Disclaimer: Xena och Gabrielle tillhör Renpics.

Den här berättelsen tar upp en del saker som hände i avsnitten "The Quest" och "A necessary evil".

Efter kyssen
av Michaela Brännlund

Gabrielle satt på den vackert snidade träsängen i drottninghyddan och kammade förstrött sitt hår medan tankarna var på annat håll. Kvällen hade just övergått till natt. Hon och Xena befann sig i amazonbyn för tredje gången inom loppet av en dryg vecka, och för bara några timmar sedan hade hon för andra gången deltagit i kröningsceremonien men lämnat över drottningmasken i Ephinys vård.
Första gången de kommit var Xena död och hon själv förkrossad. Den gången hade hon varit på väg till Amphipolis för att begrava Xena bredvid brodern Lyceus, när plötsligt Ephiny dök upp för att be henne följa med till amazonbyn. Det var innan hon hade vetat att Xenas ande fortfarande levde. Förvirring och oenighet rådde i byn sedan Valesca hade dödat Melosa och gjort anspråk på tronen. Ephiny hade nästan lyckats övertala Gabrielle att stanna och åberopa sin arvsrätt, när Xena, eller snarare Xena och Autolycus hade hunnit i fatt henne.

Hennes tankar gick tillbaka till den sinnevärld dit Xena hade ledsagat henne när hon befunnit sig i Autolycus kropp. Det sög till i henne när minnesbilden lyste med full kraft. Xena hade faktiskt sagt att hon älskade henne och sedan böjt sig fram och kysst henne. Kysst henne! Hon hade blivit överraskad men lycklig, och inte känt den minsta tvekan. Hon kände direkt när krigarprinsessan tog henne i sina armar att det var det här hon väntat på och längtat efter. Känslorna som hon hållit inom sig, inte orkat ta itu med efter Xenas död, hade vällt fram och hon kände hur hon älskade henne av hela sitt hjärta. Hon hade önskat att kyssen aldrig skulle upphöra, men deras läppar hann bara mötas ett kort ögonblick innan Xenas krafter tog slut och hon inte längre kunde använda sig av Autolycus kropp. Gabrielle var inte säker på vad den där kyssen egentligen betytt för hennes följeslagare. Någon vänskaplig lätt kyss hade det inte varit frågan om, så mycket var hon säker på...men sen då? Hade det inte betytt mer än en kyss, som ett uttryck av en attraktion från krigarprinsessans sida, något som inte stod för några djupare känslor?
Eller kunde det betyda det att Xena verkligen älskade och var kär i henne, ville hon att de skulle leva tillsammans som älskande? "För det är väl det du vill Gabrielle, eller hur?" sa hon för sig själv. Hon visste redan svaret på den frågan.

Så dök plötslig nästa minnesbild upp på näthinnan och hon rös till. Xena i kistan, stel, kall, död. Utan några som helst livstecken. Den lilla bit Ambrosia hon lyckats rädda och stoppa i Xenas mun var inte tillräcklig. Gabrielle återupplevde den isande förtvivlan och smärtan i maggropen med full kraft, precis som det känts den korta stund hon varit säker på att hon mist Xena för all framtid. Hon var ensam kvar i den här världen och hon skulle aldrig kunna tala med eller krama om sin trygga, kärleksfulla följeslagare.
Krampen i magen släppte när hon tänkte på lyckan hon hade känt när Xena slagit upp de där vackra blå ögonen igen. Hon log vid tanken. Xena gav verkligen aldrig upp. Hon hade sett döden i vitögat men kämpat sig tillbaka. Hon kunde inte med ord formulera sin tacksamhet över detta. Det var tack vare den kämpaglöden som de fått en ny chans att fortsätta livet i den här världen tillsammans.

När Xena hade vaknat var lyckan över att hennes följeslagare levde så stark att den överskuggade alla övriga känslor. Tillfället hade inte heller varit det rätta för fysiska ömhetsbetygelser, Xena var så svag och utmattad att Gabrielle då inte hade haft en tanke på att ta henne i sin famn, kyssa henne och förklara sin eviga kärlek. Speciellt inte som Autolycus stått alldeles bredvid.

De hade varit omtumlade när de kom tillbaka till amazonbyn. Alla flockades omkring dem och deras välvilja visste inga gränser. Xena lät sig motvilligt pysslas om. Dagen därpå ville Ephiny att de skulle förbereda den nya kröningen, amazonlagarna gjorde mycket entydigt gällande att en ledare skulle utses snarast möjligt efter att den förra avsatts eller dött.

Gabrielle lade ifrån sig kammen och suckade. Hon försökte sortera de oordnade tankarna i sitt huvud. Det hade varit en händelserik vecka, minst sagt, inte bara på det yttre planet utan även känslomässigt påfrestande. Men de yttre händelserna hade varit av det farligare och våldsammare slaget och tagit alla krafter i anspråk, så hon hade inte haft någon tid att bearbeta sina tankar och känslor. Att de plötsligt kastats in i nya faror gjorde att mötet i sinnevärlden och kyssen kändes väldigt avlägsna. Xena och hon hade förstås inte haft en chans att prata med varandra om det som hänt.
Inte så konstigt med tanke på omständigheterna. Att mitt i en kröningsceremoni tvingas fly hals över huvud från en hämndlysten, ond gud med mord i sinnet och därpå som enda utväg tvingas uppsöka en annan lika farlig och instabil gud för att försöka lura henne att bekämpa den andra...; -det var inte den rätta miljön att bearbeta känslor och tankar i. Eller ha viktiga utredande samtal i, för den delen. När de överraskande nog hade klarat sig igenom den livshotande situationen var de båda fysiskt och mentalt utmattade. De hade knappt orkat byta ens ett par ord med varandra under vägen tillbaka.

De hade nått fram till amazonbyn igår vid middagstid. Sen hade de sovit till sent på förmiddagen idag, nära nog ett dygn. Detta tack vare att Rosiron, den läkekunniga, hade insisterat på att få ge dem en stärkande sömngivande dryck. Den hade varit välbehövlig. Ändå hade hon gått omkring som i ett töcken hela kvällen, under fullföljandet av den tidigare så abrupt avbrutna kröningsceremonin. Och nu satt hon alltså i den nyinvigda drottninghyddan i vilken Ephiny hade insisterat på att de skulle bo så länge de stannade i byn. Men hon var ensam. I början av den efterföljande festen hade hon sett Xena ge sig av ut i skogen, utan ett ord till någon. Hon log för sig själv. Man kunde i alla fall inte anklaga krigaren för att vara överdrivet fixerad vid vett och etikett.

Gabrielle avbröts i sina tankar av att Xena steg in i hyddan.

"Hallå där Amazondrottningen!" Hon log.

"Hej. Jag undrade just var du var."

"M-m...Jag gick en sväng, ville vara ensam ett tag." Xena lade omsorgsfullt ifrån sig sina vapen och satte sig ner vid bordet. Hon såg sig omkring. "Finns det något att dricka?"

"Jag tror det är björnbärsdryck i den flaskan och vatten i den." Gabrielle pekade.

"Tack." Xena försåg sig med björnbärsdryck och en bit hjortstek. Det blev tyst en stund medan Xena åt. Gabrielle studerade det blanka svarta hårsvallet under tiden och försökte bringa reda i sina suddiga tankar. Hon var fruktansvärt trött. Skulle hon prata med Xena nu eller i morgon och framförallt, hur skulle hon börja? Den röda tråden var omöjlig att fånga. Den mörkhåriga kvinnan satt fortfarande med ryggen emot henne och åt. Hon lade sig ner på den lockande sängen och slöt ögonen. Plötsligt hörde hon Xenas röst. En mjuk men allvarsam röst som letade sig rakt in i hennes medvetande.

"Du, Gabrielle...Sover du?"

"Hmm...Ja...Nej, menar jag." Hon satte sig upp, plötsligt klarvaken. Xena satt mitt emot henne nu.

"Jag har tänkt...Vi har ju inte haft tillfälle att prata på länge." Xenas blick flyttades från Gabrielle ner mot sänggaveln. Innan Gabrielle hann svara fortsatte hon; "Jag vill att du ska veta vad mycket det betyder för mig att du ville ta mig till Amphipolis för att begrava mig bredvid Lyceus. Men viktigast för mig var att du skulle göra det som var bäst för dig. En amazonbegravning skulle gett mig frid om det betytt att du fick en ny plats i tillvaron. Jag önskar jag hade sagt det till dig innan det här hände... Vid Zeus, det känns verkligen hemskt att prata om vart du tänkte begrava mig!" Xena tittade upp på barden och rynkade pannan.

Gabrielle fick tårar i ögonen.
"Det var svårt. Jag hade ju lovat att ta dig till Amphipolis, men samtidigt kände jag mitt ansvar som tronarvinge... och jag hade ingenstans att ta vägen, visste inte alls hur jag skulle klara mig utan dig helt plötsligt...Xena, jag är så glad att du kom tillbaka!" Hennes röst bröts.

Xena lade tröstande sin arm om hennes axlar.
"Jag med", sa hon. Även hennes röst lät lite ostadig.

"Jag har tänkt en del på allt vad som hänt senaste veckan..." började Gabrielle. Hon lösgjorde sig från Xenas arm och tog i stället hennes hand i sin. Säg det nu, sa hon uppfordrande till sig själv. Hon drog efter andan. "Jag har funderat fram och tillbaka på det här och nu måste jag få veta." Hon såg rakt på Xena.
"Vad menade du egentligen när du kysste mig?"

Xena kände hur det hettade till om öronen och hon tittade snabbt ner i marken. Hon kunde inte tyda tonen i Gabrielles röst. Hade barden känt likadant som hon? Hon hade sannerligen funderat på det men inte kommit fram till något svar. Hon var orolig att Gabrielle i sin lycka över att hon levde hade låtit sig bli kysst i ren glädje och inte som ett uttryck för någon passion. Å andra sidan kunde hon svära på att Gabrielle hade besvarat hennes kyss även om den hade varit kort. Hur skulle hon säga för att det inte skulle bli fel? Hon harklade sig.

"Gabrielle, jag älskar dig. Anledningen till att jag fick den sista kraften var min starka kärlek till dig. Jag tror inte att jag hade levt nu om jag inte nått fram till dig då. Det gav mig nya krafter. Och jag...eh..."

"Xena, sa Gabrielle beslutsamt. Jag måste få veta var du står någonstans. För mig betydde det så mycket mer än bara en kyss. Jag insåg att jag måste tala om att jag är kär i dig och att jag vill leva tillsammans med dig. Inte bara som en vän utan... som kvinna. Men vad betydde det för dig?"

Xenas hjärta började bulta så högt att det ekade i hennes huvud, kroppen kändes plötsligt alldeles för mjuk för att hålla henne stadigt upprätt.

"Men säg något då", utbrast barden.

"Förlåt Gabrielle, jag har bara lite svårt att hitta rätt ord. Du förstår, kyssen...det var den underbaraste kyss jag har upplevt i hela mitt liv. Om jag hade orkat och haft tillräckligt med kraft att stanna kvar i den den där sinnevärlden hade jag fortsatt kyssa dig i all evighet." Hon vände blicken tillbaka upp mot den yngre kvinnan. "Jag älskar dig Gabrielle, på alla plan. Jag är kär i dig, och det har jag varit länge."

Gabrielle drog efter andan. Länge?...Det hade hon inte väntat sig.
"Men...varför har du aldrig sagt något?"

"Ja, jag är väl inte den bästa att prata om mina känslor...Jag var osäker på hur du skulle reagera. Jag ville inte riskera att du skulle lämna mig, hellre då behålla dig som vän och följeslagare än att förlora dig helt och hållet. Jag vet inte vad som skulle hända om inte du fanns vid min sida, eller i alla fall var min vän. Att jag sen kysste dig då...det var insikten om att det kanske var sista gången jag skulle få träffa dig som gjorde att jag vågade."

"Men Xena...Tänkte du aldrig att dina känslor kunde vara besvarade?" Den gröna blicken var intensiv men lite frågande

"Jo kanske någongång. Men det kunde jag inte lita på. Däremot var jag säker på din vänskap, och jag vågade inte riskera den."

Gabrielle skakade på huvudet. Varför var hon inte förvånad? Hon tog till orda.
"Jag har känt likadant för dig en ganska lång tid tror jag, fast jag var nog lite naivt omedveten om känslornas natur till en början. Men sen när jag trodde du var död, då visste jag. Då insåg jag också djupet av mina känslor, hur fruktansvärt ensam och vilsen jag var utan dig." Hon sträckte fram handen och strök krigarprinsessan över armen.

Det var det som behövdes för att Xena skulle våga dra barden till sig med en försiktig rörelse. Gabrielle lutade sig mjukt i hennes famn, precis som hon gjort så många gånger förr. Trots att det kändes hemtamt var det samtidigt helt annorlunda den här gången.

"Vet du att du är underbar", mumlade Xena i Gabrielles mjuka hår. Hon kände hur bardens händer smekte hennes rygg till svar. Så lutade hon sig bakåt och tittade på Gabrielle.
"Så länge vi är kvar här är du fortfarande drottning. Och ingen får gå in här utan att drottningen ger tillåtelse, eller hur?" sa hon lurigt. Ett leende lekte i hennes mungipa.

"Nej, det stämmer, hur så?" Bardens röst var smeksam. Xena släppte Gabrielle ur omfamningen och gav henne lekfullt en puff ner i sängen. Hon log spjuveraktigt.

"Då kan vi ju stanna här inne hela dagen i morgon helt ostörda."

"Hördu du du", sa Gabrielle och dängde till henne med en halmkudde. Xena skrattade och kittlade den fnittrande barden som hämnd. Plötsligt stannade hon upp och strök Gabrielle ömt över kinden.

"Gabrielle, du är det bästa som hänt mig. Jag är så glad att du vägrade göra som jag sa den där första gången i Poteidaia, att du följde efter mig i alla fall."

"M-m, ibland är jag allt bra envis." Gabrielle såg på henne och log illmarigt. Hon lutade sig fram och kysste Xena på nästippen. "Du ville kyssa mig i all evighet. Då är det väl lika bra vi börjar genast", viskade hon i sin älskades öra.