Disclaimer: Renpics äger XWPs rättigheter. Det här är en fanfic, skriven för att underhålla fans. Den här ficen är en uppföljare till Olav viking möter Xena .
Glöm inte att besöka Mickes Lucysite Lucy In The Sky: http://hem.passagen.se/dreamworker !
En skyddsängels dagbok
av Micke Eriksson
Kära dagbok.
Xena sover äntligen och jag har lite tid över till att skriva lite i dagboken. Idag red vi över tundran i norr och genom ett pass och vidare mot havet. Xena är på väg till Brittannien där hon har planer på att tillskansa sig en maktposition. Jag kan höra henne fundera över hur det ska gå till. Jag kommer antagligen att få jobba övertid. Enligt vad jag hört från jidderna så är Boadicea inte att leka med. Men det är förstås inte Xena heller. Ska jag vara ärlig så är jag förvånad över att jag fortfarande har det här jobbet. Då hon härjade i Kina gick det då verkligen hett till. Men hon är snabb i vändningarna. Jag har aldrig varit med om en människa som snappat upp mina signaler snabbare. Som gjort dem till en del av sig själv. Hon har befriat sig från så mycket av det skal som dom flesta har. Egot har hon kvar, och stoltheten, men då det gäller så blir hon ett med elementen. Det finns en symbios där som är fascinerande.
Jag har börjat tro att gudarna har en jämlike på jorden utan att de vet om det. Jag känner det i luften. Jag känner en slags energi som flödar och varje steg hon tar, rätt eller fel rent moraliskt, tycks bara föra henne närmare ett obestämt mål. Jag vet inte vad det är men jag försöker att känna av det som ligger i luften. Jag minns en gammal skrift jag såg för länge sedan på det norra valvets vägg, där Queen Mab en gång regerade innan hon tappade sitt fäste i den delen av världen och tvingades dra sig tillbaka norrut. Där stod att en mäktig krigarkvinna, född from och rättfram, en dag skulle kastas ut i det stora svarta och att resan skulle nå sitt slut då Gudarnas tid på jorden gick mot sitt slut. Jag anar att jag är ett med denna krigarkvinna just nu. Men jag skulle önska att hon nådde balans i livet. Hon kan behöva det då det är dags att ta dom riktigt stora besluten. Hennes kraft, som jag känner allför väl, måste bindas upp och möta det oskyldiga och goda.
Men än ser jag inte till något som skvallrar om att det kommer att hända. Idag träffade vi på ett band med krigare från långt uppe i norr. Det var ett skepp med vikingar anledda av Olav Viking. Vi såg röken från stigen vi red på i fjärran och en halvtimma senare var vi framme. Det var för sent för byn vid havet men jag hörde hennes tankar då hon såg dessa vildar plundra och förnöja sig, "Det här är inte er dag, jag ska döda er allihop innan ni vet vad som kommit över er". Sen så såg hon ledaren, Olav, och jag hörde henne tänka, "Och du ska se dina män dö först, sedan ska jag ta hand om dig, som katten då hon leker med råttan". Sen red hon ner mot dem.
Dom första vikingarna red hon över med Argo. Sen steg hon av sin häst, som jag vet att hon håller av mycket och vill skydda, och beordrade henne att rida utom synhåll tills hon visslade. Jag är fascinerad över hur Argo tycks förstå hennes ord. Och ibland, tankar. Det är bara en av dom många ledtrådar som jag kunnat lägga mig till med om att det händer stora saker här och att det är en ära att få vara ett med henne under hennes tid på jorden.
Dom andra vikingarna var förvånade. Jag såg det i deras ansikten. Det var dyrbara sekunder i deras liv för Xena var redan på väg mot dem. Sen gick det snabbt. Som vanligt. Jag hjälper till, men ibland märker jag att även jag tittar på det. Jag är där, men ändå inte. En del av mig iaktar det från sidan om. Och jag känner att en del av hennes medvetna är med mig. Kallt och beräknande. Vi är ett.
Hon höll ord och sparade ledaren, Olav, till sist. Jag förhöll mig neutral. Jag visste att hon inte behövde mig längre. Hon tycktes njuta av det. Hon blir så där ibland. Det är något i hennes psyke som inte är som det ska vara. Det som intresserade mig mest var dock vår nyanlände åskådare. Ares! Bara en gud kan plötsligt bara stå där utan att ens jag märker själva ankomsten. Jag såg att Xena ignorerade honom. Men Olav såg honom och tycktes störd. Jag förstår honom. Jag kunde se på honom att han visste att slutet var nära. Han undrade förmodligen bara vem det var. Att Ares inte är mänsklig anade han nog. Vid dödsögonblicket, då snön under Olavs fallna kropp färgades röd och en ljusgestalt uppenbarade sig i skyn(jag tror att det var en valkyria som kom för att föra Olav till Valhall), försvann Ares med ett ekande skratt i intet.
Jag såg att Xena var störd hon också. Och jag hörde henne tänka att det var irriterande att hon bjudit Ares på en show. Hon är definitivt sin egen kvinna. Några timmar senare, då hon fört de döda männen till sitt skepp och låtit vågorna föra ut det mot djupt vatten, avslutade hon jobbet med att skjuta en brinnande pil mot skeppet som var indränkt i olja. Det fattade genast eld och Olav och hans män fick sin begravning efter sina seder. Vid skymningen stod Xena längst upp vid en klippa och såg ut emot det skummande havet där skeppet nu stod i ljusan låga. Hon sjöng sin begravningssång för dem. Den isande vinden tycktes föra sången i exakt rätt riktning. Någonstans djupt därinne så har hon något djupt nobelt i sig. Det skymtar fram ibland och idag såg jag det igen. Just nu ser jag bilder i hennes huvud. Hon drömmer igen. Men inte om det som varit. Hennes hjärna arbetar för fullt. Boadicea får se upp.
Allt är lugnt och fridfullt. Även om jag inte behöver sova så är det i alla fall skönt med lite tystnad. Havet ligger svart därute och elden från skeppet syns inte till längre. Kanske har skeppet brunnit ner och sjunkit redan, eller så ligger dimman tät därute och hindrar en sista anblick av dödskampen. Dom som hittar den nedbrunna byn kommer aldrig att få veta vad som hände. Men vi vet. Nu låter jag pennan vila tills nästa gång.
XILAA NI.