Disclaimer: Denna berättelse innehåller karaktärer som bär likheter med två kvinnor vi känner och älskar. Ibland beter de sig på ett liknande sätt också. Men i övrigt så är det också allt. Den här lilla berättelsen är en så kallad Uber, och därmed är karaktärerna helt och hållet mina. Den utspelar sig i Stockholm, för att det råkar vara där jag bor, helt enkelt.

Mer disclaimer: Den här ubern var tänkt att bli enbart fyra sidor lång, till kulturhelgen i Umeå. Men... karaktärerna tog över och ville ha mer utrymme. Till slut satt jag där med femtio sidor text och undrade hur fasen det kom sig. Just nu så slänger jag upp prologen som ett litet smakprov, medan jag fortsätter att knattra vidare. Inledningstexten till ficen, skriven i kursiv stil, har blivit publicerad en gång tidigare, men är helt och hållet min egen.

Kärlek/sex: Om du känner dig illa till mods av att se två människor av samma kön uttrycka varma känslor för varandra eller är homofobisk i någon grad, så bör du sluta läsa nu. Men betänk detta; -Kärlek är vackert. Och kärlek bör då också få uttryckas fritt av de som känner den.

Feedback, kommentarer och klappar på axeln välkomnas varmt. Jag vill gärna veta vad ni tycker.

En dag på biblioteket
av Johanna Hedberg

Prolog: Stör den här mannen dig?

En dag kommer vi att träffas igen, min själ. Först då kommer du tillbaka och ler vemodigt med värmen i dina ögon. Då kommer jag återigen minnas hur det var att leva, att andas och att finna den ödesmenade platsen i livet. Min plats, min tillhörighet. Mitt liv.

Det har svartnat nu, men snart kommer ljuset och färgerna tillbaka, de får inte vara borta för länge. Minnena bleknar redan nu som gulnade fotografier, länge sedan glömda är deras händelser och ansikten, deras syften och tidpunkter. Någonstans i mitt inre väntar jag på någonting som aldrig mer igen kommer. För sådana tillfällen kommer bara en gång i livet, min vän. En gång. Och sedan är de borta, inetsade på en glesnande näthinna, motsträvigt bortglömda trots krafsande fingrars bönfallande gest.

Du log och solen strålade genom dina anletsdrag, och jag mindes hur det var att sprudla av liv. Dina ögons mörknande säkerhet borrade sig in i min själ och ledsagade mig hem. Jag väntar på en blick, ännu ett leende...ett ord. Jag väntar på någonting jag behöver mer än vatten, ändå kan jag aldrig dricka mig otörstig av dig. Det är hela din person, dina sorger och drömmar. Det är dina hjärtslag som dunkar bort, mattade av solnedgångens gyllene rodnad. Det är sanningen om en borttappad bit av mig själv jag söker, en gång så klar och skimrande i min hand, men nu ett svinnande minne av en fullkomlighet så rätt.

Jag söker efter lättnadens tårar blandade med glädjerusets omfamning, med febriga ögon och värkande själ ropandes stumt ditt namn. Jag söker min själs andra halva, jag saknar dig så. I drömmarna så levande, i verkligheten en skugga av vad som en gång var. Jag söker efter ord, jag söker efter liv. Du är det tysta svaret på alla mina frågor, du är min trygghets sanning. Sammanfoga skärvorna, tänd himlavalvets stjärnor, smält in i min längtan och gör mig hel.

Snälla, var här.

Snälla, kom hem...


Blyertsspetsen bröts av och de solskimrande bilderna som skockat sig i Sannas sinne föll ur huvudet. Hon såg förvirrat upp när irriterade hyssjanden och blickar vändes mot henne. Hon log ansträngt och höjde tveksamt pennan med en liten nick mot den. Ögonbryn höjdes, stolsben skrapade mot golvet och besökarna återgick till sitt läsande. Takhöjden underlättade inte de rörelser människorna därinne gjorde, utan fungerade med en amfiteaters akustik, till hennes förtret. Det var ett rent helvete att de tre böckerna hon behövde bläddra i var referensexemplar. Hon hade stönat högt inombords när hon lade märke till de små glatt illröda klistermärkena märkta med Ref:et innanför plastremsan.

Tre stora, läderinbundna böcker. En om heraldik, en andra om antikens historia och så den tredje om skaldandets konst och utveckling i den fordom kända världen. Det var den hon hade suttit djupt försjunken i tankar över när orden hade börjat falla in i huvudet. Hon tog av sig läsglasögonen, gnuggade sig om ögonen med en djup inandning och gäspade. Gäspningen var lång och utdragen. Hon blinkade bort gruset och satt på sig glasögonen igen. Handen fördes till det skrynkliga pappret som var till hälften fyllt av text. Hennes text. Hennes ord. Men samtidigt inte.

Hon ögnade igenom det skrivna ett par gånger och upprepade viskandes de sista tre meningarna. "Sammanfoga skärvorna... tänd himlavalvets stjärnor... smält in i min längtan och gör mig hel? Vad fan..."

Hon stödde sig på armbågen och lade armens hand knuten mot pannan. Hennes högra hand låg fortfarande med särade fingrar över pappret och spårade orden medan hon läste dem. De två böckerna om heraldik och antikhistoria låg travade tillsammans som en liten brun vägg bredvid armbågen på hennes vänstra sida. Boken om skaldekonst var uppslagen, pallad mot läsbordets främre kant. Ännu en vägg mot omgivningen. Lukten av gammalt, tidsinpyrt läder stod henne upp i näsborrarna. Fotsteg utifrån Stadsbibliotekets huvudsal ekade någonstans långt borta och utövade sin hypnotiska verkan på de studerande, de läsande och de forskande. Kom hem...Kom hem...Kom hem... Bröstet snördes åt och det blev svårt att andas. Det var som om en ilning drog genom kroppen och slog till med bländande kraft när den vit och blixtrande nådde huvudet. Hon ryggade tillbaka som vore hon bränd och händerna föll stumt mot det långa läsbordet med.

Skaldebokens lukt slog emot Sanna när hon slog ihop den stora boken med en dovt dämpad liten duns. Det var som om den återigen utövade sin magi på henne och hon satt där tyst en stund innan hon skakade på huvudet, samlade ihop alla böckerna och reste sig. Hon hukade en aning, lade ena armen framför bröstet och lutade sig in med den andra för att fösa böckerna till sig. Hon väste genom hopbitna tänder när tyngden fick henne att ta ett steg bakåt. Uppsträckt och med återfunnen balans lämnade hon sin studieplats för att ställa tillbaka dem där de hörde hemma. Heraldikboken med alla sina sparrsnitt och tvärriktade spjut, förpassades till den hylla som låg närmast studiebordet på vänster sida. Tyngden i famnen lättades en aning och hon vände sig om för att gå längsmed hyllraderna.

Hon stannade upp vid antiken och vände på böckernas ordning, så att skaldeboken slank under antikhistorien. Med viss möda lyfte hon den nu översta boken och skjöt in den på rätt plats. Det var som om ett dok föll från hennes axlar. Hon log av lättnad och såg upp från den kvarvarande boken. Den skulle ställas om hörnet, bara. Med raska, men försiktiga, steg gick hon mellan hyllorna och svängde tyst elegant av vid hörnet. Hon höll nästan på att krocka med en ung kille som leende klev undan när han såg boken och gjorde en gest mot hyllan.

"Varsågod.", hans brungrå ögon granskade den korta, attraktiva blondinen från topp till tå. Hon log och nickade tacksamt och steg in för att ställa tillbaka boken.

När hon i ögonvrån märkte att han stod still och inte hade tittat vidare bland böckerna eller hade gått iväg, så suckade hon inombords. Han kollade in henne och skulle säkert strax ställa en dum fråga eller tassa runt ämnet. Inte för att hon inte brukade vara en öppen och vänlig människa, men att bli uppraggad på Stadsbiblioteket hörde definitivt inte till hennes planer för dagen. Hon hade tänkt knalla ut i lugn och ro, svänga ner mot SevenEleven och köpa en snabblunch. Sedan skulle hon passa på att köpa ett paket cigg åt Jocke och läsa tidningen medan hon åt mackan på stället. Men som det såg ut nu så skulle hon få ägna tid åt att vifta bort en flirtvänlig biblioteksraggare istället för att ha sin obligatoriska Jockefria middagsstund. Hon suckade och drog fingertopparna över bokryggen innan hon lät handen falla längsmed sidan. Killen tog ett steg fram och lutade sig lite kaxigt mot bokhyllan.

"Så du är intresserad av... 'Amforan och krukan' ? Lergodshistoria... intressant.", inledde han slött leendes, med en angenäm antydning vilandes i rösten. Han påminde Sanna om en lismande orm. Hon log snett, säker i hans misstag, och ryckte nonchalant på axeln.

"Nej, av antikens skaldekonst. Men du var nära! Hela sju böcker ifrån, bara... om du ursäktar mig? Jag har en tid att passa.", hon log försmädligt och vände för att gå tillbaka och hämta sin kavaj. När hon hörde bokhyllan slå emot väggen och fotsteg efter sig, så visste hon att han hade svårt att ta en klar hint. Hon låtsades inte bry sig om honom när han frågade vart hon skulle och ignorerade hans pladder när hon kom fram till läsbordet. Med lugn drog hon halsduken ur kavajärmen och virade den om halsen. Sedan lyfte hon den sandbruna läderkavajen från stolen och trädde i armarna. Hon stoppade med vana rörelser halsduken tillrätta under den och knäppte de två knapparna. Hon plockade upp sin bruna arbetsmapp och skulle precis till att gå, när hon vid närmare eftertanke slet åt sig det halvskrivna pappret och tryckte ner det i mappen. Sedan gick hon mot salens utgång, fortfarande med den envise killen i släptåg.

Han gick upp jämsides henne och tjatade, försökte tigga till sig en fika på tu man hand. Hon svarade lika artigt och vänligt bestämt nej på vartenda förslag. Han tänkte och slungade ur sig;
"-Bio! Men bio, då!?"

Hon stannade upp och han gick in i hennes rygg, vilket bara bidrog till att öka hennes växande irritation. De fick hyssjanden slängda mot sig från olika håll i lokalen. Hon vände sig om med händerna halvt höjda framför sig och synade honom snabbt innan hon spände ögonen i honom. De var glittrande arga, en ren följd av hennes uppgivenhet. Hon kände sig fångad av ett obehagligt, slemmigt häftplåster. Ett som hade råttbrunt hår, vit skjorta och ett inställsamt leende som sade "baby, jag har fler klyshor att vräka ur mig än vad du någonsin drömt om". Han blinkade tillgjort mot henne och slängde upp sin vitgrå jacka över axeln. Hur skulle hon bli av med honom? Hon tänkte febrilt igenom de flesta möjligheter medan han säkert drog den fria handen genom det råttbruna håret och inväntade hennes svar. Hon suckade totalt uppgivet.

"Du... du verkar verkligen vara jättetrevlig, men jag har inte tid idag...", började hon.

"Hey, det är lugnt. Imorgon? I övermorgon? På fredag? Romantisk supé på lördag? Jag kan fixa bord, du behöver inte bry dig om detaljerna...", rabblade han på som om han hade fått en domares klartecken för avspark. Sanna stönade, någonting som killen obekymrat inte märkte. Han snackade på. Hon försökte få in ett ord eller två och höjde ett finger med ett ord i munnen. Han pratade sig fortfarande varm om vilken restaurang de skulle gå till.

"Jag har faktiskt inte tid den här veckan alls...", sade hon lamt. Hennes ord möttes av det nu smördrypande leendet och han sträckte på sig.

"Mycket med jobbet, eh? Ta det lugnt, ta ledigt en kväll och ät middag! Ge mig numret till ditt jobb, så snackar jag med chefen, serdu. Man har kontakter, alltså. Det ska inte vara något problem.", försäkrade han. Sanna ville desperat fly, men fann ingen utväg.


De stod där och jonglerade förslag och avböjanden i ett par minuter, när ett par öron hörde det dämpade tjafsandet och dess ägare följde ljudets källa med blicken. Snart hördes långa, fasta steg bakom det käbblande paret. En stark hand lades på Sannas axel och en djupt fyllig, mörk röst sade;
"Stör den här mannen dig?"

Sanna vände på huvudet. Hon såg rakt in i en tjock stickad tröja och höjde huvudet. De intensivaste klart isblå ögon hon någonsin sett såg tillbaka på henne, med en uppriktigt omtänksam fråga i sig. För en stund tappade hon totalt talförmågan och undrade i sitt stilla sinne om man ens skulle kunna beskriva de anletsdragen med ord. Den långa kvinnan var förmodligen, eller snarare med all säkerhet, den vackraste kvinna hon sett. Käkbenen var höga, läpparna var frestande fylliga och det svarta hårets tjocka svall gav henne ett klassiskt utseende som säkert fick många män att falla i klasar efter henne. Sanna drog på munnen. Utan tvekan en hel del kvinnor också. Den okändas hållning var stolt och utstrålade styrka. Hon ingav en känsla av respekt, förutom stumhet.

"...dig?", såg Sanna de fylliga läpparna säga. Hon blinkade och de gröna ögonen såg förvirrat upp rakt in i de blå. För ett ögonblick tycktes den långa kvinnan ta ett djupt andetag när deras blickar möttes, men det var förmodligen bara inbillning. Blonda ögonbryn rynkades och hon försökte avgöra vad kvinnan hade sagt. Under tiden så började hennes påtvingade morgondate att rabbla goja framför dem. För en kort, välsignad stund hade Sanna glömt bort honom.

"Tjena, tjena.", han sträckte ut sin hand och kvinnan släppte Sannas hand för att möta den framfusige mannens handslag. Den korta kvinnan lade märke till hur han förvånat slängde en blick på handen som skakade hans och hur han sedan drog tillbaka den egna med en liten viftning, som om den klämts åt. Hon sneglade på den långa kvinnan. Hon är stark.

"Håkan.", fortsatte killen och återtog sin lite för drivna självsäkerhet, "Jag och lilla damen här skulle just enas om en kväll för bio och middag. No big deal!"

Den långa kvinnan såg på den självpresenterade Håkan medan han talade och lät honom prata till punkt innan hon själv tog till orda. Det fanns en lätt svängande accent i hennes röst som Sanna inte kunde placera.

"Lyssna nu noga på mig, Håkan. Om någon försöker få dig att förstå att hon är upptagen och inte har tid att äta den där middagen och gå på den bio som du bestämt, så är det en 'big deal' om du inte förstår eller kan ta ett nej." Och där placerade Sanna in accenten, när orden 'big deal' levererades på klingande ren, perfekt brittisk engelska. Håkan bytte kroppslutning, från ena foten till den andra och intog en stolt försvarsställning.

"Nu är det ingen som har bett om din åsikt, va. Låt -låt oss få snacka ifred och låna en bok eller nåt."

Kvinnan log och viftade lätt med en smal bok hon höll i sin vänstra hand.
"Det är redan omhändertaget. Jag skulle precis gå härifrån."

"Jaha, så varför harru inte gjort det, då?", frågade han och nickade trotsigt mot utgången.

Sanna kände hur kvinnans högra hand åter lades på hennes axel och sedan hur den sled över nacken och ut att vila avslappnat på hennes andra axel. Hon såg upp på den mörkhåriga skönheten och möttes av ett strålande varmt leende. Om hon fått fjärilar i magen första gången kvinnan log, så kändes det nu som om hon hade blivit träffad av en lastbil och kommit helt ur kurs. Det högg till i magen av någonting stort och förunderligt välbekant när leendet växte. Gröna ögon tittade klara och djupt glittrande upp i blått. Någonstans långt borta hördes ett klickande när två delar möttes och en fråga utväxlades. Sanna litade inte på sig själv, utan log blygt och nickade. Den blå blicken slets från hennes och lämnade henne ensam i kylan. Handen som låg över hennes högra axel kramade den lätt.

"Jag var tvungen att leta upp den här lilla kvinnan.", log hon.

"Eh...va?", blinkade Håkan och den brungrå blicken flackade osäkert mellan de båda kvinnorna.

Den långa kvinnan böjde sig ner mot Sanna och viskade någonting. Den korta blondinen var fortfarande någonstans mellan himmel och jord och missade helt vad som sades, ända tills hon kände hur kvinnan steg in mot hennes rygg och hur handen sjönk från axeln till hennes midja. Kavajens läder och skjortan under den hindrade beröringen från att kännas närmre, men en värme spred sig i kroppen och hotade att bubbla ut genom och över huden när hon blev nafsad i nacken och sedan fick en kärleksfull kyss tryckt mot kinden. Hon svalde stönet som höll på att smita ur halsen och ögonen försökte fokusera. "Vad fan, Sanna! Du står väl inte och blir kåt inne på ett bibliotek!", tänkte hon frustrerat när den intima närheten försvann och kvinnan vek undan. Hon kände hur handen vid midjan manade henne att gå och försökte röra sig. "Fan, det går inte... knäna känns som spaghetti.", var den hjälplösa tanken.

"Å fan...", hördes en halvkvävd, hes röst. Håkan harklade sig.
"Å fan. Flator, det var just en jävla tur. Du... du ska inte haka på, då?", frågade han den långa kvinnan som bara log mot honom medan hon fortfarande höll armen om den kortare kvinnan. Hon skakade på huvudet. Sanna tände till och satte fingret hårt i bröstet på honom.

"Kalla mig inte för flata!", morrade blondinen innan hon drogs tillbaka av den andra. Han blinkade.

Sedan tog han ett steg tillbaka och slängde nonchigt på sig sin jacka. Med mörk, besviken blick såg han den långa kvinnan rakt i ögonen. Hon sade inte ett ord. Inte han heller. De kunde få behålla varandra. Med snabba steg började han gå förbi dem. Precis när han skulle passera dem, stannade han upp och ville ha sista ordet, då hans något sårade ego trotsigt tog ut sin rätt. Han log överlägset;
"I slutänden är det enda ni flator behöver en riktig man med stor kuk som kan ge er ett riktigt bra jävla knull."

Sedan gick han och lämnade de två kvinnorna ensamma vid boksalens dörröppning. Sanna blängde surt efter honom, medan den längre kvinnan enbart flinade skadeglatt. Flinet gick över i ett vänligt leende när hon släppte taget om den korta blondinen och vände blicken mot henne.

"Är du ok?", frågade hon och anade nästan svaret.

"Vilka jävla typer det finns! Hur fan kan man säga något sådant rakt upp och ner för att skyla över sin ickeexisterande lilla valnötshjärna?!? Neanderthalare! Homofob! Yuppiedrägg!", fräste den lilla kvinnan och visade med både ansiktsuttryck och gester på vad hon ville göra med den fräcke Håkan och hur. Robbie lät henne hållas och betraktade henne roat med ett fånigt leende på läpparna. "Gud, vad söt hon är!", tänkte hon och märkte knappt när den spottandes och fräsandes blondinen slutade spy galla över den försvunne killen och istället talade till henne.

"..ska du ha!"

"Hm?", blinkade blå ögon.

"Tack. För att du räddade mig undan den där vidrige...", Sanna stannade upp och sammanfattade allt till ett tack och en handskakning. Den långa kvinnan log det där leendet igen och öppnade munnen.

"Det var ingenting. Det var ett nöje att hjälpa till. Jag har varit med om min del efterhängsna beundrare.", skrattade hon och Sanna sögs in i det smittande varma skrattet. Hon började själv skratta. Omedelbart hördes skarpa hyssjljud från olika delar av biblioteket. Den långa kvinnan visade på trappan ut. Sanna nickade och de gick sida vid sida genom huvudsalen mot utgången. Innan de klev ut räckte Robbie den kortare kvinnan sin lånade bok. Blondinen höll den medan hon själv drog på sig den mörkblå jeansjackan. Det började bli för kyligt ute att bära den, trots den stickade tröjan. Hon sträckte ut handen och tog emot boken när hon var klar. Hon höll upp dörren för den mindre kvinnan och följde sedan efter henne ut medan hon njöt av utsikten som bjöds.

**************************************************************************

"Åt vilket håll ska du?", frågade de två kvinnorna i munnen på varandra. De log. Sanna slog svagt rodnandes ned blicken, tog av sig läsglasögonen och sneglade upp under lugg på den längre kvinnan. Läsglasögonen slank ner i kavajfickan. Kvinnan var nog litet äldre än Sanna själv, bedömde hon. "Och det känns inte det minsta pinsamt att vara tyst med henne." Hon sträckte fram handen. Den äldre kvinnan tog den och avfyrade ännu ett ödeläggande varmt leende.

"Sanna Lundqvist.", presenterade hon sig. "Egentligen Susanna, men alla kallar mig Sanna iallafall. Får man veta namnet på sin räddare i nöden?"

Den mörkhåriga kvinnans leende växte och hon kände hur den större handens långa fingrar mjukt kramade hennes mindre innan den släppte.
"Roberta, inte Flack, men väl Stewart. Mina vänner och damer i nöd kallar mig för Robbie."

"Robbie.", den blonda lilla kvinnan med de själfulla gröna ögonen lös upp i ett leende som jagade alla Robbies farhågor och spöken på flykt. Världen kändes lätt och varm med ens. Hon nickade.

"What is thy bidding, my master?", flinade hon med en flirtig blinkning. Hon kunde faktiskt inte hjälpa det. Kvinnan framför henne var ju så förbannat söt! Höstkylan var bitande nu i oktober, men den var bara en mjuk bris i hennes sinne. Hon såg ner på Sanna, som skrattande hakade in sin arm med hennes och ledde henne ut på trottoaren.

"Så...vart ska du?", frågade Sanna och såg upp. Robbie ryckte på axlarna.

"Ingen särskild stans. Tanken är väl att jag ska titta förbi Hötorget och köpa lite grönsaker till middagen ikväll...så jag ska väl ditåt. Och du?" Hon lät frågan medvetet trilla ut. "Säg att du ska åt mitt håll, säg att du ska åt mitt håll!"

"Jag ska åt ditt håll." TOUCHDOWN! "Jag är klar med lunchen ändå, så jag ska tillbaka till jobbet."

"Åh, var jobbar du någonstans?", log Robbie och försökte hålla tillbaka sitt inre jublande från att märkas alltför tydligt. "Hon dyker upp från ingenstans och ger dagen färg, hon har en kropp som..., hon har ett leende som får en att smälta, med små söta nässkrynklor och..."

"I Gamla stan. Jag har en liten affär på Västerlånggatan...", sade den yngre kvinnan och letade med blicken efter någonting när de gått ett tag på Sveavägen. Hon ryckte i armen på Robbie. "Kom, jag måste köpa något hafs till lunch, en macka eller en frukt...icke att förglömma cigarettpaketet! Blend gul."

"Röker du?", frågade Robbie och höjde ett ögonbryn. Hon hade inte trott att den pigga lilla kvinnan var rökartypen. Det korta, blonda håret skakades i takt med huvudrörelsen.

"Nej, jag lovade Jocke att jag skulle köpa ett paket på vägen tillbaka." Robbies glada humör föll ner i skoskaften och hon nickade stumt förståendes.

"...och hon är straight." Sanna hejdade henne vid en tobaksaffär och smet in. Robbie blev kvar ute på gatan, stirrandes rakt fram med en obehaglig känsla vridandes i magen. Plötsligt så föll några pusselbitar på plats. Obehaget Sanna hade visat inne på biblioteket när den brunhårige killen stötte på henne hade varit en besvärad upptagen kvinnas reflex. Hennes tystnad och tvekande leende när Robbie hade kysst hennes nacke och kind var med all säkerhet rädsla. Och Sannas reaktion när den osäkre killen kallat dem för flator var spiken i kistan. Pricken över i:t. Plötsligt kändes oktoberkylan som december och Sveavägen var bara en väg. Inget förbannat himmelrike. Fan också.

Ett blont huvud poppade ut vid dörrspringan och den handfallna engelskans tankfulla blick möttes av en strålande glad och mycket kort svenskas grönglimmande. Sanna gick fram till henne och tog armen. Instinkten sade åt henne att slå bort den och att be den lilla kvinnan om att bli lämnad ifred, men det glada humöret och det oskuldsfulla leendet fick henne att trycka tillbaka de tankarna. "Hon kan inte hjälpa att hon är straight och att du är en gammal läskig flata som attraheras av henne. Skärp dig, Robbie! Du vill inte förlora ännu en straight vän."

"Jag trodde att du hade lämnat mig!", klagade Sanna skämtsamt och drog sig närmre sin beskyddare. Hon hade börjat tänka på den äldre kvinnan som det sedan de lämnat biblioteket. Det kändes tryggt, av någon anledning. Hon såg upp på henne. Robbie var lång, stark och respektingivande. En instinkt sade Sanna att Robbie aldrig skulle låta något skada henne. Hon lutade sig med en lättnadens suck mot den längre kvinnans arm medan de gick Sveavägen fram.

"Det skulle jag aldrig göra.", sade Robbie och visste när orden uttalades att hon menade fullt allvar. Sanna såg upp på henne och kände hur all oro rann bort. Straight eller ej, vad Sanna än var, så hade Robbie hittat hem i all tysthet. De blåa ögonen mjuknade och hon log mot den yngre kvinnan. Ett leende svarade henne innan huvudet sänktes och den lilla kroppen lutade sig mot henne när de gick. Snart skulle Sveavägen ta slut och Robbie sög på ögonblicket. Hon ville spara det och lägga det i en låda någonstans. Så att hon kunde plocka fram den och titta på den skimrande stund när hon varit lycklig som en förälskad tonåring. Oktobermorgonen då hon hade vandrat sida vid sida med personen som hon under sitt återstående liv skulle kalla sin bästa vän.

fortsätter i den första delen, som kommer inom en snar framtid...