Jag skulle inte ha låtit dig följa med från början, du är inte skapad för livet som krigare. Du är så mycket mer, du borde hjälpa människor utan våld och det kan du inte göra så länge du är med mig."
"Men…"
"Vänta jag är inte färdig än. Om jag skulle få dig dödad skulle jag inte kunna leva med mig själv. Blotta tanken på att ditt liv skulle slockna och att din kärlek skulle dö får mig att rysa…"
Gabrielle kände hur tårarna började bränna under ögonlocken, hon visste nu vad Xena skulle säga. Xena skulle lämna henne här och sedan fortsätta ensam.
"Självklart kan jag följa dig till Poteidaia om det är det du vill", sa Xena och tittade ner i marken. Även hon kände att tårarna började bränna och slöt ögonen för att de inte skulle börja rinna.
Gabrielle skakade på huvudet och tittade besviket på Xena. Nu kunde hon inte hålla emot och tårarna rann sakta ner för kinderna och blötte sedan ner hennes skjorta. Hon reste på sig och stirrade surt på den mörkhåriga krigarkvinnan på sängen som inte ens vågade möta hennes blick.
"Du vill väl inte ändå inte ha mig med", sa hon och rusade sedan ut ur stugan med tårarna forsande ner för kinderna.
Xena såg hur den bästa vän som hon någonsin haft springa ut ur stugan och ut ur hennes liv. Tårarna rann sakta ner för hennes kinder och försökte inte ens hålla tillbaka dem. Jag visste att det skulle gå så här. Varför försökte jag inbilla mig att hon skulle förstå. Den mörkhåriga krigaren reste på sig och började plocka ihop sina saker, för säkerhets skull plockade hon ihop Gabrielles saker också och ställde dem utanför stugan. När hon var färdig gick hon iväg för att sadla Argo så att hon kunde ge sig av så snart som möjligt. Men hon hoppades på att få prata med Gabrielle innan hon gav sig av, hon kunde ju inte bara lämna det så här. Så hon vände tillbaka till stugan igen för att vänta på den unga barden, men väl framme vid stugan så såg hon att Gabrielle redan hade varit där och hämtat sina saker. Återigen kände den mäktiga krigaren hur tårarna började bränna under ögonlocken och sedan rulla ner för kinderna. Hon torkade hastigt av dem och visslade sedan på Argo, som sakta kom travande. Xena satt upp och sporrade sedan Argo som satt av i vild galopp. Xena hade ingen avsikt att säga farväl till invånarna i byn, hon ville inte träffa någon mer den här dagen. Jo, Gabrielle, hon skulle verkligen behöva prata med Gabrielle. Men Xena hade ingen aning om åt vilket håll hon hade gått eller vart hon var på väg. Men hon trodde att den unga barden hade gett sig av till Poteidaia så det var dit hon styrde Argo. Xena tänkte att Gabrielle troligtvis skulle ta den stora vägen, fast den var längre så det var den vägen hon valde.
************************************************************************************
Gabrielle hade nu vandrat i flera timmar utan att se sig om eller ens kolla på den karta hon hade var hon var. Hon brydde sig inte, hon ville inte veta. Det enda som betydde något var att hon var på väg någonstans, det spelade ingen roll vart. Kom hon till Poteidaia så var det ju bra, men hamnade hon någon annanstans så gjorde det ingen skillnad. Gabrielle kunde inte längre gråta, tårarna hade tagit slut redan efter den första dagen. Nu kände sig den unga kvinnan bara tom, som om hon hade gråtit ut alla sina känslor, hon var kall inuti. Hon kände ingen riktig sorg för att Xena hade övergett henne längre, men hon kände ingen glädje i det heller. Hon hade inte ätit på ett par dagar, hon hade inte heller sovit. Men hon kände ingen hunger eller sömn, det enda hon kände var det tomma inuti henne som åt sig större för vart steg hon tog. En gren slog till henne i ansiktet och rev upp ett sår som började blöda, men hon märkte den inte ens. Tomrummet inom henne gjorde så att hon inte längre kände någon smärta vare sig hon blev slagen av en gren eller snubblade och slog upp knäna. Blodet från såret på kinden rann ner för hennes kind och droppade sedan ner på hennes gröna skjorta som färgades röd.
När hon kom ut från skogen tittade hon på det vidsträckta land som bredde ut sig framför henne. De väldiga gröna kullarna gav en stark konstrast mot den klarblå himlen. För första gången på hennes vandring så tittade Gabrielle verkligen på omgivningen runt omkring henne. Hon såg på den vackra naturen, hur en flod lekte fram mellan två kullar och hur ett träd svajade i den lätta vinden. Den unga barden drog sakta in ett andetag och kände vinden leka med hennes hår, hon stängde ögon och stod sedan så i flera minuter. När hon sedan öppnade ögonen kände hon att tårarna började komma igen, den här gången kände hon sig bara lättad när de började rinna. Hon visste att nu kunde tomrummet inom henne minska, men det kunde inte försvinna förrän hon var med Xena igen. Hon skakade lite på huvudet och började sedan vandra igen. Hon använde sin trogna stav när hon vandra upp för kullen som låg en bit till höger om där hon hade stått innan. Gabrielle ville se hur världen såg ut från en högre punkt, i fall den hade ändrat sig sedan Xena lämnade henne. Kullen var inte så brant så den var ingen match för den vältränade kvinnan som snabbt kom till toppen.
Väl upp på toppen så hon att allt var som det hade varit alla de andra gångerna hon hade varit här, fast då hade Xena varit med, men utsikten var densamma. Den blonda kvinnan såg nu att hon var vid kullarna utanför staden Pholoe, och hon förvånades över hur långt hon hade kommit på den tiden hon hade vandrat. I o för sig så var det över en vecka sedan hon hade gått ifrån Xena. Då slog tanken henne. Det var jag som gick ifrån Xena! Visst hon tänkte lämna mig, men det var jag som gick. Med de här tankarna i huvudet fortsatte hon sin vandrig mot sin by.
************************************************************************************
Argo sprängde fram över det öppna landskapet i vild galopp med Xena på ryggen som hela tiden försökte sporra henne att springa snabbare. Hästens svett löddrade sig på bogen och hon flåsade vilt. Tillslut orkade hon inte springa mer så hon sakta farten och stannade. Xena gled sakta av hästen och gick fram till dess huvud och gned henne kärleksfullt på mulen.
"Jag är ledsen, gumman", viskade Xena till den flåsande hästen. "Jag skulle inte ha pressat dig så."
Xena började sedan spänna loss Argos träns och sadel, hon la alla sakerna på marken och släppte sedan lös Argo som glatt började rulla sig i gräset. Själv satte hon sig ner på marken och började äta på lite av det bröd hon hade tagit med sig. Hon tog en tugga och upptäckte att det bröd hon hade tagit med sig var Gabrielles favoritbröd, nötbröd. Xena hade av gammal vana köpt det bröd som Gabrielle älskade så mycket. För säkert tionde gången den dagen kände hon tårar rulla ner för sin kind. Hon hade inte längre någon ork kvar att torka bort dem, istället la hon sig ner på rygg i gräset och började förtvivlat skrika ut alla de känslor hon hade i sig.
"Varför skulle jag säga så där till dig?!" skrek hon ursinnigt upp mot himmelen. "Varför var du tvungen att gå, varför kunde du inte övertyga mig om att du skulle följa med precis som du gjorde den där dagen då vi först träffades?!"
Argo skrittade sakta fram till sin ägare och strök sin mule mot Xenas våta kinder. Xena lyfte handen och smekte hästen sakta över hela bläsen. I flera minuter låg hon och smekte Argo på bläsen samtidigt som hon berättade allt vad som hade hänt för henne. Det verkade faktiskt som hästen förstod, som om hon ville trösta. Xena följde bläsen med fingret, det var en mycket vacker häst hon hade. Och hon älskade henne så mycket, hur kunde hon då rida henne så hårt, hur kunde hon skada någon hon älskade så? Hur kunde hon skada någon hon älskade så?
Gabrielle, hur kunde hon skada Gabrielle? Jag förstår inte, vi har gått igenom så mycket tillsammans, vi borde vara tillsammans. Vi borde aldrig vara ifrån varandra någonsin. Och nu visste hon inte ens om hon skulle få se det där vackra ansiktet igen.
"Åh, Gabrielle förlåt mig", viskade Xena och slöt ögonen. "Jag vet att du inte kan höra mig, men jag hoppas du förstår att det var för ditt eget bästa."
Hon suckade och la sig mer bekvämt, hon hade tänkt sova eftersom de var ett bra tag sedan som hon sov ordentligt. Men hon kunde inte, hon kände hela tiden tårarna som brände under ögonlocken och hennes hjärta kändes så tungt att hon trodde att det aldrig skulle orka slå. Krigarprinsessan knep ihop ögonen så hårt hon kunde och ruskade på huvudet. Sedan satte hon sig upp och suckade tungt. Jag får väl fortsätta, jag vet ju inte var Gabrielle är än och hon kan ju vara långt före mig. Hon har säkert lyckats tala till sig skjuts från någon gammal bonde. Xena log och tänkte på de gånger Gabrielles gåva att tala hade hjälpt dem ur knipa. Som när den gången när vi inte hade känt varandra så länge och hon blev tillfångatagen av mystikerna från Morpheus tempel. När vi nästan precis hade träffats. Tänk att vi har känt varandra så länge nu och så låter jag henne bara gå ut ur mitt liv. Varför gick jag inte efter henne? Xena bet ihop tänderna hårt och försökte att inte börja gråta igen, hon var ändå tvungen att ge sig av. Hon hade inte tid att gråta, hon var tvungen att hitta Gabrielle så att hon kunde förklara att allt det här var för hennes eget bästa. Xena gick fram till Argo som stod ett par meter därifrån och ledde fram henne till hästens sadel och träns. När hon hade plockat upp alla sina saker och suttit upp på Argo sporrade hon henne, fast inte lika hårt den här gången. Och i lugn galopp red hon fram över landskapet.
När hon kom fram till en stor och tät skog sakta hon av och skrittade sakta in. Hon visste inte hur länge hon hade ridit i skogen men plötsligt var det något som fångade hennes blick. Hon gjorde halt, satt av Argo och gick fram till en liten glänta bara någon meter från stigen. Det var någon som hade varit här rätt nyligen, hon kunde se spår efter en brasa och ett ställe där någon hade legat och sovit. Hon hukade sig och tittade lite närmare på marken. Det är någon som har sovit här i natt, tänk om det är Gabrielle.
Hon reste på sig och gick runt lägerplatsen, då såg hon något som fick hennes hjärta att hoppa över ett slag. I buskarna bredvid sovplatsen låg en hårborste, men inte vilken borste som helst. Det var Gabrielles hårborste, det var hon helt säkert på. Xena plockade upp den och tittade noggrant på den, den var illa medfaren och i borsten satt långa blonda hårstrån. Det är Gabrielles borste, tänkte hon och log. Hon är inte långt härifrån.
Xena gick fram till Argo och la borsten i en av sadelväskorna, sedan satt hon upp igen. Helst av allt hade hon velat sporra Argo så att hon satt av i galopp för då kanske de skulle hitta Gabrielle innan det blev för mörkt. Solen höll redan på att gå ner och färga himmelen röd och orange, Xena förstod att hon egentligen borde slå läger så att hon kunde hitta en bra plats att sova.
Precis innan hon kom ut ur skogen hittade hon en ganska stor glänta där det fanns gräs till Argo och lite lösa kvistar så att hon kunde tända en eld. Så hon stannade och sadla av stoet, sedan plockade hon ihop pinnarna och startade en brasa. När hon hade fått fyr i elden rullade hon ut sina filtar på marken bredvid elden. Hon lade sig ner och tittade på Argo som lugnt gick och betade på andra sidan brasan. Om man ändå vore en häst, så bekymmerslöst livet skulle vara då. Man skulle inte såra någon, man skulle inte förstöra någons liv.
Xena lade sig på rygg och tittade upp på himmelen som nu började bli riktigt mörk och hon kunde till och med se en och annan svag stjärna. I säkert två timmar låg hon och tittade upp mot himmelen och tänkte på ingenting, alla stjärnor var nu tända och himlen var för övrigt kolsvart. Helt plötsligt upptäckte Xena att ju mer hon tittade på stjärnorna, ju mer formade de ett mönster. Det såg ut som ett ansikte, det såg ut som… Gabrielle. Xena försökte stänga ögonen, men de ville inte stängas. De ville se hur stjärnorna mer och mer formade Gabrielles ansikte, hur plågsamt det än var att se det så ville hennes ögon det. Inte heller hade hon hjärta att stänga ögonen för Gabrielle. Den mörkhåriga kvinnan kände hur hjärtat började kännas så otroligt tung igen, hur det tyngde så hårt i hennes bröst att hon nästan inte kunde andas.
Så det är så här det känns när man förlorar någon man älskar, tänkte Xena och lade handen över hjärtat som för att se om det skulle lindra smärtan som hon kände. Ett ljud väckte henne ur hennes tankar, det var Argo som gnäggade vilt. Xena hade inte varit tillräckligt noggrann när hon gjort brasan och den hade nu börjat sprida sig längre ut på gräset. Den stora krigaren reste på sig och börja stampa på de platser dit elden hade spridit sig och lyckades till slut att få den under kontroll igen.
"Förlåt Argo, jag tänkte visst på något annat när jag gjorde elden", viskade hon och gick fram till hästen och strök henne på halsen.
Argo fnös och skakade på huvudet. Sedan vände hon sitt vackra huvud mot sin ägare och gnuggade sitt det mot Xena som för att visa att hon förstod. Xena slog armarna om hästens hals och började sedan gråta och blöta ner den blanka, vita manen.
"Jag vet att du förstår", viskade hon och snörvlade lite. "Jag vet att du förstår, det har du alltid gjort."
Hästen stod helt stilla medan Xena grät och beklagade sig över allt det som hade hänt. Inte förrän en halvtimme senare släppte Xena hästens hals och torkade tårarna som hade runnit på hennes kinder. Argo tittade då på sin ägare och gnäggade lite lätt innan hon återgick till att beta. Xena gav hästen en sista klapp på halsen och gick sedan och la sig på sin filt. Men inte heller nu kunde hon sova så hon låg hela natten och stirrade in i elden. Delvis för att den inte skulle sprida sig igen och delvis för att hon inte hade något annat att göra. Inte en enda gång under den tiden rann tårarna, inte en enda gång. Xena hade förstått att även om hon grät skulle Gabrielle inte komma tillbaka, hon skulle inte komma bara för att Xena ville det.
Redan innan solen började lysa nästa dag var Xena upp och plocka ihop sina saker. Hon sadlade Argo, satt upp och skrittade sakta iväg.
"Jag vet att du hade velat vila lite till", sa hon till hästen och klappade henne på halsen. "Men vi måste hitta Gabrielle."
När de kommit ut ur skogen skänklade Xena Argo fram i trav. I lugnt tempo red de fram och de hade kommit en bra bit innan solen stod mitt på himmelen. Krigarprinsessan gjorde nu halt och satt av för att Argo skulle få vila igen. Det är mitt eget fel att vi inte kan rida så långt utan paus, om jag inte hade ridit henne så hårt de första dagarna så hade hon orkat mer. Xena suckade och slog sig själv mentalt; hon gjorde verkligen allting fel. Skulle hon någonsin göra något rätt här i livet igen och skulle hon någonsin kunna få Gabrielle att förstå.
***********************************************************************************
Den unga barden gnuggade sig i ögon, för första gången på länge kände hon hur tröttheten kom över henne. Hur hennes ben blev allt svårare att lyfta och hennes ögonlock allt svårare att hålla öppna. Hon hade inte än vandrat långt den dagen, solen stod nu mitt på himlen och än hade hon bara vandrat ett par kilometer. Skogen som hon hade slagit läger i dagen innan låg inte alls långt därifrån, hon hade fortfarande kunnat se den om hon hade vände sig om. Men det ville hon inte, hon ville inte se tillbaka. Det var dags att se framåt nu, dags att möta framtiden som hon så länge hade undvikit. Men först var hon tvungen att sova, ty det är ingen idé att möta framtiden om man inte kan hålla ögonen öppna för då missar man den. Så Gabrielle traskade sakta fram till en grupp med buskar och kröp sedan sakta in under dem. Hon hade bara så pass mycket ork kvar att hon kunde breda ut sin filt, men så fort det var klart la hon sig ner och slöt ögonen. Inom loppet av en minut sov hon djupt och det enda som hördes var det rytmiska ljudet av hennes tunga andetag.
Men så hördes ett annat ljud, trummandet av hovar mot gräset. Xena höll in Argo tittade sig omkring, om Gabrielle hade sovit i skogen natten innan så borde det gå att se henne från någon av kullarna. Men Xena kunde inte se något mer än de kullar som formade landskapet, en flod som strömmade fram mellan två kullar och ner i en sjö. Det fanns knappt några mer växter än ett par grupper med buskar och ett och annat träd. Hon smackade åt Argo som sakta började skritta igen, hon lät Argo själv bestämma vart de skulle då. Så länge de var här så spelade det ingen roll hur de gick bara de gick åt norr. Men bestämda steg skrittade Argo mot en grupp med buskar som stod bara ett stenkast därifrån, när hon var framme stannade hon och frustade lite.
"Såja Argo gumman", sa Xena och klappade hästen på halsen. "Vi ska inte stanna och äta riktigt än, du får allt vänta lite."
Hon smackade åt Argo igen, men stoet ville inte röra på sig. Xena klev av hästen, tog tyglarna och började sedan leda stoet bort från buskarna. Argo försökte så mycket hon kunde att slita sig loss och gå tillbaka till buskarna, men hennes uppfostran och kärlek till sin ägare gjorde att hon till slut var tvungen att lyda.
"Såja, det finns säkert flera buskar längre fram som du kan äta av."
Argo gnäggade lite lätt och ruskade på huvudet, Xena satt upp och så bar det av i trav igen.
Gabrielle kröp fram ur buskarna, gäspade och sträckte på sig. Hon hade sovit i flera timmar och solen hade så sakta börjat krypa ner i horisonten. Den unga barden tänkte på den drömmen hon hade haft. Hon hade drömt att hon låg och sov i buskarna, precis som hon hade gjort, och Xena hade kommit ridande på Argo. Åh, vad jag önskar att det inte hade varit en dröm. Om hon hade tittat riktigt nog hade hon hittat spår efter hästhovar och stövlar på marken. Men hon drog bara fram sin filt ur buskarna och rullade ihop den. Sakta drog hon fingrarna igenom håret och upptäckte att det var fruktansvärt rufsigt. Hon öppnade sig väska och började rota runt i den efter sin hårborste. Men den låg inte där, hon vände väskan upp och ner och hällde ut allt som låg inuti. Inte heller då hittade hon sin borste. Åh, typiskt, jag måste ha glömt den i gläntan när jag var i skogen.
Hon suckade och slog knytnäven i marken. Marken var rätt hård, hon knep ihop ögonen av smärta och gnuggade sin knytnäve. När hon öppnade dem såg hon att hennes knogar blödde; hon hade slagit till en sten. Snabbt tog upp sina saker och la dem tillbaka i väskan. Sedan började hon vandra igen, nu styrde hon stegen mot en liten bäck som löpte en bit därifrån. Där satte hon sig ner på knä och började tvätta sin hand. Vattnet i bäcken var klart och svalt, Gabrielle kupade sina händer och förde vattnet till läpparna. Flera gånger förde hon sina kupade händer till munnen och drack i djupa klunkar. Bäckens vatten lekte och strömmade fram till floden som låg en bra bit därifrån. Bäcken var så liten och smal att man knappt såg den.
Gabrielle gissade att det var samma bäck som löpte in i skogen, men hon kunde ju självklart inte vara helt säker på det. Hon följde den med blicken och drog in ett djupt andetag, sedan gäspade hon stort. Hon kände hur det stramade till på sin vänstra kind och hon knep ihop ögonen av smärta. Sakta förde hon handen mot kinden och kände på den skrovliga ytan som såret och blodet hade skapat. Försiktigt strök hon handen över den och tittade sedan på sin hand. Eftersom hon fortfarande var blöt om handen hade vattnet blött upp blodet och hon såg hur det rann längst fingrarna på henne. När fick jag det här såret? tänkte hon förbryllat och tittade sedan ner i sin spegelbild i vattnet. Men eftersom bäcken forsade så kunde hon inte se mer än en skuggig kontur av sig själv. Den unga kvinnan började sakta tvätta sin kind och sedan sin skjorta, för hon hade efter en stund upptäckt att den också var blodig. När hon var så nöjd hon kunde bli med tvätten av skjortan reste hon på sig.
Det är väl bäst att jag fortsätter att gå nu, men vart ska jag gå?
Hon tittade sig omkring och till sin stora fasa förstod hon att hon inte hade någon aning om var hon var för någonstans. Visst hon hade varit här förut, men då hade det alltid varit Xena som visade vägen och Xena gick ju aldrig fel. Gabrielle kliade sig på huvudet och suckade; vad skulle hon ta sig till nu? Vart skulle hon ta vägen? Den unga barden lyfte upp sin väska och plocka upp en illa medfaren karta ur den. Efter en stunds studerande av kartan kom hon fram till att om hon följde bäcken medströms skulle hon komma till floden, når hon hade korsat den måste hon vara på rätt väg. Hon fortsatte alltså så sin vandring mot Poteidaia.
Det blåste lätt hela tiden och Gabrielle kände sig lugn och utvilad, fast hon fortfarande inte hade ätit på flera dagar och egentligen inte fått tillräckligt med sömn. Hon vandrade på i stadig marschtakt utan paus ända tills solen helt hade gått ner och det var mörkt. Då stannade hon för att vila en stund och dricka lite vatten, men efter bara ett par minuter började hon gå igen. Fast det var natt så kunde hon se vart hon gick, stjärnorna och månen visade henne vägen. Och inte ens i de mörkaste stunderna hade Gabrielle problem att veta åt vilket håll hon skulle gå. Landskapet fortsatte att skifta mellan kullar, slätter och skogar. Den unga barden kände sig faktiskt rätt lätt till sinnet och hade inte längre kvar de förtvivlade tankarna som hon hade burit på så länge. Det enda hon tänkte på var att hon skulle få komma hem och träffa sina föräldrar och Lila.
Men plötsligt från ingenstans hoppade det fram tre stycken män och ställde sig framför Gabrielle med armarna i kors.
"Hej lilla gumman", sa mannen till höger. "Vad gör en ung dam som du ute så här sent och så här långt borta från städer och byar?"
"Det angår ingen annan än mig själv", svarade Gabrielle och försökte gå förbi dem.
Mannen som talat innan drog nu fram en dolk ur sin dolkskida som han hade hängande vid sitt bälte. De två andra männen gjorde likadant och ställde sig lite närmare den blonda kvinnan.
"Ta det lugnt, vi vill bara prata lite", sa mannen i mitten och log ett fånigt leende. "Vi vill inte skada dig."
"Vi vill bara veta om du har lite guld eller liknande som du kan ge till tre fattiga män på vandring", sa mannen till höger som tycktes vara ledaren.
Gabrielle skakade på huvudet och började nu känna sig lite orolig. Hade hon varit med Xena nu hade detta redan varit uppklarat, men nu var hon alldeles ensam mot tre män. Det såg väldigt vältränade ut, och så hade de vapen. Hon drog in ett djupt andetag och lyfte sedan sin stav i försvarsläge.
"Så du ska slåss mot oss med din vandringskäpp?" frågade mannen till vänster och log mot sina kamrater. "Har du sett hennes livsfarliga stav, Dorian?"
Ledaren log ett fånigt leende och vände sig återigen mot den unga krigarkvinnan. "Och hur ska den hjälpa dig tror du?"
Gabrielle svingade nu sin stav och slog till den två andra männen i ansiktet med ett enda slag. Båda två ramlade omkull och tappade sina dolkar på marken. Mannen som stod upp tittade lite förvånat först på Gabrielle och sedan på sina två kumpaner som låg på marken och gnuggade sina käkar. Den unga kvinnan vände sig nu mot honom och log ett hånfullt leende, sedan var det som någon slags vrede kom över henne som hon inte kunde förstå. Den ilska som hon kände över att Xena hade övergett henne släpptes nu loss och hon började förtvivlat slå och sparka på mannen med alla sina krafter. Hon skrek för varje slag och spark hon gjorde och så fort någon av de andra männen försökte resa på sig slog hon till dem sin stav. Flera minuter senare upptäckte hon att ingen av männen rörde sig längre och hon tittade förvånat på dem.
Gjorde jag det där? tänkte hon och tittade lite närmare på såren och svullnaderna på männen. Ledaren var alldeles söndertrasad i ansiktet och hans arm låg i en konstig vinkel, de andra två männen hade spruckna läppar och blod som rann ur munnen på dem. En av männens öra verkade illa tilltygat, man såg knappt att det var ett öra längre. Plötsligt greps hon av panik. Tänk om jag har dödat dem! Tänk om de är döda! Hon satte sig ner på marken, slog armarna om knäna och började sakta gunga fram och tillbaka för att lugna ner sig själv. I många minuter satt hon så och bara tittade på männen som låg framför henne utan att röra sig.
Plötsligt började en av männen röra på sig, och sedan en till av dem. De reste på sig och tittade förbryllat sig omkring och gnuggade sina skador. När de såg Gabrielle verkade det som de kom ihåg vad som hade hänt och lyfte hastigt upp sin kamrat som inte hade rört sig och sprang iväg. Gabrielle hörde hur mannen de bar på skrek av smärta när de sprang med honom och hon suckade lättat.
"De lever, de är inte döda", viskade hon tyst för sig själv. "Jag dödade dem inte."
Gabrielle reste på sig och såg åt det hållet som männen hade sprungit, men hon kunde inte se dem längre. Sedan vände hon sig mot norr och drog in ett djupt andetag. Nu började hennes långa vandring igen, hon visste inte hur långt det var kvar men hon visste att det var flera dagsmarscher. Hon satte ner staven i marken och märkte att den knastrade lite konstigt. Hon tryckte den lite hårdare mot marken och staven bröts i två stora delar. Gabrielle tittade på biten hon hade i handen och sedan på den som låg på marken. Slog jag verkligen så hårt? Min stav har aldrig tagit skada förut. Hoppas jag kommer till en by snart, för jag måste ha en ny stav. Jag kan inte försvara mig utan en stav. Den unga krigaren kastade in stavhalvan hon hade i handen i buskarna och fortsatte sedan att vandra. Dagen började nu gry och solen värmde skönt på Gabrielles kropp som hade blivit lite frusen under natten. Hon visste inte själv varför, men helt plötsligt började hon sjunga.
Jag kan höra fåglar sjunga
De sjunger min sång
De sjunger om dig
Jag kan höra fåglarna sjunga
Hör du dem med?
Min sång är till dig
Min sång är för dig
Alla sjunger med mig
Vi sjunger tills mörkret flyr
Jag kan känna vinden blåsa
Den blåser min sång
Den blåser om dig
Jag kan känna vinden blåsa
Känner du den med
Min sång är till dig
Min sång är för dig
Alla sjunger med mig
Vi sjunger tills mörkret flyr
Det var en sång som hon hade hört när hon var liten. Hon var inte säker på när det var eller vem som sjöng den, men hon tror att det var hennes mormor som sjöng den när de var nere och tvättade. Då kom alla minnena tillbaka till henne och hon log när hon tänkte på det. Bara de två, Gabrielle var fem och mormor sjöng sången för henne. De hade varit så underbara, de dagar då bara hon och mormor gick till floden för att tvätta. Hon suckade och kände hur all sorg kom tillbaka till henne precis som regn som väter en kropp. All den längtan hon hade att få vara med Xena igen sköljde över barden som om någon hällde ett spann med vatten över henne. Xena brukade sjunga med mig.
************************************************************************************
Det var nu fem dagar sedan Xena hade hittat Gabrielles borste i skogen och det var än längre sen hon såg Gabrielle för sista gången. Den mäktiga krigaren var nu framme i Poteidaia och satt på en taverna för att äta sin kvällsmat. Hon tittade sig omkring på folket som satt där, det var inte många. Där satt två gamla bönder och drack en varsin öl och konverserade, en grupp ynglingar stod i ett hörn och pratade och skrattade högt. Xena var den enda kvinnan där förutom kvinnan vid disken, men det var hon van vid. När hennes mat ställdes fram så började hon långsamt äta, men bara någon minut senare avbröts hennes måltid.
"Xena, vad gör du här?" utbrast en kvinnoröst bakom henne.
Xena vände sig hastigt om i hopp om att det var Gabrielle. Rösten hade varit så otroligt lik, men det var inte Gabrielle det var hennes syster Lila. Xena försökte le mot Lila, men kunde inte dölja sin besvikelse. Lila kom fram och satte sig på en stol bredvid henne.
"Hur är det fatt?" frågade hon. "Var är Gabrielle?"
När Xena hörde den unga kvinnans namn suckade hon djupt. Hon hade hoppats att Gabrielle kanske hade hunnit hem, men om Lila frågade så betydde det att hon inte hade kommit än.
"Eh, vi bråkade och…", mer kunde inte Xena säga för rösten stockade sig i halsen på henne och tårarna började rulla ner för kinderna.
Lila som aldrig hade sett krigaren gråta förr fruktade det värsta och kände att all färg tömdes från hennes ansikte. Xena tittade upp på Gabrielles syster som satt helt tyst med öppen mun bredvid henne, hennes ansikte var vitare än ben och Xena sträckte fram handen och la den på Lilas. Hon skakade på huvudet för hon visste precis vad den yngre kvinnan hade trott.
"M-m-men vad har hänt då?"
Xena kände återigen tårarna rulla ner för kinderna och drog in ett djupt andetag för att samla sig. Sedan berättade för Lila allt som hade hänt den dagen för mer än tre veckor sedan. Lila nickade lite då och då för att visa att hon lyssnade och att hon förstod. När Xena tystnade visste Lila inte vad hon skulle säga. Visst kände hon medlidande för kvinnan som satt framför henne och grät, men hon kunde inte komma ifrån att Xena hade velat lämna hennes syster. Gabrielle älskade ju Xena och hon älskade det liv som de levde tillsammans även om det kunde vara farligt. Det var den risken som Gabrielle hade varit villig att ta när hon rymde hemifrån för att vara med Xena för ett par somrar sedan. Gabrielle hade kanske inte vetat allt vad som skulle vänta henne, men Lila visste att hennes syster inte ångrade någonting.
Plötsligt så reste Xena på sig, hon nickade åt Lila och gick sedan ut ur tavernan. Hon hade förstått att Gabrielles familj inte skulle låta henne tala med Gabby när hon kom hit när hon såg Lilas min. Hennes familj skulle inte kunna förlåta henne för att hon hade sårat deras älskade barn. Hon kunde ju inte ens förlåta sig själv, så varför skulle de göra det. Hon band loss Argo från pålen som stod utan för tavernan och satt upp. Sedan började hon i långsam trav ge sig iväg mot Amphipolis.
Det är lika bra att ge sig hemåt, mor kanske vet vad jag kan ta mig till, tänkte hon hoppfullt och skänklade Argo till trav. Hon var rätt trött på att bara sitta i sadel för det hade hon gjort i många dagar nu, och Argo var också trött efter färden. Men hon ville komma hem och be sin mor om råd, hon ville att det skulle lösa sig mellan henne och Gabrielle så snart som möjligt. Hon hade fortfarande inte ändrat sina tankar om att det var säkrare för Gabrielle i Poteidaia, fast hon saknade henne något så fruktansvärt. Gabrielle kunde inte förstå att det var för hennes eget bäst. Hon måste hata mig nu, troligtvis vill hon aldrig mera tala med mig. Argo hade nu saktat farten och tog sig nu istället fram i en mycket långsam trav, hon flåsade nästan lika vilt som efter helvetesritten som Xena hade tvingat henne igenom innan. Hon var så utmattad att hon tillslut knappt kunde skritta, så tillslut stannade hon. Flåsande stod hon där med huvudet hängande, svansen viftade lite matt. Xena klev ur sadeln och gick fram till Argos huvud.
"Jag tänker släppa iväg dig här och sedan gå tillbaka till Poteidaia", viskade hon i stoets öra. "Det kanske finns någon häst jag kan låna där."
Hon sadlade av sin häst och gav henne sedan en klapp på länden.
"Vi ses sedan", ropade hon efter henne när stoet travade iväg.
Xena gick sedan den korta biten tillbaka till byn, till tavernan. Där gick hon fram till disken.
"Hej, finns det någonstans jag kan få låna en häst här?" frågade hon kvinnan vid disken. "Jag ska till Amphipolis, men jag är tillbaka snart igen."
"Jag tror att smeden Septum har en hingst som du kan få hyra billigt", svarade kvinnan. "Men jag har hört att han är rätt vild."
Xena nickade till tack och gick sedan ut för att leta efter smeden. Hon gick omkring i byn en stund och upptäckte att hon inte hade en aning om var hon var för någonstans. Hon gick fram till en gammal dam som stod vid ett stånd och sålde frukt.
"Ursäkta mig, men kan frun säga mig var smedjan ligger?"
Damen nickade och pekade sedan med sitt långa, krokiga finger i riktning mot en gränd bara cirka trettio meter därifrån.
"Gå in där och till slut kan du höra hans häst skria", sa damen. "Den skriar alltid den hästen, men då vet du i alla fall att du är framme."
Xena nickade och tackade sedan klev hon med snabba steg mot gränden. Cirka tjugo meter in i gränden kunde hon höra ursinniga gnäggningar och skrin. Men Xena saktade inte farten för det, hon fortsatte tills hon var framme vid en grind som stoppade hennes väg. Nu hördes skrien ännu och högre, Xena hörde också höga dunsar som om någon sparkade på en väg. Sakta öppnade hon den och gick in på gården framför henne. Det var ingen stor gård, den bestod endast av ett boningshus, ett stall och ett skjul. Xena tyckte sig skymta en hage bakom stallet, men hon hann inte kolla upp den saken för än en liten man kom fram till henne. Han var rätt rund och kläd i slitna bruna kläder, Xena var säkerligen tre decimeter längre än honom.
"Jaha och du vill?" frågade mannen och tittade misstänksamt på henne. Han hade aldrig haft en sådan stor kvinnlig krigare hos sig förut och han hade inte mycket till övers för krigare överhuvudtaget.
"Jag är Xena och jag har hört att ni hade en häst som jag skulle kunna få hyra."
Han öppnade dörren och de skrianden som tidigare hade hört därifrån tystnade. Mannen gick fram till en mörk box och Xena kunde se hur två stycken ögon lyste i mörkret. Smeden gick in i boxen och kom efter ett tag ut med en stor, vit häst. Den lunkar sakta ut ur boxen och gnuggade huvudet kelsjukt mot smedens stora mage. Var det den här hästen som gjorde allt det där ljudet? Men den är ju snäll som ett lamm nu, tänkte Xena och kliade sig fundersamt i huvudet. Hon gick ut på gården igen för att mannen skulle kunna ta ut hästen i solljuset.
"Ja, här har du honom", sa mannen när han hade lett ut hästen på gården. "Det här är Trex, min hingst som du hade hört talas om."
Xena tittade på den stora vita hingsten, solljuset gjorde så att hästens man och päls glänste och hon kunde se hur de kraftfulla musklerna spelade när den taktade runt på gårdsplanen. Hon nickade gillande och gick sakta fram till hästen för att titta lite närmare på den. Hästen stannade och stod sedan helt stilla medan Xena gick runt och tittade på den.
"Märkligt, det här har aldrig hänt förut", sa mannen och tittade förvånat på först Xena och sedan hästen. "Han brukar avsky andra människor än mig. Det kan ju vara för att du är kvinna i och för sig."
Xena bara log och smekte sakta den vita hästen på halsen, han var så olik Argo. Argo var inte speciellt stor för att vara häst och hennes lugna sätt strålade ifrån henne. Men den här hingsten var stor, muskulös och viljestark, den var som en otämjd unghäst. Lite nyfiken, men ville inte ge in för vad som helst.
"Hur mycket kommer det att kosta mig att hyra honom?"
"Det beror på", svarade mannen och gick över på andra sidan hästens huvud så att han kunde se kvinnan han höll på att köpslå med.
"Det borde räcka om jag hade honom i ungefär sju dagar och sex nätter, har jag honom längre får du mer betalt när jag kommer tillbaka med honom."
Mannen funderade lite och kliade sig fundersamt i huvudet. Hur kunde han vara säker på att hon skulle komma tillbaka, hur kunde han vara säker på att hon inte lurade honom?
"Jag måste få något i pant så att jag kan vara säker på att jag får honom tillbaka", sa mannen efter en lång stunds tänkande. "Men du kan få hyra honom för 50 dinarer, bara du fixar mat till honom själv."
Xena nickade medan hon tänkte på vad hon kunde ge i pant, hon kunde ju inte lämna i Argo eftersom hon redan hade släppt lös henne. Hon skulle ju kunna lämna in sitt svärd eller sin chakram. Med tanke på att hon med säkerhet skulle behöva sitt svärd så fick det bli chakramen. Hon hakade loss sin chakram från sin rustning och räckte fram den till mannen.
"Fungerar den här som pant?"
Smeden tog försiktigt det runda vapnet i sina knubbiga, smutsiga händer och tittade på det. Aldrig förr hade han sett ett sådant vapen, än mindre hållit i ett. Han drog försiktigt fingret över dess glänsande mönster, sedan kom han att tänka på att Xena fortfarande stod på hans gårdsplan.
"Visst fungerar det som pant", sa han och harklade sig lite. "Jag ska ta väl hand om det."
Xena nickade och började sedan plocka bland sina pengar medan hästägaren sadlade och tränsade den vita hingsten som nu började bli lite orolig. Det var ett tag sedan han hade blivit riden och visste inte riktigt vad som väntade honom. Han fnös, skakade på sitt vackra huvud och skrapade oroligt hoven i marken.
"Såja gubben, det kommer att gå bra", sa smeden medan han smekte det vackra huvudet. "Hon kommer säkert att ta väl hand om dig."
Xena räckte över pengarna till mannen och tog emot tyglarna som han sträckte fram till henne. Hon gick fram till hästens sadel och svingade sig graciöst upp. När hon satt sig till rätta tog hon farväl av smeden och skänklade hästen. Mannen tittade förvånat på henne när hon red iväg, han hade trott att Trex skulle slänga av henne direkt. Men det verkade som hästen nästan omedelbart hade vetat vad den skulle göra och löd henne utan nästan några hjälper överhuvudtaget. Aldrig förr hade han sett sin underbart vita, vilda hingst bete sig så felfritt och vänligt mot en annan människa.
Xena tog det lugnt nu i början för att inte trötta ut hästen innan den ens hade kommit igång eftersom hon misstänkte att den inte hade blivit riden på ett tag. Förutom att hästen slängde med huvudet och taktade lite då och då betedde den sig helt klanderfritt och Xena var mycket nöjd med honom. Visst, jag hade föredragit att rida Argo. Men det är ju inget fel på den här heller, tänkte hon och klappade Trex lugnande på halsen. När hon hade kommit ut ur Poteidaia skänklade hon hingsten lite och Trex började långsamt galoppera fram på grusvägen som ledde till Amphipolis. Xena kände hur de kraftfulla musklerna arbeta under henne, bara för att testa hästen lite gav hon honom mera tyglar. De fortsatte så i ungefär samma tempo ända tills de kom fram till en liten bäck just som solen började sjunka i öster.
Xena höll in Trex och tittade runt på landskapet omkring henne. Nog går det att övernatta här, tänkte hon och klev av hästen. Efter som hon inte var säker på i fall hingsten kunde springa fritt sadlade hon bara av den och band sedan fast honom i ett träd som hon tyckte såg stadigt ut. Lite till hennes förvåning trilskades inte hästen, utan började beta i lugn och ro. Den mörkhåriga kvinnan gav den en klapp på halsen och började sedan samla kvistar för att göra upp en eld. När hon fått fyr i elden satt hon sig ner på sin filt och tittade in i elden. Hur länge ska det dröja innan jag ser Gabby igen? Kanske kommer solen att stiga och sjunka många gånger, men förhoppningsvis inte. Undrar vad hon gör nu, kanske sitter hon vid en eld och lagar lite mat. Eller så kanske hon är på en taverna någonstans och har hittat en intressant människa som hon kan prata med. Hon kanske inte ens saknar mig, hon kanske har hittat någon annan att resa med.
Plötsligt reste hon på sig och drog sitt svärd. Hon tittade in i mörkret och pekade svärdet mot en buske bara tio meter därifrån.
"Kom fram, jag vet att du är där", ropade hon ut i mörkret.
En mörk skugga klev fram bakom busken och Xena satte tillbaka sitt svärd i svärdsskidan igen.
"Joxer, var det bara du", sa hon och suckade lite.
Joxer gick fram till henne och log lite försiktigt.
"H-hur är det med dig, Xena?" frågade han så tyst att det nästan bara var en viskning.
Xena suckade och satte sig ner bredvid elden. Skulle hon verkligen berätta vad hon kände för Joxer, han är ju liksom… Joxer. Men då slog tanken henne. Joxer om någon borde veta hur jag känner.
Joxer hade nu satt sig ner bredvid henne och försökte se ut som om han inte trängde på allt för mycket. Egentligen ville han inget hellre än att veta vad Xena tänkte. För om hon tänkte likadant som Gabrielle så var det ju bara att fixa ihop dem igen, inga problem. Egentligen borde ju jag och Gabrielle vara ihop, men Xena och Gabrielle reser ju bara tillsammans. Inget mer än så. Det hade nästan blivit som ett mantra för Joxer att intala sig själv att Gabby och Xena bara reste tillsammans.
"Jag antar att du har hört vad som har hänt", sa Xena efter en mycket lång och tryckande tystnad.
"Ja", sa han bara och petade lite med en pinne i elden.
När Xena inte fortsatte att berätta vände han sig sakta mot henne och fick se något som chockade honom så kolossalt att han nästan höll på att nästan ramlade baklänges fast han satt ner. Den mäktiga krigare satt och tittade in i elden med tom blick med tårar som sakta rann ner för hennes vackra kinder. Som om hon helt plötsligt kom på att Joxer satt bredvid henne rätade hon på sig och torkade tårarna från hennes ansikte. Det är ju typiskt att två människor ska se mig gråta på samma dag, tänkte hon och slog sig själv mentalt för hennes dumma känslor som inte ville hålla sig kvar inne i kroppen. Joxer tittade medlidande på henne och klappade henne sakta på axeln.
"Jag vet hur det känns", viskade han. "Tro mig, jag vet hur det känns."
Xena nickade, hon förstod mycket väl att Joxer visste hur hon kände sig. Hur länge hade inte Joxer älskat Gabrielle utan minsta antydning om att det var ömsesidigt? Hur många gånger hade han inte fått se Gabrielle gå ifrån honom? Men han har alltid träffat henne igen, hon har aldrig egentligen övergett honom. Tanken fick tyngden från Xenas hjärta att lyfta lite, men sedan kom hon på… Jag vill ju inte att hon ska följa med mig, hon borde vara hemma. Inte resa runt som krigare, hon måste stanna hemma.
I flera timmar satt Joxer och Xena där och tittade in i elden. Joxer visste att Xena inte gillade att visa sina känslor, hon gillade inte heller att tala om dem så han satt tyst och frågade ingenting. Det enda han kunde göra för henne var att sitta där och vara till hjälp om hon behövde honom. Tänk att två kvinnor kan vara så olika, men ändå så lika, tänkte han och ritade med en pinne i marken. Varför skulle detta hända, ingen av dem förtjänar det. Joxer suckade och bet sig i läppen. Innan hade han varit så arg på Xena för det hon hade gjort mot Gabrielle, men när han hade sett den nedbrutna krigaren hade han inte kunnat hålla kvar sin ilska. Hur kan man vara arg på någon som lider så mycket som Xena så uppenbart gjorde?
************************************************************************************
Gabrielle traskade sakta fram, bristen på mat och sömn hade börjat tära på hennes kropp. Hon hade blivit magrare, hennes muskler hade börjat förtvina och svarta ringar under ögonen förstörde hennes annars så vackra ansikte. Det var bara cirka en dagsmarsch kvar till Poteidaia, men hon kände ingen glädje över det. Jag vill inte träffa mor och far igen, de kommer bara att ställa en massa frågor. De kommer inte att förstå. Men Lila kanske förstår, jag måste träffa Lila. Gabrielle suckade och skakade sakta på huvudet. Frågan var om ens Lila skulle förstå. Lila skulle skylla på Xena och det var ju egentligen inte Xenas fel, det var ju faktiskt Gabrielle som lämnade Xena. Inte tvärt om. Varför är allting alltid mitt fel, varför kan jag inte göra något rätt? Xena hade rätt som ville lämna mig, jag är bara en plåga. Gabrielle gned sig lite i ögonen och började sedan sakta massera sina tinningar. Det hade började bulta något alldeles fruktansvärt i hennes huvud, Gabrielle kände att benen började ge vika. Som om hela världen gick i slow-motion föll hon sakta ner till marken där hon blev liggande. Gräs kittlade hennes ansikte och grus hade blåst in i hennes mun, men den trötta barden hade varken ork eller lust att resa på sig. Hon kände bara för att ligga här, det spelade ingen roll om hon levde eller dog just i detta ögonblick.
Efter att ha legat där hon vet inte hur länge kände hon starka armar som sakta lyfte upp henne och lade henne på en vagn.
"Men vid alla gudar", sa en kvinnoröst. "Hon är ju bara barnet! Vi måste föra henne till byn nu genast."
Vagnen började rulla, Gabrielle hörde hjulen gnissla och hovar som knastrade mot gruset. En sval kvinnohand strök henne sakta över håret och baddade hennes ansikte med en fuktig trasa. Gabrielle öppnade munnen för att säga något, men till hennes stora förskräckelse kom det inget ljud.
"Såja lilla vän, försök inte prata", viskade kvinnan som satt bredvid henne i vagnen. "Din hals är alldeles igentorkad, vänta så ska du få lite vatten."
Den unga barden kände hur ett vattenskinn sattes till hennes läppar och hon började försiktigt dricka. Det var först nu som hon upptäckte hur fruktansvärt törstig hon var. Gabrielle hade än inte ork att öppna sina ögon och hon ängslades lite över vart de var på väg. Kvinnan i vagnen lyfte nu upp hennes huvud och la det i sitt knä, sedan började hon sakta dra fingrarna genom det blonda håret. Flera gånger fick hon stanna upp och trassla ut en tova, ett löv eller lera. Den här flickan måste ha varit med om mycket, tänkte kvinnan och bad en sakta bön för att de skulle hitta någonstans åt henne att bo när de kom till Poteidaia. Visst om det blev riktigt kris så kunde hon ju självklart på deras gård, men där skulle hon inte få den behandling som hon behövde. Kvinnan tittade på den taniga kroppen som låg bredvid henne. Kläderna var trasiga och otroligt smutsiga, kroppen var sönderriven och skinnet hade börjat strama kring revbenen. Vad kan ha hänt den här stackars lilla flickan, vad kan hon ha gjort för att förtjäna det här? Gabrielle hade nu somnat i kvinnans knä och sov djupt hela vägen till Poteidaia.
Kvinnan spekulerade lite med sin man som körde hästen om vad de skulle göra av flickan, men var annars så tyst som möjligt för att inte störa den sovande flickan. Väl framme i Poteidaia stannade vagnen utanför en lite gård där hoppade mannen och kvinnan av. Mannen bar in Gabrielle i huset medan kvinnan plockade in de saker de hade haft med sig. Sedan gick kvinnan in till gästrummet där henne make hade lagt Gabrielle och gick fram till sängen för att pyssla om henne. Mannen hade gett sig iväg för att se efter om det fanns någon inne i byn som kunde hjälpa honom. Han gick till helarens stuga och knackade på. En lång och stilig man öppnade dörren, han hade på sig rena vita kläder och i hans stuga luktade starkt av örter och salvor.
"Ja, vad kan jag hjälpa dig med då, Fidusos?"
"Jo det är så att min fru och jag hittade en flickstackare på vägen en bra bit bort", började Fidusos. "Hon verkar inte så kry alls."
Helaren nickade och gick sedan in i stugan för att hämta sin väska. När han kom ut igen stängde han dörren och följde efter Fidusos till hans gård. Framme vid gården blev de mottagna av bondens fru som berättade att hon precis hade tvättat flickan och bytt hennes kläder. Hon visade helaren rummet som flickan låg i och lämnade sedan honom där för att undersöka henne. Helaren flämtade till när han såg den magra blonda flickan som låg i sängen och sov tungt. Han gick ut i köket där Fidusos och hans hustru Alari satt och väntade på honom.
"Vet ni om att flickan som ligger där inne är Gabrielle, Hecubas dotter", sa han och tittade lite underligt på dem. Han hade trott att alla visste vem Gabrielle var, problembarnet som rymde för att slåss tillsammans med Xena krigarprinsessan. Han skakade trött på huvudet och gick sedan in för att ta hand om Gabrielle.
Alari reste på sig och sa till sin man att hon var tvungen att springa och berätta det för Hecuba. Alari hade bara träffat henne någon gång då och då när de hade varit vid floden och tvättat samtidigt men hon visste var hon bodde någonstans. Alari sprang så fort hennes ben kunde bära henne. Hon var inte gammal, bara 27 år, men mycket tungt arbete hade tärt på hennes vackra unga kropp.
När var framme vid dörren bultade hon på dörren och väntade otåligt tills någon kom och öppnade dörren. Det var Hecubas och Heroditist andra dotter Lila som öppnade. Hon tittade misstänksamt på Alari som stod och flämtade framför henne.
"Eh, kan jag hjälpa dig med något?" frågade Lila försiktigt.
Kvinnan nickade. "J-j-jag vill prata med din mor eller din far", flämtade hon fram.
Lila nickade försiktigt och gick sedan in i huset för att leta efter sin mor.
"Mor, Alari, Fidusos fru, är här och vill tala med dig eller med far."
Hecuba nickade och följde efter sin dotter till dörren där Alari nu hade lyckats pusta ut. Hecuba gjorde en gest in i huset men Alari skakade på huvudet.
"Nej, vi har inte tid med det", sa hon. "Er dotter, Gabrielle, vi hittade henne vid vägkanten och…"
Innan Alari hann avsluta meningen hade Hecuba stängt dörren och sprang tillsammans med Lila mot Fidusos gård. Alari var inte sen att springa efter.
När Alari var framme vid gården och sprungit in i huset fann hon att Lila och Hecuba redan satt vid Gabrielles bädd. Gabrielle sov fortfarande mycket djupt, men hon såg inte lika hemsk ut längre. Helaren hade tagit hand om hennes sår och nu syntes de knappt längre. Alari gick ut ur rummet för att ge modern och dottern lite tid tillsammans med deras efterlängtade Gabrielle.
Hela Gabrielles familj hade varit utom sig av oro efter det att Lila hade träffat Xena på tavernan. De hade otåligt väntat på att Gabrielle skulle komma hem. Heroditist hade självfallet anklagat Xena för att Gabrielle gick ensam nu, det hade i och för sig de andra i familjen också gjort. Men inte lika mycket som han, Lila och Hecuba hade på något sätt förstått att det var inte enbart Xenas fel. Och så ville de ha hem Gabrielle innan också, de hade inte velat att hon skulle ge sig av med Xena från början. Nu låg Gabrielle här i sängen och såg så liten och sårbar ut. Så lik den Gabrielle som lämnade hemmet, men ändå så olik.
Visst, till större del var hon ju lik utseendemässigt, men det var något med hennes kropp som var annorlunda. Det var inte att hon hade magrat eller såren hon hade fått, det var musklerna. De hade i o för sig börjat förtvina, men det fanns där fortfarande. Lila och Hecuba hade inte upptäckt det när Gabrielle hade varit och besökte dem innan för då hade hon haft mer kläder på sig efter det hade varit vintertid nästan varenda gång. Nu hade hon bara på sig en underklänning, och den var lite för liten för henne så den satt tajt. De två kvinnorna bredvid sängen såg revbenen som petade fram under underklänningen.
"Ger Xena henne igen mat?" mumlade Hecuba för sig själv.
"Det var ett tag sedan hon lämnade Xena", svarade Lila. "Hon har väl antagligen inte ätit sedan dess. Det måste vara hemskt att vara ifrån den man äls…"
Mer sa hon inte, hon hade faktiskt lovat Gabrielle att inte säga något till sina föräldrar om hur det var mellan henne och Xena. Delvis för att föräldrarna inte skulle förstå och delvis för att Xena inte riktigt visste om det än. Gabrielle visste att Xena älskade henne, men hon visste inte om krigaren ville ha ett liknande förhållande som barden längtade efter. Lila och Gabrielle hade diskuterat det här både länge och väl, och de hade tillslut kommit fram till att det var bäst att inte säga något till föräldrarna förrän Gabrielle var säker på sina känslor. Gabrielle hade vetat nästan hela sitt liv att hon var annorlunda från andra tjejer, hon hade alltid tyckt att bylivet inte var för henne. Och när det hade blivit bestämt att hon skulle gifta sig med Perdicus var hon inte bara lite motvillig. Lila hade också förstått att det var något annorlunda med sin syster. När Lila började diskutera pojkarna i byn bytte Gabrielle alltid samtalsämne. När hon sedan mötte Xena den där första gången, föll alla pusselbitarna på plats.
"Tänkte du säga något, Lila?"
Lila hoppade till lite, hon hade helt glömt bort att hennes mor var kvar i rummet.
"Nä, det var inget. Jag bara tänkte högt, inget viktigt alls."
Hecuba nickade och vände sig sedan till sin sovande dotter igen. Hon reste på sig och gick bort till en stol i ett hörn av rummet. Hon lyfte fram den till sängen och satte sig, sedan tog hon filten som låg vi Gabrielles fötter hon bäddade om sin dotter ordentligt. Hecuba böjde sig sakta fram och kysste sin dotter lätt på kinden och lutade sig sen tillbaka i stolen. Tårarna började rulla ner för hennes kinder och Lila reste sig för att trösta sin mor.
"Såja mor, hon kommer att bli bra igen", viskade Lila. "Det är bara lite sömn och mat som fattas och sen har vi våran vanliga Gabrielle tillbaka igen."
Hecuba tittade upp på sin dotter som stod bredvid henne och log. Om hon ändå kunde förklara för sin dotter att det inte var därför hon grät. Men hennes yngsta dotter kunde inte se orosrynkorna som prydde den sovande dotterns ansikte, hon kunde inte heller se hur ögonen var svullna efter många timmars gråt. Hecuba kände så stor sorg över att hennes dotter led så, varje mor vill ju bara väl för sina barn. Även om de rymmer hemifrån för att bli krigare. Hecuba strök handen sakta över sin äldsta dotters kind. Gabrielle rörde lite på huvudet och öppnade sedan tungt ögonen.
"Mor" var det ända hon sa. Hecuba böjde sig fram och slöt sin dotter in sin famn, tårar av glädje strömmade ner för hennes kinder. Lila gick fram och även hon öppnade sina armar och slöt Gabrielle i sin famn. Tårar strömmade ner för alls kinder, men Gabrielles tårar var inte av glädje. Inte för att hon inte tyckte om Lila och sin mor, för det gjorde hon. Men hon hade hellre vaknat och funnit att Xena satt bredvid henne, och att det hade varit Xena som hade smekt hennes kind och att det var Xena som nu höll henne i famnen. Efter ett tag släppte Lila och Hecuba greppet om deras efterlängtade familjemedlem. Gabrielle torkade sina tårar och tittade sedan ner på sina händer som låg knäppta i hennes knä.
"Jag antar att ni har hört vad som har hänt", viskade hon och snyftade lite.
"Ja lilla gumman, men det är inte ditt fel", sa Hecuba och sträckte fram handen för att stryk sin dotter över kinden.
Men Gabrielle vände bort huvudet.
"Men det är ju just det det är, det är mitt fel alltihopa. Det var jag som lämnade Xena, inte tvärtom."
Varken Lila eller Hecuba visste vad de skulle säga. Xena hade själv berätta för Lila vad som hade hänt. Visst det var Gabrielle som hade gett sig iväg, men Xena hade ju tänkt lämna henne.
"Men Xena sade…" började Lila, men sedan tystnade hon.
Varken Hecuba eller Herodotus ville att Gabrielle skulle veta att Xena hade varit här för då skulle hon bara ställa massa frågor. De ville att deras dotter skulle stanna den här gången.
"Har Xena varit här?" frågade Gabrielle och hennes ansikte sken upp lite. "Är hon här nu?"
Hecuba blängde surt på Lila och vände sig sedan till sin äldre dotter och skakade på huvudet. "Nej, hon gav sig av för två dagar sedan tror jag."
Gabrielle reste snabbt på sig och började leta efter sina kläder. Men hon kunde inte hittade dem, Alari hade tvättat dem så de hängde just nu på en lina ute på gården. Innan hennes mor eller syster hann säga något sprang Gabrielle ut och drog ner sina kläder från linan. Snabbt klädde hon sig och tittade misstroget på kläderna hon hade tagit på sig. Alari hade inte lyckats att få dem helt rena och hon hade inte hunnit laga dem heller. Det får duga, Xena har sett mig i värre kläder. Hon sprang in i huset och tackade Alari och Fidusos för att de hade tagit hand om henne, men förklarade att hon var tvungen att gå. Alari nickade och räckte över lite bröd, ost och ett vattenskinn till henne.
"Något att ha på vägen", viskade hon när hon kramade Gabrielle farväl. "Det är inte mycket, men…"
"Tack, ni har varit allt för vänliga", viskade Gabrielle tillbaka och så kysste hon kvinnans kind.
Kvinnan släppte henne och klappade sedan henne på kinden. "Kom och hälsa på oss när du vill."
Gabrielle nickade sedan gick hon in till sin mor och sin syster. "Jag ger mig av till Amphipolis nu och jag lånar den lilla svarta hästen."
Hecuba kunde inte annat än att nickade medan tårarna rann ner för hennes kinder. Gabrielle gick fram och kysste sin mor och syster farväl, sedan gav hon sig till familjens hus för att hämta den lilla hästen. Den lilla svarta hästen var den enda av deras hästar som Gabrielle litade på, de hade i och för sig bara tre nu. Den var snabb för att ha så korta ben och den hade direkt fattat tycke för Gabrielle fast hon nästan aldrig var där. När Gabrielle var framme vid deras gård så sadlade hon hästen och ledde ut den på gårdsplanen. Hon upptäckte då att hon inte hade filtar så hon sprang in i huset för att hämta ett par. Det såg ut nästan precis som förra gången hon hade varit, med skillnad från vissa möbler. Gabrielle upptäckte också att det såg mera slitet ut, hennes familj hade aldrig haft mycket pengar. Men det verkade ändå som det hade blivit sämre på sista tiden, som om odlingarna inte gått så bra. Gabrielle suckade, hon hade inte tid att stå här längre. Xena var säkert redan framme i Amphipolis nu, om det nu var dit hon skulle. Men vart skulle hon annars bege sig om hon färdades på den här vägen.
Gabrielle slet åt sig ett par filtar, sedan sprang hon ut och satt upp på hästen. Den satte genast av i en snabb trav, och Gabrielle satte sig tillrätt i sadeln. Hon gillade egentligen inte att rida, men det var något med den här hästens steg som hon fann tilltalande. De var lugna och stadiga, och så skumpade det inte så mycket när man travade. Hon skänklade på den lilla hästen som satt av i en lugn galopp. Det konstiga med den lilla hästen är att den inte hade något namn, den hade alltid blivit kallad för den lilla hästen eller lilla svarten. Men aldrig något riktigt namn, det var nog egentligen ingen i Gabrielles familj som brydde sig.
************************************************************************************
Xena var nu, efter ytterligare en dags färd ungefär, framme vid Amphipolis. Joxer och hon hade pratat lite kvällen innan, men det var inget som Xena tänkte närmare. Det enda som hade varit intressant var att han berättade att han hade träffat Gabrielle inne skogen på det stället där hon misstänkte att hon hade varit. I dungen där hon hade hittat hårborsten. Det betyder att det var Gabrielles hårborste, men chansen fanns ju att Gabrielle aldrig skulle få tillbaka den. Men någon gång måste vi ju träffas, fast då är det ju stor risk att hon inte vill tala med mig..
Xena satt av utanför sin mor taverna och band fast hästen utanför. Den vita hingsten hade uppfört sig oerhört bra och Xena var mycket nöjd med hyrhästen. Hoppas bara inte att han ställer till problem på vägen hem, annars är det lugnt.
"Mor, är du här?", ropade Xena in i den nästan fulla tavernan.
Det var sent på dagen så Xena förstod att hennes mor hade mycket att göra just nu, det var alltid mycket folk runt kvällstid. Fast det var inte så många av dem som kom för att äta, men Cyrene brukade hålla dem under kontroll. Så ofta gick de hem innan de blev för fulla. Xena gick in på tavernan och gick sicksack mellan alla bord och stolar som stod överallt. Då och då fick hon hoppa undan från folk som försökte nypa hennes rumpa, det hände henne rätt ofta så hon var van. Men idag gjorde hon ingenting, delvis så ville hon inte förstöra sin mors taverna och delvis så hade hon helt enkelt inte lust. Det var mycket som hon inte hade haft lust med på sista tiden. Xena fann sin mor bakom disken och som vanligt stod hon och torkade lite muggar. Hela hennes ansikte sken upp när hon såg sin efterlängtade dotter, men leendet försvann snart när hon såg Xenas ansikte.
"Jag stänger direkt", sa hon när Xena kom fram till henne och gav henne en kram.
"Men mor, det behöver du inte göra för min skull", mumlade Xena. "Jag vill inte vara till besvär."
Cyrene skakade på huvudet. "Du är inte till besvär, och när du ser ut så där så tänker jag stänga vad du än säger."
Cyrene ropade ut till alla på tavernan att det var dags att börja plocka ihop, många mumla surt och sa att det inte ens var mörkt ute. Men andra hade sett Xenas min och förstod att det var något som tyngde Cyrenes dotter. Efter bara en halvtimme hade Cyrene lyckats schasa ut alla som inte jobbade på tavernan. Då gick hon fram till sin dotter som hade satt sig på en stol vid baren och la armen om henne.
"Såja, lilla gumman, berätta vad som är fel?"
Cyrene behövde nästan inte fråga, hon förstod nog vad det gällde. När Xena hade kommit fram till disken hade Cyrene upptäckt att Gabrielle inte var med henne, men Xena skulle troligtvis se mera bedrövad ut om den unga barden hade dött. Så Cyrene antog att Xena och Gabrielle hade bråkat och sedan hade hennes dotter gett sig av därifrån. Det var konstigt att en kvinna som hade så skarp hjärna inte kunde klara av att diskutera med någon. Var det någon Xena ogillade så blev det slagsmål direkt, men var det någon hon tyckte om så gick hon därifrån. Cyrene antog att det var för att hon inte ville oavsiktligt skada den hon tyckte om.
"Jag saknar Gabrielle, jag vet inte vad jag ska ta mig till", viskade Xena och snyftade.
Cyrene kramade henne hårt och bad henne berätta vad som hade hänt. När Xena hade berättat färdigt så höll Cyrene sin dotter på armlängdsavstånd och tittade henne i ögonen.
"Xena, älskar du den här flickan?" frågade hon allvarligt.
"Ja, hon är min bästa vän!"
"Jag menar, du romantiska känslor för henne? Älskar du henne som en kvinna, inte som en vän?"
Efter en stunds tvekan nickade Xena. "Ja, av hela mitt hjärta och med hela min själ."
"Då tycker jag att du ska säga det till henne och sedan låt Gabrielle bestämma själv om hon vill fortsätta färdas med dig eller inte. Det är inte upp till dig att bestämma det åt henne, hon är faktiskt en vuxen kvinna."
Xena nickade, hon visste att hennes mor hade rätt. "Men hon är ju inte gjord för krigarlivet, hon är ämnad för så mycket mer."
Cyrene suckade och klappade sin dotter på kinden. Xena ville alltid bestämma allting, både åt sig själv och åt andra. "Du föddes inte till krigare du heller, inte vad jag minns i alla fall", sa Cyrene och log. "Och tror du verkligen att Gabrielle passar som bondfru?"
Xena skakade på huvudet. Hennes mor hade gett henne mycket att tänka på, så utan ett ord gick hon ut ur tavernan och in till stallet. En av de anställda hade faktiskt lyckats den vita hingsten så pass mycket att de kunde ställa in honom i stallet. Han hade varit lite orolig, men när han såg Xena komma in i stallet slappnade han av. Xena gick fram och strök hingsten på mulen, sedan satt hon sig i halmen bredvid hästens spilta.
Om jag ändå visste vad jag skulle göra, om jag visste vad som var det rätt.
************************************************************************************
Gabrielle hade ridit oavbrutet hela dagen och hästen hade ännu styrka kvar i benen. Hon visste att hon borde slå läger, men eftersom varken hon eller hästen var trött så fortsatte hon. Hon ville verkligen se Xena så snart som möjligt. Hon visste att det inte skulle bli denna dag och kanske inte nästa, men förhoppningsvis inom snar framtid. Hela natten red hon med endast ett par ensamma stjärnor som visade vägen för henne. På något sätt verkade det som den svarta lilla hästen förstod att Gabrielle ville fortsätta och på det sättet fick han en styrka och kraft som han inte hade innan. I lugn trav red de fram ända tills dagen började gry, då kände Gabrielle att hästen började sakta farten. Så hon stannade honom och lät honom beta, dricka och vila sig lite. Efter bara cirka en timme så var de på väg igen, Gabrielle visste att det inte var långt kvar till Amphipolis. När dagen började lida mot sitt slut och stjärnorna började tändas på himmelen såg Gabrielle byn borta i horisonten. Hon skänklade hästen som satt av i galopp och i stadig galopp bar det iväg till Amphipolis.
Väl framme satt Gabrielle av framför Cyrenes taverna eftersom det var där hon visste att Xena skulle vara om hon nu ens var i byn. Hon öppnade dörren och tittade in på den folktomma tavernan. Konstigt, tänkte hon. Det brukar väl aldrig vara folktomt så här dags på dygnet. Hon gick bort till bardisken för att kolla på Cyrene var inne, men kunde inte finna henne någonstans. Hon kanske är upp på något av rummen, tänkte Gabrielle och började sakta gå upp för trappan som ledde till gästrummen. När hon var uppe så hörde hon någon som rörde sig i rummet till höger om henne så hon knackade lätt på dörren.
"Kom in", hörde hon Cyrenes klara stämma ropa inifrån rummet.
Hon öppnade sakta dörren och tittade in. Där inne stod Cyrene och bädda en säng och plockade lite bland alla saker som låg utspridda över allt. Men när hon såg Gabrielle i dörröppningen slutade hon direkt och gick fram till den blonda kvinnan. Hon öppnade sin famn, Gabrielle gick fram och tog tacksamt emot kramen som Xenas mor erbjöd henne. Cyrene slöt sina armar runt den lilla kvinnan och lät henne gråta ut på hennes axel. Cyrene visste att Gabrielle måste ha lidit lika mycket som hennes dotter, om inte mer med tanke på hur hon såg ut. Hennes kläder var ju i och för sig rena nu, men de var fortfarande trasiga och hennes hår var fortfarande smutsigt och stripigt. Cyrene strök henne sakta över ryggen och mumlade tröstande ord till henne hela tiden. Efter några minuter rätade Gabrielle på sig och torkade tårarna med handen, hon tittade på Cyrene med frågande blick.
"Hon är i stallet, det är där hon har hållit till de senaste dagarna", sa Cyrene utan att Gabrielle ens hade frågat efter Xena.
Gabrielle nickade och gav sedan Cyrene en kram innan hon gick ut ur rummet. På väg ner för trappan funderade hon på vad hon skulle säga till krigaren. Vad ska jag säga? Vill jag verkligen det här, är det det här som är rätt för mig? Om jag ändå visste vad jag skulle säga.
Till sin stora förvåning så var hon framme vid stallet innan hon ens hann komma på ett ord av vad hon skulle säga. Hon öppnade dörren och gick in i mörkret, hennes ögon vande sig snabbt vid det skumma ljuset. Hon gick runt i stallet men kunde inte finna Xena någonstans. Hennes mod sjönk när hon såg att inte heller Argo stod i stallet. Hon visste att Xena måste ha ridit hit eftersom hon kom hit ett bra tag innan Gabrielle. Tänk om hon har gett sig av igen, tänkte den unga kvinnan och kände hur en tyngd lades på hennes hjärta. Men hon skulle väl inte ha gett sig iväg utan att säga till Cyrene, eller skulle hon det?
Gabrielle gick ut ur stallet, hon rös lite när hon kom ut i kylan som kommit samtidigt som natten. Gabrielle tittade upp på himlen som hade prytts med tusentals glimmande stjärnor. Hon blundade och drog sakta in ett andetag, hon kände lukten av natt som spreds sig runt omkring. Sakta började hon vagga fram och tillbaka, hon visste inte varför men det kändes som om natten sjöng för henne. Och när hon lyssnade riktigt noggrant kunde hon faktiskt höra någon som sjöng.
************************************************************************************
Xena fann inte samma ro av att sitta i stallet som hon brukade. Den här kvällen när hon precis hade satt sig kände hon sig så rastlös att hon hade gått ut därifrån igen. Hon gick sakta bort från stallet och upp för en kulle som låg en bit ifrån tavernan. Högst uppe på kullen ställde hon sig och tittade upp mot stjärnorna på himmelen.
"Jag vet inte om ni kan höra mig, eller om ni ens skulle bry er", började Xena. "Men snälla om ni gör det, hjälp mig att göra rätt."
Länge stod hon där och talade till stjärnorna och hoppades att de lyssnade, efter ett tag slöt hon sina vackra blåa ögon och började sjunga. Hon sjöng den sång som hon så många gånger hade sjungit med Gabrielle, den sång som hon visste att barden älskade.
************************************************************************************
Gabrielle lyssnade till sången, men kunde inte riktigt urskilja vilken det var. Helt ofrivilligt kände hon hur hennes ben började gå mot kullen som låg bakom tavernan. Men Gabrielle brydde sig inte, hon ville inte bry sig längre. Hon började inse nu att krigaren inte ville ha med sig henne, Xena gjorde allt för att undvika henne. Gabrielle var nu framme vid kullens fot och hon tittade upp. Sången hördes nu tydligt och hon kunde se en mörk figur som stod högst uppe på kullen. Gabrielle gick sakta upp så tyst hon bara kunde för att inte störa sången.
När hon nästan var uppe såg hon att det var Xena som stod där och när Gabrielle tänkte efter så hördes det faktiskt klart och tydligt att det var Xena som sjöng.
Tänk, det underbaraste som finns
En dröm, skapad som jag vill
Där fåglar sjunger klarare
Solen lyser starkare
Där stjärnorna lyser enbart för mig
De sista orden kom nästan viskande från Xenas läppar. Nu kunde inte Gabrielle hålla sig längre, när Xena började sjunga på fortsättningen så började Gabrielle sakta sjunga.
Om detta är en dröm vill jag aldrig vakna
Xena vände sig förskräckt om, framför henne stod nu den hon så länge hade letat efter. I sin förvåning hade hon slutat sjunga, men Gabrielle fortsatte. Och sedan fortsatte Xena också.
Sover jag nu så väck mig ej
Drömmar är till för att drömmas
Så väck mig ej
Ty är detta en dröm så vill jag aldrig vakna
De stod mitt emot varandra och tittade varandra djupt i ögonen. Ingen av dem ville egentligen bryta vare sig ögonkontakten eller tystnaden som hade bildats efter sången, men Xena var tvungen att säga något innan tårarna började rinna på henne. Gabrielle kände den tryckande spänningen mellan dem och det kändes hela tiden som Xena tänkte böja sig fram och kyssa henne. Och det fanns inget som Gabrielle hellre ville än att kyssa de där perfekta röda läpparna. Men precis när Gabrielle tänkte ställa sig på tå för att kyssa Xena bröt krigaren tystnaden.
"Jag har saknat dig", viskade Xena.
"Jag har saknat dig med", viskade Gabrielle tillbaka. "Men nu är vi tillsammans igen."
Xena blundade och tittade sedan bort mot horisonten bakom Gabrielle. Hon bet sig i läppen och försökte komma på något bra sätt att formulera sig. Gabrielle märkte hennes tvekan och tog hennes hand och kramade den försiktigt.
"Jag håller fortfarande kvar vid det jag sa innan", mumlade Xena fram.
Gabrielle kände att hennes läpp började darra, hon släppte Xenas hand och vände sig om för att inte den mörkhåriga kvinnan skulle se att hon höll på att börja gråta. Xena tog tag i hennes axel och försökte vända på henne, men Gabrielle vägrade. Hon skakade sig loss och tog ett par steg ifrån krigaren.
"Du är inte säker med mig", sa Xena efter en lång stunds tystnad.
Nu vände sig Gabrielle om, tårar strömmade ner för hennes kinder. "Du menar inte att jag har färdats den här vägen för ingenting? Menar du att du inte känner samma sak för mig som jag känner för dig?"
Xena tittade förbryllat på den blonda kvinnan som stod framför henne. Vad menade hon med känner samma sak?
"Jag menar…"Gabrielle tittade generat ner i marken. "Du är den bästa vän jag någonsin haft."
Xena nickade, för bara en minut hade hon trott att Gabrielle hade samma starka känslor som hon. Men hon förstod nu att hon måste ha trott fel. Varför skulle Gabrielle känna för mig på det sättet? Jag vet ju att hon inte är sådan. Xena suckade och bet sig i läppen igen. Vad skulle hon göra? Visst älskade hon den unga, vackra kvinnan som stod framför henne, och visst ville hon dela alla sina resterande dagar med henne. Men båda två visste att Gabrielle skulle få ett mycket säkrare liv i Poteidaia.
"Du måste förstå, du är ämnad för så mycket mer än att resa runt och kriga med mig. Jag skadar din själ!"
Gabrielle skakade på huvudet, hon lyfte handen och smekte Xenas lena kind. "Jag vill vara med dig, du och jag är ämnade för varandra. Jag är inte ämnad för något annat än dig."
Xena tittade djupt in i de havsgröna ögonen, det fanns inte ens en gnutta tvekan i det den unga barden sa, hennes ögon var helt seriösa. Xena skakade sakta på huvudet och kände hur tårarna började bränna bakom ögonlocken, hon vände sakta bort ansiktet. Hon kunde inte längre titta in i de vackra ögonen som var så lätta att drunkna i om man tillät sig.
"Gabrielle, gå hem", viskade hon så tyst att den blonda kvinnan nästan inte hörde det.
"Men Xena, kan du fortfarande inte förstå", viskade Gabrielle tillbaka. "Hemma är där du är."
Xena vände sig mot Gabrielle och nu kunde hon inte hålla tillbaka tårarna längre. Med tårar rinnande ner för sina kinder tog den blonda kvinnans ansikte i sina händer och förde sakta Gabrielles läppar närmare sina egna. Deras läppar mötes i en kyss, den var inte intensiv men båda två lade alla sina känslor i den. Den unga kvinnan slog sina armar runt krigarens hals, och Xena la sina armar runt bardens midja. Länge stod de där, deras kroppar tryckta mot varandra, läpparna mötta i en kyss. Ingen av dem ville släppa, men de visste att de inte kunde stå så till tidernas slut. Deras läppar bröt kontakten, men de stod kvar i samma omfamning.
"Om du bara visste hur länge jag har velat göra så där", viskade Xena. Hennes röst stockade sig i halsen av alla känslor som ville välla ur henne.
"Sedan dagen vi möttes…", viskade Gabrielle tillbaka. "Sedan dagen vi möttes har jag velat kyssa dig."
Xena log och lutade sig fram och deras läppar möttes återigen i en kyss.