Disclaimer: Jan och Mel tillhör Renpics.
Alt: Ja, det kan man nog säga att det är. Mild sådan.
En julklapp till Mel
av Anders Hallin
Melinda Pappas var nervös. Mer nervös än hon någonsin varit tidigare. Om hon haft något sällskap så skulle hennes sydstatsuppväxt närapå tvingat henne att svimma dramatiskt. Hon förstod inte ens varför. Visst, hon skulle träffa Janice igen för första gången på en månad, men det var ju bara Janice. En god vän, inget annat.
Efter att ha kommit hem från Europa så hade Melinda snabbt kunnat konstatera att samlingen med rullar om Xenas liv inte var komplett, vilket fick Janice att hejdlöst kasta sig in i en virvelvind av besök på bibliotek, universitet och utgrävningsplatser, vilket var mycket lättare nu då hon hade Pappas familjeförmögenhet bakom sig. Det hade tagit Melinda en lång tid att övertala Janice om att det var acceptabelt att gå in i ett partnerskap i fråga om Xenarullarna, trots att Melinda hade fördelen av att redan ha delägarskap av de funna rullarna. Hon hade varit säker på att Janice skulle ge med sig ganska snabbt då hon redan efter några sekunder av att ha stirrat in i Mels ögon gått med på att flytta in i hennes rymliga lägenhet högt uppe i ett av New Yorks höghus. Mel hade helst bott i ett eget hus, men nordstatarna hade ingen som helst aning om hur man planerade städer då husen i Mels smak låg allt för långt ifrån i stort sett allt. Till sist hade dock Janice gett med sig ifråga om rullarna, eftersom hon inte kunde förneka att Melinda verkligen ville hitta rullarna och att det inte bara var ett välgörenhetsprojekt för henne.
Nu hade Janice återigen spenderat en månad utomlands, antagligen trakasserandes stackars professorer på europeiska universitet på hennes unika sätt. Det var otroligt hur burdus hon kunde vara, något som Melinda definitivt inte var van vid efter en uppväxt som skyddad Southern Belle. Hon må ha läst mycket som ung, men det var något helt annat att möta på en kvinna som tagen ur en antik hjältehistoria, fast ändå så vanlig när hon inte gick på som ett godståg för att nå sitt mål, och såklart, kvinnlig. Janice Covington var unik. Melindas mor skulle antagligen få slag om hon fick reda på vad det var för sorts sällskap hon befattade sig med. Även om det hade blivit alldeles för lite befattande för Mels smak sedan äventyren vid utgrävningsplatsen och de vilda veckorna som följde. Hon uppskattade verkligen Janices sällskap och det kändes nästan tomt när hon flög iväg på en av sina vansinnesjakter efter ledtrådar om resten av Xenarullarnas existens. Kanske inte så konstigt med tanke på att de känt varandra så väl i ett tidigare liv men det var mer än så. Även om den Gabrielle Melinda hade läst om i rullarna var en fascinerande och charmig person så var det Janice som Melinda kände en sådan koppling till. Med hatt, cigarr och piska i högsta hugg så hade hon kommit in i Mels värld och blivit en bättre vän än Melinda någonsin haft förut. Mel hoppades bara att Janice kände detsamma.
Hon kom fram till att anledningen för hennes nervositet helt enkelt var att det hon hade nu med Janices vänskap antagligen var det närmaste som hon kommit, antagligen närmare än vad hon någonsin skulle komma, till ett vanligt familjeliv och när hon fått telegrammet om Janices hemkomst så hade hennes mors impräntade sinne för traditioner tagit över helt, traditioner som Mel som ung inte hade förstått meningen med alls men som ändå satt där. Tänk om Janice inte gillar det?? Det är klart att hon gillar det. Hon kommer komma in genom dörren, se Mel och lägenheten och visa det där glimrande leendet, ta av hatten, ruska om håret och svepa upp Melinda i en stor... Med ett ryck insåg Mel att telefonen ringde.
"Melinda Pappas"
"Fröken Pappas, du ville veta när din.. vän var på väg upp."
"Tack så mycket."
Bara minuter kvar till hon skulle komma in genom dörren. En del av Mel ville plötsligt tända eld på lägenheten. Eller fly upp på taket. Eller någonting annat som gjorde att hon slapp den sista väntan. Mel gick ut i hallen och tog en snabb titt i spegeln för att vara säker på att hon inte såg alltför hemsk ut och vände sig sedan mot dörren. Som öppnades.
Janice svepte in som en storm, iklädd samma kläder som alltid, trots kylan ute och med en kappsäck på ryggen. Innan Mel visste ordet av hade Janice kommit ur sina blöta skor och flugit förbi henne och in till sitt rum samtidigt som hon gjorde processen kort med hälsningar.
"Tjena Mel, har inte riktigt tid att snacka nu, jag kom bara för att lämna av mina grejer innan jag stack ner till universitetet för att kolla en sak med en av de där gamla professorerna som jag hittade i Berlin och det var förresten ett jävla kör med nazisterna som tur är kunde jag muta de flesta så nu hoppas jag bara att de inte stänger tidigt idag bara för att det är den där idiotiska..." Hon hade vid det laget redan lämnat sina ägodelar och var i full färd med att ta på sig sina skor då hon tittat upp och sett Melinda för första gången.
De tittade på varandra utan ett ord i flera minuter innan Mel slutligen svalde och lyckades få rösten att bära.
"Hej," sade hon, nästan viskandes.
"Hej..." kom Janices svar innan hennes ögon lämnade Mels och började ta in lägenhetens utseende. Mel såg hur hon tog in den rödgröna prakten som man nästan kunde drunkna i innan hennes blick fastnade på något bakom Melinda. Hennes ögon blev stora som tefat.
"Universitet," sade Janice halvkvävt och försvann lika snabbt som hon kommit.
Melinda vände sig sakta om och såg vad som Janice hade sett. Julgranen. Hon gick sakta in i köket och fyllde en kopp med tidigare förberett te och gick sedan ut till vardagsrummet och satte sig i soffan.
"Helvete, helvete, helvete, helvete!" Janice var förbannad på sig själv. "Det är klart att hon firar jul, din jävla idiot, alla normala människor gör det."
En ungdom där kontakten med föräldrarna var sparsam i bästa fall och där relationen med sina så kallade likar aldrig varit vad man kallar lysande hade lett till att högtider som gick ut på att umgås med andra människor i stort sett ignorerats av den vittberesta Janice Covington. Men nu hade hon ett hem, tillsammans med den enda person hon verkligen ansett vara en vän, och hon hade helt glömt bort att Melinda antagligen förväntade sig ett julfirande.
"Jag vill inte ens veta vad hon tycker om mig nu, men vad det än är så förtjänar jag det," sade hon sammanbitet.
Hon stormade fram på stadens gator där affärerna som tur var hade öppet denna julaftonseftermiddag. Julklapp till Melinda Pappas, hur fan kommer man på vad det skall vara? Kläder? Om Janice haft någon som helst smak vad gällde klänningar så skulle det kanske vara en möjlighet men nu så var det bara en sorts kvinnokläder som Janice hade hyfsat bra koll på men att köpa underkläder till Mel... Janices tankar flöt helt bort för ett ögonblick vilket gjorde att det inte var förrän i sista sekunden som hon lyckades undvika att springa med näsan först in i en strategiskt utplacerad lyktstolpe. Nu fick hon ändå ett gratisdopp i New Yorks snöslask för sitt besvär.
"Melinda Pappas, vad tusan är det du får mig att tänka på??"
Den för tillfället inte särskilt högvördiga Dr Covington tog sig upp på benen igen och borstade lönlöst bort den lilla snö som fanns på hennes genomvåta kläder. Framför henne stod ett antikvariat.
"Det här känns väldigt klyschigt, men det är väl knappast så att jag kommer på någon bättre idé.."
Antikvariatets ägare såg förfärat när den blöta arkeologen klafsade in i korridoren mellan två packade bokhyllor.
"Är det något jag kan hjälpa dig med?" frågade han nervöst.
"Jag behöver en bok. Som julklapp." svarade Janice bestämt.
"Jaha... och vad för bok skulle det vara?"
"Jag hoppades lite att du skulle kunna hjälpa mig med det, jag är inte så jävla bra på de finare aspekterna av antik litteratur..."
"Jag förstår. Vad är det för person som skall ha denna bok?" frågade antikvariaten med ett klart 'snälla, säg att det inte är någon som är som du'-uttryck.
"En vän. Hon.." Janices ton blev nästan drömmande, "är den mest intelligenta människan jag någonsin träffat. Trevlig, omtänksam.. och trots att hon känner mig så är hon faktiskt väluppfostrad och tar hand om sina ägodelar" Det sista var klart riktat till ägaren som försökte se oskyldig samtidigt som han hade fått ett litet leende på läpparna när Janice börjat tala. "Hon har spenderat otroligt mycket tid åt att gå igenom en mängd forngrekiska texter senaste tiden. Jag skulle få ont i huvudet efter tre minuter om jag skulle försöka.."
"Hon låter som en väldigt speciell kvinna"
"Det är hon... Jag förstår inte alls hur hon klarar av att vara vän till någon som jag..."
"Jag tror nog att du är ganska speciell du också," sade antikvariatsägaren vars ansikte nu lystes upp av ett stort leende och såg nästan ut att vara nära skratt. "fast vänta här så tror jag att jag har något som passar dig perfekt... Försök att inte röra något." Han försvann snabbt in bakom en av bokhyllorna lämnandes Janice stående i den gamla bokhandeln. Hon tittade lite nervöst på de perfekta raderna av böcker som fyllde hela rummet. Lite tvekande sträckte hon ut handen för att titta närmare på en bok precis till vänster om henne.
"FUKT!" kom ropet som fick henne att rycka till och försökte sedan se oskyldig ut till dess att ägaren dök upp igen.
"Ah, här har vi den, forngrekisk diktsamling, forngrekisk diktsamling, väldigt tidig upplaga. Något av en raritet om jag får säga det själv."
Janice tog emot den gamla läderbundna boken väldigt försiktigt och försökte i några sekunder tyda vad det stod på framsidan. "S.. A? äh, jag litar på ditt omdöme. Vänta ett tag.. jag har glömt pengar! Argh, jag är en sådan idiot!"
"Jag ska precis stänga, men ta den på kredit till annandagen du, bara jag får höra hur hon reagerade när hon fick den." sade han med ett leende som antagligen gjort Janice orolig om hon varit uppmärksam.
"Då kommer jag så tidigt som möjligt om två dagar. Tack så hemskt mycket! Hoppas bara att hon inte kommit på något alltför konstruktivt sätt att ta livet av mig nu." Janice hastade ännu en gång iväg men återvände efter bara några sekunder. "Har du inslagspapper förresten?"
Melinda satt i vardagsrummets soffa. Kallt te stod framför henne.
Hon visste inte vad hon ville göra. Hon hade drivit bort Janice. Att hon hade sett dem som någon sorts familj.. ha! Janice hade säkert fått panik. Varför skulle hon vara intresserad av att vara med någon galen skör blomma från Södern.. Fånigt.
Hon hörde hur en nyckel vreds om och dörren öppnades. Janice var tillbaka. Mel blev stel av rädsla. Janice kom in i vardagsrummet och efter viss tvekan så satte hon sig på andra sidan av soffan, någon meter ifrån Mel.
"Mel.. jag.. jag skulle vilja be om ursäkt för att jag sprang ut så där." Av ren chock så vände Mel ansiktet mot Janice. Janice Covington ber om ursäkt och låter underdånig? Håller världen på att gå under? "Jag har inte firat jul i hela mitt liv och jag skämdes så över att inte ha skaffat någon julklapp till dig så jag visste inte vad jag skulle göra men nu har jag en så du kan få den nu istället för imorgon bitti. Förlåt." Janice höll ut hennes inte särskilt prydligt inslagna julklapp.
Mel var helt överväldigad och gick i stort sett på autopilot samtidigt som hon stirrade med stora ögon på Janice. Hon öppnade paketet och efter ett antal sekunder kom hon sig för att titta på bokens titel. Hon tittade återigen upp på Janice.
"Sapfo?"
Söderuppväxten slog till.
Melinda svimmade.