Disclaimer: Här har vi originalkaraktärer, där huvudpersonerna delar utseende med två damer vi alla känner. Men där slutar tack och lov likheterna. Berättelsen är min egen, liksom filurerna i den. Jag har baserat mycket på olika intryck som jag har fått under mina år som medeltidsrantare, dräktfjant och lajvare. Detta är en uber.

Subtext: Det är inte fråga om subtext så mycket som det är om ren ärlighet. Har du problem med normala människor som uttrycker sin kärlek för varandra så ska du vända om och gå. Den här författaren är uppfostrad med att homosexualitet och bisexualitet är fullt normalt. Den som tycker att det är läskigt med flickor och pojkar som pussar på folk av sitt egna kön, bör sluta läsa omedelbums och springa. ;)

Tidslinje: Medeltida fantasy kan man nog kalla det. En blandning av fakta, XWP-repliker och påhitt.

Sångvarning: Detta är enbart för Carola. ;) Lite här och där dyker musik, sånger och dikter upp. På ren djävulskap? *flin* Det förtäljer inte berättelsen. Men säkert är att sångerna är riktiga sånger, skrivna av mig själv, med undantag för Douce Dame Jolie. En av dessa är inspirerad av Trettondagsafton.

Alternativt namn: "Klyshornas högborg -on drugs."

Konsumerat: Choklad. I massor. Saft genom sugrör också.

Dansa mitt hjärta, spela min själ
av Johanna Hedberg

---

När staden vaknade stod hon där och väntade. Medan människorna yrvaket började leta sig ut på gatorna följde de gröna ögonen deras rörelser. Det glimmade till i dem av road medkänsla när en bagare gned sig i ögonen. Han torde fått en god natts sömn med lika goda drömmar, ty hans motvilja att börja dagen tydde på en önskan att få fortsätta sova. Den pigga blicken reste vidare mellan gator och ringlande gränder, över torg och hustak. Det begynnande myllret och de brutna sorlen gav henne mod, hopp och styrkan att förändra världen. Varje gång hon stod på en höjd och såg ut över världen så kände sig Dion oövervinnerlig, samtidigt som hon med förundrad ödmjukhet accepterade sin litenhet och sin plats i den stora helheten. Likaså nu. Men ändå mer spännande. Det kvillrade till i magen av förväntan. Staden var hennes att erövra. Hon såg upp i himlen, som låg där blå med sina vita moln och väntade på solens första, försiktigt smeksamma strålar. Någonstans där uppe fanns alla drömmar i världen. Någon gång skulle hon plocka dem alla och uppfylla dem. En efter en. I evinnerlig lycka.

*****************************************************************************

Egentligen var det en dag som alla andra denna stekheta sommaren 1350 anno domini. Vimplarna över Ravencort böljade i allsköns färger över marknaden, som var bräddfull med handelsmän och ockrare. I stortorgets utkant satt Cedrik Skatfinger i stocken, vilket visade på att det var onsdag. Barnen retades med varandra och tävlade i vem som kunde nalla flest äpplen från den vaksamme Osmund. Han var stor som en björn och bred som en lada för de små, som fnittrandes smet bakom den starka ryggen i jakt på gott. Den rundmagade mannen torkade svetten ur pannan med handen. En snabb blick avslöjade ren vätska. I sanning var det en het sommardag! Så även för den stolta hamnstaden Ravencort, handelshjärtat i landet och säte för den namnkunnige kung Wilhelms hov.

Folkets myllrande bidrog enbart till att öka hettan. Krögarna bad till sina skyddsgudar om fortsatt värme och om osläckbar törst bland stadsbefolkningen, medan smederna bad till den ende guden om förbarmande i denna segrörda värme.

Någon spikade till en tumme och svor för fulla lungor. En annan smet ut från en lummig bakgård med ett fång tjuvplockade rosor i famnen. Ägaren hastade ut med lyfta kjolar och ropade okvädingsord med hytt näve. En grupp kvinnor satt lugnt samtalandes och kardade ull, medan ett tjut utbölades från badstugan. kallt mötte varmt och ångan sökte sig ut i gränden, som fylldes med vit luft.

Där den slingrade sig fram gick en man lång som en jätte och viftade i luften med sina väldiga nävar. De blonda ögonbrynen var hoprynkade och han kämpade för att se. En kortare man, med lika blont hår och antydan till samma anletsdrag, klappade honom skrattande på axeln och gick förbi.

"Seså, Friedrich! Andas bara in, ut och gå gatan fram. Ångan dör lika snabbt som den fötts och så blir din sikt all igen."

"Ånga?!?", fnös den längre mannen och fortsatte, "Snarare helvetesdimma, Franz."

"Vad du än säger", mumlade den kortare.

"...Och du ska vara den som ser ovanför allt och alla", flinade en aningen äldre man med gråsprängt brunt hår. Han lade sin ena hand mot jättens rygg och manade denne framåt. Han möttes av ett surt mutter. "Seså, skynda på nu Friedrich!"

Gränden började slutta uppåt och kullerstenen blev till en knätröttande backe. De tre männen uppmuntrade varandra att gå med mer bestämda steg för att någon gång kunna komma någonvart och fram. Deras beslutsamhet gav utdelning, ty snart tunnades husen ut och toppen av ett krön över staden närmade sig. Männen släpade sig mödosamt fram den sista biten och enades upprört om att falla ihop i en stönande liten hög sedan. Ett och annat fromhetslöfte till den ende guden hördes, men den allsmäktiges öra tycktes dövt för de trennes böner, då den äldre av dem gled ner i sittande mot en tung vattentunna.

"Vid gudarna! Jag orkar...uuh...för...mitt liv inte mer!", pustade han. En ansträngd hackhosta bröt ut.

"Johan, du har varit med om värre", skrattade Friedrich och tornade upp sig över sin yngre bror, som såg ut att leta efter någonting.

"Dion?" Franz såg sig omkring, gick ett par steg och kliade sig i nacken. "Dion?"

En hand sträcktes ut från ingenstans och lades på hans axel. Franz hoppade chockat till och tog ett stadigare tag om trumman, som höll på att glida ner från ryggen i rena förskräckelsen. Ett glatt, smittande skratt nådde hans öron.

"Stilla dig, Franz! Jag bits inte." Blonda ögonbryn rynkades lätt. "Det tog er gill tid att komma hit. Nåväl... Se ut över staden, pojkar! Skåda Ravencort; -ett fält av drömmar, redo att plockas!"

De tre männen skockades kring den korta kvinnan. Det var som hon sade. Staden väntade på dem. Okunnig. Oskyldig. Spännande. Deras ögon tindrade av förväntan.

Dion slängde ränselremmen tillrätta över axeln och började obekymrat visslandes att gå.

Franz såg efter henne med en förundrad min. "Jag förstår inte hur hon gör det där! Det ser så enkelt ut!"

Friedrich kontrollerade att säckpipan och ränseln samsades på ryggen. Han log mot sin yngre bror. "Vad är det som fattas dig?"

Han flinade mot Johan, som nickade och drog sin skalmeja ur väskan bredvid sin ränsel. Franz log och suckade dramatiskt.

"Förståelsen."

Johan flinade och rättade till greppet om skalmejan. "...som vi alla bär." Han satte läpparna till bladet och lät en ton börja rulla platt genom luften.

"Förståelsen!", hojtade den yngste.

"Kommen nu och här!" Friedrich nynnade kring Johans ensamma ton och väntade. Sedan satte de tre av i glad marsch efter Dion. Johan slog hälen i marken för att lägga an takten och sedan regnade skalmejans toner över dem. Friedrich och Franz skrålade skrattande och krokade arm i arm medan Johan gick svajande gatan fram till musiken.

"Varthän vi väl gå; älska, rasa och försmå! Den sista stund vi må finna, ja, sista hindret med mod övervinna!"

Så skyndade männen efter sin härförare, kapten och visdomssyster. En stad fanns att utforska. Grändernas ringlande skulle utredas, var flyktväg röjas. Det var tid för nöje och sång. Ära och rikedom!

Och längst fram gick en ung kvinna med hjärtat bland molnen.

*****************************************************************************

"Anne!" Mummel och svordomar. Kung Henrik av Solwraith vankade av och an. "ANNE!" En osalig svordom, följt av; "Jag svär vid gudarna att den flickan alltid har huvudet bland molnen! Anne!!!"

Inget svar.

Den brummande mansrösten var utan tvekan van vid att bli åtlydd omedelbart. Nu när det gick den emot och den regala respekten uteblev, så var den otålig och gramse. Den långa, finlemmade gestalten i fönsternischen såg ut över staden nedanför och verkade knappt märka att han fanns. Den irritation konungen kände tog över hans röst. Han kallade på henne om och om igen. Då hon inte ens tycktes lyssna så stannade han märkbart förtörnad upp. Skulle inte hans egen dotter svara honom när han talade? Nervösa fingrar kliade huden innanför kragen på den blå garde corpsen. Det praktfulla sammetsplagget var broderat med snirkliga silvermönster och brämat med finaste svart päls om armar och fåll. Över konungens bröst låg hans ämbetskedja, silverplattor med infattade rubiner och reliefer av riksvapnet. Guld hade varit att inkräkta på deras värds heder, då de befann sig i Ravencorts konungs hallar.

Kung Henrik suckade tungt där han stod. Anne var sin mors avbild i ack så mycket. Han hade ofta funnit även Marienne sittandes vid fönster, blickandes ut mot himlen. Molnen och universum. Han kunde inte minnas en dag då hon inte hade sett frånvarande ut, då deras äktenskap hade varit ett arrangerat parti på uppdrag av deras bägge fäder.

Det unga kungaparet hade startat sitt liv som regenter på darrande kalvben i landsbeslut, liksom i den äkta sängen. Medan Henrik hade tagit itu med plikterna så hade hans fru intet annat att göra än att ströva ägorna kring på den plats hon aldrig förr hade varit på. Hon var tystlåten och tycktes alltid vara någon annanstans. Tiden gjorde att de blev bekvämare med varandra, men den förmådde inte att sudda ut det vemod som drottningens ansikte alltid bar.

Som den sympatiska själ den unge Henrik var, så hade han ofta undrat. Om vart hon tog vägen, om han kunde lindra hennes tysta sorgsenhet. Men det fanns stunder då ett svagt leende fick de vackra anletsdragen att mjukna, och de blå ögonen att glittrande drömma. Det var när hon satt vid ett fönster och försvann bort. Henrik mindes den allra första stund han funnit henne sittandes så. Det var som om hon var ett förtrollat, smärtande skönt väsen. Harmonisk, lyckligt ovetandes om betraktande ögon.

Han undrade alltid vad hon tänkte på. Om han någonsin skulle få dela de flygande, svinnande drömmarna. I samma ögonblick som leendet spred sig över den drömmande kvinnans läppar, så hade det huggit till i den unge kungens bröst av en bitterljuv, vacker smärta. Samma smärta som den han erfor nu, när hans dotter satt med samma drömmande uttryck över ansiktet och tittade ut genom fönstret. Det nattsvarta håret föll strömmande nedför hennes vita rygg och den långa, liljevita klänningen syntes nästan smälta samman med hennes hud. Hon var en uppenbarelse. Den omvälvande kärleken som fyllde den åldrande konungens bröst var inte längre lika tung att bära. Marienne var borta för länge sedan och deras dotter satt här i hennes ställe. Minnena från det förflutna flöt ihop med nuet och den ökande ömheten vände i en våg av dåligt samvete som svedde honom. Gjorde han rätt, som upprepade sin fars misstag?

"Anne?", upprepade man mjukt och tog ett steg fram emot henne.

"Far, jag kan höra hur du tänker." Hon log och vände blicken mot honom. "Det knakar."

Han skrattade tyst medan hon reste sig upp och vände sig om så att de stod ansikte mot ansikte. Kung Henrik lade händerna på sitt enda barns axlar och såg på henne. Han mindes hur den arma flickan alltid blivit retad som barn, då hon hade ärvt sin faders ovanliga längd. Hon hade alltid varit nästan två huvuden längre än alla andra. Men tiden hade tagit ut sin rätt och hennes. Den unga kvinna med stolt hållning och intensiv blick som stod framför honom var underskön. Han drog henne till sitt bröst i en lång omfamning och strök hennes hår. Han fick en klump i halsen och ögonen svedde.

"Mitt käraste barn, så du är vacker. Utanpå som inuti. Kom ihåg att vad som än må hända och hur vad må gå, så är jag stolt över dig. Du vet att jag älskar dig så mycket som en gammal stolle kan?"

Annes armar kramade hårdare om fadern. Han hade varit så tyst som han bara var när ögonen talade om en flykt till det förflutna och om saknad. Hon visste att han gick och grunnade hårt på visheten i tingens ordning. Hennes far var en god konung som alltid handlade efter sitt lands bästa. Men nu hade landets bästa och hennes stått mot varandra i kollision och det förra hade vunnit av traditionen bundet.

"Jag vet, far. Jag älskar dig också. Trots alla dina ovanor och din förmåga att alltid grubbla." Hon backade en aning från honom och såg hur det glittrade till av tvivel i de grå ögonen. "Far. Oroa inte ditt sinne med så dystra tankar, de tynger hjärtat och det glada lynne som jag så älskar med dig. Jag kommer att få ett gott liv som prinsens gemål."

Som alltid undvek hon att ta sin tillkommandes namn i munnen. Detta oroade kung Henrik, då han innerligt önskade att de unga tu skulle finna en mening i sin förening bortom en allians länder emellan. Tvenne gånger hade kung Wilhelm, drottning Elsbeth och prins Roland rest till Solwraith för Annes uppvaktning. Dessa tvenne gånger hade han sett den beundrande glöden i den unge mannens ögon och den svala artigheten som Anne bemötte honom med. Hans dotter var alltid den utmärkta värdinnan och följde traditionen till perfektion. Men hennes intresse för Ravencorts främste riddersman talade aldrig. Men prins Roland själv tycktes under kungafamiljens andra besök ha utvecklat sina känslor. I hans bruna ögon syntes en beslutsamhet. Efter blott två besök så hade kung Wilhelm på sin sons begäran bett om Annes hand. De hade fått sju dagars betänketid. Kungaparet och prinsen hade lämnat Solwraith för att invänta kung Henriks beslut. Och denna dag var de här för att besvara prins Rolands frieri med ett ja.

"Är du redo, Anne?"

"Så redo som jag kan bli, far. Jag vet vad som väntas av mig. Kom, låt oss inte låta kung Wilhelm vänta."

Anne log och släppte taget om sin far. Sedan tog hon ett par steg framåt och sträckte ut armarna. Genast hastade två påkläderskor fram för att hjälpa prinsessan på med den djupblå ridmanteln. De skvallrade och förkunnade för hennes majestät att den unge herr Roland var en duktig karl att fånga i sitt nät, samt berättade om hundra sinom hundra jungfrurs högsta dröm att äkta den unge mannen. De gestikulerade, ursäktade sig för hårdhänthet och svor. Anne log åt deras pladdrande iver. Hon saknade någonting hon aldrig hade haft. Livet.

*****************************************************************************

Idag skulle prins Rolands brud visas upp för folket. Den gamla svarsceremonin skulle äga rum vid middagstid och krögarna kring konungsplatsen gnuggade belåtet sina händer av girighet. Kring den resta plattformen där tre tomma troner väntade stod soldater, snickare och hovmän. Förberedelserna var i full gång. En kunglig förlovning var bra för handelsmännen. Redan i detta nu så vimlade det av spelemän, lekare, riddersmän, adel och nyfikna ditresta från både Ravencorts och Solwraiths alla landamären. Mjödet flödade fritt och glädjen var stor. Man hade inte firat ett kungabröllop på trettio år i Ravencort.

Dion stegade fram mellan lekande barn och kringdansande rojalister. Hon höjde på ögonbrynen och svängde undan för en liten pojke som sprang baklänges med ett äpple i handen. Hon rufsade om hans smutsblonda hår i förbifarten och fiskade elegant åt sig äpplet. I samma andetag tog hon ett stort bett i det. Saften var god och läskande frisk. Pojken såg förvånat upp och möttes så av ett glatt skratt. En glänsande slant singlade genom luften och landade i hans lilla hand. Gråbruna ögon vidgades och ett leende med en framtandsglugg lyste upp hela hans ansikte.

"Tack så mycket, frun!", jublade han och rände iväg.

Dion skakade på huvudet. Frun. Håhåjaja. Hon bollade med äpplet och sneglade ner på sina vandringskläder. Senapsgula hosor, ljust rostbrunt röd kjortel och ljusare undertunika. Bruna stövlar, ränsel och väska. Baretten var tryckt i bältet, där den trängdes med mungigor och benflöjter i olika storlekar. Klädseln var en mans, men den vältränade kroppen var en kvinnas. Trots Franz försök att klippa hennes hår jämnt och sedan kamma det väl, så stod det fortfarande charmigt tillrufsat åt alla håll. Hennes far hade kallat henne en pojkflicka, hennes mor hade kallat henne pojkslyngel. Brodern hade bara skrattat varmt och kallat henne slarver. Hon såg sig omkring, fann så en tunna och hoppade upp att sitta på den. Hon viftade med fötterna avslappnat. Frun. Det var lite annorlunda mot vad hon var van vid...

När Dions by ville tämja henne och de unga männen började kasta blickar åt hennes håll, så hade hon samlat ihop sina mest älskade ägodelar och gått. Med en luta på ryggen och en fela under armen hade hon tagit farväl av sina föräldrar och gett sig av. I nästa by hade hon hälsat på sin bror och hans unga fru. Efter två nätter hade hennes fötter börjat dra henne mot tröskeln och efter ännu ett farväl steg de över den för att aldrig mer komma tillbaka. Nu, tio år senare, hade hon vandrat land och rike kring. Hon hade spelat överallt, både för hov och allmoge. Det var en spännande tid, här och nu. Hon tog ett till bett av äpplet. Mm, det var verkligen gott!

"Ett snidat porträtt av hennes majestät prinsessan Anne, sir?", frågade en man med tjock mustasch en äldre man i dyrbara, röda kläder. Den gänglige karln stannade upp och flämtade till. Ögonen vidgades och han sträckte darrande ut en hand för att låta fingertopparna stryka över porträttets yta.

"Hur mycket?", frågade han andlöst.

"Fem silverkronor, min bäste herre. Ty verket är gott och mången man har betraktat det som sitt idag. Men jag höll dem stången då deras girighet övergick deras sinne för skönhet. Och nog är prins Rolands tillkommande en skönhet av sällan skådat slag!"

Dion lyssnade roat. Det var för prinsförlovningen som hon och pojkarna hade kommit till Ravencort. Sunda förnuftet sade henne att det skulle finnas mer än gott om tacksamma firande och bardvänliga här att förtjusa. En glad svängom tackade folk sällan nej till, ej heller smäktande ballader och hjälteepos. Sagor och berättelser om kulltrollen i de svarta bergen tröttnade intet barn på. Jodå, den här gången skulle deras lycka bli gjord för ett bra tag framöver. Hon lade huvudet på sned och tittade på porträttet medan handelsmannen smidigt trissade upp priset för adelsmannen. Undrar om hon verkligen ser ut sådär eller om det är en försköning?, tänkte hon och började gnaga rent äpplet. Nåväl. Det kan inte skada att knåpa ihop en ballad eller två till hennes ära. Det kommer löna sig rikligt från prins Rolands håll. Hon slängde äppelskrottet snett över axeln.

"Dion! Dion! Ha-ha!!!"

Hon hörde flämtningar och pustande på sin högra sida och vände på huvudet. Där i gränden kom Franz, Friedrich och Johan springande. Eller snarare Franz och Friedrich springande och Johan lugnt gåendes. Den eftersläntrande, äldre mannen såg självbelåten ut medan de två bröderna såg ut att hoppa ur skinnet av rena uppsluppenheten. Hon skrattade åt dem och böjde sig nonchalant framåt, lutandes med handen mot knät.

"Johan, du ser ut som en katt i en fiskehamn och ni två ser ut som lekande illrar. Få höra nu; -vad har ni hittat på?"

Franz stannade med andan i halsen. Hans blonda hår stack ut från coifen lite här och var. Ett finger hölls upp för att markera att han behövde hämta andan. De bägge bröderna lutade sig mot varandra och drog ett djupt andetag. Friedrich var alldeles rödmosig.

"Har ni sprungit länge?", flinade Dion. De nickade och flåsade. Johan sällade sig visslandes till dem.

"Långskank och halvskank här är uppspelta över det vi ska göra ikväll, min kära vän."

De tre männen log alla brett och inväntade hennes nästa fråga. Dion sneglade åt handelsmannen till. Karl dunkade adelssprätten i ryggen och bjöd honom en god dag. Den gänglige gick iväg med blicken fäst på porträttet framför sig. Ansiktet var hänfört. Hon skakade på huvudet och såg tillbaka på sina medmusikanter. "Ska ni berätta vad det är ni ställt till med eller bör jag dra det ur er med våld?"

De flinade brett. Johan lutade sig nonchalant mot en kärra som stannat i gränden.

"Gissa!", utbrast Franz medan Friedrich nickade energiskt bakom honom. Johan stoppade en pipa.

Dion ryckte på axlarna och sade lugnt; "Vi ska spela på kungens bankett ikväll?"

"Du är inget rolig alls!", fnös Franz och fick medhåll av Friedrich, som åter nickade. En doft av körsbärstobak spred sig i gränden och Johan slappnade av med ett utdraget 'aaaaaaaaaaah'.

Dion flinade och hoppade ner från tunnan. Hon klappade om sina vänner och snart såg de ut som tre glada små björnungar. Johan drog lugna drag på sin pipa och andades ut röken medan han leendes betraktade de vilda ynglingarnas skrattande kamp. De behövde bara leka av sig, som alltid. Den äldre mannen stod tålmodigt och väntade. Nog var de som små barn, alltid, men när det behövdes så kunde de ta sig samman och uppträda på det mest allvarliga sätt denna värld någonsin hade skådat. Med tanke på allt folk som började samlas på kungsplatsen, så antog han att de snart skulle stanna upp och inse vad det var som försiggick.

Som alltid så fick Johan rätt.


Trumpetstötar dundrade ekande över det stora torget och ett dundrande jubel steg från den samlade folkmassan. Händer slogs samman och fötter slogs smattrande mot kullerstenen. Från torgets norra sida red den kungliga familjen i en procession ledd av ärkebiskopen, prelaten och två kardinaler. I kardinalernas skugga travade konung Wilhelms vita springare. Konungens huvud var böjt i respekt för de heliga männen framför honom. Vid hans sida red prins Roland på en skäck. Den unge mannens sätt sade klart och tydligt att han var totalt uttråkad av den stundande ceremonin. Bakom konungen och kronprinsen red drottning Elsbeth, med huvudet höjt. Hennes magnifika klänning och mantel ådrog sig många utrop av förtjusning och beundran från folkskaran. Hon nickade värdigt åt alla håll medan processionen fortgick. Efter drottningen red den kungliga livvakten, de tolv tappraste riddarna i riket. Dorsefield och Ffoulkes red i täten med allvarsam kroppshållning. Deras paradrustningar var putsade så de glänste i solskenet.

"Ayle... vad kan man säga", sade Dion. "Där går i sanning den mäktigaste konungafamiljen på denna sidan världsalltet."

"KONUNG WILHELM! GIV OSS DIN VÄLSIGNELSE!" vrålade en skäggig man ur folkmassan.

"GUDS NÅD ÖVER KONUNGEN!" vrålade en annan.

Processionen nådde plattformen och hovmän på plats hjälpte sitt herrefolk av hästarna. Riddarna red runt och placerade sig i en lång rad framför det nybyggda träverket. Prästerskapet ställde sig på linje bakom de tre tronerna och inväntade kungafamiljens ankomst. När konungen steg upp på plattformen så nådde folkets jubel öronbedövande höjder. När landets fader, som var klädd i sina vapenfärger, lyfte handen för att erkänna deras välkomnande så blev jublet om möjligt högre. Konungens krona gnistrade till i solskenet och han intog sin plats framför den mittersta tronen. Prins Roland hjälpte sin mor tillrätta och de intog sin plats på vardera sidan om konungen.

Trumpetarna stötte tonerna i luften och lät dem mäkta eka över folket. Så klev konungens härold fram och höjde handen. Omedelbart tystnade trumpeterna. Han höjde huvudet mot skyn.

"I allt vad som är äkta, i makt, nåd och härlighet oss tillskansat och välsignat... vi vår konung Wilhelm utav gudars nåde skyldiga äro. För Ravencorts välstånd, för makt, liv och heder; -KONUNG WILHELM!"

Och jublet visste inga gränser. Härolden bugade för sin kung, som nickade tillbaka. Mannen klev åt sidan och tillbaka in i skuggorna. Konungen satte sig ned. Tätt efter honom följde prins Roland och hans omsjungna moder. Sedan prästerna. Torget blev tyst, med undantag för det förväntansfulla sorlet från människorna. Man väntade.

Så hördes där en avlägsen trumpetstöt. Trumpetarna på plattformen svarade den. Åter förkunnade den avlägsna trumpetstöten sin ankomst. Plattformen svarade. Så kom där ljudet av behaglig musik, flöjter och lutor. Musiken drog sig närmare, smög lätt sin väg fram mellan gränderna.

Dion började bli nyfiken och ställde sig på tå för att se. Det var människor i vägen överallt. Inte för första gången under sin levnadstid så förbannade hon sin mindre smickrande längd. Men det hon inte fysiskt hade begåvats med hade hon istället tagit igen genom ett skarpt och kvicktänkt sinne. En snabb överblick sade henne att det skulle vara lätt att klättra uppför värdshuset Gyllene Basiliskens vägg. Det fanns nog med fönster för att göra det. Vad tusan! Vad kan det vara? Tre meter, tre och en halv högst. Hon flinade brett och gnuggade samman sina händer. Sedan slängde hon bak alla väskan och ränseln än längre på ryggen, för att få fritt rörelserum.

Hon gick muntert skrattandes fram till huset, klättrade med vig enkelhet upp i fönstret och hoppade uppåt. Kom igen, kom igen.....aha! Händerna hakade i en ytterbjälke och barden hävde sig upp, medan knän och fötter tog vara på det lilla fäste som fanns under henne. Friedrich, Franz och Johan sneglade upp på henne och skakade på huvudet. Hon nynnade glatt på sin lilla klättringsfärd. Musiken kom närmre, det var lika bra att hon rappade på. "Alla rumla om uti dans, uti sång...ÅHEJ!...inom värdshusets timrade väggar...eeeh...hm..." Åh, där fanns en bjälke som hon inte hade sett förut! Hon nynnade vidare och försökte nå den. "Kjolar svängs runt hela natten lång..." Helvete också! "Och ett... och tvååå... och-"

Hopp. Dion hängde med händerna i överbalken och viftade med fötterna efter fäste i luften. Folkjublet bröt ut igen och hon tappade nästan greppet. Tänk på att komma upp, Dion. UPP!

"...treeeeeeeeeeeeeee!!!"

Hon andades in djupt och hivade sig uppåt på raka armar. Överarmsmusklerna arbetade hårt, men det var ändå med lätthet den unga barden lyckades svinga sig upp på taket. Väl uppe kröp hon ihop i hukande ställning och spanade ut över torget. Jodå, det var som hon hade trott! Här uppe såg man allt. Myllrandet och plattformen, dryckesstånden och trumpetarna. Hennes blick föll på den andra processionen som närmade sig konungen. Längst fram, på en svart hingst, satt en kvinna med den stoltaste hållning hon hade sett. Ett sus gick genom folkmassan.

"Hon är underskön!"

"Gudar..."

"En gudinna."

Dions spetsade öron snappade upp den ena hedersbetygelsen efter den andra. De blonda ögonbrynen rynkades. Hur kunde hon komma närmre? Ett flin klöv det solbrända ansiktet. Det är bara att hoppa mellan hustaken... Hon sprang lätt och ledigt mot takets slut. Taket på andra sidan var litet högre, men om hon bara kom upp på det så skulle hon kunna springa hela vägen fram sedan. Det var ett långhus, en plats för krögargillets aktiviteter. Under henne skrålades det lovsånger och glädjeballader. Gudar, vad passande. Styrk mig på min färd... Hon sprang. Sträckte ut armarna. Och hoppade.

*****************************************************************************

På Annes nästan osynliga lilla handsignal stannade hingsten nedanför plattformen. Hon sänkte värdigt huvudet till hälsning för Ravencorts konung och väntade på sin signal. Tanken slog henne att hon hade en sådan likhet med djuret under sig. Livlös, styrd av makter bortom hennes, med syftet att visas upp när seder och tillfällen bjöd det. Kommer det att vara så efter bröllopet? Åh, mor. Jag följer ditt öde.

"Var hälsad och välkommen till vår nåd, ers majestät och högst vördade jungfru. I vilket ärende har ni kommit till oss idag?"

Anne kände igen kung Wilhelms bullrande röst. Den lät som en hes björn, mindre djup än vad gemene man väntade sig, men ack så mäktig och sann. Det var en röst som aldrig ifrågasattes eller talade efter en annan människa. Den var Ravencort. Prinsessan höjde huvudet och de blå ögonen mötte konungens bruna. Med hennes rörelse spred sig ett sorl bland människorna. Sällan hade en sådan närvaro förgyllt stadens själ och skinit som en klar stjärna i sin ensamhet. Vitt och svart stod i tystnad. Folket inväntade svaret.

Så höjdes en djup, värdig och fyllig röst som var sammetslen i sin renhet. "Vi som står inför dig, konung av Ravencort, är Anne -prinsessa av Solwraith. Det är vår glädje och lycka att för eder tillkännage vårt godtycke till ers majestäts begäran. Vi omfamnar Ravencort som vår broder, syster och vän i äkta förbund. Må gudarna välsigna konungen och hans välvilja."

Folket jublade. Det skreks och stojades inte utav denna världen. Ravencorts framtida drottning var presenterad. Konung Wilhelm reste sig upp och hjälpte ceremoniellt den unga kvinnan av hästen. Hon var en uppenbarelse där hon stod, lika lång som konungen själv, och tog emot lyckönskningarna som regnade över henne. Vimplar och ris fyllde luften ovan huvudena. Drottningens hälsning stod på tur efter konungens. Hon kysste sin blivande dotter på kinderna och omfamnade henne. Prinsessan återgäldade hälsningen som traditionen bjöd och intog sin plats bredvid prinsen, ståendes på hans högra sida. Konungen visade med en gest på ärkebiskopen och den kungliga själasörjaren Aurivilius, som steg fram för att hålla tal till folket.

Anne stod och såg ut över folkmassan. All denna intensiva glädje och värme som flödade mot plattformen gjorde prins Roland nöjd. Han log och vinkade till folket. Han tog sin gemåls hand och tryckte den, som en gest på samhörighet. Jublet steg åter. Aurivilius talade med myndig stämma om de sju dagarnas förberedelser och förlopp. Han talade om den lycka och välfärd som skulle tillfalla de bägge länderna. Han talade om kung Wilhelms vishet och prins Rolands lika goda karaktär. Orden var som ett dämpat brus utanför Annes huvud. Där hon stod var det kallt och tomt. Hon log utan att känna glädje och vinkade utan att veta varför. Det var som om någon lagt ett lock över en gryta och stängt ut allt ljus.

*****************************************************************************

"Förbannade....unGH! Ha-haaaa!!!" Dion hasade triumferande sig upp för kanten och drog kläderna tillrätta. Nu kunde den unga barden se etter mera. Om hon bara kunde ta sig ännu närmre... Precis som förut så sprang hon över taknocken. Balanserandes, med händerna vårdslöst utslängda för motvikt. Visslandes dansade hon snett över sina egna fötter och skrattade åt lättheten i värvet. Alldeles snart skulle hon vara framme. Nyfiket saktade barden in och promenerade lugnt ut på kanten av taket. Hon sänkte sig ned på huk och gled ner en bit, för att sedan bekymmerslöst sitta på överbjälken med benen över den och fötterna dinglandes ut i luften. Här satt man riktigt bra! Bara ett par famnars avstånd!

Kvinnan som satt på hästen hade en närvaro som Dion inte riktigt kunde beskriva. Den blå manteln föll som ett böljande hav omkring kvinnan. Dion gissade på att det var en ceremoniell klädsel, då kvinnan omärkligt då och då ändrade på axlarnas läge. Den var säkerligen tung. Hon flinade snett. Vad dessa adlingar inte gjorde för lite pompa och ståt. När barden höjde blicken litet till, så kisade hon för att kunna se kvinnans hållning och drag tydligare. Det var en lång kvinna, vilket syntes på både hållningen och de långa armarna. Beklagligt nog så syntes inte benen så bra, vilket Dion senare skulle komma att anförtro en flinande Franz. Det fanns inget bräckligt hos prinsessan, vilket hon först hade trott att den unga kvinnan borde vara. Nej, det fanns en stolthet och en beslutsamhet kring den värdiga gestalten som drog till sig den korta lilla bardens uppmärksamhet. När kvinnan så lyfte huvudet flämtade Dion ofrivilligt till. Barden svalde och fuktade sedan läpparna, då hon plötsligt blivit så underligt torr i munnen.

Var det någonting hon kände på mils avstånd, så var det karisma. Denna strömmade över torget och förstummade en hel stad. Det nattsvarta håret och de blå ögonen... de beslutsamma blå ögonen...

"Tja, hon var väl inte så pjåkig!" Dion ryckte på axlarna och sträckte sig efter sin ciderplunta, som satt vid bältet. Det var litet svårt att hitta den dock, för de ovanligt fumlande fingrarna. Barden harklade sig då munnen var torr igen och korkade ur pluntan. Hon tog en stor klunk. Drycken rann ner i halsen. Välsignelse. Bara jag nu inte blir på lyran och trillar ner... tänkte hon och flinade snett. Korken gick i pluntan igen och den förpassades tillbaka till bältet.

Kung Wilhelm hälsade prinsessan välkommen med sin björnstämma och bjöd henne sedan att tala. Kvinnan talade. Det var ett inövat och ceremoniellt tal, som lyckades låta melodiskt och starkt på en och samma gång. Inte dumt, minsann. I Solwraiths prinsessa hade kung Wilhelm gjort sig ett riktigt fynd på många fronter. Dion anade att han hade tänkt tanken redan innan hon själv hade dragit den slutsatsen. Men Ravencort och Solwraith förenade så skar man av gränsen mot syd och skyddade de nordliga kungadömena. Kung Wilhelms flotta och kung Henriks legendariska kavalleri tillsammans... Det var en god allians, som bådade gott för handeln och freden där. Däremot så misstänkte barden att det skulle bli krångligare att resa mellan nord och syd när väl ländernas förbund hade blivit fastställt och säkrat.

Friheten kommer till ett högt pris numera, tänkte hon medan munnen drogs samman till ett uttryckslöst streck. Priserna och valutan skulle öka. Det kunde gå som det ville med spelemännen, barderna och lekarna. Kanske avstannade deras huvudsakliga välgörares givmildhet med herremännens politiska drag. Men herrefolkets börsar skulle å andra sidan vara så stinna att det bara var att vandra från hov till hov med mössan i hand och lutan i den andra. Nåväl. Vad som än händer, så är dessa kommande dagar en enda lång fest för landet. Och gudar, vad det ska firas!

Dion såg hur kung Wilhelm kallade fram den gamle stöten Aurivilus och hur prinsessan Anne gick mot sin tillkommande, som lade en ägande hand över hennes. Han log och vinkade mot folket medan den mässhakeklädde idioten rabblade på om jungfrun, guden och nåden. Ett och annat 'mäktige, gode konung Wilhelm' smet sig in i talet. Den långa prinsessan stod vid sin tillkommandes sida och log. Barden lade huvudet på sned och betraktade henne tankfullt. Det nådde inte ögonen. Kvinnan såg ut att vara i en helt annan värld, som om hon försvann ur sin kropp. Hon var vacker, erkände så Dion för sig själv till slut. Förunderligt vacker och mycket ensam. Den lilla barden avundades inte adeln och deras konvenansäktenskap ett endaste dugg. Bättre lyckligt utblottad och fri som vinden än omåttligt rik och fast i ingenmansland. Dion reste sig upp och började gå tillbaka. Det var dags att börja förbereda inför kvällen. När hon hoppade över till värdshustaket och tittade ner så såg hon hur hennes kamrater stod och vrålade åt henne med armarna uppe i luften. Hon skrattade högt och vinkade ner till dem. Sedan tog hon ett fast tag om takkanten och svingade sig neråt.

*****************************************************************************

Anne kisade och kände hur prins Rolands hand gned sig mot hennes i stora, markerade drag. Hon såg hur en liten gestalt vigt sprang över taken och svingade sig ner bortom synhåll. En andra hand som slöt sig om hennes, drog henne tillbaka till plattformen och ceremonin. Den höll på att avslutas. Aurivilius läste sin välsignelse över konungen och det kommande kungaparet. Hon log artigt mot den unge mannen vid hennes sida och såg hur han log tillbaka, med en djupare känsla av någonting i de bruna ögonen. Vad det än var, så fick det honom att skruva på sig och knipa ihop benen aningen. Hon började känna sig olustig. Prins Roland var ingen ful man, med sitt axellånga bruna hår och den imponerande kroppsbyggnaden. Men hans handsvett gjorde händerna kalla och nästan svampiga mot hennes hud. Hon visste att det skulle vara mycket oartigt att vrida handen ur hans grepp och gå därifrån, men för första gången sedan ankomsten så var pliktens börda henne övermäktig.

Hon mindes sin barndom och hur hennes mor ryggat undan för hennes far i trädgården. Modern och dottern hade lekt ute i det fina vädret. När drottningen skrattande tyckte att hon fått nog, så hade den lilla flickan satt sig ned och börjat bygga med de små stenarna som fanns i trädgårdsgångarna mellan stenplattorna. Medan drottningen satt på en bänk och betraktade sitt barn, så steg hennes make fram och lade handen på hennes axel. Han kramade den lätt och vände blicken åt deras dotters håll. Flickan hade hört fotstegen och såg upp. Hon log strålande glatt och visade upp sina stenar för fadern. Drottningen vred sig ur sin makes grepp och reste sig. Hon lyfte upp flickan i famnen och styrde stegen mot trädgårdsdörren. Kvar stod kungen och såg efter sin familj. Flickan såg på sin far över moderns axel och fann sorgen i hans gråa ögon. Samma sorg som alltid tycktes ha varit där.

Hade hon rätten att avfärda mannen vid sin sida innan hon hade lärt känna honom? Deras barn skulle älska dem båda. Skulle det då inte vara orätt att neka dem lyckliga föräldrar? Hon skulle komma lära sig att älska prins Roland. Om detta övertygade hon sig när han bjöd henne armen till folkets dånande jubel och förde henne mot sin häst.

*****************************************************************************

I ett av slottets sidorum satt den lilla musiktruppen och stämde sina instrument. Dion funderade på huruvida hon skulle ta med sig felan eller lutan in. Eller båda. De var lika tillfredsställande att spela och hon var lika skicklig med vardera instrumentet. Friedrich såg hennes obeslutsamhet och pekade på lutan... och felan.

"Varför ska du bestämma dig när du kan få dem bägge?", resonerade den långe mannen och synade sin säckpipa efter skador. Runtomkring dem trängdes eldslukare, jonglörer och cirkusartister. Dion såg på dem med likgiltig beundran. För henne var det som vilken vardag som helst. För adelsmännen var det en festlighet med underhållning.

"Den där mannen inne i hörnet kommer att få krassellunga. Han blåser inte elden rätt...det kommer sugas tillbaka ner i halsen på honom. Gudar... det kommer de tycka om, de glupvargarna!"

"Dion?"

"Ja, ja. Jag hörde. Både lutan och felan. Jag hoppas att det finns någonstans att lägga den ena medan den andra används", muttrade hon och satte sig för att stränga om lutan med nyskaffade sensträngar.

"Jag har hört att kattarm ska vara bra", sade Franz och spände åt trumskinnet. Han såg frågande på truppens äldste. Johan nickade åt hans verk och klappade honom på axeln. Den kortare mannen log belåtet. "Sådärja! Då ska hon låta som den vildaste virvel och den mest dånande åska."

"Kattarm? Mm. Jo, jag har hört det också", sade Dion frånvarande och följde en sträng uttalat med handen. "Det gjorde mig nyfiken, men jag har aldrig lyckats få tag i någon. De har bevakat gränserna in i Ne'Daul som hökar sedan vi sist var där."

Friedrich flinade. "De må vara petiga nu, men vid de hundra gudarna vad vi levde som kungar efter den resan!", han sänkte rösten till en viskning och fortsatte, "Vad är planerna för ikväll?"

Alla flyttade sig närmre varandra för att kunna tala ostört. Det var dags för kvällens strategisamtal. Dion satt tyst och lyssnade på de andras förslag till hur man bäst skulle vittja herrefolkets fickor. Hon skakade på huvudet och lät dem hållas. Av erfarenhet så visste hon att det var bäst att vänta tills uppträdandena var slut och festdeltagarna började blanda sig i salen för småsamtal.

"Efteråt", sade Johan kolugnt. De andra två nickade och tittade frågande på Dion. Hon pekade med tummen åt Johan, vilket fick resultatet att de bägge bröderna nickade och skakade hand med varandra, sedan med sina två medbrottslingar.

Ett vattenfall av sköra, smekande toner sköljde över dem och Dion såg upp med ett stort leende på läpparna. "Vad ni än gör, mina herrar...glöm inte bort att försöka hålla öron och ögon öppna efter minsta antydan om vart de har den. Jag vill veta vilken bevakning den har och vilka tider det är som passar oss. Dag, natt, tidig morgon? Franz, du och Friedrich blandar er med adelsmännen. Johan får charma damerna. Jag..."

"Charmar damerna!", log Johan.

"Eller en viss dam..." flinade bröderna och gjorde plutmunnar.

"Ack, väna prinsessa! Öppna din vindbrygga och släpp in mig!", sade Franz kavat.

"Ve er charm, o liderlige lekare, ty min vindbrygga faller för er med ett brak i natten!", pep Friedrich och himlade med ögonen. Johan bara skakade på huvudet, medan Dion stirrade på de bägge bröderna.

"Ni. Är. Hemska." förkunnade barden allvarligt. Sedan med ett flin, tillade hon; "Fast...hon är rätt vacker."

Bröderna stötte menande till varandra och tindrade med ögonen åt bardens håll.

Ett vrål hördes inifrån festsalen och roade skratt. Dubbeldörrarna öppnades och eldslukaren släpades in i sidorummet, kippandes efter luft. "Vatten...vatten..."

Han mumlade och hostade, sedan drog han hest efter andan. Dion reste sig upp och gick bort till den plågade mannen. Hon böjde sig ned och fiskade i bältesväskan efter en liten blå flaska. Den fiskades upp och hölls så upp framför mannen. Dion fångade hans blick och förklarade: "Den här dricker du tre droppar av varje glas. Du får den av mig. Men lova att du slutar upp med de här dumheterna. Du skadar dig själv... ...och din familj. Lev väl, vän."

Hon log varmt, kramade hans axel och vände sig sedan om. Han såg hennes ryggtavla försvinna bortåt igen och sänkte blicken till den lilla blå flaskan. Inga pengar i världen var värda den här smärtan. Han skulle lyssna på den kvinnliga bardens ord. Hon talade vist. Han korkade ur flaskan och droppade tre droppar på tungan. Imorgon skulle han bege sig hemåt.

"Vem är därinne nu?", undrade Franz och kliade sig i nacken. Han började bli otålig.

Friedrich såg sig om i rummet och kisade. Blicken sökte efter saknade personer. Han höjde på ögonbrynen och grabbade tag i sin säckpipa. "Bolljonglören och den dansande björnen."

"Dansande björn? Jag såg ingen dansande björn här förut!" utropade den yngre brodern.

"Det kan vara för att den var uppstoppad", svarade Johan lugnt och packade upp sin skalmeja.

"Åh. Men hur..."

Dion ryckte på axlarna. Franz tystnade och kliade sig mer frenetiskt i nacken.

Bolljonglören och den uppstoppade björnen baxades ut ur festsalen. Vakterna såg föga roade ut, snarare så var de uttröttade. Johan reste sig upp och började gå mot dörren.

"Jag antar att det är vår tur", sade han och höjde handen glatt hälsandes mot vakterna. Han fick en uppgiven blick tillbaka.

"Tråka inte ut konungen", vädjade den smalare av dem.

Johan såg på sina vänner och log.

"Åh. Det kommer vi inte."

*****************************************************************************

Taskspelare efter taskspelare visades in och ut ur festsalen. Somliga var roande, medan andra var en lång plåga av för mycket tid. Anne led sig igenom banketten vid sidan av prins Roland, som var mer än angelägen om att lägga handen på hennes lår under bordet. De två kungarna samtalade med varandra om allehanda ting en bit ifrån dem. När den olustiga kvinnans far såg på henne så log hon och försökte hålla upp skenet av att vara den lyckligt förlovade. Anne misstänkte att han visste hur det var, eftersom han mer ofta än sällan lät den grå, omtänksamma blicken vandra hennes väg.

Adelns samtal bottnade mest i skvaller och mode, där var och en utnyttjade sin rätt att kritisera de mindre bemedlade än dem själva. Det talades också om södern och de sydländska syndarnas frammarsch. Sedan Ravencorts konung hade infört den ende gudens religion där och befriat syndarna från sina avgudars symboler, så hade de otacksamma bastarderna förklarat krig mot norden. De hade ingalunda medlen att skapa en hotfull armé, då den nordländska smideskonsten och krigföringen var långt mer utvecklad. Det var dock roande att se dem försöka. Sydländernas tre kungar hade ställt ett ultimatum till nordländerna om att återbörda deras kulturella arv. Statyer, gudavbilder, litteratur... listan var lång och diger. Kung Wilhelm skrattade de sydländska småkungarna i ansiktet och förkunnade att han med sin visdom utsedd av gudarna ägde kunskapen om evighetens gåta. Detta hade fått kungarna att med rädslan kylandes i blodet dra sig tillbaka. Evigheten var det oändliga mysteriet och den som ägde den bar världens makt i sina händer.

Anne hade varit förskonad från det meningslösa prat som adeln sysselsatte sig med. I Solwraith lät hennes far förstå att enbart den rättfärdige förtjänade att njuta adelskapets frukter. Skvallret var ingalunda dött i landet, men det hade inte nått samma höjder som här i Ravencort. Hon suckade tyst och lyssnade på prins Roland, som med handen sökte sig längre uppåt på låret.

"...lustslott, där vi kan tillbringa en större del av smekmånaden. Jaktmarkerna därikring är enastående. Björn, vildsvin... där finns även varg. Alla de vildsintaste djuren. Samlade för att låta mig tämja dem och tvinga dem på fall..." Handen sökte sig längre inåt låret. "Låt mig jaga dig och fälla dig, ty det bytet är det mest åtråvärda i alla nordens länder..."

Anne drog sig undan en bit. "Vad nyttar dig mödan att fälla ett byte som redan är snarat och infångat?"

"Är det så ni känner, ers majestät? Som ett djur i en gyllene bur?" Han flyttade sig åter närmre. Andedräkten var fuktigt varm och den kom i grova sjok. Anne kände på prinsens lukt att han druckit en bägare för mycket av det röda vinet och avfärdade hans avvikande hedervärda sätt med det. Hon rätade på sig och klappade hans hand ett par gånger.

"Vad jag menar är att ni redan har mig, ers majestät. Ni behöver ingalunda oroa er för jakten. Jag är er..."

"I sanning...", mumlade han och lutade sig fram för att kyssa henne.

Hon tog ett djupt andetag och väntade på kyssen som säkert skulle få henne att älska honom och falla.

"Roland!", gastade en man från andra änden av paradbordet. Prinsen drog sig undan och kisade.

"Thomas? Vad gör du på andra sidan bordet? Ah, låt er bordsdam vara en stund och kom hit! Vi har mycket att tala om..." Han vinkade till sig mannen som ropat på honom. Det var en rödhårig karl med stor näsa och gul tunika. Anledningen till att näsan syntes henne vara så stor var förmodligen att mannen stank vin. När prins Roland vände sig bort från Anne, så sjönk hon ofrivilligt tillbaka på sin plats med en lättnadens suck.

Den stora trästolens rygg var ett välkommet stöd i vansinnet. Hon såg upp i taket. Bjälkar och gobelänger korsade varandra. Hon undrade hur hovfolket hade lyckats fästa gobelängerna i taket, då det var en ytterst ovanlig syn. Ovanför dem var meter av sten. Packad sten, sammanfogad för skyddande stöd, inte för skönhets skull. Ingen stjärnhimmel fanns där. De små fönster som fanns i salen gav inte många glimtar av stjärnorna åt henne. Hon kände trösten i tystnaden. Den var bekvämare, mer ärlig än det sken hon upprätthållit under övriga dagen. Anne längtade hem; hem till Solwraith och till sitt fönster.

"Ah... de här är bra. Jag såg dem i Lyandèl!" viskade en adelsman förtjust. Hans hustru nickade och höll med genom att lägga till sina lovord.

"De är lite pittoreska. Mycket bondska, men en härlig fläkt av allmogens bättre sidor."

Fyra personer hade vandrat in i festsalen och ordnade med sina instrument. De hade en smutsblond jätte till karl med sig i sällskap, som stod och blåste upp sin säckpipa. En kortare version av honom fastgjorde en trumma på sig, med ett brett läderband som lades tvärs över kroppen. Han stötte till en äldre man snett bakom sig, som vant tog ett kliv åt sidan och vätte sina läppar. Han bar en skalmeja mellan de vagt knotiga fingrarna. Anne log. Det var en lustig skara musikanter, då de såg charmigt omaka ut. Den långe gav den korte en kall blick när mannen, som uppenbarligen var hans bror, låtsades hota säckpipan. Salen fylldes av korta småskratt. Förväntan steg. Samtidigt fortsatte de viktigare samtalen runtomkring.

Det var när Annes blick gled över på den fjärde musikanten som hennes hjärta hoppade över ett slag. Den unge spelemannen var mycket kortare än sina kamrater och stod med huvudet böjt och letade efter en plats att lägga undan sin luta på. Den ljust rostbruna kjorteln låg i pösiga veck vid midjan, något som fick spelemannen att se ledig och avslappnad ut. I bältet hängde diverse småintrument, börsar och väskor. Den unge mannens rörelser var vad som fick henne att reagera. De var kraftfulla, självmedvetna och smidiga. Det dunkade i bröstkorgen när prinsessans ögon följde en arm med väldefinierade muskler. De var inte överdrivna, utan en hederlig, stark hantverkares muskler. Hans hållning var självsäker och stolt. Spelemannens karisma strömmade från hela hans person. Så reste han sig upp och det korta blonda håret föll ner i pannan. Mörknande blått mötte glatt glimrande grönt. Anne kvävde en högljudd flämtning. Det kvillrade i kroppen och dunkade i tinningarna. Den unge spelemannen var en kvinna!

Prinsessan av Solwraith var så chockad att hon helt missade kvinnans presentation av truppen.
En kvinna! Herregud... När hon för en gångs skull suttit och slukat en mans kropp med ögonen så var det en kvinna! Hon stängde munnen, då hon var säker på att hakan annars skulle falla i golvet. Människorna runt henne hade börjat slå takten med bägarna mot bordet. De skrattade och nynnade med i tonerna till Douce Dame Jolie. Den unga kvinnan skrattade och for runt som en djävul med felan. De flinka fingrarna knäppte, tryckte och släppte strängarna medan stråken flög fram och tillbaka med blixtens hastighet. Foten stampade tankten i golvet medan hon for runt och de gröna ögonen glittrade av en livsglädje så intensiv att den tog musten ur Anne.

"Qu´ades sans tricherie cherie, vous ay et humblement...tus le jours de ma vie, servie sans vilein pensement!"

Den korta kvinnans kamrater hade gudaroligt och stampade i marken lika friskt som hon. Mannen med säckpipan hade backat för att låta aningen mindre, då intrumentet gärna kvävde de andra. Den yngre mannen stod och svängde huvudet fram och tillbaka i takt till trummandet. Den äldre av dem stod och svajade med slutna ögon och vad som kunde beskrivas bäst som ett saligt leende på läpparna. Men ingen av dem regerade melodin med samma inlevelse som den blonda lilla spelekvinnan. Orden tystnade för en stund och musiken vällde in över dem som en enorm svallvåg. Det var nästan omöjligt att sitta still! Det var som om en osynlig kraft lockade Anne till att vilja dansa. Dansa, dansa tills kroppen hade sagt ifrån och fått nog. Den lilla kvinnans blick låste fast henne, låste ut allt annat än den intima, varma kontakten och den skramlande, vilda musiken som stegrades. Anne började få svårt för att andas. Hettan steg i kinderna och kroppen började kittla, reagera på den intensiva blicken som närmade sig, steg för steg med en rasande fela i händerna. Det var någonting som fick henne att dras till den karismatiska kvinnan. Ingenting hon förstod och ingenting hon kunde kämpa emot. Hon försökte, men hennes kropp sade emot henne.

Så dog musiken tvärt och speltruppen bugade leendes. Kvinnan sänkte felan från under kinden och blinkade åt Anne. Den förvirrade prinsessan kände sig totalt utmattad, men levande i var fiber av sin kropp. Sprudlande så ända ut i fingerspetsarna. Hon såg frågande på kvinnan, som nu lade ner felan för att plocka upp lutan. Vem är du?, frågan ekade i hela hennes inre. Kvinnan såg upp mot henne, som om denna hade hört orden högt. Ett muntert leende, som fick Annes knän att darra, började leka över kvinnans läppar. När den gröna blicken vändes bort från henne så saknade hon kontakten. Pirrandet i magen bleknade bort och det blev tomt igen. Är det så här det känns att leva?, tänkte Anne. Är det så här, så låt mig aldrig vakna upp.

*****************************************************************************

Dion svalde. Hon behövde ha lite saliv i munnen för att kunna sjunga vidare. Problemet var bara kvinnan som satt ett par famnar bort. Så fort hon blundade så såg hon blå, mörknande ögon som började vakna till liv. Hjärtat dunkade sin väg ut genom hennes bröstkorg och det dunkade i tinningarna. Och där spred sig torrheten i gommen igen som en löpeld. Vatten...hon måste ha vatten.

Franz och Friedrich fnissade bakom hennes rygg. De såg att den lilla barden hade problem. Hon fuktade läpparna hela tiden och blicken irrade omkring överallt utom i en viss prinsessas riktning. När hon vände sig om för att blänga på dem, så tystnade de och såg ut som små oskyldiga ljus. Johan gick åt sidan för att småprata med en äldre adelskvinna medan han signalerade åt Dion att börja spela. Hon drog ett djupt andetag och började tveksamt att spela. I tålmodigt, lugnande mak gled tonerna ut i salen. Barden slöt ögonen och gjöt ner alla svajande känslor till en enda, djup sådan att förmedla genom lutan.

Det samtalades fortfarande på sina håll i salen, så när bardens stämma steg klar över musiken, hördes den knappt. Stilla, stilla steg den mot takbjälkarna. Ett ögonblick förlorat i tiden.

"Stilla i begrundan med huvu´t sänkt mot kaggen... stilla löper tanken min bort mot friska daggen... -Varför svinner minnet mitt, varthän har min kära flytt?...Dimman lindrar sinnet mitt, lindrar ifrån daggen..."

Som alltid när hon spelade, så flöt Dion in i musiken och smälte samman med känslan. Spelandet blev ett sätt att upptäcka och förstå. Det var med stolt förundran och insikt som hon sjöng den andra versen.

"Skarp min insikt bliva all, hon mig översvämmar...naken, ren av sanningen, ingenting oss hämmar. Svindlande, berusad lust, söka med mitt minne dust...kvävs av nattens timma när stopen översvämma..."

Bägge kvinnorna ville så desperat förstå. Men medan Anne kände att hennes kropp och själ vaknade till liv för första gången, så sörjde Dion henne. Anne blev ett svinnande väsen, en fantasivarelse att drömma om. Ännu en dröm att sälla till stjärnorna ovan molnen. En innerlig bitterhet och vädjan smög sig in i bardens röst och gjorde den hesare.

"Natten gömmer hjärtats liv, sången bortom vägen...kvinnan tvinnar håret mitt, tagen från en sägen, Hon flyr bort på lätta ben, lämnad är jag mol allen...trolskt förstummad står jag med blicken uppåt vägen..."

Kanske var det en underskönt vacker visa, med innebörder som ingen inne i den upplysta festsalen förstod. Men medan de stolt vemodiga tonerna steg mot taket, så satt Anne och betraktade den lilla barden, som med sådan passion sjöng så att hjärtat skar i gästernas bröstkorgar. För Anne var det ett budskap rakt in i hjärtat. Prins Roland lade lojt armen om henne och höjde bägaren med den andra. Han drack under tystnad och log sedan med sömnig glädje mot sin tillkommande. När den sorgsne vandraren som förlorat sin kära återvände till den plats han träffat sin käresta och ej mer fann henne där, utan gick moloken iväg, så snörpte det till inombords på prinsessan. Hon kände en tryckning mot handen och log blekt mot prinsen. Den dåsiga lidelsen som vinet väckt under kvällen hos honom förstod hon inte. Uppmärksamheten satt tre famnar bort och lät fingrarna vördsamt dansa över sin lutas strängar.

*****************************************************************************

"Ha ha ha! Vid gudarna, de tveskäggade barbarerna och den enögde jättens gryta! Se så mycket guld, silver och juveler!", skrattade Franz och höll ut byxlinningen för att visa hur mycket han stoppat i bägge benen.

Dion sneglade dit och ryckte på axlarna. "Må så vara. Den verkliga dyrgripen har vi inte lagt vantarna på än och det retar mig..."

"Då kommer du bli lättad när du hör vad jag har kommit fram till", mumlade Johan bakom sin pipa.

Efter uppträdandets slut så hade den glada truppen kilat över borggården och vidare ut i stan, med siktet inställt på konungsplatsens krogar. På vägen dit så hade gudarna beslutat sig för att välsigna åkrarna utanför staden med regn. Vattnet strilade ner från de mörka molnen, som syntes ljusare än de egentligen var mot den blåsvarta natthimlen. Stegen hade skyndats på. De hade hunnit slinka in på värdshuset Enögda katten ögonblicken innan regnet övergick i skyfall. Nu satt de vid ett bord i skänkrummets hörn och vältrade sig i gästabudets sista uppsluppna efterdyningar. Kung Wilhelm hade bjudit in hela adeln och även adel från andra nordländer, vilket hade gjort deras kväll till en än större framgång än den väntade. Det som gästerna inte stoppade i deras börs, hade de själva tagit ifrån dessa när de minst anade det. Friedrich var mycket nöjd över en kejsargulden han hade fått tag i från självaste fursten av Egenland. Hade herrskapet bara haft vett och nykterhet kvar när truppen gick, så hade de insett att deras börda var lättare än den de kommit dit med. Den glada truppen hade vittjat nästan varenda ficka på festen.

"Du men- fick du reda på någonting?" undrade Dion med iver i rösten. Johan lutade sig tillbaka mot väggen, blåste ut ett moln rök ur munnen och suckade nöjt. Han nickade. Den unga kvinnans ögon började glittra av nyfikenhet och hon lutade sig fram på korslagda armar över bordet. "Berätta!!!"

Friedrich och Franz tystnade och lät sina blickar vandra till den avslappnade äldre mannen. Deras ögon talade om samma nyfikenhet som Dions. Alla tre satt tysta, förväntansfulla och väntade på Johans ord.

Johan väntade en stund. Han hade inte bråttom. Pipröken snirklade sig upp mot takbjälkarna och delades isär i en mjuk, stilla våg. De bruna ögonbrynen rynkades som om han tänkte och sedan tog han till orda.

"De flesta i sällskapen var för berusade för att ens märka hur opassande mina frågor var för en simpel musikant. Jag antar att vi ska vara glada för det, men lika väl bör vi vara uppmärksamma på att någon kan ha fattat misstankar och i detta nu sprider tvivel och frågor bland hovet. Kung Wilhelm satt i samtal med prinsessans..."

"Anne", log Dion med strålande ögon. Johan himlade med ögonen, tog ett pipbloss och fortsatte;

"...far, Henrik. Det gick tyvärr inte att dra sig närmre dem för att höra med gott öra. Men efter att ha druckit skål med en vakt så var han glad och öppen nog att avslöja några detaljer. Wilhelm rustar för krig. Den gode Henrik må vara en bra man, men se Wilhelm...det är en slug sate. Han har bundit upp Henriks händer och lojalitet för egen vinning, någonting som Solwraiths konung ännu inte har märkt. Men av vad som gestikulerades så kunde jag uttyda att Wilhelm vill ha någonting från Henrik, någonting som varken rör deras allians eller deras barns gifte."

"Det var en förbannad stil!" fnös Franz och skakade på huvudet medan han höjde stopet till munnen.

Friedrich såg sig om, sedan sänkte han handen för att visa att Johan skulle sänka rösten. "Piga? Mer mjöd!"

Den raska pigan såg den store karlns kringirrande blick, nickade och pilade iväg mot sällskapet med en liten tunna rullandes framför sig. Den skramlade mot golvplankorna. Golvströt frasade under dess tyngd och sprätte sedan till när tunnan dunkade in i deras bords ben. Hon tippade upp den på högkant och klappade på ovansidan. "Här har han mjödet, goe herr'a. Fem koppar ska'n ge opp för'an!"

Friedrich blinkade. Sedan såg han upp på pigan och öppnade munnen. "Ska jag ha en tunna? Är hon från vettet?"

Pigan ryckte på axlarna och torkade av en mjödfläckad hand på förklädet. "Han kan int' säge bort att han ä nock så stor, goe herrn." Hon såg ursäktande på honom, som om hon tvekade innan hon sade de följande orden. "Han vell sikkert få å fler mä var stunn, när ruset rinnar till'an. Dä ä vad sunna förnuftet siger mi. Sed'n så verkar han å di hanses att vare reditt upptagne mä å tale. Å dä vill di väl int' bli störde mitt e, så säg?"

Dion fnissade åt Friedrichs kränkta min. Att tala med Friedrich om hans dryckesvanor undvek de flesta med vettet i behåll, då den store mannen tog deras påpekanden som rena utdömandet av hans karaktär. Han tänkte sällan på att de menade mängd efter storlek. Det var sant som pigan sade, det var lika bra att rulla fram en tunna med en gång, så hon slapp springa fram och tillbaka hela kvällen i onödan. Värdshuset var fullsmockat med glada stadsinvånare som firandes rumlade om och sjöng till kungafamiljens ära. Det rimmade väl med förnuftet; hon hade fullt upp. Dion lade handen på Friedrich arm och sökte hans blick. Det var dock omöjligt att få den att vika från pigan.

"Friedrich? Hon menar väl, gode vän. Tag fram din börs och betala vad det kostar. Lägg till lite utöver den summan, så mycket som din välvilja dig bjuder..." Hon såg menande på pigan. "...så kanske vi får vara ifred för övriga fridstörare ikväll. Eller hur, goda piga?"

Pigan nickade till svar. Nog var hon van vid sällskap som ville samtala för sig själva utan att bli störda. Hon brukade se till att så blev utan att få betalt för tjänsten, men vem ville säga emot när det bjöds så frikostigt?

Friedrich lossade på börsens snören och drog fram sju koppar. Pigan hajade till och stod med gapande mun över mynten som hamnat i hennes hand. Som en extra eftertanke så fiskade Friedrich fram ett koppar till och släppte ner det i pigans utsträckta näve. Han log mot henne. "Fem koppar, som sagt. Var så god och förvalta de andra mynten väl. Spar dem till någonting trevligt." Han lät blicken glida över den förstummade kvinnans kropp, med en gillande glimt i ena ögonvrån.

Hon neg rodnandes och gav honom en låtsat hård blick tillbaka. Han skrattade och vinkade åt henne när hon sedan försvann vidare mellan de skrålande människorna. Han knackade in locket på tunnan och stopade upp åt sig. "Vart var du, Johan?" Han fortfor att fylla på även sina kamraters stop.

"Få se... jo, när jag stod där och till slut, i ren frustration, försökte tyda ut vad de sade... så slog mig tanken på sydlandskonflikten för ett par år sedan." Johan log oförskämt belåtet bakom pipan, som han strök ena pekfingret mot. De andra satt med sina stop i nävarna och väntade. Den äldre mannen sade ingenting mer.

"Johan!" utbrast Franz otåligt.

"Du nämnde sydlandskonflikten?..." mumlade Dion och försökte desperat dra sig till minnes vad som sagts under de förhandlingarna. "Hm... det var väl då Wilhelm blankt sade nej till deras krav att återlämna alla stulna kulturskatter och tempelrov?"

Johan nickade slugt. Hon var bra klok ändå, den flickan. Franz och Friedrich smakade av sitt mjöd och funderade de också. Dions sinne tycktes springa iväg mot åren tidigare och hon viskade årtal som snubblade över varandra i den hast de uttalades.

"Wilhelm nekade dem deras fädernesarv. Men varför? Det var rätteligen deras... nej, de var inte lydande under den enda guden. De var ofrälse! Men mer, det måste vara mer... Wilhelm drog sig ändå tillbaka i fred utan strid. För han visste att de inte skulle skapa en armé... han hade någonting, det var för mäktigt. De undertecknade ett fördrag... men det var till sydländernas nackdel, då nord inte kunde använda sin makt, då..." Hon flämtade till och stirrade på Johan. "Nej, det är inte möjligt!"

Den äldre mannen sänkte pipan och nickade. "Henrik har Intet."

Hon muttrade. "Det förklarar en hel del. Solwraith spelar Wilhelm rakt i händerna."

"I sanning."

Friedrich fyllde sitt stop på nytt. Franz svalde och skakade på huvudet;
"Det är totalt dumt. Då saknas bara Alltet, sedan ska Wilhelm ha den ultimata visdomen, upplysningen och allt vad gamla gudasagor nu säger. Det kan man kalla saker som faller i fel händer." Han suckade tungt.

Dion instämde i hans suck, innan ett bredflin bröt ut över hela hennes ansikte. "Allt som inte är i våra händer är i fel händer. Just nu så glömmer vi en sak till; -om Henrik nu spelar Wilhelm rakt i händerna, så spelar Wilhelm oss rakt i händerna."

Friedrich flinade. "Låt mig få utbringa en skål..."

Franz fnissade. "Nu sade du händer fyra gånger! Hihi! Hon sade händer fyra gånger!"

Hans bror suckade och höjde stopet. Friedrich väntade tills Franz hade lugnat ner sig och tills de alla hade lagt stopen mot varandra. "...för den största, förslagnaste kuppen i detta århundrade. Nej, för katten! Årtusendet! Skål för oss!"

De skrattade glatt, drog bak stopen och slog dem samman så mjödet skvälpte.

"För oss!!!"

*****************************************************************************

"Faragast!" Den myndiga stämman ropade ner mot slutet av den långa spiraltrappan. Små kluckande ekon och bubblande kunde höras vagt under honom. Kung Wilhelm gick stadigt nedför vart steg. För var gång hans stövlar slog i stenen så ekade ljudet mot stenväggarna. Det var skumt i det underliga trapphuset under borgen. Släckta facklor och långa skuggor gjorde nedstigningen till en pärs. Wilhelm började bli otålig. "FARAGAST!"

"-RAGAST-AGAST-GAST-GAST-GAST-GAST-gast-gast", ekade det mot de karga väggarna.

Plötsligt så flammade facklorna upp med en vilt sprakande grön eld, som ursinnigt växte sig större. Kungen flämtade till och de ilsket sprakande flammorna sjönk ner till en vaksam, slumrande låga på var punkt.

Trappan tycktes vara oändlig. Droppandet från taket och stalaktiterna slog i djupt nere på botten och förstärktes när ljudet reste uppåt. Det kröp i regentens skinn av kylan och fukten. Av erfarenhet visste han att det var lika bra att njuta av det så länge det varade. När han kom ända ner till Faragasts boning så skulle det vara varmt som i helvetets eldar.

Snart började väggarna bli ljusare, röda och blinkande, svajande. Faragasts eldar var nära. Värmen kröp närmre och närmre, tills konungen började svettas. Den tog sig in i hans porer och lade sig glödande under skinnet. Han bet ihop. Under honom började ett landskap av bord, eldar och grottingångar att uppenbara sig. Han var nära hovmagikerns stora grotta.

I samma stund foten sattes i marken så hördes en svepande, hålig röst i öronen.

"Välkommen, konung Wilhelm av Ravencort."

Wilhelm gick med rak kurs mot studierummet där magikern brukade sitta. Han passerade förbi ett otal bord med glasflaskor och flaskställ, där vätskor i olika färger bubblade. På hans högra sida, längs grottväggen, hängde onaturligt formade djur, hopsydda av olika kroppsdelar. Kungen rörde inte en min. Han tog tag i kanten på den gläntade dörren vid slutet av grottan och drog upp den. Ett rum kantat av bokhyllor på både lång- och kortsidorna uppenbarade sig. I dess mitt stod en höjdsträckt trätron med uppåtstående piggar. Framför den prövade ett stort skrivbord sin tyngd mot grottgolvet. Den blodröda mattan med sitt oförståeliga mönster låg som en symmetrisk markör under alltsammans. Intet fönster fanns i rummet. Där fanns heller inga facklor, ljus eller någon takkrona. I dessa sakers ställe svävade ett brinnande klot av materia högt uppe i taket och skänkte sin skapares ögon ett lagom skonsamt sken.

Två knotiga händer kramade tronens armstöd. Det knarrade till svagt när magikern reste sig upp. Faragast gick runt den med långsamma, värdiga steg. Han var respektingivande med sitt långa, vita skägg och den fotsida klädnaden i mörkt, mörkt grönt. Ögonen var uttryckslösa, som om han befann sig i olika tider som flöt samman. Stegen tystnade och han stod öga mot öga med kung Wilhelm.

"Det var en tid sedan ditt sista besök."

"Min sons trolovningsceremoni var idag. Förberedelserna har varit digra i ett par veckor."

Magikerns ansikte var uttryckslöst, men ett nästan omärkbart leende vilade vid de tunna läpparna. "Prins Rolands öde är inte förseglat utan den blekes avkomma. Hans sida är allena, men fröjdas i sinnliga lustar."

Wilhelms ögon glimmade till av ilska. "Vi har avgjort hans öde som du rådde mig, Faragast. Säger du nu att det gjorda inte kommer att vara till nytta?"

"Framtiden är föränderlig. Ting som rubbar det förutsedda sker. Din son sitter på tronen allena. Himlen är förmörkad och omkring står de fordom lojala med vrede i blodet. De bidar tid tills ödeshanden fäller sin dom, som för honom mot den tysta tidens bana."

Kungens ögon var inte nådiga. Hans blick borrade sig in med styrka i mannen framför honom. "Du säger att mitt rike kommer falla. Vart står nordländerna?"

"Tids nog vet du vad som bör göras, Wilhelm. Vakta din rygg noga, såväl borta som hemma. Tyng inte ditt sinne med tankar på framtiden. Den kan fortfarande förändras. Ditt steg mot din sons öde är fullbordat. Steget vill ha sin gilla gång." Magikerns ögon hade vitnat under åren, med synens djupare förmåga. Det hade varit lätt att ta honom för blind, men den som gjorde så fann alltid med hårt besked att ögonen såg allt före och efter det skett med en outgrundlig skärpa. De smala ögonbrynen höjdes lätt. "Givetvis, Wilhelm. Följ med...jag har den i gott förvar."

Faragast gick förbi kungen och försvann ut ur rummet. Wilhelm följde honom med raska, bestämda steg.

"Jag uppskattar inte när du läser mina tankar, Faragast. Håll mig utanför ditt huvud!"

Magikerns ansikte var oläsligt. "Jag läser inte dina tankar. De skriker av otålmod och är mycket högljudda. En vuxen man är du sedan fyra årtionden tillbaka. Men ännu har du inte lärt dig att behärska dina känslor. Tag lärdom av vetskapen och minns den på dagen då du faller."

"Jag ämnar inte falla, Faragast. Jag ämnar omöjliggöra min egen död och Ravencorts med Evighetens hjälp. Säg mig hur långt du har hunnit med uttolkningen av ritualen."

De stannade framför en sarkofag i sten. Den var öppnad, det tunga locket stod upprätt mot väggen bakom den. Deras fotsteg ekade mot golvet medan de gick närmare. Krigaren i sarkofagen hade en gång för tusen år sedan mumifierats, men lindorna hade vittrat bort under tidens gång och nu låg den förr så mäktige mannen i kistan med synliga tänder under en stelnad linda. Ögonen var slutna, men på den vänstra sidan hade ögonlocket ruttnat sönder och där gapade ett tomt hål. Den försilvrade rustningen var formidabel, utsirad med mönster och ord från den gamla tiden. Armarna låg i kors över bröstet och de gulbruna skeletthänderna slöt sig om hjaltet på ett av tiden orört bastardsvärd. Greppet var lika starkt i döden som i livet.

Faragast började tala.

Mumien låg i glömska.

Svärdet var evigheten.

*****************************************************************************

Regnet öste ner. Det smattrade hårt mot kullerstenen och flöt i rännilar mellan den. Vattnet färgades grått av gruset och färdades vidare genom gränderna.

Anne hade vandrat på stadens gator hela kvällen. Många gånger funderade hon på att ge upp och vända om. Förr eller senare så skulle de förstå att hon ar borta. I vilket fall så skulle morgonens solljus avslöja henne, när kammarjungfrun kom in för att väcka sin nya husmor. Hon log. När hade hon någonsin gjort någonting så impulsivt? I hela sin barndom hade hon varit ett tyst och lydigt barn, som snällt stannat där alla andra ville ha henne. Det hade bara varit i kammarjungfruns rum och i köket som den lilla prinsessan hade fått vara och härja. Härjandet hade mestadels bestått i att snällt be om kakor och sagor. Då hennes mor drottningen hade dött så förföll livsglädjen i slottet och tystnaden rådde i Annes liv. Hennes far hade gjort så gott han kunnat med att uppfostra ett barn som envist ville att mamma skulle komma hem. Men mamma kom aldrig hem. Hon hade lämnat dem för gott. Även om hennes grå gravsten med sin lätt skrovliga yta stod där, så var kvinnan borta. Anne hade aldrig förstått varför. När hon blev äldre började hon inse mer och mer hur olyckliga båda hennes föräldrar hade varit. De hade levt ifrån varandra även när de fanns i varandras närhet. De var livlösa och tysta. Hon hade alltid trott att det var så det skulle vara. Men nu...

Så länge det drog i maggropen av iver att finna barden så skulle hon fortsätta sitt sökande. Hon var tvungen att andas djupt för att stilla den tilltagande oron i kroppen. Det fanns ett femtiotal värdshus och krogar i staden. Vart kunde de ha tagit vägen?

Två män gick förbi henne. Den ena stöttade upp den andre, som på vinglande ben försökte gå upprätt. Hans sluddrande utläggningar tycktes roa kamraten, som glatt skrattade och klappade honom på axeln. Fyllbulten stannade upp och blängde på Anne, som valde just det ögonblicket att titta dit. Mannens ögon vidgades av hennes åsyn. Han drog i sin kamrats tunika och pekade vilt.

"Olof! Olof, titta! Titta, Olof! Det är prinsessan av S-Solwre-wraith! Men Olof! Titta, då!!!"

Olof tittade. Det han såg var en person i en mörk mantel med huva. Längden sade honom rent logiskt att främlingen var en man på vandring undan det tilltagande regnet.

"Det är ingenting särskilt, Erik. Kom nu, så går vi hem."

"Men det är prinsessan..."

"Kom nu." Olof började varsamt leda honom från platsen.

"Men-men-men..."

Erik blev meddragen bortåt södra staden till.

Anne pustade ut. Hennes ivriga fotsteg hade under männens korta samtal saktats ned. Inom den unga kvinnan växte sig oron nu större och fötterna rörde sig på eget bevåg. I vilken riktning hon gick visste hon inte. Det enda som drev henne var viljan att komma fram.

Timmarna förflöt. Regnet vätte igenom det tjocka manteltyget och klänningen lade sig blött kall mot den nerkylda bleka huden. Vinden blåste in över hamnstaden och fick de oreglade fönstren att slå mot ytterväggarna. Hon lutade sig svagt bakåt med tillit för att låta vinden bära henne. Det gjorde den inte. Istället drabbade den henne framifrån med stor kraft och slog nästan lock för hennes hals efter ett endaste andetag. Händerna drog den blöta manteln tätare om kroppen för att få den varm. Vattnet rann från håret och nerför pannan. Hon blinkade bort vätan och kisade.

Hon var vid kungsplatsen, där folk dansade runt på gatorna fortfarande i den mån de kunde. Tjoandes och tjutandes gick en långdans längs dess kanter och den övergivna plattformen, som för Anne tedde sig som ett galgverk med sina höga, mörka konturer. Plattformen kastade skugga över hela den övre delen av det stora torget. Men det rörde inte människorna som firade. De skrek och sjöng glatt på ändå. Hon försökte gå så diskret förbi som möjligt, för att inte bli upptäckt. En kort stund, bara. Sedan skulle hon vara på väg ifrån igenkännande blickar. En arm sträcktes ut och ville dra med Anne i dansen, men hon backade snabbt undan och vände sig om för att fly fältet. Hon sprang rakt in i någon, som utbrast 'ouff!' Anne kände hur paniken kom och fräste till.

"Se dig för! Din förbannade drummel!"

I vreden slog hon ut med armarna för att fösa bort personen framför sig, men hennes händer fångades i ett fast, säkert grepp. Vad som sedan hände var förunderligt. Hon hörde en hes flämtning och kände hur greppet om armarna släpptes. Av ren förvåning tittade hon upp och såg gröna ögon glimra till i skenet av ett värdshusfönster. Tyst sträckte sig den kortare kvinnan fram och drog ner prinsessans huva. En igenkännandets glädje drog blixtrande genom bardens ögon.

"Anne?"

De stod där i ösregnet och tittade på varandra under tystnad. De kringdansandes skrål hördes som ett eko någonstans långt borta. Resten av världen kändes overklig. Bardens händer låg kupade om hennes ansikte. Mjuka, varma tummar strök kinderna. Utforskande, nästan nyfiket. Hon svalde. Det var som om tiden hade stannat och väntade på att någon av dem skulle öppna munnen och befalla igång den igen. Kanske var det därför de stod där i tystnaden. För att ögonblicket aldrig skulle ta slut.

Barden blev den som bröt tystnaden, med ett leende som värmde hela den gudsförgätna regnnatten.

"Anne." Rösten var varm och smidig.

Anne högg tag i kvinnan framför sig för att försäkra sig om att hon var verklig.
"Det är dumt och tanklöst... jag kan inte tänka, men samtidigt så är jag mer mig själv än vad jag någonsin kunnat minnas! Allt detta från en blick och jag vet fortfarande inte ditt namn..."

Barden kände prinsessans styrka och leendet blev stolt. Fingrarna lekte med svart nackhår medan klarblå ögon såg på henne med hundra känslor i djupen. En så enkel sak som denna fick hennes hjärta att fyllas till brädden. Sådana här tillfällen kommer bara en gång i livet...

"Kom med mig."

Frågan var där innan hon ens tänkt den.

Hjärtat bultade och barden väntade oroligt. Det var ju heller ingen vanlig fråga, det kände hon ända in i sin själ. Hon lät händerna glida över Annes axlar och in runt midjan. Hon drog den längre kvinnan nära intill. Närheten fick magen att kvillra av behagliga kittlingar. Den blonda bardens läppar närmade sig den mörkhåriga kvinnans, mjukt snuddandes, lidelsefullt.

"När du är nära mig så känns det som om min själ är hel...den har ropat ut ditt namn sedan innan den föddes... och nu har den funnit dig. Åh, Anne... jag har skrivit om kärleken i hela mitt liv. Men jag har aldrig känt den förut... förstått hur den sliter i hjärtat och ylar ut sin längtan med all sin bitterljuva smärta... Eller hur den med en blick, med en smekning kan få solen att synas blek och livsfattig. Världens alla bekymmer; -kom! Jag lever blott från dröm till dröm... men må världen rasa samman, må jag dö hundra gånger... -om du blott älskar mig."

Tystnad.

Regnet smattrade stilla mot kullerstenen under de bägge kvinnorna.

"Anne... kom med mig... snälla, kom med mig..."

Deras läppar var en hårsmån från varandra och de andades nu tungt båda två. Värmen från den enas andedräkt strödde begär i den andra. Blå ögon såg förstummade in i ärliga gröna, som bad, som väntade på ett lyckligt slut. Anne darrade. Bardens ögonlock slöts och avståndet som funnits mellan dem försvann i en trevande, prövande kyss, som sedan djupnade när Annes läppar särades med ett stön och en varm tunga försiktigt smög sig in i hennes mun. Den märgilande känslan i kroppen tände eld och sjöng i hela hennes själ. Barden flämtade till när prinsessan besvarade kyssen med hetta. Händerna flätade in sig i det korta, blonda håret och rufsade till det. Anne kände hur varma händer smekte hennes rygg, ömt men ändå med sakta, drivande sensualitet. Barden var det enda hon var medveten om. Smaken, lusten, närheten. Barden var kärleken. Barden var det slående hjärtat. Barden var allt.

Anne gjorde det enda rätta.

De salta tårarna blandade sig med regnet och hon drog sig undan den andra kvinnan.

"Jag är ledsen...jag...jag kan inte!"

Hon sprang.

Ensam kvar i ösregnet stod en kort figur med genomblöta kläder och såg med skrikande hjärta efter den flyende kvinnan.

"Dion!"

Hon sprang.

"DION!" Franz sprang efter barden, som hade satt av så fort benen bar henne. Han flåsade och hostade. "Dion, vänta! Dion!"

Han slängde sig mot bardens rygg och tog ett fast tag om henne. Hon stretade emot, vilt kämpandes.

"Släpp mig, Franz! Vid gudarna, hon försvinner ifrån mig! SLÄPP MIG!"

Hon såg hur Anne försvann utom synhåll och ögonen tårades. ...jag kan inte tänka, men samtidigt är jag mer mig själv än vad jag någonsin kunnat minnas.

"Dion, sansa dig för gudarnas skull! Sssssch. Still..."

Hon snörvlade och torkade de svidande ögonen med kjortelärmen. Franz ledde henne steg för steg tillbaka till Enögda katten. Den blonda mannen mumlade och kramade henne tröstande på vägen.

"Vi behöver dig för kuppen. Så... Du kommer säkert att träffa henne igen."

"Jodå, säkerligen. Då lär hon vara gift med den där... Åh, Franz. Det var den enda stund vi fick. Den första och sista..." Hon började känna sig som en kärlekssjuk ungmö. "Nu...är allt borta och förbi."

Franz log. "Måste du vara så melodramatisk hela tiden?"

Dion snörvlade. "Jag är en bard, Franz. Jag dansar med mitt hjärta och spelar med min själ. Den dagen jag förlorar den förmågan så dör jag inombords." Hon snyftade till. "Gudarna vet om jag inte redan börjar göra det..."

Franz klappade henne på ryggen.

"Kom, så ska du få dig en rejäl sup. Du kommer inte bli lyckligare, men du kommer få helt andra saker att tänka på imorgon än hjärtesorg..."

Friedrich väntade vid dörren. Bröderna utväxlade en blick sinsemellan när Dion slingrade sig loss ur Franz grepp och matt släpade sig uppför trappan till sitt rum.

Den långe mannen skakade på huvudet.

*****************************************************************************

Går du, så vänder jag ryggen till
Går du, så vänder jag ryggen min
Jag gångar dagar och nätter dig till
Ty se dig igen är det enda jag vill

Min kära, jag älskar dig djupt, innerligt
Min kära, jag älskar dig bortom allt liv
Jag tager nu varsamt handen din
Säg, o min kära, att du vill bli min

Om du mig älska i gengäld med glöd
Om du mig älska i smärta och nöd
Tag då mitt hjärta för evig tid
Ty i dina armar så vilar min frid

Utan dig mörknar den värmande sol
Utan dig livet mitt intet är värt
Jag vida vandrat i denna värld kring
Stadd intill dig är dess prakt ingenting

Din like ej skådad till tids ände är
Din like ej någon kommer när
Själva din varelse sjuder av liv
Manar mig att bjuda min giv

Allt uti världen jag giva dig vill
Allt uti världen oss väntar, min vän
Fatta min hand, låt mig ta dig med
Jag aldrig bryter mitt hjärtas ed

Men går du, så vänder jag ryggen till
Går du, så vänder jag ryggen min
Då evigt min blick förlorad är
I vetskapen att du ej håller mig kär

"Gudaaaaaar!" stönade Friedrich och lade kudden över huvudet. "Hur länge har hon suttit och ylat den där sorgevisan?"

En högljudd, utdragen gäspning hördes från Franz säng som knakade när han sträckte på sig. "Mmmmmmmmmwwwwwrrrrrlllllggggh! Hm? Vad? Ah, sedan tuppen gol, tror jag...fast jag kan ha fel. Hon höll nog på ännu tidigare, när hon höll på att skriva den. DÅ skulle du ha hört på ett ylande!"

Friedrich rullade över på rygg och puffade till kudden. Han hade sett den förkrossade minen Dion hade haft kvällen innan. Hennes ögon hade varit feberblanka när hon gled förbi honom för att gå upp på rummet. Själv hade han spelat tillsammans med Johan och Franz fram till småtimmarna. Det dunkade innanför pannbenet och han grymtade surt. Hans bror flinade från sin säng.

"Jaså du, Friedrich? Du tog litet för mycket av det gyllengula mjödet igår, hm?" Franz skrattade. Han fick en kudde i synen av sin äldre bror, som lugnt tillbakalutad låg med armarna i kors bakom huvudet. "Aaaaaaaaaaaaaaaaaargh! Här ska du få tillbaka!"

Fjädrar och tygstycken yrde i rummet.

Det knackade på dörren utan att någon av bröderna märkte det. De fortsatte sin rasande lek under höga rop och skratt. Knackaren började bli otålig. Knackningen blev hårdare och ilsknare. Till slut blev den ett monotont storbankande. Kuddkriget slutade. Fjädrarna singlade ner mot golvet.

"Långskank och halvskank? Jag hör er. Öppna." Johans tonfall var piggt och det slumrade en spänd förväntan i rösten.

Franz reste sig upp för att öppna. När Johan steg in så var det med uppspärrade ögon och svårighet att hålla sig för skratt. Rummet var fullt av kringfarande fjädrar på väg ner i luften, kuddarna låg magra på golvet vid Friedrichs fötter och de bägge brödernas hår var duntäckt.

"Vad i den enögda piratkungens namn håller ni på med?"

"Ehm..."

"Ehr..."

"Jooooo..."

"Vi ville väcka varandra, så vi beslöt oss för att...eh...det var fel svar, vad?", frågade Franz med blicken hundögt fäst på Johan, som i sin tur bara flinade och gjorde fast sin bältesväska.

"Gott. Då har ni kanske bankat litet vett i varandra för den här dagen. Håll fast vid de få snilletankar ni fått, vi ska till biblioteket om en liten stund." Han synade männen uppifrån och ner. "Det vore nog en god idé att klä på sig och skaka dunet ur håret...ja, alla andra ställen också, kantänkas. Är Dion vaken?"

Hans fråga bemöttes med ett tvefaldigt mutter. "Knacka på rummet bredvid vårt. Eller det mittemot. Vi kan lova dig att alla kan försäkra att hon är vaken, då-" ...han avbröts av en hjärtskärande stämma en bit bortåt.

Jungfrun sutto alldeles översiggiven
i händerna sina vägde hon kniven
tanken hennes vandrat länge och väl
skulle hon ända sitt liv, svärta sin själ?

Det knackade dovt i väggen från olika håll. Rösten svarade med att snäsa av knackningarna och förkunna att de inte skulle känna igen riktig skaldekonst om de så satte sig på den.

"Ah."

Knackningarna utifrån blandades med irriterade utrop och smädelser.

Johan konstaterade det redan uppenbara. "Klä på er, pojkar. Det är nog bäst om vi lämnar värdshuset så fort vi kan. Jag går och hämtar ner henne. Vi ses...", han tänkte efter innan han fortsatte, "...vid fontänen på Karetorget. Betala värdshusvärden rikligt med kompensation för att vi stört hans gäster, ty vem vet när vi kommer behöva söka tillflykt här igen? Inatt byter vi natthärbärge."

Franz nickade. "Vid fontänen om tre ögonblick. Det kan vi lova."

"Bra! Då ses vi där."

Johan drog igen dörren efter sig och gick längsmed korridorens prydligt lagda matta bort till bardens rum, där två uppenbart trötta händer spelade en sorgsen, klar melodi. Visans toner och känslor rann genom dörrens springor att omfamna sin åhörare och långsamt med sitt ljuva vemod kväva ihjäl denne. Den äldre mannen lade handen mot dörren. "Dion, det är Johan. Får jag komma in?"

Det blev tyst en lång stund. Sedan hördes en matt liten stämma säga: "Kom in. Det är öppet..."

Synen som mötte den gode mannen fick hjärtat att vrida sig i medkänsla. Den korta barden satt på sängen med benen i skräddare under sig, med lutan i famnen. De gröna ögonen såg livlösa på honom från bakom stripiga, blonda hårslingor. En liten hand bjöd honom att sitta ned på stolen invid nattduksbordet. Tveksamt accepterade han inbjudan och satte sig försiktigt ned.

"Du ser ut som en veckas supande, dåligt väder och kringrumlande", noterade han sakligt.

Barden log ett snett leende och hängde med huvudet. "Jag vet."

"Det är omtumlande att bli träffad av blixten, min unga vän. Men är ett bad för mycket att begära?"

Hon började först fnissa tyst, sedan skrocka. Snart skrattade hon, och då visste han att han hade prickat rätt. Det var svårt att hålla barden på dåligt humör en längre tid. Den här gången misstänkte han att vemodet skulle ligga kvar även när humöret syntes stråla utåt från sin bästa sida. Det hade att göra med den upplysta säkerhet och fullkomliga avgudan han hade sett i de gröna ögonen efter uppträdandet på gästabudet. Som om hon funnit en mening. Hon hade funnit den andra halvan av sig själv och då skulle det bli svårt att gå tillbaka till att vara hel utan den. Om det ens var möjligt.

"Dion. Jag förstår. Du behöver inte fråga eller förstå varför, men jag vet vad du känner och vad du går igenom." Hans leende bar ett styng av gammal sorg i sig, som hastigt lades åt sidan när han såg hur den unga kvinnans ögon djupnade i medkännande. Det var så länge sedan nu att han inte behövde bli ömkad. "Seså, upp med dig nu! Först ska vi se till att få dig ren, så att du åtminstone ser ut och luktar som en människa. Sedan ska vi köpa en bit bröd och ge oss av till Karetorget för att möta bröderna skank vid jungfrufontänen. Jag har upptäckt någonting och tror att vi kan få en del svar i slottets bibliotek."

Dion drog efter andan. "Slottet? Nej, nejnej. Gå ni utan mig."

Johan fnös. "Bah! Ungdomar! Var är ditt sinne för äventyrslusta, flicka? Det finns ingenting som på förhand är uppgjort, inte så länge man kan påverka det själv. Andra kanske tror att de vet bäst om både sig själva och i större grad andra, men det är då rakt fel. Om du vill ha din kvinna så får du jaga henne och visa det andra vägvalet. För om du ger dig, så finns det inte. Och vad skulle då din stolthet säga?"

Barden reste sig upp, som väckt ur en seg mardrömsnatt och samlade ihop sina saker. Livsglädjen och den snillrika glimten i ögonen var tillbaka medan hon kvickt drog på sig stövlarna och klampade mot dörren. Väl där så vände hon sig till den äldre. "Men Johan, vad väntar vi på! Vi måste skynda oss om vi ska möta Franz och Friedrich i tid! Känner jag er rätt så sade ni om tre ögonblick och då har de väntat i ett ögonblick för mycket allaredan! Seså, gamle man! Rör på påkarna!"

Johan flinade och reste sig upp. Han följde barden ut och drog igen dörren efter dem.

*****************************************************************************

En tvagning senare vandrade de gatan fram mot torget. Dion vände på huvudet för att se på Johan.

"Vad är det som är sällsynt nog att söka i slottsbiblioteket efter? Vi borde vara halvvägs till att stjäla Evigheten vid det här laget och hitta en köpare! Varför ska vi slösa bort tiden genom att läsa i dammiga gamla böcker?"

"Jadu, Dion. Det är en mycket bra fråga. Det är sannerligen ett slöseri med tid om man ser det så. Men jag börjar misstänka att Evigheten är någonting annat än vad vi tror att det är." Han flackade med blicken och sänkte rösten. "Evigheten är ingen juvel, Dion. Jag kan känna det i ryggmärgen. Mer än så också..."

"Jag förstår vad du menar. Ända sedan vi kom till Ravencort så har jag börjat få onda föraningar om kuppen. Om allting... hovet känns inte som någonting annat än en ovetande fasad. Det var någonting med kung Wilhelm som fick mig att reagera." Den unga kvinnan tystnade.

"Berätta, det verkar som om du har sett någonting igen."

"Johan, du vet lika bra som jag att de där insikterna som trillar ner i huvudet ibland är opålitliga. Ibland är de sanna och händer, men andra gånger inte. De flesta gångerna händer faktiskt ingenting alls."

Han kände igen den affärsmässiga, uppgivna rösten, som alltid när en möjlighet försvann började söka efter en ny. Hur skulle han förklara sin ingivelse?

"Jag tror att du kan se saker som vi andra inte kan. Det har funnits siare sedan världens gryning, Dion. De ser det som komma skall och det som kanske kommer. Har det någonsin slagit dig in att du många gånger har sett människor göra andra val än de du förutsett?"

"Jaaa..." Hennes ögonbryn rynkades och hon försökte lista ut vart han ville komma med kringelkrokandet.

"Du tror inte på att gudarna styr vårt öde. Det har du aldrig gjort. Du har alltid hävdat att vi skapar våra egna öden. Har det gått upp för dig att de människorna i den stunden kanske ändrat framtidens lopp?", sade han lugnt.

Det gick upp ett ljus för Dion, som ivrigt nickade. "Jag förstår, Johan! Om framtiden ännu inte är skapad, så är den heller inte ett öde, såvida vi inte själva slås ner av det förutsagda och tar det för sanning!"

"Just så. Om du kan berätta vad du såg när du fick syn på kung Wilhelm, så kanske det kan hjälpa oss att lyckas med kuppen. Tala, så ska jag försöka lägga ord till det du sett."

De blonda ögonbrynen rynkades igen och en liten rynka bildades i den unga pannan.
"Det...är rätt svårt att förklara. Jag fick intrycket av att han var otålig och ville gå neråt, för att tala med någon viktig om ett svärd. Det kändes så felplacerat sådär mitt i gästabudet, men när jag nu tänker efter så blev han mer otålig ju längre uppträdandet varade."

Hon såg på den äldre mannen, som nu gick fundersamt i tankar bredvid henne. Han uttalade ett 'hm' och ett 'ah' lite då och då, men sade ingenting. Hon var nästan rädd att han plötsligt skulle klappa henne på huvudet och avfärda henne som en narr. Men istället stannade han vid utkanten av torget som var deras slutstopp och vände sig till henne.

"Du har inte fel i att han var otålig. När jag betraktade honom i samtalet med kung Henrik så försökte han upprätthålla skenet av att vara artig och tålmodig, men det kunde klart avslöjas för det tränade ögat att han var rastlös. Nästan uppspelt-" Där avbröt han sig när de såg i ögonvrån att de bägge bröderna närmade sig med sura miner. Han låste hennes blick och avslutade sedan sina ord med ett konstaterande. "Jag tror att vi förutom sägensböckerna även ska ta oss en titt på ritningarna över slottet, om det finns några sådana. Om det är som du säger, så kan det finnas ett utrymme utöver källaren, där kung Wilhelm förvarar någonting värdefullt. I sådana fall så är svärdet en symbol för väpnade män, vakter, som håller främlingar borta från kungens skattkammare. Och vart bättre att gömma en sådan än i ett lönnrum!"

Den äldre var uppspelt. "Inser du att vi kanske kommer länsa konungen av Ravencorts hemliga skattkammare??? Vår lycka är gjord, Dion!"

Vår lycka är gjord!

Den unga barden log och vände blicken inåt sitt hjärta. Det var nog dumdristigt att hoppas, men om hon spelade sina kort rätt så kanske hon fick med sig mer än en förmögenhet från Ravencort. Kanske var det just lyckan hon fick med sig. Hon kom tillbaka till verkligheten och såg hur den äldre uppsluppet lagt armarna över de bägge brödernas ryggar och glatt språkandes började gå iväg över torget med dem. Hon skrattade, tryckte baretten i bältet och skyndade efter dem.

Den lilla truppen styrde stegen mot slottsbiblioteket.

*****************************************************************************

Kung Wilhelm rullade över på rygg och sjönk ner i den mjuka sängen. Svetten låg som en varm, klibbig hinna över hans stadda kropp och andetagen gick i återhämtande flämtningar. Det röda taket på sänghimmelen hade ett invecklat mönster från skapelsesagan. Han kunde varenda litet stygn utantill, han visste var de saknades och vart nya hade lagts till för att återställa den till sitt ursprungliga skick. I över tjugo år hade han legat och tittat på den. I gudarna visste hur många nätter. Han sträckte angenämt på sig och kände hur kroppen var stark av erövring, hur den ägt och bringat njutning till kvinnan som låg bredvid honom. Han såg över på henne. De var inte lika unga som förr, men han åtrådde henne med den ägandes ögon. Lusten flammade i ögonen, men han kunde för sitt liv inte ge hän för den en gång till.

Beliandra låg tyst och petade naglarna. Svetten konungen hade lämnat över hela hennes hud och mage var kall när tyngden äntligen lämnade henne. Det var storsäsong nu och egentligen hade hon fruktansvärt mycket att göra med så många resande i staden som ville njuta en kvinnas kropp. Hennes flickor var upptagna hela dagarna och förtjänsterna gick genom taket. Själv hade hon diskuterat köpet av bordellens närliggande grannhus för att utöka rörelsen, när Wilhelm stormat in som alltid när helst det behagade honom. Han hade tvingat henne att skuta upp förhandlingarna och gå upp på kammaren. Där hade han, som den stora förförare och älskare han trodde han var, fått som han ville så länge han orkade. Vilket alltid var mindre än han antog och mycket mer än vad hon uthärdade. Den yppiga, mogna kvinnan hade börjat tröttna på den kåte, efterhängsne kungen som alltid dök upp när hon minst behövde det. Beliandra var hans enda och exklusiva älskarinna, vilket ställde anspråk på henne. Trots hans förbud så hade hon under åren haft ett flertal älskare, både manliga och kvinnliga, som gav henne den njutning och närhet som hon önskade. Efter tjugoåtta somrar så trodde konungen fortfarande att han var den enda, naivt nog. Den tanken fick ett hemligt leende att sprida sig hennes läppar.

Han såg hennes leende och lät handen glida in under täcket för att komma åt den frestande kroppen.
"Vad ler du åt, Beliandra?... Är jag hemligheten bakom ditt leende? Jag skulle göra dig till min drottning om jag kunde. Jag skulle täcka dig i juveler och guld..." Hans lust vaknade till liv och handen sökte sig upp mot välvda, mjuka former. "Ge dig allt du någonsin viljat ha, det du aldrig kunnat få. Vi kunde vara älskande och härska tillsammans över hela världen..."

Hon sköt undan honom med kraft och drog täcket över sig. "Låt mig vara, jag har gjort mitt för denna dag. Spara din lidelse till någon annan, som vill ha den."

"Beliandra, jag vet att du är matt efter vår älskog. Men jag ber dig-", log han och makade sig närmre med begäret pockandes i givakt på hennes uppmärksamhet.

"Lämna mig ifred och låt mig vara!" Hon slog undan hans händer, nu var hon synbart irriterad.

"Men du älskar mig!", sade han krävande och tog tag i hennes arm.

Hon slet undan den och log försmädligt. "Jag har aldrig tyckt om dig, Wilhelm."

Han ryggade tillbaka som om han blivit bränd och reste sig ur sängen med skälvande näsborrar.
"Det där är ren, skär lögn! Och det vet du. Varför vill du plåga mig, kvinna?"

"Plåga dig??? Ha!" Hon skrattade åt honom, där han stod naken med knutna nävar och vreden darrandes i sig. "Din närvaro är mig en plåga, din kropp väcker inget gensvar i mig annat än avsmak och mitt liv hade varit en enda lång sommar utan tvånget att behaga konungen av Ravencort!"

Wilhelm hade börjat gå fram och tillbaka i rummet, men nu stannade han upp och slängde ursinnigt ut ett pekande finger mot henne. "Nu tiger du, kvinna!!!"

Hon satte sig på knä i sängen och fortsatte; "Vet du hur det känns när slafsande läppar och tunga dreglar i ditt öra och blöter ner ditt bröst? Hur den rinnande svetten smetar av sig mot dig och luktar? Eller hur det är att ligga och låtsas bli tillfredsställd medan du stånkar och flåsar, så akten kan bli avklarad?"

"TIG!" Fingret höjdes varnande mot henne.

"Flås, flås, flås och stånk, som en gammal kåt oxe som bara ser till sina egna behov! Jag hatar dig och förbannar var stund du kommer hit. Var gång din säd befläckar mig och min säng mår jag illa."

"TIG!" Slag! "TIG!" Slag! "TIG!" Slag! Wilhelm stod flåsandes av vrede över henne med stickande handflata. Beliandra satt på sängen med handen mot kinden och skrattade.

Utifrån hördes ett undrande mummel av röster som hört slagen utdelas och en knackning hördes på dörren. En orolig kvinnoröst frågade om allt var bra därinne.

"Du kan göra vad du vill, Wilhelm, men du kommer ändå aldrig våga vara en riktig man. Kom in, Antaya!" Till Wilhelm sade hon, långsamt och utstuderat; "Du. Äcklar. Mig."

De såg på varandra medan dörren öppnades. En ung, vältränad kvinna med kastanjebrunt hår kom in och stängde efter sig. Blicken var brungrönt självsäker när den skickade osynliga pilar av ogillande i konungens nakna gestalt. De praktiska kläderna avslöjade en jägare, men det finare materialet i den skogsgröna tunikan och de mörka läderbyxorna sade att det inte var vilken jägare som helst. Hättans krenelerade underkant var broderad med kopparglänsande tråd i lövmönster. Stövlarna var ett hantverk värdigt en adelsman, med perfekt passform och krage. I bältet satt tre olika knivar och tvenne väskor som prydde dess vänstra sida. Men emblemet över bröstet talade klarare än någonting annat om vem kvinnan var. Skeppet, tornet, lejonet och kronan inflätad i ett träd visade att detta var konungens jägmästare. En nu mycket arg och överbeskyddande sådan, som banade sig väg till den stora sängen med de stora kuddarna och bolstren. Hon slog armarna ömt om den äldre kvinnan och vände en blick som flammade av hat mot mannen.

"Ers majestät borde klä sig för att återvinna ett uns värdighet i mina ögon."

Wilhelms inre kokade. Vad gjorde hans jägmästare här? Och med armarna om hans älskarinna? Han spände ögonen i Beliandra; han krävde en förklaring. Genast. Leendet som mötta honom var triumferande.

"Wilhelm, tillåt mig presentera min älskarinna." Hon såg på jägarmästaren med ett ansiktsuttryck som mjuknade i stolt kärlek. "Antaya." Namnet rullade som en smekning från läpparna.

Konungen stod som förstenad, ilskan rasade inombords. Hon hade bedragit honom med en kvinna! Beliandras svek skulle stå henne dyrt, han ämnade kräva hämnd genom hennes lilla leksak. Han klev fnysande i sina hosor och fäste blygdkapseln på plats. Undertunikan och den guldbroderade övertunikan slets på med ryckande rörelser. Sedan drog han på sig stövlarna och slängde ridmanteln över armen. "Min sons bröllop tillåter inte min heder att få upprättelse förrän om sju dagar. Sedan ska du få betala för ditt svek, leda hora. Dyrt och heligt." Han synade roat den muskulösa jägmästaren uppifrån och ner. "Håller du horans liv kärt, jägmästare... så glömmer du hennes namn och förmågor. Ty nästa gång ni minns det, så tar jag först ert och sedan hennes."

Med de orden klev Ravencorts härskare ut ur kammaren och försvann. Beliandra hade suttit stilla i sängen, stålsatt och med känslorna under total kontroll. Bara hennes ilska hade hon tillåtit sig själv att släppa fram. Men nu, när det hela var över och ultimatumet var uttalat, så började hennes kropp att skaka av snyftningar. Antaya drog henne närmre intill sig, tröstandes och mumlandes kärleksfulla ord.

"Antaya... jag är smutsig. Så smutsig- och-och- det går inte bort!" Hon började gnida sina knytnävar mot huden tills den började rodna av det hårda trycket.

Jägmästaren släppte Beliandra och strök in en blond hårslinga bakom ena örat på sin kära. Sedan gick hon förbi draperierna, skrivbordet och fönstret med sökande ögon. Hon fann vad hon letade efter i en silverfat och en karaff. Vattnet rann ner i fatet med en droppande väsning, som blandades med kvinnans snyftningar borta vid sängen. Antaya sträckte sig efter ett mjukt tygstycke och gick med fatet och denna i handen tillbaka till sängen för att där sätta sig. Fatet ställde hon på nattduksbordet. Sedan tog hon Beliandras händer och sökte hennes blick. De tårsimmiga blå ögonen mötte hennes och hon log.

"Där är de, de vackraste ögonen jag vet. Sitt still och låt mig hjälpa..."

Långsamt doppade hon tyget i vattnet, vred ur det med händerna och förde det till den rödmosiga kvinnans hud. Noga och med öm försiktighet började hon tvätta sin kära. Jägmästaren förstod den gråtande bordellägaren, vars tårar nu tagit slut. Kinderna var strimmiga, men snyftningarna avtog och istället satt den äldre kvinnan och såg tyst på henne medan hon utförde sitt värv. Stilla, smekande, utan tvång eller annan känsla än att få sin kära att slappna av och må bättre. De brungröna ögonen tittade försäkrande in i de rödgråtna blå. De älskade att betrakta i timmar, under hela natten medan Beliandra sov, när hon rörde på sig och mumlade Antayas namn med ett leende, bara för att låta deras omfamning tätna och dra sig närmare. Ja, hon visste vad hon hade gett sig in på med att gå till sängs med konungens älskarinna. Men det hade funnits en sorgsenhet med den äldre kvinnan som fick hjärtat att ömma. Det enda hon ville var att lindra minnena och kyssa bort det onda för all evig tid. Att få älska henne. Sedan kunde allt annat kvitta.

Jägmästaren lade ifrån sig tygbiten i fatet och kröp upp i sängen intill sin kära. Starka armar slöt sig om den nakna kroppen, som vant sjönk in mot hennes egen. Smeksamma fingertoppar följde mönstret på hennes hättas kant som vilade mot bröstet. Beliandra lade sitt huvud mot sin jägares axel med en tung suck. Mjuka läppar kysste hennes hår. De låg i närheten tillsammans och gav varandra styrka. Om bara några timmar så skulle de få leva med verkligheten bakom konungens hot. Men nu, om så bara för en stund, låg de omfamnandes i sin kärlek och bara fanns.

*****************************************************************************

Dagen var storslagen. Den gode kung Wilhelm hade inte sparat på ståten när det gällde sin sons förlovning och bröllop. Varenda hörn av slottet var skinande rent och färska blommor lös upp salongerna vart man än gick. Det var vackert, tänkte Anne och log glatt där hon vandrade bröstvärnet fram och tittade ut över staden. Bortom horisonten glittrade havet i solskenet och fiskebåtarna var ute sedan timmar tillbaka. Två av flottans skepp vilade likt tysta beskyddare av staden på var sin sida om fiskafängandet. Lät hon blicken vandra så kunde hon se hur folket myllrade runt nere bland husen på väg till sina olika dagsbestyr. Någonstans där nere så hade hon lämnat en bard i ösregnet igår natt och hon kom på sig själv med att leta efter den blonda kalufsen och den roströda tunikan. Anne svalde och slöt ögonen.

Dagen var storslagen. Den gode kung Wilhelm hade inte sparat på ståten när det gällde sin sons förlovning och bröllop. Varenda hörn av slottet var skinande rent och färska blommor lös upp salongerna vart man än gick. Det var vackert... Nej, det gick inte! Hur solig solen än var och hur mycket havet än glittrade så kunde hon inte bli kvitt synen av en panikslagen, hjärtslitande handfallen bard som famlade med händerna efter henne när hon sprang. Redan igår hade Anne försökt göra sig av med synen, genom att springa fortare och fortare. Till slut hade hon skrikit ut sitt inres tumult ikapp med den dundrande åskan, som mäktig drog över himlavalvet. Prinsessan hade skrikit ända tills hon blev hes och halsen ömmade svårt. Hon hade varit alldeles matt i kroppen när fötterna hade snubblat in i prinsgemålskammaren någon gång sent på natten. Det hade nästan varit morgon när hon tryckte in de blöta kläderna så långt under sängen hon kunde och kröp ner under täcket till en sömnlös vila. I samma ögonblick som hon somnade kunde hon svära på att draperierna drogs från fönstren till en glatt pladdrande röst.

Det hade varit då. Nu vandrade hon runt i jakt på en fönsternisch att sitta i, eller en annan plats där hon kunde vila, och med lite tur kanske även få sova en stund. Prins Roland hade följt efter henne ett bra tag. Hon gick in i slottet på nytt för att utforska det pelarstöttade kapellet. Det började bli irriterande, även om han var taktfull nog att hålla ett hänsynsfullt avstånd. Med en karl i förklädesbanden skulle hon aldrig få vara ifred och vila. Hon vände sig om på klacken och suckade uppgivet.

"Ni kan komma fram nu, dyre prins. Jag vet att ni är där, så visa er!" Rösten ekade i kapellet.

Hon såg hur en tafatt, osäker prins Roland steg fram från bakom en pelare. Han närmade sig med tveksamma steg och höll artigt ett visst avstånd. Hon kunde se att han sneglade ner på henne med ögon som inte visste vart de skulle fästa blicken och hur han rodnade ända upp till hårrötterna.

"Eh... Ers majestät, jag ville bara be hundrafalt många gånger om ursäkt för mitt uppträdande under gästabudet igår kväll. Det var mycket oartigt av mig som bordsherre och trolovad att bete mig som en barbar. Vinet steg mig åt huvudet och jag borde ha slutat dricka det när värmen började stiga i blodet. Det förledde mig med sin söthet och för det är jag gränslöst ledsen. Kan ni förlåta mig?"

Nå, det här var inte vad hon hade väntat sig! Anne övervägde huruvida hon skulle godta hans ursäkt eller inte, men han stod och såg så ynklig ut att hon bara inte hade hjärta att låta honom vänta. Kanske var det dags för en försoning och att stärka de band som om sex dagar skulle vara för resten av deras liv. Hon log och nickade jakande. Hans ansikte lös upp och han gick fram ytterligare ett par steg, för att kyssa hennes hand.

"Om ni vill, så kan jag visa er slottet. Jag kan en del om dess historia som ni måhända tycker är fascinerande. Vad tror ni, ers majestät?" Han bjöd henne armen, med ett orosveck i pannan.

Hon log och tog det som erbjöds. "Det låter som ett alldeles utmärkt sätt att spendera dagen på. Lätta min nyfikenhet nu; -vem var byggmästaren för norra flygelns balsal?"

Hon kände sig gladare, lugnad. Det här skulle gå bra! Prinsen verkade vara en god man och hon behövde en vän.

"...självklart så sade då konung Ulrich till byggmästaren..."

*****************************************************************************

"Sägner och legender kring Vendelhavet...fel. Sägner såsom berättade av Hnemaos den äldre....nej."

Dion låg tyst och sov med huvudet på sin ränsel medan de andra tre letade igenom slottsbiblioteket från golv till tak efter böcker att läsa igenom. Det var bara ett fåtal böcker som hade någon koppling till vad de behövde ha reda på, hade Johan förklarat. Det skulle bli en pärs att leta, då de stora hallarna var fulla av bokhyllor som kantade väggarna.

Det var smala hallar på vardera sidan om ett stort studierum som bibioteket bestod i. När man kom in såg man omedelbart de åtta läsborden stå prydligt uppradade på två led om fyra i varje. Bortre väggen var bara två stora fönster och en alkov med sittdyna. Vid fönstrens sidor stod kandilabrar. Det fanns många sådana i detta storslagna kunskapsrum. De var utplacerade lite här och var där det behövdes mer ljus. Från taket hängde tre gigantiska takkronor. Den största av dem hängde stor och ruvande i mitten, medan de två mindre låg framför och bakom den. Det var inte undra på att Ravencorts slottsbibliotek var ansett som ett av världens främsta. Som turen nu var så hade den lilla truppen funnit biblioteket tomt sånär som på bibliotekarien, som låg raklång över sitt skrivbord vid ingången och sov ruset av sig. Festligheterna hade satt sitt spår i stadens vanor och seder.

Bibliotekariens snarkningar och Dions jämna andetag var det enda som hördes när bröderna och Johan letade igenom bokraderna.

"Det kungliga slottet, Lithangården och Nelderfortet: Peder snidarens berättelse. Här är den!" Den äldre mannen klappade belåtet bokens pärm, som gav ifrån sig ett dammoln rakt i ansiktet på honom. "Host! Host! Hur går det för er, pojkar?"

Friedrich gick längs en bokhylla med fingret glidandet mot bokryggarna och mumlade titlarna. Franz tittade ner på Johan från en stege, då han för tillfället gick igenom den översta hyllans böcker.

"Det går bra, antar jag. Det skulle gå mycket fortare om Dion behagade vakna!"

Johan sneglade på den sovande kvinnan, som rynkade ögonbrynen och ryckte till vissa stunder.
"Låt henne sova. Hon har haft en mycket besvärlig natt. Dessutom var det tack vare hennes förmåga att se vissa saker som gjorde att jag visste vilka böcker vi skulle leta efter."

"Bara sådär? Dion får en syn, berättar den och foof!; så har du svaret?"

"G."

"Mmmm...just så, Franz. Friedrich, den står nog inte på G. Pröva att gå direkt på H istället...ah, mycket intressant..." Han gick med näsan i boken fram till första bästa skrivbord, där han famlade efter bordskanten och ledde ner sig på en stol.

"Du skulle ha varit den främste bibliotekarien i Nordae om du hade stannat, Johan."

"Böckerna var min kärlek, Franz. Om biblioteket inte hade brunnit ned så hade jag säkert varit kvar där än idag. ...få se nu... där slottets källare slutade, började avgrunden i ett djupt schakt. Konungen gav order om att håligheten ingalunda skulle fyllas igen, utan att detta istället skulle användas som bad för slottsbefolkningen, då där fanns varma källor i grottsystemen. Mil efter mil av stora hallar funno vi. Det sades mig på min ålderdoms första höstdag att schaktet stängts igen efter upprepade olyckor och att vårt arbete varit förgäves. Sedan rabblar han upp namnen på män som omkom under byggandet nere i grottorna, av ras och fallande stalaktiter. Ingenting av intresse för oss. Men orden innan bevisar min teori. Det finns ett utrymme under slottet. Frågan är bara vart nergången är..."

Franz svor. "Menar du att vi måste hitta en karta också? Det kan ta dagar härinne! Hur hade du tänkt att vi skulle bli insläppta de gångerna?"

Johan flinade brett och lyfte blicken från boken. "Jag sade ju att vi skulle byta natthärbärge, inte sant?"

"Gudar, sagor och myter..."

"Vart hade du tänkt, o vise, att vi skulle sova då, hm?" Franz hängde ut från stegen med ena handen på en stegpinne och den andra i sidan.

"Här."

"Gudarnas namn och förmågor..."

"Här i biblioteket???"

"Nej, i slottet. Förmodligen i några av de mindre gästrummen", svarade den äldre mannen och slog ihop boken. Han hade memorerat raderna.

"Vi kommer att underhålla kung Wilhelms gäster under den här veckan. Det finns flera fördelar med det, då vi både kan äta som kungar varje kväll och äger tillträde till alla slottets rum, förutom de uppenbara såsom kungafamiljens många kammare och rum. Under middagarna och hovhållandet efteråt så kan vi blanda oss med mängden och spela de vittberesta som kommer med nyheter från den yttre världen", mumlade en sömndrucken röst som raspade av heshet. Dion sträckte på sig med en gäspning och gnuggade ögonen. "Nå, vart var vi?... Jo, vi behöver få reda på vart den där nergången ligger. Kanske vet någon av sladdertackorna till hovdamer det... eller så. Det är värt ett försök."

Johan log. "Välkommen tillbaka till de levande, har du sovit gott?"

Dion drog på munnen. "Låt oss säga att jag har sovit och nöja oss med det."

"Gudarnas skydd och demoniska kraft. Den här låter kul." Friedrich kom klampandes med en rödklädd bok, som underligt nog såg alldeles nyläst ut.

"Vart stod den där boken, Friedrich?", undrade Johan och höll andan.

"På G", flinade jätten triumferande och viftade med den framför den äldre.

Johan sträckte sig efter boken och lade upp den på bordet så att de alla skulle kunna se. Däri stod det om gudarna och deras skyddsstäder, om de tusenåriga krigens ålder och om nord- och sydländernas skapelse.

Rhundar Kvadbane hade under det tusenåriga krigens niohundrade år fått syn på en gigantisk gestalt som vandrade över sydslätterna med steg som fick marken att skälva. Han antog att det var en gud och drog tillbaka sina trupper. Men hans kusin Sireon hade kallat sin armé framåt att dräpa den väldige jätten. Det Rhundar såg var nedtecknat i detalj. Efter att ha utplånat hela Sireons armé så hade giganten krympt ihop till en vanlig människas storlek. Mannen var matt och vimmelkantig när Rhundars spejare smög sig på denne och slog ihjäl honom med en korpnäbb i nacken. Tydligen så var denne mäktige krigare dödlig, vilket hade förvånat dem alla högeligen.

Mannen hade förts i en täckt vagn till Ravencort, där magikerna och de läkekunniga undersökte kroppen. Ingen kunde finna någonting ovanligt med honom, varpå man antog att de syndärvda sydhundarna hade åkallat sina gudar för att ge krigaren styrka att besegra sina motståndare. Krigarens kropp bevarades balsamering och han begravdes i en kista som anstod en krigare av hans enorma storhet. Detta för att inte förarga de främmande gudarna. Då hans sköld och tillhörigheter kvarlämnats på slagfältet, där det uppdelades mellan krigets vinnare, så kunde enbart hans rustning och svärd följa honom i graven.

"Dess blodsrännas runor var främmande för Rhundars lärde, som då lade sin tillit i den åldriga sydländskan." Johans ögon glödde av förtjusning när fingret reste under bokstäverna på nästföljande rad. "Man fann att runorna baklänges uttyddes 'eirilie', som betyder 'för evig tid' på urspråket." Hans flin bredde ut sig över hela ansiktet nu. "För evig tid - Evigheten. Rhundar fann krigaren och krigaren bar på Evigheten."

Dion blinkade. Var det då Evigheten som var svärdet i synen?

"Efter gravöppningen under den andra belägringen tvåhundra år senare så fann man att krigaren gulnat med åren, men att svärdet som låg över hans kropp gått orört av tidens rand. Vi har funnit Evigheten, skankar och bard! Ett gudasmitt svärd, månne?"

Dion skrattade. "Vi är rika! Franz, Friedrich; -nämn ett pris och tänk er sedan att ni får den begärda summan utan minsta tvekan!"

"Vi kan dra oss tillbaka med stil och fira vår lycka med dyrt vin, mat och kvinnor!" Franz ögon tindrade.

"Äntligen kan jag köpa mig en liten bondgård och odla grönsaker", suckade Friedrich med ett drömskt leende.

Johan var tyst, men visste vad han ville göra med sin del. Han skulle återuppbygga sitt älskade bibliotek i hemstaden och sedan bosätta sig där, för alltid den här gången.

Dion skrattade och nickade mot bokhyllan. "Ställ nu tillbaka boken där du tog den, Friedrich! Vi har bara sex dagar på oss att finna ingången till skattkammaren. Sedan ska vi bada i rikedomar... Men först; -mot slottsförvaltaren, mina herrar!"

*****************************************************************************

Konungen skyndade sig nedför trapporna till magikerns boning. Eldarna skjöt sina lågor i höjden och knastrandet av smutsflagor, som föll från taket till att brinna upp, fyllde luften samman med ångan som steg från de bortre väggarnas sprickor. Magikerns studierum var tomt denna gång, vilket gjorde att Wilhelm gick från rum till rum och letade efter honom.

"Ers majestät, slösa inte era dyrbara ben...här är jag."

Wilhelm stannade upp och styrde stegen i samma riktning som orden rest. Han kom fram till det öppna bergutrymme där den kalla stensarkofagen stod. Grottrummet var enormt. Golvet som ledde ut till sarkofagen var en smal stenbro, vars botten försvann långt ner i djupen, där det totala mörkret härskade. Bron slutade i en kompakt plattform, där Faragast stod vid den mumifierade krigarens viloplats och läste ur en tung bok. Han jämförde den uppenbart med någonting i sarkofagen.

Wilhelms hopp stegrade inombords. Det hade den gamle stofilen aldrig gjort förut! Han kanske till och med hade kommit någonstans istället för att ruttna i sitt studierum.

"Underskatta aldrig en visdomens tjänare, Wilhelm. Det avslöjar din dumhet."

"Förbannelse, Faragast! Hur många gånger har jag sagt åt dig att sluta läsa mina tankar!?"

"Den dagen då dina fotsteg hörs klarare än dina tankar så skall jag göra så. Den enda tillfredsställelsen jag kommer få av detta är att se din själ tillfalla de mörkare makterna när den här tidsåldern når sitt slut." De vita ögonen avslöjade inga känslor. Han fortfor att växla mellan boken och krigaren.

"Allt har sin tid. Du sade själv att framtiden går att förändra. Med kraften från de trenne så ämnar jag smida de kommande årtusendena efter mitt eget behag. Du kallade på mig." Wilhelm väntade tålmodigt på den gamle mannens svar. Vita ögon vandrade till boken igen.

"Svaret finns i krigarens rustning, Wilhelm. I våra begränsade huvud ser detta ut som skyddsrunor. Det som roar mig är att det gått dig alldeles förbi att skyddsrunorna är på vårt språk."

Wilhelms ögon vidgades. "Vårt språk?"

Knotiga händer rörde vid boksidans kant och vände blad. Det frasade av gammalt pergament. "En femhundra år gammal dialekt, men fortfarande läsbar. Måhända inte för gemene man, i somliga fall heller inte för en lärd sådan. Men faktumet att runorna ristats in i efterhand borde ha uppmärksammats långt tidigare. Någon som inte ville ha in demonens kraft i denna värld förseglade ingången på ett ack så enkelt, men fyndigt sätt; genom att blockera kärlets rustning."

"Hur kan vi tillskansa oss kraften?"

"Vi fortsätter som förut. Ritualen är klar, det enda som behövs är ett oskuldens blodoffer för att föra in demonen i den här dimensionen. När jag kommit förbi skyddsrunorna så har vi återuppväckelsens gåta löst. När detta sker, är det dags. Offret är redo?"

Wilhelm log. Ursprungligen hade han ämnat offra sin sons förstfödde för att genomföra ritualen, men nu då Faragast tycktes ha löst ritualens gåta så ville han inte vänta. Det var synd att behöva skjuta upp sin sons bröllopsnatt, men det kunde inte hjälpas. Om en droppe av prinsessans blod fullbordade hans planer, så skulle han använda sig av henne. Hon skulle vara tillbaka innan Roland ens hade börjat sakna henne.

"Offret är redo. En droppe är fullt möjlig att väcka demonen med?"

"Ja. Men jag kan inte garantera att den nyvaknade inte sliter isär det och dricker dess övriga blod."

Wilhelm ryckte på axlarna. Tja, då kunde han ju alltid lägga stenar i en kista och säga åt sonen att hon fallit från en klippa. "Må så vara. Hur lång tid dröjer det innan du är klar?"

"Ge mig ett par dagar. Sedan... Wilhelm... kommer världen att ligga i din hand."

*****************************************************************************

Anne hade haft en riktigt rolig dag med Roland. De kallade fortfarande varandra för 'ers majestät', men de hade kommit avsevärt mycket närmare en vänskap. Middagen var superb och han höll sitt ord om att inte dricka mer än artigheten krävde. Hon fann honom vara en mycket skicklig konversatör, om än styltad och alltför hovmannamässig för hennes smak. Med tiden skulle det nog ändras, hoppades hon. Han viskade småsaker om adelsmännen som hon behövde veta för att starta ett samtal med var och en av dem, samt förklarade för henne vad varje rätt bestod av. Mycket av det som serverades hade han jagat själv. Detta var någonting som han var stolt över och gärna påpekade. Hon log och nickade åt en observation han gjorde. Roland hade ett bakvänt sinne för humor och förstod inte hennes skämt, men hon förstod å andra sidan inte hans. icke desto mindre började de trivas i varandras sällskap. Deras äktenskap skulle inte bli kallt och frånvarande, som hennes föräldrars.

Hon föste över en bit fasan på sin sked och lät köttet smälta på tungan, så väl tillagat var det. Roland var inte sen att erinra sig vart han hade fällt fågeln. Hon lyssnade med artig nyfikenhet, för att i nästa ögonblick bli lovprisad för sin skönhet och rodna när han reste sig upp och utbringade en skål till hennes ära. Gästerna föll in i skålen och drack.

Musiken var behaglig för sinnena när de ätande diskuterade sinsemellan och smälte maten. De ljuva tonerna sökte sig in i Annes själ och spelade den till ro. Hennes blick sökte sig till fönstret, där stjärnhimlen tittade in med sitt bekanta ansikte. Sakta började hon drömma sig bort till en plats där enkelheten rådde, men där hon ändå var lycklig. Barden kom emot henne iklädd en bländvit skjorta och öppen blå väst. Den lilla kvinnan log och tog hennes ansikte i vördnad mellan sina händer. Utan att veta det satt Anne med armbågen stödd mot bordet och hakan vilandes mot handen. Med ett stort, fånigt leende på läpparna. Mjukt blont hår snuddade vid hennes panna när barden lutade sig fram. Hon slöt ögonen och plutade med läpparna.

"Men ers majestät sitter välan inte där och drömmer om vår bröllopsnatt i förväg?", skrattade Roland och kramade lätt hennes axel. Hon ryckte till och såg sig omkring. Herre och gudar... hade hon drömt sig bort så pass?

Ett smittande varmt skratt trängde igenom kakafonin av samtal som försiggick omkring och träffade Annes hjärta med sin välsignelse. Blicken sökte med febrig iver personen som skrattet tillhörde. En blond kalufs syntes bakom en greve och Anne fick flytta sig i stolen för att se henne. Det var perfekt. Hon kunde se bardens varje rörelse utan att själv bli upptäckt. De gröna ögonen glittrade av skojfriskhet och den levande självsäkerheten var kavat på plats igen. Det gladde prinsessan någonting oerhört. Men vänta lite... vem var den där kossan som hade armarna om hennes bards hals? Den ömt varma blå blicken frös till is.

Hon ryckte i Rolands ärm. "Prins Roland?"

"Ers majestät?"

Hon pekade på kvinnan. "Vem är den där kvinnan, jag har inte sett henne förut?..."

Han sträckte på halsen för att se vilka hon menade och log sedan. "Den långa eller den korta?"

Han vet vem hon är! Jag kan få reda på vad hon heter! Inombords dansade hon av glädje och hade totalt glömt bort att mannen vid hennes sida skulle bli hennes make om några dagar. "Jaaa...båda, antar jag. Den kortare spelade väl på gästabudet igår?"

"Det stämmer", nickade han. "Hon tillhör en musiktrupp som kommer gästa hovet under veckan. Men de har varit här förr, vill jag minnas, för två år sedan. De var gäster hos Mauritz Liliehöök. Det är hans hustru Cecilie som talar med barden där borta. Bardens namn minns jag inte, det var kort har jag för mig. Neri-...nej. Dorania?" Han rynkade pannan. "Ah; Dion, så var det. Dion. Mycket skicklig. Det finns inte ett instrument som hon inte behärskar till fullo. Det viskas om att hon sålt sin själ till onda makter för att få den förmågan. Men än så länge ser jag inga horn och ingen svans." Han skrattade åt skämtet.

Anne log strålande mot honom. Dion! Hon heter Dion!, jublade det inom henne. Vilket underligt namn. Anne såg tillbaka på den lilla barden, som klappade adelskvinnan på axeln medan denna skrattandes leendes lade handen under den kortare kvinnans haka.

"Det var ett lustigt namn", sade Anne och höjde sin vinbägare till munnen för en klunk. "Berätta mer om Cecilie, hon verkar vara bekant med barden."

Roland skrattade högt. "Cecilie är bekant med allt på två ben! Hennes far gifte bort henne med Mauritz när hon var fjorton år gammal. Den gode greven var då femtiosju år gammal. Han är rik som ett troll, men det är då också allt hon uppskattar med honom. Han sover sig igenom alla banketter och gästabud..." Han pekade bort på en liten gråhårig man med trimmad mustasch som säckade på en stol, nästan helt nedsjunken i sin vila. Ögonen var slutna och mustaschtipparna svajade när han snarkade tyat. "Efter fem års äktenskap så vaknade Cecilies lustar till liv och hon verkar sedan dess ha bestämt sig för att lägra varenda människa inom synhåll. Det är inte för inte som hon kallas 'karlslukerskan från Rosersborg'..."

Hans ord stannade av och han betraktade de bägge kvinnorna. "Aha. Hon har siktat in sig på barden ikväll. Titta noga nu!"

"Roland! Kom och hälsa på din kusin!" Drottningens stämma var glättig, men icke desto mindre befallande.

Roland rullade med ögonen och kysste Annes kind. "Min mor kallar... Det kan ta en stund. Njut av gästabudet under tiden."

Han försvann iväg till sin väntande mor och Anne blev ensam kvar att se det hennes hjärta fasade för att se. Cecilie hade tryckt upp Dion mot en alkov och pressade sin kropp mot bardens. Dions vackra ögon vidgades av förvåning, innan hetsiga händer slet henne till sig och kysste henne vilt. Annes förfäran övergick i galopperande svartsjuka. Utan att tänka reste hon sig upp och gjorde sig väg mellan myllret av gäster.

*****************************************************************************

Dion hade försökt undvika den förargliga kvinnan Liliehöök som i sanning var på henne som en hök. Hon skjöt artigt undan grevinnans fingrar när denna försökte mata henne med druvor.

"Det är mycket vänligt av er att mata allmogen, grevinnan. Men tror ni inte att det här faller under kategorin ytterst opassande?"

Grevinnan spann som en katt.

"Jag finner din artighet vara fascinerande..."

Hon började smeka Dion under hakan och längs kinderna.

Dion log artigt.

"Men snälla grevinnan; er make sitter bara ett litet stycke härifrån!"

"Han sover." Grevinnan tvingade henne bakåt in i en alkov. Hon var fast. Den äldre kvinnan pressade sin kropp mor hennes och rörde sig närmre. "Jag vill ha dig..."

Dion spärrade upp ögonen och försökte desperat finna ett sätt att smita. Kanske kunde hon ropa på någon av sina kamrater och springa till dem? Eller- Längre hann hon inte, förrän grevinnan med giriga händer slet tag i hennes nacke och slingrade in tungan i munnen på henne. Hjälp! Vad gör jag nu?

"Mff!"

"Åh Dion, som du gör med mig."

"MFf?!"

"Ta mig här och nu! Grrrrr, raoaaaar!"

"MFFFF!!!!! MFFFF!!!!!!"

Helt plötsligt försvann trycket mot läpparna och hon kunde andas igen. Lättnad! Grevinnan såg sur ut och började gå därifrån. Dion var räddad!

Hon såg aldrig handen som kom farande i luften. Hela skallen sjöng av en örfil som hette duga och hon såg stjärnor framför ögonen. En kränkt röst fräste argt åt henne, men det låg också någonting mycket sårat under den.

"Bardusling! Liderliga Casanova!"

Hennes ögon öppnades tvärt i förvåning.

"Anne?"

Den långa kvinnan framför henne var magnifik. Hon var dödligt förbannad och det gjorde bara att Dions hjärta skenade iväg med det lilla förstånd hon hade kvar. Hon flinade fånigt. Hon är så vacker!

"Hur kunde du, Dion?!" De blå ögonen lågade. "Hur kan du göra något sådant mot mig!?!?"

"Hur kun- vad? Anne...?" Hon kan mitt namn! Wheeeeeeeee!

"SVARA MIG!!!"

"Anne..." Hon tog den ursinniga kvinnans händer i sina och nickade menande åt resten av festsalen. "Vi kanske borde gå någon annanstans och tala?"

Anne tittade upp och såg på ett antal människor i deras närhet som öppet stirrade på dem.

"Ojsan."

Hon rodnade generat medan hon släpade Dion mot dörrarna med ett lågt morrande.

Dion log förtjust. Hon tyckte att Anne var helt bedårande. Dörrarna stängdes bakom dem och de stod i en skumt upplyst korridor. Anne fortsatte släpa henne förbi dörr efter dörr, tills hon stannade vid en som låg avsides från de andra.

Prinsessan slet kompromisslöst upp den och drog in barden i det mörka rummet. Ängslan stang i maggropen när dörren stängde ut dem från resten av världen.

"Du är inte lite fräck som...", började Anne.

Det blixtrade till i bardens ögon. "Det var du som sprang!"

"Jag sprang inte! Jag flydde!" Utropade prinsessan och knöt nävarna.

"Jaha, jag förstår inte vad som skulle vara skillnaden!", svarade den kortare kvinnan och stampade frustrerat i golvet.

"Jag var rädd, din idiot! Vad skulle du göra om hela ditt liv hade varit en enda existens utan egna känslor och plötsligt drabbades av alla samtidigt? Och hela din värld rasar, för den fanns ändå inte och stolen du sitter i blir mindre och mindre, som ett fängelse du fortsätter leva i för lögnens upprätthållelses skull! Inser du hur dåraktig jag tyckte jag var när jag smet ut ur slottet under natten som en annan barnunge!? Förbi vakterna, bara, mot någonstans. Jag visste inte vart du fanns, jag behövde bara hitta dig. Och vad gör du? Jo, du måste givetvis kyssa mig mitt på gatan inför gudarna vet hur mycket folk och säga att du älskar mig! Och vem vet att du inte ljuger, din pigtjusare!? Vilken dåre säger till en person de nyss träffat att de älskar denne!? Ingen! Och hör-"

Anne viftade desperat med armarna i luften och rabblade på med sådan passionerad ilska att Dion ryggade tillbaka. När hon hörde Anne ifrågasätta hennes kärleksförklaring så steg hon åter fram, med fasta klamp.

"Vilken dåre smiter ut ur den mäktigaste konungens slott för att kurtisera en fattiglapp?! Vad leder dårens steg? Hm? Vem örfilar -inför hela hovet- en kvinna av folket och ifrågasätter den dennas kärlek, när hon själv är TROLOVAD med kronprinsen!!?" Dion skrattade och skakade på huvudet. "Jag behöver inte tiga och ta emot det här, Anne. Vi är inte bundna till varandra. Jag är inte din älskarinna!"

Orden snästes fram. Barden vände sig om för att gå med bittra steg mot dörren när en ynklig röst viskade till hennes rygg.

"Jag önskar att du var det..."

Hon stannade tvärt upp. Anne satt på sängen med det svarta håret fallandes i vild oreda över ryggen. Några testar föll ner i pannan över de blå ögonen, som hon försökte dölja känslorna i genom att hänga med huvudet. Dion gick tyst mot sängen med hjärtat i halsgropen. Hon föll ner på knä framför den tigande kvinnan och tog händerna som låg vilandes mot knäna i sina. Andedräkten darrade osäkert när hon böjde sig fram med slutna ögon för att med innerlig ömhet kyssa dem. En sådan enkel gest, men ändå så stark att den nästan var besinningslös. Hon fick inte enligt andra människors lagar, kanske var det därför så lite kändes så mycket. Handen i hennes skälvde till. Gröna ögon vändes uppåt för att finna en villkorslös kärlek med oändliga djup blicka tillbaka. Längtan drog barden till sin tysta käresta, som slog sina armar om ryggen på henne när hon reste sig upp.

Anne slöt ögonen av lättnad när starka armar slank om livet på henne och besvarade den långa omfamningen. En hand strök hennes rygg uppåt, för att sedan glida upp i håret och leda hennes huvud nedåt. Hjärtat höll på att banka sin väg ut genom bröstkorgen när Dion backade, höjde sitt huvud och med slutna ögon mötte henne på halva vägen i en berusande mjuk kyss. Anne kände hur de sjönk ner i sängen, sedan slutade hon tänka och undlapp ett stön när en varm tunga gled in mot hennes.

De var varandras mest dyrbara gåva när mörkret fylldes av smekningar, ljuva kyssar
och kärlekfullt viskade ord.

*****************************************************************************

Festen rasade högljutt i festsalen ovan, tjoandet blandades med säckpipa, skalmeja och trummanden. Antaya packade sin ränsel med allt nödvändigt hon behövde. Jägmästaren släppte den för att sträcka på sig. En snabb blick längsmed väggarna sade henne att hon lämnade det mesta bakom sig. Hon hade aldrig varit mycket för plåtter eller grannlåt, så i klädkammaren hängde alla officiella kläder kvar. Ett enkelt ombyte hade räckt. Bägge uppsättningarna kläder gick att tvätta när behovet blev för stort. Nog skulle hon sakna sin anspråkslösa lilla kammare, men inte för bekvämlighetens skull, utan för de nattliga tankar på kvinnan som hon nu skulle rymma med. Ett stort leende bredde ut sig över läpparna.

Ett tryck till och sedan stängde hon igen ränseln. Den slängdes vårdslöst över axeln på den unga kvinnan, som inte såg sig om en sista gång innan hon försvann ut i korridorerna, på väg mot ett nytt liv.

Vakten var henne lojal och önskade dem all lycka när hon bjöd honom evigt farväl. Vägen genom gränderna kändes lätt att vandra, hon var framme med vinden. En hemlig knackning på en bakgårdsdörr lönade henne med insläppande. Den stora kvinnan som visade in henne pekade mot en trappa i det nedsläckta husets inre. Antayas steg bar henne rusande uppför trappan till den beskrivda dörren. Bara trä skiljde henne från sin kära. Den stod svagt på glänt. Med en stark hand skjöt hon upp den. De brungröna ögonen strålade när kvinnan framför elden gav upp ett glädjeskri och for i srång från stolen. Jägmästaren släppte ränseln i golvet och tog emot sin älskade med öppna armar.

*****************************************************************************

Utanför sin trolovades dörr stod en man och knackade. Hans röst sade hennes namn och undrade om allt stod rätt till.

Innanför samma dörr klädde två kvinnor på sig sina halvt avslitna kläder under fnitter och kyssar.

Ett gästabud pågick med mäkta ståt, överdådigt till den grad att enbart drottningen saknade den försvunne konungen. Hennes ögon smalnade medan fingrarna krossade glaset som skar in i handen.

Två älskande tog varandra i handen och styrde stegen mot framtiden. Klädda i manskläder, med huvorna uppdragna.

Tre män smet diskret ut i en korridor och banade sig väg ner mot källaren i hopp om att finna ära och rikedomar.

Under de djupaste källarhålorna steg röken ur djupen och slingrade sig kring den skrattande mannen, som med knotiga fingrar stängde boken, med vetskapen om att ett livsverk var fullbordat. Hans skratt ekade olycksbådande mot väggarna och nådde den närmande konungens öron.

Konungens ögon glimmade till. Makten var nära. En befallning och sedan skyndade två soldater iväg.

Stunden var kommen.

*****************************************************************************

Wilhelm log. Allt hade fallit sig mycket väl. Den gamle magikertoken hade lyckats tyda runorna på rustningen under eftermiddagen, vilket han tidigare sagt torde vara en omöjlighet. Men tydligen så hade det varit en enklare uppgift än vad som uppskattats. Faragasts mångåriga studier i demonologi och nekromanti gav resultat; det visade sig att de språkrunor som användes i ett flertal viktigare besvärjelser inom dessa magiskolor passade in med de som fanns på mumiens rustning.

Under sin ungdom hade Wilhelm snubblat över kunskapen om Evigheten. Det var en slump som gjorde att insikten kom till honom. Sydlänningarna var kända för sina oortodoxa religioner och outforskade seder, vilket ledde honom till att fundera över deras gudar. Ytterligare studier i slottsbiblioteket hade visat på att det fanns demoniska krafter som gestaltade sig i form, likt de högre väsen nordlänningarna själva kallade sina gudar. Faragast hade haft ett mystiskt leende på läpparna när han frågat denne om huruvida gudarnas kraft i Evigheten kunde vara falsk. När han givit röst åt tanken om att demoniska krafter kunde vara den egentliga som bodde i svärdet, hade den gamle mannen lagt sin hand på hans axel och kallat honom för en vis man i en pojkes kropp. Det minnet hade han burit med sig upp i vuxen ålder, sedan vidare in i sin kungaroll och förbi den stund han först började uppfatta den vise magikern som en gaggig gammal gubbe.

Faragast hade som alltid fällt en kryptisk fråga, vilken han var rådd att tänka över noga.
"Är gudarna demoner? ... Eller är demonerna gudar?" Den unge Wilhelm hade oförstående bönat och bett om att få höra svaret, då orden var galna. Ty ingen nordgud var av stark ondska skapad och intet ljus levde i de svartnade demonsjälarna. Magikern hade skrattande förklarat att vad en man såg som en gud, såg en annan som demon. Liksom det fanns onda gudar som ställde till det för sina medgudar och människorna, så fanns det rena, goda demoner med själar vita som snö. Han erbjöd sig att studera Evigheten och litteraturen kring det mytomspunna svärdet. I sinom tid skulle han ge Wilhelm alla svar den unge så hett traktade efter.

År av försvunna passager, gömda böckers mysterier samt berättelser vandrandes i folkmun följde. Situationen mellan nordländerna och sydländerna började åter bli infekterad. Den tusenåriga freden knakade i fogarna, vilket gjorde den unge kungen orolig, då han ämnade utöka sitt rikes makt att gälla även i de andra länderna. Så ock i syd. Han sade sig vara en idealist som värnade om folkens bästa i endräkt. Men vad Wilhelm inte förstod var att hans ambition mer och mer gränsade till diktatorherravälde. Sydkonflikten bröt ut. Den unge kungens säkra anförande inför nordländernas äldste, rådet och tingen, gjorde honom till främste härförare över ländernas trupper. Indirekt härskade Wilhelms val över brödrafolkens framtid. Han visste att han intet hade att stötta ryggen om kriget misslyckades. Hans förr så ödmjuka böner till den gamle magikern blev raka kommandon när desperationen kom krypande. Han behövde ett trumfkort. Detta hade han fått i den information som Faragast anförtrodde honom.

Inom Evigheten fanns en demonsjäl. Fångad, bunden av sydlandprästerskapets första överstepräst; svuren av ritualbesvärjelser att skydda bärarens herrar och svärdets hemvist. Med denna kunskap tvingade konungen av Ravencort sydländerna tillbaka. Han gav dem det frikostiga erbjudandet att ge upp och vända hem med liven i behåll, då nord nu ägde Evighetens beskydd. Slagna av detta besked återvände sydlänningarna hem, berövade ännu en sak av sina grannar; sin rätt till försvar.

Sedan krigens slut hade Wilhelm tålmodigt väntat på den dag då Faragast skulle finna besvärjelsen som befriade demonsjälen ur svärdet. Ty dess makt var stor och Wilhelm ämnade binda väsendet inom sig själv. För detta var han tvungen att fjättra demonen och lära sig bemästra den. Utan den kunskapen skulle han förgås inifrån när dess inflytande tog över det begränsade människosinnet. Faragast befallde honom att smida symboliska bojor och en kedja att bära. En smed anförtroddes detta viktiga uppdrag. Det rödaste guld tämjdes och formades under hårda slags ekande klang att bli de främsta ting en konung någonsin önskat. Den trogne smedens lön blev döden.

Wilhelm log. Han såg ner på sina handledsband, härdade och förtrollade av Faragast för så många år sedan. Både de och han hade bidat tid länge. Han hade väntat på denna dag. Sedan innan han föddes.

*****************************************************************************

"Herrejestanes!", mumlade Friedrich och fångade spettet innan det föll i marken. Ett gult ljus i synfältets utkant gnistrade till och försvann. Johans röst uttalade osande smädelser. En liten stund senare slog en längre gnista upp och slog över i en fast låga. Friedrich kunde se hur den äldre mannens ansiktsdrag präglades av belåtenhet.

Franz sällade sig till dem. "Det finns bara lådor fulla med gammalt skräp där borta. Har ni hittat någonting?"

"Det är för svårt att se i mörkret", brummade hans bror och nickade åt Johan, "Den där facklan kommer vara till stor hjälp."

"Sssssch. Höj inte rösterna mer än nödvändigt. Det kan fortfarande komma ner någon för att hämta upp mer mjöd eller vin till gästabudet. Om så sker, göm er där ni kan utan att tveka. Bara i nödfall slår vi ner dem." Johan såg uppmanande på de bägge bröderna. De stod och stirrade på honom.

"Du är absolut inte rolig, Johan. Vad ska vi nu ha för underhållning? Dion är borta någonstans gudarna vet vart och-", började Franz innan han blev avbruten av en flinande Friedrich.

"Hon är med prinsessan. Jag såg hur den goda kvinnan drog med sig vår vän ut från festsalen. De verkade ha brått..."

"I sanning", mumlade Johan och såg sig omkring efter en plats att börja leta på. "Nåväl; kom ihåg att för var person de saknar så skickar de två efter för att leta. Därför; -inga roligheter. Förstått?"

Franz och Friedrich grymtade besviket, men nickade i medhåll. Ingen av männen tänkte riskera sin chans till rikedom.

De gick åt varsitt håll för att börja leta. Slottets källare bestod av ett antal stora rum som låg i förbindelse med varandra. Här och där stod stöttepelare som burit taket sedan slottets födelse.

Friedrich sneglade ibland mot valven de kommit från. Det var hans lott som längst att se efter om det kom någon. I samma stund någon dök upp så skulle de bli tvungna att gömma sig. Vilket inte skulle bli svårt, konstaterade han medan stora nävar grävde igenom allsköns bråte. Det stod och låg saker överallt mot väggar, trälådor, golv, mer bråte... De skulle kunna leta i dagar utan att finna vad de sökte.

"Det borde vara någonting stort som står i vägen... i stil med en stor tavla, ett lass med tunnor eller liknande...", sade Johan och höll facklan högre för att skänka dem alla litet mer ljus. Det hade varit olidligt att snubbla sig igenom de två första rummen i becksvärta.

"Jag kommer att sakna henne", suckade Franz.

"Dion?" Friedrich skjöt undan ett par långsträckta brädor från ett ställe vid väggen.

"Ja. Hon är som den syster vi aldrick fick, Friedrich. Det känns konstigt att förlora henne bara sådär.
Det har gått för fort!"

"Du visste att hon var betagen i Anne..."

"Ja, men inte att hon bara timmar efter skulle bekänna sin odödliga kärlek för henne!"

"Åhej! Förbannade sticka...AO! Fanken..."

Johan skakade på huvudet. "Ni får vara lite tystare, pojkar. Vi behöver inte väcka de döda just nu."

Friedrich bet tag i stickan som satt i hans pekfinger och drog ut den. Det stickande fanskapet spottades ut på golvet. Snart fortsatte han med röjandet av källarskräp.
"Hon är ung, kär... hon är lycklig, Franz. Är det så fel?"

"Du såg inte hur den där prinsessan hög-och-allsmäktig sprang ifrån henne igårkväll! Hon lämnade henne ensam och gråtandes... Är det lycka? Jag tror inte det."

"Du höll fast henne, Franz. Du höll fast henne. Dion kunde inte ställa saker tillrätta."

"Prinsessan hade bara gjort henne illa."

"Kanske... kanske inte. Du kunde inte ha låtit henne ta reda på det själv?"

Franz knuffade tillbaka en tung kista och fräste frustrerat; "Prinsessan är prins Rolands trolovade, bror! Vad skulle hon med en fattig landstrykare till?!?"

"Ja, säg det. Somliga saker rår man inte på. Kärleken är en av dem. Det är den enda kraften förutom döden som drabbar alla urskiljningslöst, broder. Adelsman såsom bonde, kvinna, man, fattig eller rik. Sådana små ting bryr den sig inte om. Den rör vid människorna och för dem till den andra halvan av sin själ. Ödet gör inga undantag när det finner vad som menat är." Han mötte sin brors blick. "Man kan inte få en människa att älska en. Ej ens ändra ödet genom att försöka korsa det. Släpp henne, Franz. Låt henne vara lycklig."

Den yngre mannen sjönk stumt ned på en trälår med huvudet i händerna. Hade Friedrich rätt? Ja, sade hans hjärta. Det slocknande ljus som följde den plågade smärtan i bardens ögon då hon såg prinsessan försvinna i regnet... den översteg hans smärta nu. Sedan de först reste tillsammans mot sydländerna hade han älskat henne. Det hade inte varit kärlek vid första ögonkastet, ingenting omtumlande eller ödesbestämt. Det hade bara smugit sig på honom när han minst anade det.

De kamratliga klapparna på axeln hade blivit ögonblick av kort ljuvlighet för den unge trumslagaren, som i sina tankar återupplevde varje litet ord och rörelse. Inombords hade hoppet alltid växt om att en dag få dela hennes kärlek, att få leva tillsammans så länge gudarna behagade. Hennes leende plågade hans drömmar. Inte för dess värmes skull, utan det var vetskapen om att det alltid var vänskapligt menat som skar i honom. När hon hade fått syn på prinsessan så hade han skrattat. Nog hade han sett hennes iver, men den hade inte varit oroande. Det skulle bli som det alltid hade varit; de skulle spela och erövra staden, sedan skulle de vandra därifrån utan att återvända.

Men prinsessan hade återgäldat den glödande blicken med hunger under gästabudet. Det hade inte funnits någonting Franz kunde göra annat än att spela på sin trumma och se hur barden förlorades mitt framför ögonen på honom. Sårad hade han önskat hindra det. Vem var denna främling att mottaga den unga bardens passionerade kärleksförklaring i ösregnet? Vem var hon som fick den ömma kyssen tryckt mot sina läppar? I sin förtvivlan hade han intalat sig att det var fel. Det skulle ha varit han. Det kunde bli han. Han hade hindrat henne från att begå sitt livs misstag... när han i själva verket begick sitt. Den döda blicken i de gröna ögonen innan hon utan ett ord försvann från dem talade högre än ord. Han skulle alltid tänka tillbaka på den kvällen med ett ångerns bittra styng. Han var skyldig henne att släppa.

Nere i mörkret under ett slott i främmande land så lät han henne gå. Det gjorde ont att få hoppets hjärta slitet ur kroppen, men han andades fortfarande. Och hon var lycklig.

Franz log.

"Allt väl?" Friedrich ögon såg oroligt på honom.

"Jadå", han log försäkrande och klappade brodern på axeln.

En bit bort flämtade fackelljuset till och slocknade. Illa kvickt sprang de in bakom bråten. Friedrich ställde sig hukad, tryckt mot väggen bakom plankorna, medan Franz duckade bakom trälåren han just suttit på. Ett skrapande ljud hördes långt inne i mörkret. Det följdes av ett gnisslande läte och trampet av taktfasta stövlar. De backade in i skuggorna när två soldater gick förbi. Med händerna vilandes på svärdsfästena marscherade de beslutsamt mot källardörren två rum bort.

Musikanterna satt tyst kvar i mörkret ett tag efter att dörren hade slagits igen. Sedan gestikulerade de åt varandra att gå längs väggarna åt samma håll soldaterna nyss kommit ifrån. Det kändes som om ögonblicken blev timmar i mörkret innan de kom fram till en långsmal lucka i golvet. Det såg ut som en jordkällares dörr, där ljuset strilade igenom längsmed kanterna och genom ett kvisthål på ovansidan.

Johan flinade förtjust mot dem. "Vi hittade den! Vi har hittat nedgången!"

Bröderna flinade lika gott tillbaka.

"Ska vi?", frågade Friedrich.

"Efter er, min herre", log hans bror.

Guldfebern slog klorna i de tre männen.

Johan och Franz steg undan medan Friedrich öppnade luckan.

De drog gemensamt in andan, steg ner i det okända och började gå.

*****************************************************************************

Ute i staden var stämningen hög på sina håll. Precis som kvällen innan så var de större torgen överfulla av människor som hedrade sin prins bröllop. Inte en strupe var torr, då mjödet steg en och annan firande undersåte åt huvudet. Det dansades och skrattades i festens vilda rus. Fötternas klampande rytmer fick folkgrytan att koka av bubblande glädje.

De sorglösa rösterna hördes som avlägsna ekon i stadsnatten för de två kvinnorna som var på väg mot östra porten. Deras huvor var långt uppdragna för att dölja de kvinnliga anletsdragen. Antaya hade med sin längd kunnat tas för en man på avstånd, men på nära håll kändes hon säkerligen igen av de flesta. Hon drog ner huvans kant över ögonen, lagom för att kunna se. Beliandras fotsteg vid hennes sida försäkrade jägmästaren om att den mindre kvinnan fortfarande var med henne. De kunde inte hålla varandra i handen, då det skulle dragit till sig uppmärksamhet. Vilket var det sista de ville ha just nu.

Den längre kvinnan bad tyst till gudarna om att dessa skulle föra sina två tjänare lyckligt genom stadens portar och ut i friheten. Efter att konungen hade gått från Beliandras kammare så hade de länge legat still i tystnad och vältrat sig i närheten tillsammans. En närhet som efter den dagen skulle berövas dem för all framtid, vilket den svartsjuke mannen hade gjort klart för dem. Han skulle säkerligen se till att besöka sin älskarinna mot hennes vilja, med hotet hängandes över jägmästaren. Han ville enbart utöva sin konungsliga makt för att kväsa dem. För att visa dem att han och enbart han hade rättigheten. Skulle de två kvinnorna så mycket som andas den andras namn så skulle den ena först dö och den andra skulle leva resten av sitt korta liv i outsäglig, rasande plåga. Det var då de hade beslutat sig för att inte ända bandet dem emellan. Att likt förälskade barnungar utan hjärnor rymma sin tillvaro var det enda svaret.

Beliandra hade lämnat över lagfarten på sitt hus till en betrodd vän bland sina glädjeflickor. Sedan hade de två älskande börjat planera sin flykt vidare ut i landet. Höll de sig väl gömda under de första få dagarna av letande så skulle de klara sig. Vart de efter de dygnen skulle ta vägen var en gåta ännu olöst. Men Antaya visste att hon skulle kunna odla rovor och sälja dem för en spottstyver intill sin död, bara hon fick vara tillsammans med sin Beliandra. Den andra skulle med glädje vandra igenom denna världs alla prövningar för en endaste stund i sin älskades armar.

Nu sneglade de på varandra när de fann tid och log uppmuntande medan de gick över kullerstenen mot friheten. Men ännu var de inom stadens murars förrädiska skydd. Beliandra hivade upp ränseln än längre in på axeln.

"Är den för tung?", frågade jägmästaren genast.

Hon skakade på huvudet. "Jag bär den lika obekymrat som vore den fjäder, kära. Sanningen är att själva tanken på att vi snart kommer vara utanför murarna gör fötterna lätta. Jag längtar till den stund då vi äntligen är fria från Wilhelms kvävande grepp... och framtiden kan börja!"

Det stang till av visshet i Antaya av de orden och hon glömde för ett ögonblick att de föreställde två män på vandring genom staden. Hon sträckte ut handen och strök knogarna mjukt över sin käras kind. Beliandra backade undan.

Jägmästarens ögon djupnade av känsla. "Jag önskar att vi var utanför murarna redan nu. Jag vill kunna röra vid dig."

"Tålamod, min älskade. Tålamod. Vi är snart framme."


En bit bort, gömda i mörkret av en gränd, stod en mindre trupp lojala soldater. Deras anförare konstaterade att den längre mannen som rörde den kortare på ett så intimt sätt, med denna lilla gest hade avslöjat att de tu var vilka han sökte. Han höjde en behandskad hand och genast skyndade sig en soldat fram till sin befälhavare.

"Meddela drottningen att skökan och jägmästaren är funna."

Den yngre mannen nickade, ivrig att göra sin överordnade till lags. Han smög iväg längsmed det lilla ledet soldater och när han nått grändens övre utkant så började han springa.

Kaptenen reste sig upp från sin hukade ställning och mötte mannarna, som inväntade sina order. Han anade genom deras tystnad att de var lika ovilliga att genomföra sina order som han själv var.

"Kom, mannar. Låt oss uppehålla dem."

Han drog sitt svärd utan glädje och steg samman med soldaterna in på den genväg som ledde dem mot östra porten.

*****************************************************************************

"Ers majestät? Ers majestät, är ni där?" Prins Roland började fråga sig om det var värt att fortsätta stå och knacka utan att få ett svar. När han var på väg att ge upp så hördes steg inne i rummet. Han backade ett steg och väntade. Stegen kom närmare. När dörren öppnades så drog han omedvetet in andan. Prinsessan strålade, på ett otvunget bekvämt sätt som fick hennes person att bli slående vacker. Prinsen glömde nästan bort varför han kommit dit. Han formade munnen som för att säga någonting, men orden flydde huvudet och han tycktes hela tiden glömma bort vad han skulle säga. "Eh...hm..."

"Hon har sannerligen den inverkan på en, inte sant?", hördes en flinande röst från insidan. Prins Roland sträckte på halsen och kikade in. På en stol vid fönstret satt den korta lilla barden med en luta i händerna. Hennes ena fot var slött stödd mot garderoben som stod direkt vid fönstrets sida. Stolen gungade lätt fram och tillbaka, då hon vägde på den. Ännu hade hon inte tittat upp från sitt spelande. Fingrarna gled tankfullt fram och tillbaka. Någon gång då och då slog de an en ton. Det blonda håret föll ner i pannan på henne där hon satt med ögonen slutna och nynnade. Hennes tunika var uppknäppt, den undres snörning var ogjord med ena änden litet längre än den andra.

"Vilket är ert ärende, prins Roland?" Det var de första orden prinsessan hade yttrat sedan dörren öppnades. Prins Rolands ögonbryn rynkades och han blinkade till.

"Är det där ett sugmärke?"

"Löss. Sänglöss.", svarade Anne kort.

"Ena stora rackare", inflikade den nynnande barden med antydan till ett leende lekandes i mungiporna.

Prinsens blick vandrade först från barden till Anne och sedan tillbaka. Han hajade till, som om han snabbt kopplade någonting i huvudet. Hans finger pekade mellan dem. "Eh...är ni? Vad gör-"

Han rätade på sig. "Vad är det egentligen som försiggår här, ers majestät?"

Barden ställde ifrån sig lutan mot väggen och drog åt sig benen. Den korta kvinnan gick med fasta steg mot dörren. Gången spratt av frisk energi, med en själväkerhet som bara tycktes växa med varje steg. Hennes leende blommade ut i ett saligt bredflin när en stark arm gled in om prinsessans midja. De gröna ögonen glimmade av kaxig medvetenhet.

"Jag enleverar prinsessan, såklart!"

Han höll på att svälja tungan. "VAD?!? Ni kan inte stjäla prinsessan från ett redan uppgjort giftermål, då hennes majestät är bunden till mig enligt heliga löften!"

"Så, så, så, Roland lille! Än är hon inte bunden till någonting, eller hur Anne?" Dion lade huvudet mot Annes arm, fortfarande leendes med blicken fäst på den alltmer röda prinsen. Hon kunde känna Annes kropp röra sig när hennes älskade svarade.

"Så vitt jag har förstått är jag inte bunden av ett heligare löfte som inte kan brytas. Vi är trolovade, ni och jag, herr Roland. Jag..." Hon vände på huvudet och sneglade ner på Dion. De skarpa anletsdragen mjuknade när ett varmt leende krusade läpparna och växte. När hon såg tillbaka på prinsen så tindrade de blå ögonen av upp över öronen förälskat hopp. "Jag bryter trolovningen, Roland. Mitt ord borde vara nog."

Han började bli frustrerad. Det fick ju inte gå till så här! "Ni kan inte bryta ert ord! Våra länders allians...tänk på ert goda rykte och er ställning. Jag ber er, tänk en andra gång!"

Anne skakade på huvudet och kände hur hennes älskade bard stöttande kramade hennes arm lätt.
"När jag ser henne, håller om henne, så känns det som om tomheten jag känt hela livet är borta. Helheten inom mig är en som jag aldrig tidigare har upplevt, den känns som ett sår som läkts... Kan du förstå det? Om du kan eller vill förstå så kommer du inse varför jag inte kan genomföra våra fäders viljor."

"Gudar, vad jag älskar dig", mumlade barden och flätade samman deras händer. Anne mötte hennes blick med en sökande, frågande blå som ville veta om hon hört rätt. Dions drömmande leende besvarade den tysta frågan med råge. Anne formade tyst viskandes orden till gensvar. Hennes belöning blev glädjestrålande gröna ögon som mörknande drog henne in i sina djup.

Roland såg vad det var som höll på att hända och slängde in ett argument mot den lilla barden.
"Jag gör henne till drottning!"

Dion slet blicken från kvinnan bredvid sig och höjde den för att möta prinsens.
"Lova mig himmelen, allt guld i världen och all makt att toppa det med. Är det adelns enda lösning på allt? Jag bryr mig inte om era titlar eller maktkamper. Adelskap; -försvinn!" Hon skjöt ifrån sig med den fria handen i luften. "Bort, bort och låt mig vara! Nej...jag är bara en enkel bard. Mina ord och mina sånger är mina rikedomar... jag har ingenting att erbjuda henne. Mät er lans någon annanstans, svinn bara ur min åsyn."

"Du kan ge mig dig själv", sade Anne enkelt och strök bardens fingrar med tummen.

Rolands himlade med ögonen. "Vid allt heligt, låt min höga figur få slippa de blaskiga kärleksederna!"

Dion log oskyldigt. "Men dyre prins Roland, här stod ju jag och tänkte trycka ner det kungliga ansiktet i dem; -och gnugga nosen i röran riktigt hårt. Det är bäst att han vänder sig om och springer!"

Prinsen fnös och muttrade en radda svavelosande eder.
"Tro inte att det här är över, lustigkurre!" Han synade Anne uppifrån och ner. "Farväl, min kära. Nästa gång vi ses blir framför altaret i katedralen. Min bröllopsgåva till dig kommer att vara hennes huvud!"

Han vände sig om och gick med skyndsamma steg för att hämta vakten.


När han gått drog Dion med sig Anne in i rummet. Dörren stängdes och sedan föll de i sängen med ett gapskratt. Dion torkade tårarna som började rinna längsmed Annes kinder. Hon strök sin älskades kind. "Akta dig så att du inte kiknar av glädje nu!"

"Herre och gudar, vilken min karlstackarn hade! Vilken min!"


Roland hade under bittra eder klampat på genom korridorerna. Han skulle gå till första vaktposten och befalla dem att stå vakt utanför prinsessans dörr. Sedan skulle han låta fängsla den satans barden. Taktfasta stövlar hördes trampa en bit ifrån honom. Han stannade upp och log belåtet när han såg de två soldaterna.

"Vad bra, jag beh-"

Längre hann han inte innan det svartnade för ögonen.

*****************************************************************************

Där låg den! Östra porten reste sig mot natthimlen som en stor, svart silhuett. Tyst, skrämmande. Men denna natt var den en symbol för frihet. Antaya hade stannat upp för att vänta in Beliandra, som hade fått knyta om en rem i ränseln, som hade gått sönder. De skulle få lov att skaffa en ny när de kommit ut ur staden. I någon närbelägen by, där de också kunde slappna av och njuta fördelarna med ett värdshusrum. Jägmästaren var bekymrad över hur det skulle bli för Beliandra att resa till fots, då hon ofta blev trött och behövde vila. Hon såg redan nu hur den äldre kvinnan försökte dölja att hon flåsade. Det hade varit så under några veckor nu, parat med ett underligt humör och småsjukdomar. Hennes funderingar avbröts av en lättad suck.

"Vi är framme. Tror du vi kan ta oss förbi vakterna?"

Antaya nickade. "Det borde gå. Det enda de bryr sig om är mutor och att få gå in i värmen en stund. Jag har både mynt och ett skinn brännvin med mig. Det borde räcka..."

De såg på varandra.

"Då var det dags, Antaya. Mot framtiden..."

De återtog sin lilla charad av att vara vandringsmän på väg genom staden. Porten kom närmare, man kunde snart se vakthuset avteckna sig mot dess högra sida. Det lös i ett av fönstren. En smal rökslinga slingrade sig upp genom hålet i taket. Skuggfigurer som fick mer kött på benen ju närmre de kom, visade sig vara vakterna. De gick av och an framför porten, vilket var ovanligt för de annars så sinnesslöa vakterna vid just denna port. Östra porten var inte lika välanvänd som nord-, syd- och västerporten, men den tjänade ändå fortfarande sitt syfte, trots att vaktstyrkan blivit mer än halverad under de senaste två åren.

Det var för många vakter. Någonting fick det att krypa i skinnet på jägmästaren, som lade handen på svärdsknappen. Det rasslade svagt i mörkret runt dem och klank som av stålskodda stövlar ekade mot kullerstenen. Hon tecknade åt Beliandra att stanna. Den äldre kvinnan saktade tveksamt in stegen.

"Vad är det?"

"Ssssch... Jag tror att vi är omringade av soldater. Det kan vara en rutinkontroll för att se till att ingen smugglar ut någonting. I sådana fall går det alltid att muta bort motivationen. Var bara lugn, så ska det nog gå bra..."

"Ta inte saker och ting för givna, jägare." Rösten som talade tillhörde en kvinna. Den spann av skadeglädje. "Det tog sin tid att finna er, men med hjälp av lojala undersåtar och soldater så har det varit lättare än vad som först uppskattades."

Fram ur skuggorna klev drottning Elsbeth, iklädd en djupt purpurfärgad sidenmantel och sin festklänning. Hon bar svarta handskar över de händer som nu knöts och lossades med ordens gång. Med dämpade skrammel och klirranden så kom mörkklädda soldater från alla håll och kanter. Antayas ögon flackade mellan alla dessa män. Vad var det som höll på att hända? Situationen var overklig.

Elsbeths ögon föll på Beliandra, som kämpade med sin ränsel. Den blonda kvinnan hade någonting skrämt i blicken som sade att hon ville därifrån så fort som möjligt. Antaya kunde förstå varför. Att se drottningens långsamma, skridande steg runt den kortare kvinnan var att se en varg kretsa kring sitt byte. Samma, kallt vildsinta blick, som följde offrets minsta rörelse. Jägmästaren tog ett steg framåt för att skydda sin kära, men blev stoppad av tre svärd vars spetsar korsades mot hennes strupe. En djupt liggande instinkt varnade henne att skydda den kära, men hon kunde bara hjälplöst se på när drottningen började tala.

"Du trodde väl inte att du kunde fly riket bärandes en sådan skatt, slyna?" Drottningen skrattade lågt.

Antaya vred sig i soldaternas grepp. De högg fast henne och stillade alla rörelser.

Beliandra såg sin kära i ögonen, som för att stadigt lugna och försäkra med en styrka hon egentligen inte ägde.

"Nå, trodde ditt lilla naiva huvud det?", fnös drottningen.

Den blonda kvinnan skakade på huvudet. Hon var rädd nu, men det fanns ingenstans att springa för någon av dem. Soldaterna omringade dem och hade effektivt skurit av alla flyktvägar. Drottningen slängde huvudet bakåt och skrattade. Det obehärskade skrattets vassa kant fick det att gå rysningar genom ryggraden på de bägge kvinnorna. Även några av soldaterna vred sig i obehag av kraxandet. Så sänkte drottningen sin blick och borrade in den hårt i den lilla kvinnan framför sig.

"I åratal har du förnekat mig... Tro inte att jag aldrig vetat om min makes liderliga handlingar som fört honom till din kammare genom åren. Samman har ni nekat mig det enda mitt hjärta med innerlighet begärde. Jag må ha varit drottningen av det starkaste landet i världen, med den mäktigaste av alla tiders konungar som min make. Men han höll en simpel hora som sin enda kvinna, det var henne han gick till, det var henne han lovade allt. Jag var en lämplig hustru med mina titlar och anor... en trofé och ingenting annat. Ändå älskade jag honom, han var mitt allt; -mitt allt... men för honom var jag ingenting!"

Beliandra backade tyst. Kvinnans ögon bar de omisskännliga tecken på vansinne. Hon kunde höra hur soldaternas fjällpansar skramlade bakom sig och insåg att de skulle hindra henne. Stegen stannade tvärt.

Elsbeths ögon vek inte från skökan med en endaste tum. Ren avsky svallade från henne i mörka vågor. Hennes bitterhet och sorg hade sedan länge nästlat sig in i hjärtat för att härda det. Där fanns inget rum för förståelse, eller nåd. Det enda som bodde där och som förtärde henne inifrån var det brinnande begäret efter vedergällning, upprättelse. Hon ämnade krossa alla som gjort henne illa, alla som dödat löftena en gång så ljuvt viskade i hennes ungdoms oskuldsfulla öra. Den ömma hågkomsten förvreds i sårad vrede, som exploderade i otyglat hat. Det var en förtärande känsla, den slet, bet, högg, drog... Den var outhärdlig. Hon ville ända den, ämnade ända den.

"Tanken slog mig att du kanske befann dig i samma situation som jag, den andra kvinnan utan värdighet. Vi har så mycket gemensamt, Beliandra... därför är det med ett visst vemod jag tvingas använda dig. Men vad kan jag säga? Hämnden är sannerligen ljuv och han skall få betala dyrt för vad han gjort mig. Han skall få betala med vad han hållit nära sitt hjärta, med vad hans köttsliga lustar åstadkommit och avlat."

Beliandras ögon vidgades av ohöljd rädsla och hon lade instinktivt händerna beskyddande över sin mage. Hon skakade förtvivlat på huvudet, skakade, skakade. Tårarna kom. Nej, nej, nej...

Drottningen hörde en flämtning snett bakom sig och vände på huvudet.
"Du visste ingenting, eller hur?" Hon såg jägmästarens förvånade, handfallna blick och började skratta, vilt, obehärskat.

Antaya mötte sin käras ögon och kände hur det stockade sig i halsen. ... jag är smutsig. Så smutsig- och-och- det går inte bort!

"Åh, Liandra, varför sade du ingenting?", frågade hon med raspande stämma.

Beliandras ögon glänste av tårar som bildades, men vägrade falla. De skälvde till och en ensam rännil gjorde sig väg ner längs kinden. "Jag hade tänkt döda det, men jag kunde inte... Jag hatar konungen... Men jag kunde inte inte döda mitt eget barn. Jag hade hoppats att du skulle förstå-förstå och förlåta mig... Förlåt mig, Antaya. Förlåt mig."

Drottningen nådde i en rörelse innanför sin mantel. När hennes hand åter syntes så glimmade det till i nattmörkret. Antaya började att kämpa vilt, som ett rasande lejon för att komma loss. Greppet om henne hårdnade och en stor, tät hand lades för hennes mun.

"Vid de sex gudarnas makt skall vedergällningens timma slå. Alechnackh, Sirlion, Maneth, Yagul, Oramath och Zendrech; -er tjänare nedkallar er kraft! Med vetskaps sanning, i hjärtat dött, jag I skänker konungens av Ravencort själ, att bruka som er makt finner. Se detta mitt offer; -min gåva till er och skänk mig den vedergällnings sötma jag åstundar! Må oskuldens blod fläcka marken röd med brinnande kraft och gjuta dess makt i det valda redskapets ådror. All förbannelse åt Wilhelm av Ravencort, hans säd beseglar dådet!"

Beliandra backade, snubblade in i en soldat och kände hur ett fast grepp höll hårdare om hennes armar. En plågad grimas av smärta förvred hennes anletsdrag när hon lönlöst kämpade för sitt och barnets liv.

Fast. Så fast...

Hugget föll. Den korta kvinnans kropp frös till när dolken vreds om i hennes mage. Förvånad såg hon ner på den och såg hur Elsbeths starka hand obönhörligt sakta borrade in vapnet ända in till skaftet. Hela världen var en kall, främmande tomhet med lösryckta fragment av hågkomster. Med ett rivande blött ljud gled stålet ur henne och hon kunde känna hur soldaten släppte armarna. Hon segnade ner, med en sista blick på jägaren. Marken tog hårt emot henne.

Drottningens skratt ekade över österplatsen som hörde till porten. Den mäktiga kvinnan hade slutfört sitt värv och lät sig därför eskorteras därifrån. Med en nonchalant handvinkning beordrade hon resten av soldaterna att följa henne. De lydde, med tvekans frön djupt planterade i själen. Vem var denna avgrundsande som mördade en havande kvinna framför ögonen på dem? Mannen som hade hållit fast den blonda lilla kvinnan raglade in i en gränd, där han snyftande föll ned på knä och hjälplöst började kräkas.

Antaya armbågade en av soldaterna i magen och sparkade den andre på smalbenet. Hon vred sig loss utan minsta tanke på att ett hugg eller en hård näve kunde bryta hennes ben. Hon ville komma fram till sin Liandra. Att soldaterna skingrade sig och försvann iväg bekom henne inte, när hon sjönk ner invid den livlösa kroppen. Tårarna brände i ögonen när hon med skakande händer lade handen på sin käras ena axel. Liandras ansikte var blekt och fullt av grus från stengatan. Antaya snörvlade och drog försiktigt sin kära närmre att vila i hennes knä. Med tårarna rinnandes utmed kinderna började hon ömt torka bort gruset och sanden. Hon skulle inte behöva ligga med ansiktet i smutsen.

Med darrande hand strök hon den lena kinden. Jägarens händer och kläder var genomdränkta av hennes älskades blod, som pulserande varmt rann ur banesåret. Antayas rosslande snyftningar skar genom natten. De hade varit så nära...

En matt hands fingertoppar sträcktes mödosamt upp för att snudda vid hennes läppar. Hon mötte blå ögon där livet sakta slocknade. Ett svagt drömmande leende nådde de fylliga läpparna.

"Antaya..."

Jägarens ögon skälvde när hon kände hur rörelserna mattades i Liandras kropp. Det blonda huvudet dråsade in mot hennes bröst och förblev stilla.

Nej, nej,nejnejnejnejnejnejnejnej... Nej, snälla gudar, snälla nej. Snälla?

Med ett skrik som från ett dödligt sårat djur, drog jägaren sin kära intill sig och vaggade den döda tryggt.

Hennes sorg hade inga gränser och hennes gråt nådde tröstlös den svarta himmelen.

*****************************************************************************

Det gjorde ont i skallen. Snett där bak kände trevande fingrar en tilltagande bula under håret. Dion stönade och tog spjärn med händerna mot golvet för att ta sig upp. Hon reste sig på stadiga ben, men kände hur en våg av yrsel gick igenom huvudet. Hon blinkade ett par gånger för att fokusera blicken, som grumlades till en vag, otydlig hinna. Vart är jag? Gröna ögon såg sig omkring, de svepte över en stor himmelssäng, ett fönster, en garderob, en stol vid ett litet bord, mattor och en mindre ljuskrona i taket. Allt bar tecknen på storhet, på adelskap. Hon fnös. Jag hatar adeln. Nej, vänta lite...jag älskar ju adeln; Anne! Vart är Anne??? Plötsligt kom minnet tillbaka; de hade legat skrattandes och småretats med varandra när det åter knackade på dörren. Med mer auktoritet den här gången. De hade tittat frågande på varandra och sedan hade Anne glidit av sängen för att se efter vem det var, så de kunde få vara ifred sedan. De behövde tala om vad i gudarnas namn de skulle göra.

Men det samtalet skulle få vänta nu, mindes hon bittert. Synen mörknade av återhållen vrede. Anne hade flämtat högt när hon blev fasthållen. Hon hade kämpat och ropat hennes namn. Dion hade snabbt kommit på fötterna. Hon hade kastat sig mot de två vakterna för att hindra dem. Men sedan blev allt svart. Det sved till och smärtade i stjärnor, sedan hade det vänt i skallen på henne och allt ljus hade försvunnit in i glömskans sömn. De tog henne! Hur länge sedan kunde det ha varit? Ingen tid fanns att tänka efter. Den lilla kvinnan öppnade dörren och smög ut i korridoren. Åt vilket håll hade de gått?

Hennes ögon föll på en sko som lysande vit låg bortåt vänstra korridoren. Hon log. Min duktiga Anne!

Barden sprang i skons riktning, i jakt på nästa spår.

*****************************************************************************

Allt var nästan klart. Det enda som fattades var offret. Wilhelm vankade otåligt av och an på plattformen medan Faragast förberedde ritualen som skulle frammana demonsjälen. För att fängsla den till platsen så hade han målat upp ett stort pentagram över hela grottgolvet under dem. Spetsen var riktad nedåt och i pentagrammets mitt stod sarkofagen. Eldarna hade börjat stiga från de djup där det förut enbart funnits mörkers dimma. Konungen skred sina steg längre och mer bestämt. Han hörde hur magikern mumlade oförståeliga ord på ett språk som sedan länge var dött i nordländerna. Den gamle mannen var klädd i sin vanliga svarta och djupt mörkgröna klädnad, som mest påminde den festklädde konungen om en förfinad garde corps, även om den var alldeles fotsid och tyget ej var känt för honom. Mannens knotiga händer var upptagna; den ena höll en skål där en rykande, tjockt röd vätska bubblade. Den andra handen hölls löst knuten, förutom pekfingret som denne doppade i den sega vätskan. Det fräste till, men den gamle tycktes inte bekymra sig om värmen. Han lyfte handen mot mumiens huvud och ritade utstuderat tecken i dess panna medan det rotvälska mumlet fortsatte.

Steg kunde höras långt borta, ihåliga ekon av stövlar. Konungen stannade upp. Han höjde huvudet för att lyssna. Oja, det var ljudet av tvenne par taktfasta sulor. En tredje part tycktes kämpa för att komma loss och när dennas ansträngningar var förgäves så utslungade den smädelser mot sina fångvaktare. Det glimmade av ondska i konungens ögon. Leendet breddades när en indignerad prinsessa släpades in mellan de två vakterna han tidigare sänt efter henne. När hon fick syn på honom så frös hela hennes kropp till för ett kort ögonblick, innan de blå ögonen åter blixtrade av omedgörlighet. Han måste beundra henne för att försöka maskera sitt obehag och sin uppenbara förvåning.

Vakterna förde henne till plattformens kant och slängde henne omilt framåt. Den mörka skönheten föll framåt, men tog emot fallet med händerna. Hon höjde huvudet för att se upp mot konungen, som räckte fram en hand till hjälp.

Wilhelm skrattade när hans hand blev hårt bortslagen och hon valde att resa sig upp själv. De stod öga mot öga en kort stund, innan hon uppenbarligen anade någonting i ögonvrån och vände på huvudet för att se Faragast stå över sarkofagen med sina mumlande ramsor. Genast vände hon huvudet tillbaka. Det fanns en fråga inlindad i massiv misstänksamhet i hennes ögon.

"Varför är jag här? Vem är ni egentligen, ers majestät? Vad är det som försiggår?"

Han skrockade gott. "Ni har många frågor, ers majestät. Alla kommer att besvaras i sinom tid. Jag lovar er att ni inte skall behöva vänta länge för att vinna visshet om vad det är ni letts ned till."

"Ni har ingen rätt att göra detta, konung. Var god släpp mig eller tillskansa er Solwraiths ovänskap."

"Nå, intet behov finns där för sådana överilade barnsliga ord. Jag ämnar enbart låna er ett ögonblick för ett värv som är skapat för er sort. Men minns väl detta; ett antal kvinnor hade kunnat befallas hit för denna uppgift, men ni är den enda som kommer få den oerhörda äran."

"Ni kommer inte ha nytta av mig är jag rädd, ers majestät", log hon och backade. Vakterna föste tillbaka henne.

"Det är ingalunda lönt att fly, min sköna. Heller ej att skrika, då ingen människa äger vetskap om er närvaro här." Han skrattade ett självsäkert, diaboliskt skratt som sände rysningar av osäkerhet genom hennes ådror.

"Så snart Faragast är klar med sina förberedelser börjar er upplysning."

Prinsessan tog in hela synen; det kritstrecksritade pentagrammet under fötterna, den utsirade kistan i dess mitt där en åldrig man i mörk klädnad uttalade gutturala läten medan han smetade blodsrunor över den döde och elden som slickade avgrundens väggar. Insiktens skräck fann sin väg in i hennes ögon och hon skrek.

Konungen skrattade när hon försökte fly och obönhörligt blev tillbakatvingad av vakterna. Hennes beteende roade honom. Det var detsamma som hos ett fångat djur.

Faragasts röst kallade honom.

Han tog den kämpande prinsessans hand i ett fast grepp och ledde henne mot deras öde.

*****************************************************************************

De tre musikanterna hade gömda bakom en samling stalaktiter och stalagmiter sett hur soldater hade fört med sig prinsessan genom den stora salen de befann sig i.

Männen hade blivit förbryllade när de stigit ned från den långa spiraltrappan för att finna ett magins näste. Det liknade ett laboratorium, med alla bubblande vätskor, eldar och bokhyllor där grottväggarna tillät plats. Makabra skapelser upphängda på väggarna hade fått deras magar att vändas ut och in av illamående vämjelse. Vem var denna vidriga bonings herre? Ty det kunde väl inte vara kung Wilhelm?

Efter att ha rotat bland papper och böcker hade de funnit olika gångar som ledde fram till dörrar i grottans olika delar. En av dessa låg närmre den större samlingen bord än någon av de andra. Väggarna till denna hade kantats av hopsydda vanställdheter som gav dem alla gåshud. Dörren hade de försiktigt öppnat, för att innanför finna ett stort studierum där bokhyllor utgjorde väggarna. Den bortre upptogs däremot av en stor eldstad, där gargoyler i grovt mejslad sten utgjorde dekorationerna. Studierummet var öde, men en olycksbådande närvaro som flyktigt känts dem ute i grottan vilade än tyngre där de stod. Det krävdes inget underbarn för att säga vad de redan gissat; denna boning tillhörde definitivt en magiker. En magiker av de mörkare skolorna.

De hade letat sig ut till grottan igen, för att utforska utrymmena bakom de andra dörrarna. Drömmen om guld levde fortfarande inom de fattiga spelemännen. När de varit halvvägs till en av de bortre dörrarna så hade deras öron uppfattat steg från spiraltrappan. De hade ingen tid över för låsdyrkning om dörren skulle visa sig vara låst, istället hade de skyndat sig in bakom ett närliggande parti av grottan, där de väldiga stalaktiterna från taket nästan mötte grottgolvets uppåtsträvande stalagmiter. I dunklet hoppades de att ägarna till stegen skulle gå miste om de tre gestalterna som tryckte bakom stenarna.

De hade fått rätt, men hade också till sin förvåning upptäckt att kvinnan som hölls fast mellan de två soldaterna var prinsessan av Solwraith. Franz, alltid impulsiv av sin natur, hade viljat rusa fram och ruska om de bägge männen för att de bar hand på en kvinna. Den visare Johan hade utväxlat en menande blick med Friedrich, som grabbat tag om sin yngre bror. Tyst viskandes hade de kommit överens om att låta soldaterna passera, för att se vart de var på väg. Sedan skulle de följa efter när kusten var klar.

Soldaterna hade fört sin fånge till ett mittliggande bortre valv och hade försvunnit vidare in i gången som fortsatte mot bergets inre.

De hade knappt hunnit stiga fram ur sitt gömställe förrän det åter hördes steg i trappan. Ännu en gång smet de in bakom stenarna, samtalandes om vad de skulle göra.

"Det tar för lång tid att gömma sig igen, vem vet vad de hinner göra med prinsessan om vi inte skyndar efter soldaterna?", viskade Friedrich ängsligt.

Franz ryckte på axlarna. "Vi slår ner vem det än är som kommer, gömmer honom och följer efter dem."

Friedrich blinkade till och Johan nickade långsamt.

"Det må låta drastiskt, Friedrich. Men jag tror att Franz spontana natur gjort rätt val den här gången. Vi vet inte hur lång tid vi har på oss att förhindra någonting otrevligt, och av soldaternas sammanbitna miner att döma så tyckte de inte om vad de gjorde ett endaste dugg."

Friedrich harklade sig tyst. "Vi slår alltså ner fridstöraren, släpar in honom under ett bord och springer?"

"Friedrich!", suckade Franz. "Du får det att låta så burdust!"

"Men det är just det."

"Ibland är den enda lösningen att handla, broder. Sssssch. Still nu..."

De stod tysta och inväntade de skyndande stegen, som var lätt dämpade. Vem det nu var som kommit ned i grottan, ville inte basunera ut sin ankomst. Franz knöt nävarna, medan Friedrich manade honom att vara stilla en liten stund till. Johan kisade genom stenarnas mellanrum och såg hur en mindre gestalt med säkra steg gick en bit fram, stannade upp som av chock och sedan beslutsamt fortsatte med mer brådska. Han hade kunnat känna igen den silhuetten var som helst. Han vände sig till höger för att hålla de bägge bröderna tillbaka, men fann platsen där de stått vara tom. Han svor och fick upp farten på fötterna.

Bröderna var i full färd med att kasta sig över den förvånade barden, som ryggade tillbaka av det plötsliga anfallet. Deras händer slängdes fram för att hala in henne, krafsandes och giriga efter slagsmål. Hon vred sig undan, duckade och svängde runt. En välriktad fot träffade den främre av gärningsmännen i magen. Han föll till knäna med ett 'ouff', med armarna om sig, flämtandes efter luft. Den längre skulle bli svår. Hon knöt nävarna, rätade sig upp med blixtrande ögon, såg upp... och blev ståendes med nävarna framför sig.

"Friedrich?"

Den längre mannen stannade tvärt. Hon såg ett lättat leende sprida sig över hans läppar och insåg att han kände igen henne. En plötslig tanke for genom hennes huvud och hon sjönk ner intill Franz, som pustandes ojade sig. Hon lade sin hand på hans axel och räckte honom den andra.

"Är allt väl, Franz? Jag såg dig inte... här, låt mig hjälpa dig upp."

Den blonde lille mannen kom upp på fötter och andades in djupt. Det smärtade inte alltför mycket.
"Det är bara en skråma, Dion. Jag antar att du är här för Anne?"

Hopp drog genom bardens ögon. "Har ni sett henne? Är hon här?"

Johan, som hade hållit sig i bakgrunden under anfallet, steg fram med ett bekymrat uttryck. Hans ansikte var allvarligt, men sakligt för att inte skrämma henne.
"Hon gick föbi för en stund sedan. Två soldater höll henne fast... De försvann bort mot den väggen, in under valvet där." Han pekade.

Dion tänkte inte efter, utan började genast springa i riktningen hans finger visade. Bröderna såg på varandra, sedan på Johan. De slängde en blick efter barden och följde sedan efter henne.

*****************************************************************************

Katedralen höjde sig över den nordöstra delen av staden med sina gotiska bågar och spiror. De kyrkliga byggnaderna omgärdade den, liksom novisernas sovkvarter och otaliga andra hus som stilla vilade i den tysta nattens famn. De boendes hade alla av respekt för kyrkan valt att ta sitt firande till andra delar av staden, vilket uppskattades av de präster och noviser som vandrade genom de stora hallarna för att finna frid och ledning inför kommande prövningar. Prinsbröllopets förberedelser var även de under fullt arbete, då ceremonin krävde närvaron av ett flertal av kyrkans tjänare.

Aurivilius såg ut från sitt fönster långt uppe i prästhusets södra flygel. Han såg hur konungens jägmästare satt med nerdragen huva och grät, vaggandes en död kvinnas kropp. Det stang till i själen av synen. Den skar sig in ända till hans allra innersta medvetande och stannade där med all sin sörjande förtvivlan. Antaya hade tidigare på dagen kommit till honom i katedralen för att bikta sig. Hon hade med en stämma som darrade av rädsla, men stärktes av kärlek, talat. Hon ville få förlåtelse för sina synder och för sveket hon ämnade begå mot sin konung. Hennes själs svaghet kände han väl till, då han varit hovets själasörjare sedan innan kung Wilhelms trontillträde. Den ende guden såg med lika ögon på alla sina tjänare, men dessa tjänare såg med oblida ögon på de av Antayas sort och tolkade sin tro till det som tjänade deras övertygelser. Själv förstod Aurivilius inte den sortens skapnad, men han förstod kärleken och vad den drev människor till att göra.

Han hade fått veta jägmästarens alla hemligheter, då han var svuren av den ende guden till tystnad. Gråtandes av rädsla hade hon viskande mumlat en bön mot sina knäppta händer medan hon ödmjukt stod på knä i biktbåset. Hon hade bett om styrkan att dölja sina rädslor för sin kära och om styrkan att leda dem rätt, bort från alla svarta blickar och ondsinta krafter som ville skada dem. Bönen hade nått hans hjärta och det var en rörd ärkebiskop som gav jägmästaren syndernas förlåtelse och herrens välsignelse. Hennes botgöring hade godtagits utan protester, annat än ett framviskat tack.

Aurivilius förstod inte den sortens skapnad, men han förstod kärleken och vad den drev människor att göra. Hans lojalitet till drottningen var honom heligare än någonting annat sedan många år tillbaka, då hon alltid kom till honom med alla sina bekymmer och drömmar. Den arma kvinnan älskade sin make med sådan intensitet att ärkebiskopen till sin fövåning snart upptäckte att han vredgades, då maken ignorerade denna ros han hade inom räckhåll. Denne man som han givit syndernas förlåtelse under hela dennes uppväxt, sökte sin köttsliga njutning och frid någon annanstans än i den äkta sängens helgd. Ärkebiskopen var själv under mässhake, mitra och kragar själv bara en man. Hans sympati hade sträckt sig ut mot drottningen som en smekande omfamning, då hans värv förbjöd honom annat. Han var en kyrkans tjänare, men i sinom tid fann han sig också vara sin drottnings mest trogna bundsförvant.

Han förbannade sin naiva natur. Hon hade lekt med hans opassande lojalitet och hade på så vis lindat honom runt sitt finger. Efter jägmästarens uppriktiga, liderliga bekännelse hade han begivit sig till slottet och sin drottning, för hennes morgonbikt. Hon berättade om sina bittra tankar angående konungens älskarinna, skökan Beliandra och orätten i att hysa dessa tankar, detta hat, då denna kvinna säkerligen var lika mycket en rikets fjättrade tjänare som hon själv, hjälplöst fångad i sin olycka. Han hade då leende lagt sin hand över hennes huvud och stilla försäkrat henne om att skökan ej längre skulle utgöra en sorg för henne. Snart hade hon, enligt sedvanlig procedur, fått ur honom vid vilken tidpunkt och vart jägmästaren och skökan skulle bege sig. Sedan hade hon tackat honom för att ha stillat hennes själ från orostankarna och bjudit honom en promenad i den kungliga trädgården. Alla hans farhågor, alla tveksamheter efter de förflugna orden, hade försvunnit vid drottningens vänligt småpratande sida i takt med den tilltagande ljuva doften av rosor.

Jägmästarens hjärtskärande gråt av oåterkallelig förlust, en förlust som han visste slet trasade sönder henne inombords, steg mot den svala natthimlen. Aurivilius ögon tårades när han såg hur hon så ömt höll den andra kvinnan nära intill sig, hur hon strök hennes hår och tycktes mumla tröstande ord. För sitt liv kunde han inte slita blicken från fönstret och resultatet av drottningens hat mot konungen. Hans gamla läppar mumlade sorgset.

"Elsbeth. Åh, Elsbeth... vad har du gjort?"

Vad hade han gjort? Det visste han med övertygelse nu, när han såg frukten av vart hans förvillade lojalitet hade tagit honom. Längre ifrån den ende guden. Han hade sålt sin själ till mörkret. Men hans misstag skulle inte ostraffat få drabba den sörjande kvinnan nere på gatan. Han knäppte sina händer, sänkte huvudet och bad till en gud som han för länge sedan hade slutat se som en nära vän.

*****************************************************************************

Grön rök började stiga ur djupen. Elden slickade fortfarande klippavsatsen med iver, upplivade över vad som höll på att äga rum ovanför lågorna. Grottan fylldes av viskande, förvridna ord när Faragast med höjda armar stod vid den döde krigarens huvud och mässade över kistan. Svett bröt fram över hans panna medan han uttalade orden. Grymtanden och låga vrål steg och kom närmre. Det strömmade vågor av frustration från sarkofagen där den döde låg. Hans rustning, huvud, händer och ben var fulla av röda runor av förtjockat blod. Rann de ur sin form, kunde allt vara förgäves. Därför hade magikern blandat ut blodet med en tjockande vätska som inte skulle störa ritualens krav. Mässandet steg och orden började eka tillbaka mot grottans väggar.

Anne stod darrande en bit ifrån kistan och inväntade världens undergång som den kändes för henne. Hon fruktade vad det än var de försökte väcka till liv i kistan och erfor för första gången en stark rädsla för att dö. Hon ville inte försvinna, sluta leva nu när hon äntligen funnit gnistan som tände elden. Den som fick hjärtat att skena och ta huvudets beslut ifrån henne. Dions ansikte for förbi i hennes huvud. Dion. Hon hade knappt lärt känna henne, de hade bara träffats två gånger. Hon hade bara fått reda på bardens namn ett par timmar tidigare. Prinsessan blev medveten om den vita klänningen hon fortfarande bar, från vilken hon rivit stycken att strö ut efter sig för Dion att följa. Anne visste inte om barden hade hunnit vakna ännu, men hoppades det av hela sitt hjärta. Hon ville se henne åtminstone en sista gång innan allt var förbi.

Kung Wilhelm stod bakom henne. Hans ovälkomna närhet var enbart i syftet att se till att hon inte flydde. Han behövde henne för ritualen den gamle mannen under mycket stor koncentration utförde. Wilhelm log förväntansfullt, ett leende som utstrålade omättlig maktgalenhet. Han var redo, med sina skyddsarmband och sin medaljong. Detta var stunden han hade väntat på hela sitt liv. Om bara några flyende ögonblick skulle han vara den sant mäktigaste mannen i världen, den mäktigaste som någonsin levt. Han kunde överlista döden med sin nyvunna omänskliga styrka och alla världens riken kunde han tämja i sin hand, eller krossa efter vilja. Det förlopp som satts igång redan i hans tidiga ynglingaår skulle äntligen nå sin fullbordan.

Vakterna ryggade tillbaka inför synen av skuggor som framträdde väldiga bakom magikern mot grottväggen. Kämpande krafter gav vika för en stigande, ofantlig skugga som med sina taggar, sin svans och väldiga horn var skräckinjagande. Den ene mannen gnydde hjälplöst och önskade att han kysst sin hustru farväl den morgonen, att han hade kramat om sina barn och sagt hur mycket han älskade dem. Den andre ångrade att han aldrig hade slutit fred med sin bror över deras fars arv och svor att han skulle förlika sig med vilken lott som än gavs honom, bara han fick se sin bror igen och kom från grottan levande. Han tvivlade på det. Plötsligt högg ett par händer tag i hans axlar och drog honom bakåt. Han hann inte ens skrika, förrän hjälmen hade slitits av honom och han avsvimmad sjönk ner mot valvgångens vägg. Hans kamrat följde därefter och föll in med huvudet mot hans armhåla.

Dion rusade fram över stenbron medan hennes vänner klarade soldaterna ur vägen med kunniga slag. De bägge männen skulle vakna upp tämligen förvirrade, liksom hon själv hade gjort. Men de skulle fortfarande få leva. De hade visat henne den respekten och hon hade bett sina vänner att visa den tillbaka. Franz hade suckande nickat medgivande. Han hade inte varit nöjd med beslutet. Friedrich fick ordning på sin bror och tillsammans med Johan hade de smugit sig på vakterna för att ge Dion fri väg förbi dem.

Ånga skjöt upp från djupen som omgärdade stenbron och fick henne nästan ur balans. Marken började skaka. Ett muller följde, som varnade henne lagom till att bron började rämna nerifrån. Den smulades sönder likt ett stycke bröd mellan fingrar. Hon kastade sig framåt och räddades innan bron helt rasade samman och försvann ner i avgrunden. Händerna hade tagit emot hennes fall framåt med god styrka. När barden öppnade ögonen såg hon kritstreck, som välvde sig svagt. Hon kom snabbt på fötter och flackade med blicken över vad som utspelades framför henne. Kritstrecken var en femuddig stjärna med spetsen nedåt, som hade börjat glöda olycksbådande. Skuggor omgärdade den nu ensamma stenplattformen och höljde den i mörker. Väggarna började svartna. Mitt i alltihop stod en gammal man med armarna plågsamt sträckta uppåt, som om han kämpade mot någonting honom nästan övermäktigt. Han stod framför någonting... en kista av något slag. Den var stor, av sten. Hennes ögon sökte med feberglansig skräck efter Anne.

"Dion!"

Hon stannade den kringirrande blicken och låste den vid skriket. Det var blandat av rädsla, men även lättnad. Hon kunde se hur Annes förtvivlade ögon strålade av uppblossande hopp. Barden svor att det hoppet inte skulle vara förgäves. Hennes fötter började röra sig framåt. Nu hade hon fått syn på kungen, som med sin guldbroderade tunika och byxor stod bakom hennes älskade. Det var svårt att se om han höll fast henne.

Innan skriket hade kvinnan framför honom varit fri att röra sig, men med Dions ankomst hade ett benhårt grepp slutits om Annes armar. Hon försökte slita sig loss, men kungen var för stark. Hon lade märke till att hans tålamod verkade vara på upphällningen. Han hade inte väntat sig påhälsning mitt under deras förehavanden. Vreden steg inom den redan arge mannen, som hade väntat alldeles för länge för att låta en liten obetydlig lekare komma i hans väg. Han sände en tanke åt Faragast och hoppades på att den gamle man som alltid hade läst hans tankar även i sin djupaste koncentration nu skulle göra det när dessa tankar nådde ut mot honom självmant. En kraftvåg av mörker strömmade mot dem. När den drog igenom deras kroppar kände Wilhelm hur armbanden stramade om hans handleder, hur de sög åt sig mörkrets styrka och fyllde sin herre med kraft. Han fick sålunda en försmak av denna väldiga makt som snart skulle vara hans.

Dions fötter stannade. Hon såg förskräckt ned på dem och försökte lyfta den högra, sedan den vänstra. Det var som om de satt fast. Sedan slog mörkervågen över henne med väldig styrka. Den lilla kroppen slets isär inifrån, nervändarna stod på sitt yttersta och hon vrålade av smärta.

Faragasts panna glänste av svett när han vände ner händerna från ovan sig och sänkte dem mot sarkofagen. Hans myndiga stämma dånade i luften, där en stor virvelvind tog form. Röken ur avgrunden nådde grottaket, medan elden nu slickade plattformskanten. Skuggorna samlade sig från sina oroliga strider till en mörk mur av gestalter som omgav människorna. Blodsrunorna över mumiens rustning och kropp började glöda intensivt. Magikerns ord blev befallande, åkallande. Susningar ljöd från djupen, samman med viskningarna, morrandet och ett monotont ekande skrik som steg ur sarkofagen. Svärdet i den dödes hand började lysa, svagt till en början, sedan i takt med Faragasts myndiga mässande så växte ljuset till ett starkt, sjukt grönt ljus. Det ökade i sin intensitet samman med den tilltagande virvelvinden, som långsamt ändrade form till en purpurskimrande portal, där en mörk gestalt började ta skepnad.

Wilhelms ögon vidgades. Han såg hur skepnaden som formades framför honom antog hans eget utseende, men fortfarande var fylld av mörker. Faragasts intensiva vita blick riktades mot honom och instinktivt steg Wilhelm fram med Anne för det sista offer av många som krävdes för att föra in demonen i världen.

Mörkervågen hade kommit mot Dion med all sin kraft. Den hade lämnat henne utarmad, med det levande minnet av att ha varit omsluten av ren, destruktivt rasande ondska. Fötterna satt fortfarande fast i stenen som fastgjutna. Hon svajade svagt framåt och stannade där, då de tog emot. Den trötta gröna blicken höjdes mot de andra. Den mässande mannen talade mäktigt med händerna mot kistan och någonting hade bildats ovanför den. Nedanför stod kungen med Anne framför sig, som om han bjöd fram henne till någontinget. Den skimrande cirkeln höll en man i sin mitt, en man som steg fram ur den.
Svartkonster..., tänkte hon innan vikten av vad hon såg drabbade henne med all styrka och gjorde henne minst lika ont som mörkervågen.

"Anne! NEJ!" En mörkervåg till svallade över plattformen. Genom märgilande smärta kände hon en skrämmande stark sådan skära genom hjärtat, en smärta som översteg all den ondska som omslöt henne. Hon skrek och kämpade vilt, utan tanke på sitt egna liv. Bara hon kom fram till Anne! Bara hon kunde nå henne! Hon kunde slita tag i kungen, den mässande mannen och dra dem med sig ner i avgrunden. Bara hon kunde rädda Anne!

Faragast började darra i kroppen. Demonen var stark och krävde all hans koncentration för att hållas fängslad. Den kämpande barden var ett orosmoment, men inte lika stort som den kraft de nu släppte lös. Magikern bet ihop. Han kände hur demonens makt började överstiga hans. Det fanns ingen chans att klara av dem bägge samtidigt. Han uttalade en skyddsbesvärjelse över sig själv och lade en osynlig vägg framför den kämpande blonda kvinnan för att hålla henne borta tills besvärjelsen slutade verka. Sedan släppte han försteningen, mörkervågen och grävde sig djupare in i ritualen. Pannan fårades i koncentration.

Dion kände hur mörkervågen ebbade ut och föll framåt när fötterna plötsligt kunde röra sig igen. Hon vände sig i fallet och drog in kroppen, så att den rullade oskadad åt sidan när hon slog i marken. Snart var hon på fötter och sprang framåt. Hon krockade med luften. Händerna slängdes upp framför ansiktet för att känna efter. Fingrarna fann en yta, en rät vägg som sved när fingertopparna drogs över den. Hon hade hört nog med magiberättelser för att veta att det var en osynlig vägg. Frågan var hur man hävde den. Hon hade inte den blekaste aning om det. Istället stod hon hjälplöst pressad mot den och såg hur kung Wilhelm drog sin dolk ur dess slida. Han slitsade skickligt upp ett litet sår i Annes arm och höll sedan fram den unga kvinnan mot mörkergestalten.

"Mörkrets herrar, jag ger er mitt offer på det att er styrka må brinna i min kropp."

Wilhelms ord var allvarliga, de var säkra. Han hade först läst dem för trettiofyra år sedan och kunde dem utan och innan. Han visade fram den rädda flickan för den nalkandes demonen, vars ögon röda glimmade till av belåtenhet. Den sträckte sig fram efter blodet, som rann längsmed den liljevita armen. En klo sänktes ner i det skurna såret och höjdes indränkt i rött. Varelsen förde blodet till kungagestaltens mun, som skuggades över av demonkäftar, sedan vanliga tänder igen. Den spände ögonen i Wilhelm och ryggade tillbaka med ett isande skrik som av tusen vrålande röster. Kungen släppte Anne som vore hon pestsmittad och såg på henne med av insikt förvånade ögon som sedan vidgades i ren skräck, när han kände ett hugg i hjärtat. Det var inte åsamkat honom av demonen i portalen, som vrålande ändrade skepnad till sin verkliga form. Wilhelm kände inte dess kraft i det ögonblicket. Han kände bara hugget, och sedan hur han förtärdes av smärta. Han raglade till.

Dion kände hur väggen försvann under hennes händer och ropade med ängslan i bröstet på Anne. Hon såg hur kungen släppte hennes älskade, som snubblade vettskrämt åt sidan med vitt uppspärrade ögon. Barden tog ett steg fram och öppnade sina armar för henne.

"Anne!"

"Dion!"

Anne såg sin bard och sprang blödandes rakt i famnen på Dion. Hon kände hur starka armar slöts om henne som om de aldrig ville släppa. Tryggheten drog igenom henne som en smekande frisk vårvind. Hennes eget grepp om barden blev tätare medan hon började gråta. Hon kände hur en hand letade sig upp för att stryka hennes hår och hörde snyftande ord av tröst mumlas mot sitt bröst.

Dion tog ett steg tillbaka för att få en bättre blick över Anne. Hon såg hur blodet droppade från armen och snyftade leende till. Ingen större skada än så. Tack, alla gudar.

"Du blöder, kära. Låt mig hjälpa." Hon grävde i bältesväskan efter en tygduk, som hon sedan band om sin prinsessas arm. Hon mötte inga protester. Bara ett par lyckliga, tårfyllda blå ögon.

De omfamnade varandra. Anne klamrade sig fast vid henne när ett avgrundsvrål fick marken att skaka. De vände sina huvuden mot portalen där kung Wilhelm raglande höll sig för bröstet. Sedan såg de hur två väldiga fjälltäckta armar sträcktes ut från den och drog med sig den döende kungen in i helvetets eviga plågande eldar. Med ett sista döendets våndaskrik blandat med ett skrockande mörkt demonskratt, försvann den skimrande portalen och allt blev stilla.

Det var så tyst att de båda kvinnorna nästan glömde bort att det fanns ännu en person på plattformen. Dion hajade till när hon såg den gamle mannen röra sig och steg in framför Anne, så att hennes egen kropp låg skyddande mellan den älskade och magikern.

Faragast såg trött och sliten ut när han märkte den blonda lilla kvinnans markerande. Han skrattade svagt, ett skratt som blev ett hackande rosslande. Den gamle mannen lade huvudet på sned och tittade på dem med sin döda vita blick.

"Vad vill ni, mäster magiker?", frågade Dion med större mod än vad hon kände. Ville den gamle mannen så kunde han säkerligen låta henne bli slukad av marken. Dessutom kunde en del magiker lukta sig till rädsla. Hon sträckte på sig för att visa att hon inte tänkte låta någon göra hennes älskade illa. Men mannen bara skrattade igen.

"Seså, unga lekare. Faragast är namnet och jag tänker inte öppna upp marken och låta den sluka er. Det skulle tära alldeles för mycket på mina krafter just nu. Materia är svårt att tämja, alldeles för envist för min smak. Det jag i mitt stilla sinne undrar över är varför ritualen inte fungerade."

"Jaså?" Dion var tvungen att erkänna sig ordentligt tagen på sängen av magikerns vänlighet. Han hade för en stund sedan varit medhjälpare till den man som tänkt offra Anne till en demonisk varelse. En ondskans tjänare. Och nu fanns det knappt några spår kvar av den mäktige åkallaren. Hon såg frågande på honom.

"Demonen nekade offret som erbjöds den och tog ut sin besvikelse genom ett annat. Tillfällena när sådant händer är sällsynta, om inte obefintliga. Men jag tror jag förstår nu." Han log och tog ett steg tillbaka. "Om ni ursäktar mig, så tror jag att jag ska försvinna hem. Ända hem."

Annes armar höll dem fortfarande omslingrade tillsammans. Dion stod i den värmande famnen och såg förbryllad ut.

"Jag ber om tillgift, mäster Faragast. Men jag förstår ingenting av det ni säger."

Magikern flinade. "För att frammana en demon krävs blodet av en jungfru."

"Åh."

Faragast lämnade dem i en ljusblixt. Dion såg fortfarande förvirrad ut, ända tills de blonda ögonbrynen höjdes och minnena av kvällens händelser kom tillbaka.

"Åhå!"

Anne hade häftigt rodnandes begravt ansiktet mot hennes axel. Dion kände själv hur det hettade om kinderna, men också hur det rusade till av kittlande sprittningar i hela kroppen. Ja, det var en kväll hon ville återuppleva. Utan att prins Roland knackade på dörren mitt i alltihop.

"Anne?", frågade hon och försökte få den längre kvinnan att se på henne.

"Anne är inte hemma", mumlade Anne mot hennes axel. Hon skrattade.

"Backa ett steg så jag får se de där blå ögonen och kan ge dig en rejäl kyss", bad hon vänligt, medan hennes händer lugnande strök kärestans rygg.

Anne såg upp och mötte bardens blick. Hon var fortfarande generad över att magikern hade läst hennes tankar om vad hon ville göra med Dion litet senare, när de kommit ut från den gudsförgätna grottan.

"Vad söt du är när du rodnar", flinade den lilla barden med en retsam glimt i ögonen och kupade händerna om hennes ansikte.

"Säg inte så, då blir det bara värre", upplyste hon.

"Anne", sade Dion nu på fullaste allvar och såg in i de blå ögonen, "Du är vacker när du rodnar."

Sedan kysste hon henne.

Barden och prinsessan smälte samman i en värld som existerade bortom den de befann sig i. De var bara medvetna om varandra. Smaken, lusten, den ömma närheten. De var kärleken. De var det slående hjärtat. De var allt.

När de kom tillbaka till verkligheten då andan tröt för dem båda, såg sig Dion omkring med en praktisk min.

"Jaha. Hur städar vi upp det här och hur kommer vi över till andra sidan?"

Anne skrattade och kysste henne igen.

Och det var så de stod när Franz, Friedrich och Johan kom över till dem.

*****************************************************************************

Epilog:


Ett fruktansvärt oväder hade nått staden tidigare under natten. Regnet hade stått som spön i backen och den hotfulla åskan hade rullat närmare och närmare. Stadsborna hade avbrutit sitt festande och sökt skydd inomhus, vart där fanns skyle under stormen. Öde hade gatorna runnit likt floder, som spolade bort all smuts, föremål och skräp som stått i vattnets väg. Många hade gråtit och trott att domedagen kommit till världen. Böneböcker, kors och heliga föremål hade frambragts för att stilla gudarnas vrede. Men ingenting hade hjälpt. Ravencorts invånare var hjälplöst utlämnade till vädrets makter.

Någon gång, kring midnatt, hade åskan dundrat så hårt slamrandes att man fruktade att taken skulle rasa in. Paniken hade sluppit lös inne i de små oansenliga hemmen och i avsaknad av den sista smörjelsen hade man bett än innerligare till gudarna om förlåtelse för sina synder.

Då midnattstimman slog, bröt där en skarp blixt genom de svarta molnen. Den slog ner i det kungliga slottet och fick borgen att rämna. Blodisande var de skrik som steg från den fallande byggnaden, när adeln, hovet och tjänstefolk flydde vilt åt alla håll för att rädda sina liv. Människor hade fått lov att fiskas upp med hjälp av handelsbodars lyftanordningar, stänger och allt vad de påhittiga stadsbornas fantasi kunde komma på. Den som huttrandes hade funnit tryggheten i en filt och varm soppa väntade, samman med människor långt under deras egen klass, på att stormen skulle bedarra så att de säkert skulle veta att de levde. Ty ingen visste hur natten då gudarna sov skulle sluta.

Stormen rasade mäktig av och an hela natten. Vinden yrde isande kall medan regnet piskade över hustaken. Vattengränsen nere i hamnen steg stadigt mot bryggorna, då både regn och forsande vatten från stadens alla gränder rann ner i havet.

Så dog stormen plötsligt och himlen stängde sina gråtande ögon. Det var ingen särskild tid på dygnet, kanske var den ett glas eller två liden in på morgonen när allt bara slutade.

Dörrarna öppnades och tveksamma fötter steg ut på fuktig kullersten. Skulle stormen komma tillbaka, eller var de alla säkra nu?

Otaliga var de som begav sig till kyrkan för att tända ljus i tacksamhet för att de fått behålla livet. De som kom till katedralen fick till sin sorg höra att den älskade ärkebiskopen hade dött under natten. Vid midnatts timma hade han stillsamt slumrat in i evigheten med ett fridfullt leende på läpparna.

Han var inte den ende. Några familjer sörjde makar som stått vakt under natten och som inte hade kunnat komma undan vattnet i gränderna. Ett flertal kroppar syntes återfunna i hamnvattnet med ryggarna uppåt. När de bärgades framåt morgontimmarna så kunde en man med natten i färskt minne se en blond kvinnas dödsångest framför sig när han fiskade upp en soldats kropp. Karln slöt ögonen med tungt hjärta och önskade att det var han.

Den räddningsstyrka som skickades till slottet efter överlevande fann de två övre våningarna inrasade. Det tycktes som att de flesta som varit inne i slottet då blixten slog ner, hade hunnit ta sig ut. De som inte hade haft den lyckan hade dött ögonblickligen och sluppit lida. I resterna efter den kungliga sovkammaren fann man drottningen under ett stenblock. Hennes ögon var uppspärrade i fasa. Anletsdragen var förvridna, som om hon hade sett någonting fruktansvärt under sina sista timmar. Helaren som undersökte henne meddelade den utmattade prins Roland att hans moder hade lidit stora plågor och att han beklagade hur lång tid det hade tagit henne att dö.

Utanför den östra porten fann man två kvinnor. De låg tätt intill varandra med leenden på läpparna. Jägmästarens armar låg ömt beskyddande om sin kära ända in i dödens stelnade grepp. Stadsborna hade inte hjärta att bända loss de älskande från varandra. Istället begrov man dem högst upp på den gräsbevuxna kullen öster om staden, där jägarens by en gång hade legat innan staden kom och ödelade den. I stilla frid från allt och världen låg de där, ostörda men aldrig bortglömda.

*****************************************************************************

Dion gick på vägen gnolandes. Hon klappade takten mot benet och trallade glatt. Anne gick vid hennes sida, klädd i en enkel kvinnas kläder liksom hon själv. Bakom dem gick Franz, Friedrich och Johan ivrigt diskuterandes om varför man hade slängt det gudasmidda svärdet ner i avgrunden.

"Vi hade kunnat vara rika, Friedrich! RIKA!", hojtade hans yngre bror och viftade med armarna.

Friedrich skakade på huvudet. "Rika och utan huvud. Vem vet vad det där djävulsvapnet hade kunnat göra innan vi lyckats sälja det vidare?"

"Pytt! Vi hade varit rika och du vet det!", muttrade Franz och lade armarna i kors. Friedrich skrattade ett bullrande muntert skratt och rufsade om hans hår.

"Om du säger så, broder! Om du säger så..."

Johan bara skakade på huvudet och log, med pipan i munnen.

Franz suckade. "Nå, det hade nog varit som du säger. Men en man kan väl drömma?"

Friedrich nickade. "En människa kan alltid drömma."

"Sedan finns ju alltid nästa stad!"

Dion och Anne hörde orden, men kändes inte längre vid dem. De gick sida vid sida lyckliga. Med blicken allt som oftast på varandra och inte upp mot molnen.

Dion gnolade vidare och tog ton.

När jag var en tös, då sa' mor min till mig
med ett hå och ett hej och med vind' mot min kind...
Du ska akta dig noga för väder och vind,
ty det stormar om varenda dag

Min moders ord jag ej kund' förstå,
ja, för solen den lös upp i himmelens höjd...
Mor, här ingenting finns att akta sig för,
ty solen den lyser vareviga dag!

Men när jag blev en kvinna, då lärde jag mig
med ett hå och ett hej och med människans spel...
månget bekymmer här finnes att få,
ty det stormar om varenda dag

Glatt leende stod så blandat med svek,
ja, ty mänskan är skapt av en lustig natur...
ut och in vet man knappast alls,
ty det stormar ju om varenda dag

När jag så till sist en hustru mig tog
med ett hå och ett hej och med lust i mitt bröst...
hon fick mig förstå min moders ord;
-ty det stormar om varenda dag!

Anne slog till henne låtsat argt över armen och gav henne en hård blick. Dion skrattade och tog hennes hand.

Men vi går här nu samman, i glädje och sorg,
för jag älskar ju henne så innerligt väl...
och om hon behagar att lyssna och vill,
ska jag säga det varenda dag...

Anne flinade. "Varenda dag?"

De möttes i en varm kyss. Dion öppnade drömmande ögonen och mumlade mot de mjuka läpparna.

"Varenda dag."

Skrattandes kysstes de igen.

Barden och hennes älskade prinsessa vandrade så bort längs vägen, med tre käbblandes män till resekamrater. Många öden och mörka stunder kom deras väg, men det gjorde dem ingenting så länge de hand i hand kunde vandra genom livet tillsammans. Det enda de behövde var sin kärlek. Långt in i ålderdomen reste de land och rike vida kring, ända tills bardens ben inte bar henne längre. Då slog de sig ner till ro i en liten stuga mitt ute i någonstans, där man för länge sedan hade glömt talet om deras många äventyr.


Och levde lyckliga i alla sina dagar.