Disclaimers: Mel och Janice är karaktärer som tillhör Renpics. Den här berättelsen är skriven för nöjes skull och ingenting annat.

Subtext: Ja, annars är det väl inget roligt? Men här är det snarare maintext. Det är ett faktum här att Jan är väldigt fäst vid Mel och...

Tidslinje: Några år efter The Xena Scrolls.

Konsumerat: Ett par chokladbitar

Ha så kul!
/Johanna
lajvmaster@hotmail.com

Dr. Covingtons nyårslöfte

---

Det här skulle bli en ren mardrömskväll, så mycket stod det klart för dr Janice Covington när hon hade sprättat upp kuvertet en månad tidigare.

En månad, två dagar, åtta timmar, fem minuter och fyrtiotre sekunder. Så lång tid hade förflutit sedan hon slött sträckt ner fingrarna mellan pappersväggarna för att rycka upp lappen inuti. Den hade fastnat, så Janice hade svurit en harang mustiga glosor och först då hade det gått. Whiskeyglaset i handen hade sänkts och hela den för stora klunken hade svalts ner på en gång. Benen vägrade lyda den cyniska lilla doktorn och hon hade dråsat ner i länsfåtöljen med ett "Jävla skit." Glaset ställdes ned på mahognyskrivbordet och handen som höll i pappret tvekade över hurudvida den skulle skrynkla ihop lappen eller inte. Ägaren hade sneglat ner på den medan tankarna domnade ihop till dum oförståelse och världen krympte. Senare den kvällen hade Tom Bridges tittat in i arkeologens rum för att finna henne tungt snarkandes över mahognyskivan, med fingrarna löst slutna om en flaskbotten och håret stripigt ståendes åt alla håll. Små pappersbitar låg strödda överallt brevid papperskorgen. Han hade inte kunnat göra så mycket annat än att ruska liv i den lilla envisa kvinnan och hjälpa henne i säng, medan hon sluddrade och rabblade på om Mel. Janice hade vaknat upp med den värsta baksmällan i mannaminne.

Den whiskeyfläckade lappen hade gulnat en aning efter allt den varit med om och hade limmats ihop ovanpå ett litet större papper. Det stod nu lutat mot en trave läderinbundna böcker på skrivbordet. Det rikt guldornamenterade inbjudningskortets relieftryckta bokstäver lystes upp av eldskenet från den öppna spisen. Kortet hade blivit sparat av den enkla anledningen att ett par ditklottrade rader prydde undre delen av det. Mels prydliga, mjuka handstil med stolta små svängar och snirklar. En svag doft av kvarslingrande parfym ringlade sig upp genom luften och kittlade Janice näsborrar varje gång hon läste igenom de nu välbekanta raderna. Mr Robert Brogard med fästmö bjöd in till nyårsfirande i New York över det årets avslutande helg. Vad nu en sydstatsdonna som Mel gjorde så långt norrut. Måste vara fästmannen. Janice drog föraktfullt på munnen. Brogard hade gjort sig känd som en stor affärsman, men i själva verket vände han kappan efter vinden. En snörvlande fegis när ingen tittade på. Inte för att hon kände honom, men han var inte god nog åt Mel. Ingen kunde någonsin vara god nog åt Mel enligt Janice.

"Helvete..." Janice petade till främre hattbrättet så att hennes mest älskade ägodel gled bak i nacken medan hon försökte knyta flugan. Resultatet blev än en gång taffligt och hon trasslade upp den. Hon koncentrerade sig på väggspegeln hon stod framför och lät händerna hitta tillbaka till det lilla vita plaggets ändar.

Upp.

Hon hade blivit upprörd mot bättre förstånd. Kortet var det första livstecknet hon fått från Mel på två år. Janice hade inte tänkt så mycket på sydstataren sedan de lämnat Florens. Sedan hon lämnade Florens ensam med en slarvigt packad väska och tagit första bästa flyg bort från världsdelen. De hade bråkat. Eller det var vad hon intalade sig, när det i själva verket hade varit Mel som lugnt förklarade sin situation för Janice, som tålmodigt satt tyst lyssnades och försökte behärska tobaksabstinensen. De hade sagt fel ord, eller så hade hon tvekat. Och sedan hade ännu en person lämnat den unga arkeologens liv.

Vem försökte hon lura? Det hade inte gått en dag utan att hon tänkt på den långa kvinnan med den nätta sydaccenten. Det var lätt att glömma människor eller smita undan dem. Men det kunde hon inte med Mel. De hade lagt ner ett par år på arbetet med skriftrullarna och många av hennes vänner frågade fortfarande om sydstatarn. Det var Mel hit och Mel dit. Mel, Mel, Mel. Vart hon än gick blev hon påmind om Melinda.

Alla hon älskade lämnade hennes liv.

Janice mindes knappt sin mor, hon kom ihåg små ljusglimtar av rödblont hår och ett varmt leende. Besvikelsen av att bli lämnad hade varit så djup och oförståelig att hon trängt bort många av barndomsminnena bara för att få slippa bli påmind om dem. Harry hade gjort sitt bästa för att uppfostra dottern, men ett kringflackande liv på diverse utgrävningar och en glödande äventyrslusta tog ut sin rätt.

Åt sidan.

Janice var sin fars dotter i alla avseenden och gjorde honom stolt varje dag. Men en vilja att bevisa sig och vara bättre än modern som lämnat dem, gjorde henne blind för hans omtanke. När han dött så var det hon som tog över hans arbete med Xenarullarna. Det var hon som samlade in medel och mutade ihop grävlag. Det blev hennes plikt att slutföra hans livslånga arbete. Janice hade trivts hemma, de få gånger de verkligen hade bott den gamla våningen. Harry var hennes far, bästa vän och kollega. Någon som aldrig försvann. Hon hade inte varit där när han dog. Istället hade hon följt upp en ledtråd kring en grekisk artefakt och när de Covingtonska fötterna återigen trampade fastlandsjord så befann sig hennes far en fot och åtskilliga tum under den.

Runt. Hon rynkade pannan och lade tungan rätt i munnen.

Egentligen hade arkeologen inte tänkt åka till nyårsfesten, men den uppriktiga, bräckliga förvirring som i svart bläck talade till henne från botten av inbjudningskortet, hade naglat sig fast. Det var rätt enkla ord, inga speciella. Bara två rader och en underskrift. Snälla Janice, kom. Jag vill träffa dig. Kram, Mel. Hon överdrev förmodligen, men efter att ha läst de korta meningarna om och om igen såg hon en annan mening i dem. De var en livlina. En sista chans till att hitta tillbaka till den bästa vän hon någonsin haft. Allt utöver det var illusioner som dansat framför ögonen och kväljande bak i minnet under whiskeyns påverkan. Hon saknade Mel. Den insikten hade slagit till med råge när Janice packade för New Yorkresan och hittade den röda, stickade halsduken i garderoben. Den stacks någonting fruktansvärt, men hon hade alltid burit den med glatt humör, eftersom Mel hade gjort den själv. Till henne. I blåsväder hjälper inte bara hatten, Jan. Har du en varm halsduk på dig så slipper jag oroa mig för att du fryser och blir sjuk. Omtänksamma Mel.

"Dumma, löjliga...sak!" Hon fnös och slet frustrerat upp flugknuten för sjunde gången.

Tom valde det ögonblicket att stiga in i rummet. Det glimmade till av road förståelse i de bruna ögonen när han såg den lilla svärande arkeologen stå och vrida livet ur den lilla flugan. Han knackade på dörrkarmen artigt för att visa sin närvaro. Gröna ögon glittrade irriterat till och ett ökänt morrande steg i luften.

"Problem med smokingen, min vän?" Han gick in framför henne och bände upp de mordiskt krökta fingrarna. "Ge mig den där innan du skrynklar ihjäl den. Jag ska hjälpa dig."

"Den är bortom all hjälp", sade hon korthugget. I själva verket var hon glad över att han kommit in.

"Var bara tyst och lyssna, så kanske du lär dig någonting", svarade han flinandes.

"Jag trodde det var min replik. Knyt flugjäkeln, jag tittar."

Tom knöt flugan skickligt och vant. Han drog åt den extra hårt och slätade ut kanterna med fasta ryck.

"Ggggg! Var försiktig! Vad fan försöker du göra; strypa mig!?!"

"Finess, Janice. Har du läst på i etikettboken?"

Hon fnös, "Du skojar med mig."

"Ah." Tom backade ett steg med en markerad nick och synade sitt verk.

"Sluta flina och säg vad du menar istället."

"Du gör dig ovanligt mycket besvär för en bjudning."

"Och...?", tonen var låtsat nonchalant som om hon inte brydde sig något värst.

"Ska jag låsa dörren, eller kommer du hem inatt?", sade han med ett retsamt tonfall.

"Jag stannar där. Har herr och blivande fru Brogard gjort sig besväret att ordna logi med helpension åt alla sina gäster så är jag inte oartig och tackar nej." Hon vek ner kragflikarna och synade sig själv i spegeln. "Hur ser jag ut?"

"Som en miljon dollar. Om du nu bara kunde göra dig av med hatten..."

Janice avbröt honom; "Aldrig i livet!" Hon lät dödligt förolämpad och strök handen ömt över brättet. "Ingen ska ta dig ifrån mig, älskling. Eller hur?"

En harkling avbröt samtalet och Toms betjänt Richard bockade. "Taxin är här, dr. Covington."

"Tack, Richie. Säg åt dem att jag kommer strax. Jag ska plocka med mig ett par prylar, bara." Hon vände sig från den oförarglige mannen till Tom och räckte fram handen. Han fattade den. Båda två log mot varandra. "Du är en god vän, Tom. Du ska ha tack för att du hyser en person som har så tvivelaktigt rykte och är moraliskt fördärvad."

"Det är bara en ära att ha den berömde dr. Janice Covington som hyresgäst. Du är inte så dum som du ser ut." Tom strålade oskyldigt leendes mot henne.

"Äh, håll mun Tommy boy. Vi ses imorgon, eller i övermorgon om någon av oss får napp." Hon log ansträngt. Plötsligt ville hon förlänga avskedet, för att hantera den svajande vågen av illamående som infann sig.

Tom klappade henne vänskapligt på axeln och skrattade. "Det duger för mig. Vi ses. Så, gå nu!"

"Japp. Hejdå... då..." Janice log och vände sig om för att där möta Richard. Han hjälpte henne på med rocken och tog den slitna resväskan. Hon stod länge och tvekade vid det lilla bordet innanför dörren. Sedan tog hon upp den hopvikta röda halsduken som låg där och virade den om halsen. Den stacks. Hon drog in andan och fick torr garderobslukt i näsan. Ingenting kvar i den. Hon tog steget mot den tomma dörröppningen.

"Janice?" Toms röst stannade henne och hon vände på huvudet med en fråga i blicken. Hon väntade.

"Det kommer att gå bra.", lovade han med en försäkrande huvudnick.

Janice skrockade och de gröna ögonen glittrade till av en djupt grundad vetskap. En sak visste arkeologen när hon klev ut i det upplysta trapphuset, och det var att Tom inte kände Melinda Pappas.

*******************

Taxiresan hade varit bekväm, men full av tankar. Precis när hon började få ordning på dem så hade chauffören stannat bilen och meddelat att de var framme. Hon hade klivit ut och hade omedelbart fått hjälp med sitt bagage av en yngre man ur hotellpersonalen. Det var ett riktigt snofsigt ställe Brogard hade valt ut, det kunde hon bjuda honom på. Men det var anonymt och lite flådigt för Jans smak. Skalet på byggnaden lös pengar och den lismande, fjäskande personalen verkade ha blivit ordenligt smörjd för att hela tiden fråga efter hennes och de andra gästernas välbefinnande. De hade blivit informerade av hotellchefen och sedan blivit inhysta i rollsar för att bli körda till den reserverade restaurangen. Väl där hade fånerierna fortsatt. En man hade varit korkad nog att försöka ta hennes hatt, vilket han fick en ondsint blick för. Rocken hade han däremot fått ta, och halsduken.

Arkeologen styrde stegen direkt till baren, där hon införskaffade cigarrer. Den lilla lådan sköts ned i smokingfickan medan hon såg sig omkring. Det var ett stort ställe, med franska fönster och stora växter. De fint dukade borden stod inredningsriktigt uppradade och var en estetisk fest för ögat tillsammans med det minglande festfolket i frack och aftonklänningar. Krigsslutet hade fört med sig en fläkt av hopp in i även de finare salongerna, konstaterade hon, drog av sig hatten och förde bak håret. Hon tryckte tillbaka hatten på huvudet. När skulle spektaklet börja?


Melinda Pappas var besvärad. Robert hade försvunnit avsides med ett par av sina affärsbekanta och hon stod nu ensam i folkvimlet och visste varken ut eller in. De var för många och talade alldeles för högt. Lukten och smaken av rök kittlade irriterande i halsen på henne när hon andades in. Hon viftade med handen framför ansiktet och hostade. På sin väg genom vimlet hälsade hon artigt på några flyktigt bekanta och affärskontakter till Robert. De kunde ha varit hundratals, tusentals för vad hon brydde sig. Det fanns ingen människa av intresse i hela lokalen och konversationsämnena var blasé, uttömda innan de börjat eller okunnigt konstprat.

Många kvinnor stod vid sidan om och småkonverserade varandra, medan deras män gjorde affärskontakter och talade politik. Mel hade sett dessa tryggt ovetande varelser stå och foga sig många gånger. Ett fåtal av dem visade sig ha ett genuint intresse för någonting, men generellt sett så var den stora massan av kvinnorna ansiktslös och grå. Hon drog sig förbi två herrar som var mitt uppe i en hetsig diskussion och log ursäktande. När de såg den vackra, långa kvinnan i den röda sammetsklänningen så bugade de otvunget beundrandes och suckade på var sitt håll innan de återgick till ämnet. Mel gick vidare.

Några servitörer började göra sitt inträde för att se till att allt var iordningställt för förrätten. Det blev litet rörelse och glättigheten i rummet gick upp ett par steg. Robert hade betalat dyra pengar för att locka dit ett antal orkestermedlemmar från Metropolitan och nu strömmade de mjuka tonerna som en varm bris över huvudena på de samtalandes. Festen var så lång lyckad och skulle nog bli omtalad långt efteråt. Bruset av skratt och tal underströks av stråkar. Det goda livets grädda var där. Rika människor med makt, kultureliten, militära personer och männen som styrde landet. Alltsammans samlat på en och samma plats. Det var mycket att ta in. Någon kände igen henne och nickade tvärs över den spelandes orkestern. Hon log och nickade igenkännande innan blicken drev iväg igen, förbi färgglada klickar och ivrigt gestikulerande damer. Så fick hon syn på någonting alldeles underbart; i ett hörn på en stol satt Janice Covington med hatten nerdragen över ansiktet och sov.

Melinda log ömt, hennes anletsdrag blev mjuka. Janice hade kommit. Plötsligt fick salen färg och musiken fyllde henne inifrån med en känsla av hoppfull, skuttande lekfullhet. Det fullkomligt sprudlade genom sinnet, fick henne bubblande glad och skärande livrädd på en och samma gång. Maggropen slog en orolig volt. Ville Janice tala med henne? Hon mindes att de inte hade skiljts åt som vänner, men tiden hade fått den lilla envetna arkeologen att växa för Mels inre och saknaden efter en vän som förut varit den allra självklaraste, vildast brinnande själen i denna värld. När människorna desperat ändrade sig efter världen, så var Janice den som bara lugnt skrattade och rättade till hatten med glimten i ögat. Det hade funnits ett band, en energi, som hade dragit henne till den kortare kvinnan som vore hon en magnet. Det fanns en mycket enkel förklaring till att Mel kuskat land och rike runt på sjaskiga små motell och avkrokar med arkeologen;
hon älskade att vara med Janice.

Det var inte den mest uppmärksamma eller prydliga människan på jorden som satt och sov på den där stolen, men det var den enda person som då och då hade stannat upp mitt i allting och sett Melinda för den hon var. Med all värme som gick att uppbåda. Först hade deras förhållande varit ansträngt, men sedan, när de båda insåg hur bra de samarbetade och Janice erkände att Mel var ovärderlig för det arkeologiska arbetet, så hade allt lossnat. De hade blivit de bästa av vänner, som om det vore den mest naturliga sak i hela världen. Janice, som hade varit en rufflig person på sin vakt, hade visat sig ha en mycket rik intim natur, där morgonkramen och strålande leenden mot Mel var självklarheter. De var så olika varandra, att Mel hade börjat gå omkring och vänta på bristningspunkten. Stunden då deras närhet och förtrolighet skulle spricka som en bubbla.

När deras vänskap och intimitet istället ökade och övergick i någonting starkare, så blev Mel rädd. För sina släppta hämningar och för sin mors skull. Hennes mor hade gett henne en uppfostran som gick rakt emot den öppenhet hon så jublande glatt omfamnade i samma stund som en luttrad, smutsig och vildögd arkeolog flinade triumferande mot henne. Ett leende, en lugnande hand, en försäkrande blick. Direktheten som brukade få henne att hosta till generat och högrodna, medan Janice brast ut i gapskratt åt hennes prydhet... Hon såg hur den lilla kvinnan vred sig på stolen och bekvämt makade sig tillrätta. Där var kvinnan som totalt struntade i andras konventioner och lagar.

Mel mindes hur det bankade i bröstet och dunkade varmt i tinningarna medan hon väntade på Janice den där sista dagen. Hon hade velat sätta namn på känslorna. Men rädslan och uppväxten tog överhanden. Fel ord sades, sårande ord utväxlades och sedan hade Jan snabbt slängt kläderna i sin slitna resväska och rusat ut från rummet fly förbannad. Melinda hade känt hur luften omkring henne kallnade och hur det, efter att Jans värme hade lämnat rummet, var tillåtet att falla i bitar.

Hon hade rest hem för att vila upp sig och få styrka. Där hade hon efter ett år träffat Robert, som var nere i South Carolina på en affärsresa. De hade umgåtts flitigt och snart hade han gjort klart för hennes mor om vilka hans avsikter med dottern verkligen var. Givetvis så hade Melindas mor tagit emot hans ord med öppna armar och hon hade snart spritt ryktet i trakten att hennes dotter hade varit en duktig flicka och snärjt en miljonär. Inte för att de behövde det, då Pappasförmögenheten var stor, men Robert var en fin triumfpokal för familjen att visa upp. Innerst inne så visste Melinda att hennes far skulle ha vänt sig i sin grav. Hon hade på känn att han skulle ha tyckt om Janice, däremot.

Ett finger trycktes mot hattbrättet och två gröna ögon glimmade i mörkret under det.
"Ska du stå där hela kvällen, eller ska du komma hit någon gång?"

Mel spratt till när Janice talade. Hjärtat hamrade och munnen blev alldeles torr. Hon kände hur en rodnad spred sig över kinderna och hur den djupnade när roade ögon betraktade henne.

"Hur länge har du varit vaken?", frågade Mel medan hennes fötter gick av sig själva mot den nu helt klarvakna Janice, som sträckte på sig och rullade behagfullt på axlarna med en belåten suck.

Janice ryckte nonchalant på ena axeln. "Ett tag."

Mel svalde och kämpade mot tårarna som vällde upp i ögonen och klumpen som sved i halsen. Hon talade med Janice. Två år bara smälte bort och där fanns bandet som skakade hennes världs grundvalar. Tystnaden sänkte sig över dem båda, då ingendera visste vad de skulle säga den andra. Det var den rättframma arkeologen som fick första ordet.

"Du ville träffa mig."

"Janice..." Mel svalde. Hon sökte desperat efter ord.

"Melinda?" En mansröst kom närmre dem. Hon såg hur Jan stelnade till när Robert klev ut från folkmyllret och glatt traskade fram med ett champagneglas i vardera handen. Han saktade in vid Mel och kysste hennes kind. "Hej, älskling. Jag är ledsen att jag inte uppmärksammat dig tidigare. John ville tala affärer. Men jag sade att jag måste slita mig och söka upp min ros lagom till tolvslaget."

Han räckte henne ena glaset. Mel tog det mekaniskt och log blekt. Hon öppnade munnen och vände sig om för att presentera Janice, men när hon tittade på stolen så var den tom. Mels blå blick sökte snabbt igenom rummet, men ingen Janice stod att finna. Robert kysste hennes kind igen och höjde glaset till hälsning för ett par bekanta. Hon läppjade på champagnen under tystnad medan ett livligt samtal drog igång mellan hennes fästman och två andra välbärgade herrar.

*******************

"Whisskeyyyy...", sluddrade Janice och hostade när hon svalde torr luft. Bartendern nickade plikttroget och hällde upp ännu en. Hans ansiktsuttryck var smått bekymrat. Han hade aldrig förut sett en så liten kvinna dricka så mycket. Han hade aldrig sett någon liknande människa iöverhuvudtaget. Den bruna, väderbitna hatten satt fyllekäckt på sned, det blonda håret föll ner i pannan och nacken. Hon var klädd i en smakfullt skuren smoking som framhävde hennes linjer på ett stilrent sätt, samtidigt som hon mindre värdigt skrattade hest och högt åt en bargrannes vulgära skämt. Hon drog en cigarr från sin ficka och berättade en historia som fick bartenderns öron att bli alldeles röda. Han harklade sig och hon vände på huvudet. Handflatan slog i bardisken och den harklande stämman bad om mer whiskey. Han sköt över det redan upphällda glaset till henne och torkade av disken i ett yrkesskickligt svep. Hon lyfte glaset och betraktade det länge.

"Kan dhu ta allth i eth schwepp?", frågade en rödnäst man med kragen uppvikt. Han klippte med ögonen.

"Jaaaahdå. Det här är ingenting!", flinade Janice och pekade på glaset. "Kan någon av er grabbar ge mig eld?", fortsatte hon sedan och höll upp cigarren. Flera av hennes dryckeskamrater anmälde sig till tjänstgöring. Hon lutade sig in mot en liten låga och puffade. Snart steg ett cigarrmoln över huvudena på dem.

"DRICK! DRICK! DRICK! DRICK!", mässade de goda herrarna och bankade med handflatorna på bardisken.

Janice skrattade. "Ni vill det, vad?"

"DRICK! DRICK! DRICK!", lät det lika entusiastiskt. De ville se om den lilla kvinnan skulle stupa eller inte efter nästa drink. Hon bara flinade åt dem och lade cigarren åt sidan på en askkopp.

"Jaså, ni vill se mig svepa? Då ska ni få det också." Hon lyfte whiskeyglaset.

"DRICK! DRICK! DRICK! DRICK!"

Hon visade dem glaset och nickade erkännande åt var och en. Sedan höll hon det rakt framför ögonen och koncentrerade sig. En total tystnad sänkte sig över baren. Janice visste att det var en förbannat dum sak att göra, men hon kunde inte stå emot att skina litet grann. Hon blinkade till, visade demonstrativt upp glaset och vände det ner mot bardisken i en skarp smäll. Jublet visste inga gränser. De applåderade, visslade och dunkade henne i ryggen. Det började kännas trevligt att vara på festen. Nu skulle hon röka litet och sedan ville hon dansa.

Cigarren plockades upp från askkoppen och fördes till läpparna. Hon drog in ett stort bloss och njöt någonting obeskrivligt av segersmaken i munnen. Snart återgick uppståndelsen i baren till ett stillsamt mummel och konverserande. Janice drogs ner i en stämning av tristess som hon försökte kämpa mot. Det var inget kul att sitta här och slösa bort festen. Varför gjorde hon det, nu igen? Ah; -Mel.

"Kvinnor...", mumlade dr. Covington och knackade bort aska på askkoppskanten. Cigarren dröjde sig kvar där, för att sedan glömmas bort helt. Den långe mannen som var lite längre än Mel till och med... det måste vara Brogard. Han var stilig, tvingades hon motvilligt erkänna. Hon kunde förstå att Mel drogs till honom, men det var fel. Mel var ju hennes. Dumma Brogard. Vart fanns Mel, förresten? Mmm... dansa. Janice hjärna gick in i ett härligt virrvarr av minnesbilder av varm hud och fräscht luktande Mel. Värmen steg angenämt i kroppen och hon kände sig äventyrlig.

Barstolen föll till golvet med ett skrammel och dr. Covington sköt bak hatten elegant medan hon flinande, och svagt svajandes, banade sin väg fram till dansgolvet. Den grönt grumliga blicken sökte efter två meter mjuk danspartner och svepte över lokalen. De stannade när de såg henne sitta där i sin röda klänning och se låtsat intresserad ut. Herrarna och damerna vid bordet varkade köpa det tramset. Det gjorde inte Janice. Hon ryckte i slagen på sin smoking, stegade fram till bordet med ett inställsamt leende och bugade utstuderat.

"´Schäckta. Melinda Pappas, vill du göra mig den äran?"

Mel höll på att sätta champagnen i vrångstrupen och blinkade. Övriga bordets konversation dog ut och samtliga personer blåstirrade på den korta gestalten i smokingen som så uppenbart var en kvinna. Robert torkade sig om munnen med en serviett och såg på Janice med en rak blick som praktiskt taget bad henne att dra dit pepparn växte. Mel svalde och började hosta. Janice log ömt mot henne och slet åt sig bordsflaskan, för att sedan hälla upp för den hostande skönheten. Hon satte sin egen hand över Mels och log försäkrande.

"Drick. Du sköljer ner hostan då."

Mel drack. Robert reste sig halvt upp och spände ögonen i arkeologen. "Vad tror ni att ni håller på med?"

"Jag ska dansa med Mel.", förklarade Janice förvirrat. Var karln dum? Det var ju klart att hon skulle dansa med Mel.

"Mel? Mel vill inte dansa med dig." Hans röst var iskall.

Janice bara skrattade och blinkade menande mot kvinnan ifråga. "Jodå, det vill hon..."

"Jag vet inte vem ni tror att ni är, lilla fröken. Ni har fått i er alldeles för mycket att dricka och borde nog gå." Stämningen tätnade. Man kunde nu praktiskt taget skära i den med kniv. Bordssällskapet började skruva på sig där de satt och teg under pinsam tystnad.

"Jag vet precis vem jag är. Jag ska inte gå någonstans; -Mel bjöd in mig!" Janice log triumferande och slängde en lycklig blick på Melinda, som själv fastnade i hennes.

Robert sökte med blicken i rummet tills han fann vad han sökte och vinkade till sig två vakter.
"Skulle mina herrar vilja vara vänliga att avlägsna den här överförfriskade damen ur min åsyn?"

Vakterna nickade. De två kvinnorna såg på varandra under tystnad. Det var som om de förmedlade allt som hänt under deras tvååriga separation genom en enda blick. Starka händer tog tag om Jans axlar. Hon ryckte åt sig sin ena arm och svor högt.
"Låt mig vara, era djävlar!"

Ena vakten fick en näve i plytet och sedan bröt helvetet löst. Robert kastade sig över bordet mot Jans strupe och Mel kastade sig upp på Roberts rygg för att slita honom från Janice. Vakterna försökte förtvivlat få den fäktande, spottande och fräsandes lilla arkeologen att hålla still. De manliga bordskamraterna fic för sig att assistera sin festvärd och siktade in sig. Det var då den första barstolen flög tvärs över salen och fylleherrarna blandade sig i leken. Servitörerna blev inblandade när de försökte skilja alla parter åt. Fler gäster blandade sig i för att hindra servitörerna och ännu fler gäster reagerade på det och kom till servitörernas undsättning.

Snart var årtiondets största restaurangslagsmål igång och tallrikar flög krasande i väggen, kvinnor skrek, män brölade! Janice fick en klockren smäll i ögat och raglade bakåt. Mel, som hoppat av Roberts rygg och hjälp en skadad man på fötter, reagerade instinktivt på att hennes arkeolog hade blivit slagen och tog tag i sin fästman. Han slängde med armen för att skaka av henne, men lyckades istället träffa henne i bröstet så hon föll baklänges över en stol. Janice såg rött.

"Kom hit och slåss man mot man, om du törs, din förbannade gräshoppa!!!" Hon krängde av sig smokingkavajen, flugan och kavlade upp ärmarna. Sedan började hon hotfullt dansa omkring den betydligt större Robert som en liten David mot Goliat. En hummer flög över huvudet på henne och träffade en servitör som gurglandes föll till marken. Någon trampade på en vit kanin, som ilsket bet tillbaka. Hovmästaren öppnade köksdörren och fick lov att hålla i sig för att inte svimma av synen som utspelades framför honom. Han dök tillbaka in i kökets trygga hägn och vrålade åt kockarna att ringa polisen, brandkåren; -ja, vad som helst!!!

Överallt flög porslin och matrester. Robert tittade upp helt groggy och möttes av en morrande Janice som kastade sig över honom med knytnävarna i högsta hugg. Konungsliga smockor utdelades med ett BAM! SmOCK! KnOcK! DuNk-dUnK-DUNK! och en kvinna försökte kväva sin make till döds med nyårstårta. En man hämnades på sin otrogna fru genom att springa iväg med hovmästaren till en väntande taxi. Och tiden tickade iväg.

*******************

Det var tio minuter kvar till tolvslaget och restaurangen var öde. Polisen hade gjort husbesök och många var de gäster som tagits in över natten. Den sista ambulansen åkte tjutande iväg, efterlämnandes en tom plats. Sånär som på vaktmästeriet, där ljudet av sirenerna kunde höras svagt bakom ljudet av snarkningar. Den gode karln hade inte hört det allra ringaste av slagsmålet, då han sov med papperstussar i öronen. Därför hade han inte heller hört när dörren dyrkades upp med ett klickande och två personer steg in. Den ena var lång och bar glasögon, det svarta håret var rufsigt och dant. Den röda sammetsklänningen hade också den sett sina bästa dagar och skorna bar hon i handen. De släpptes i golvet samma stund hon kom in. Den andra var kort och utsjasad. Hon hängde ifrån sig hatten på väggen och tryckte en biff mot sitt vänstra öga, som var blått och svullet. Skjortärmarna var fortfarande uppkavlade och vart smokingkavajen tagit vägen hade hon ingen aning om. Flugan kunde få vara, den också. Det enda som spelade någon roll nu var att de lyckats smita undan kaoset i restaurangen.

"Gör det mycket ont?", frågade Mel ängsligt och lät fingertopparna lätt stryka över Jans kind under ögat. Den korta kvinnan bara log, nästan blygt, och skakade på huvudet. Hon tog tag i Mels hand med sin fria och smekte ömt handryggen. Mel rös till av välbehag och slöt ögonen. Janice tog in den vackra synen och suckade lätt.

"Nej, det gör inte så ont..." Hon slängde undan köttbiten.

Ord var överflödiga och tystnaden tog dess plats. De stod så i flera minuter, och vältrade sig i varandras närhet. Mel kände hur ett par starka armar slöts om hennes midja och hörde hur en nöjd liten suck undslapp Janice. Det kändes så underbart skönt att låta armarna smita om den mindre kroppen och känna musklerna under arkeologens hud, hur de rörde sig. Hennes Mad Dog måste vara trött, då hon slagits av båd kraft och själ. De sjönk in mot varandra, för trötta för att argumentera för någonting annat än att de faktiskt ville detta; ha alltsammans. Tillsammans.

"Mel...?" Janice höjde blicken och hennes näsa snuddade vid den längre kvinnans. De blå ögonen såg ner i de gröna med ett ovanligt avslöjande uttryck i sig. Mel hade garden nere.

"Ja...?"

Jan trasslade loss en hand och höll upp den mellan dem, med handflatan uppåt. Den längre kvinnan besvarade gesten med ett försiktigt leende och lät sin ena hand leta sin väg till Jans mindre. Händerna slöts om varandra.

"Det här är inte en natt för ord.", mumlade Janice, totalt förlorad i de blå ögonen. Mel rodnade och slog ner blicken. Jans andra hand gled in i en smekning över mjuk ansiktshud. Hon kupade den vördsamt om Mels kind. "Du är så vacker, Mel..."

Mel kände de fjärilslätta smekningarna över kinden och slog upp ögonen. Janice kunde höra hur hjärtat bultade och fuktade läpparna. Nu eller aldrig mer. Hon lät handen glida upp om Mels nacke och tvinnade svarta slingor mellan fingertopparna. Samtidigt kunde hon känna hur långa fingrar löste upp hennes hästsvans och långsamt kammade igenom hennes blonda hår. Det gick en darrande ilning genom hela ryggraden och hon sträckte sig upp mot Mel, som tänkte samma sak och sänkte huvudet. Deras läppar möttes i en lång, ljuv kyss samtidigt som klockan på väggen bakom dem började ringa in det nya året. De sjönk in mot varandra som sammansmälta, kompletta, hela. ...Äntligen.

Mels ögonlock fladdrade till när hon andlöst drog sig undan Janice. Hon möttes av ett bländande varmt leende som strålade av glädje. En godmorgonkram och ett leende.

Janice svalde hårt. Wow.

Hon kände sig uppsluppen, lycklig. Armarna gick om Mels midja igen. Auld Lang Syne hördes utanför och hon flinade brett.

"Miss Pappas, får jag lov?"

Mel drog handen genom hennes hår och nickade. "Men självklart, dr. Covington!"

Dansen var långsam, de hade inget behov av att skynda. Mels kind vilade mot Jans huvud och hon slöt ögonen. Kanske var det så här det skulle vara? Hon hade tagit av sig förlovningsringen och hade slängt den bland skräpet överallt inne på restaurangen. För två timmar sedan hade hon varit på väg mot det perfekta sommarbröllopet med den perfekta mannen av den perfekta börden. De skulle ha levt det perfekta livet, ägt de perfekta sakerna och fått perfekta barn. Ändå så kände Mel nu, stilla dansandes inne på en liten vaktmästarexpedition med en mörbultad Janice i famnen och kaos utanför, att hon aldrig upplevt ett sannare ögonblick. Hon var lycklig.

Janice nynnade belåtet med i sången som folk sjöng utanför på gatorna, medan hon stod inne i värmen med Mels lukt i näsborrarna. Hon sniffade in stora sjok av den och njöt i fulla drag. Så här skulle det vara.

"Gott nytt år, Melinda."

*******************

De gick ut till taxin hand i hand, leendes och lättade. De hade talat hela natten ända tills solen gick upp. Det var mycket osagt som hade yttrats och förflugna ord som hade tagits tillbaka, deras bråk sedan två år tillbaka hade retts ut. Sanningen var att de båda var ett par envisa tjurskallar och när de väl hade erkänt det, då var det fritt fram för husfriden.

"Har du avgett några nyårslöften, Janice?"

"Tja, få se nu... jag ska undvika att hamna i slagsmål, att supa mig drängfull, dansa med någons fästmö, röka för mycket..."

"Du ska sluta röka.", sade Mel bestämt. Janice såg lidande ut. Mel gav henne en lång blick.

"Jag ska sluta röka. Kanske."

"Du ska sluta röka."

"Jag lovar att säga att jag älskar dig fem gånger om dagen?"

"Du fuskar."

"Klart jag gör."

"Håll tyst och kyss mig!"

SLUT