Disclaimer: Xena och Gabrielle tillhör Renaissance Pictures.

Ett stilla samtal
av Anders Hallin

Gabrielle satt med armarna runt Xenas mage medan de red sakta genom en mindre bebodd del av Grekland. Hon hade inte riktigt återfått styrkan efter pilen, giftet.. idiotin med akrobatkonster. Med en suck lutade hon sitt huvud mot Xenas läderklädda rygg.

"Vad är det?"

"Ingenting.. satt bara och tänkte. Inget viktigt."

"Ah."

Xena hade räddat henne, som så ofta tidigare. Gabrielle kände Xenas kroppsvärme genom den svara läderrustningen. Hennes krigarprinsessa. Hon som alltid skulle vaka över henne. Gabrielle tog ett fastare grepp runt Xena och pressade sig tätt intill henne. Det var som det skulle vara. Förutom.. än en gång kom hon att tänka på det hon skyggat ifrån flera gånger senaste dagarna. Det var något de behövde tala om, och hon mådde inte bra av att vänta så länge. Hon visste vad hon skulle säga, och hon hoppades att Xena skulle förstå. Men mest av allt hoppades hon att hon inte lurat sig själv.

"Xena, det är något vi måste tala om."

"Vad?"

"Före Illusia, i amazonbyn..", började hon säga och hon kände hur Xenas rygg blev spänd som en bågsträng. Xena avbröt henne innan hon hann fortsätta.

"Finns inte någon bebyggelse här omkring, men det finns en väldigt fin damm här i närheten, vi kan stanna där och prata." Xena pratade snabbt och med spänd röst när hon snabbt vände Argo uppför en liten stig.

Gabrielle satt stilla och ingen av dem sade ett ord till varandra under den korta ritten. Gabrielle var inte van vid en nervös Xena, det var inte ett intryck man fick av henne särskilt ofta. När de kom fram till den lilla dammen så noterade Gabrielle i förbigående att den var väldigt fin, placerad i en liten glänta där solen och skuggorna skapade ett vackert skådespel på marken och i dammens reflektion. Xena lyckades på något sätt glida ner från Argo så fort hon hade stannat och erbjöd sin hand till att hjälpa Gabrielle ner. Xena verkade undvika Gabrielles blick men precis när Gabrielle fattade tag i hennes hand så såg de in i varandras ögon. När hon hade hjälpt Gabrielle ner så vände hon abrupt på klacken och försvann ut i skogen. Gabrielle såg att hon följde rutinerna för att skaffa ved som hon brukade göra, bara väldigt mycket snabbare än vanligt.

Gabrielle gick fram till ett träd mittemot dammen och satte sig tungt ner med ryggen mot det. Det var nästan för mycket. Hon behövde samla sig för att klara det här, men det var en helt ny erfarenhet. Xenas ögon hade varit skräckslagna. Hon tittade på krigarprinsessan i ögonvrån när hon kom tillbaka och gjorde i ordning en vettig lägereld, hon rörde sig definitivt snabbare än vanligt, men det tog ändå längre tid än vad det brukade göra. Till sist blev hon klar, och satte sig några meter ifrån Gabrielle med veden fortfarande otänd. Det var någonting underligt med henne. Gabrielle studerade Xena några sekunder och upptäckte att hon höll fast i en rot som gick bakom henne med vitnade knogar, samtidigt som hon höll blicken stadigt på en punkt mittemellan de två. Gabrielle började.

"Min mor sade alltid att om min... partner skadade mig, så skulle jag lämna den personen utan en sekunds eftertanke. Och det är sant. Det skall man göra. Men jag tror nog att det här fallet är speciellt."

Hon hoppades att det var det.

"När du kom och fångade upp mig, så tror jag att jag kände detsamma som du gjorde. Jag var arg på dig, otroligt arg." Ett djupt andetag. "Men de känslorna var ingenting mot den vrede jag kände mot mig själv. Du reagerar efter din natur, det kanske inte är den bästa naturen man kan ha men det är vad du gör. Jag vet det. Man kan inte handla åt någon annan, man kan bara handla själv. Jag hatade mig själv för den smärta du kände som var en konsekvens av mina handlingar. Inte för att jag tänkte på det sättet då, men jag tror nog att det var så det fungerade. Jag hatade mig själv, och ville straffa mig själv, genom att slå mot det som är det käraste i mitt hjärta. Och det är du."

Hon tittade på Xena, vars tårar rann ohämmat nerför hennes kinder.
"Kände du också på det sättet?"

Xena tittade upp genom tårhöljda ögon och öppnade munnen för att sedan abrupt nicka och titta ned i marken igen.

"Fast jag hann inte göra något, för du kom och skadade mig. Svårt. Med lite tid hade mina mordiska tankar försvunnit, men du låter aldrig dina tankar gå så långt. Du ser fortfarande våld som den slutgiltiga lösningen. Du gjorde åtminstone det då."

Xena påminde återigen om en stenstod, förutom tårarna som fortsatte falla.

"Det kanske jag borde lämna dig för, men strax efter att jag mötte dig så lovade jag att jag skulle hjälpa dig att arbeta för alla människors väl. Det är uppenbart att du inte riktigt är där än. Men förbanna mig till Tartarus om jag skulle ge upp nu. Så kort sagt, jag förlåter dig."

Xena satt tyst. Minuterna gick, och Gabrielle fortsatte titta på Xena som stirrade ner i marken. Slutligen så lyfte hon på huvudet och sade, nästan som en viskning, "Jag förtjänar det inte."

"Man förlåter inte folk för att de förtjänar det, Xena. Man förlåter folk för att de behöver det. Jag förlåter dig, det är inget mer med det." Ett leende började sakta formas på Xenas läppar men hon kunde inte hålla tillbaka tårarna när de väl börjat falla och krigarens hårdnackade fasad var för tillfället som bortblåst.

Gabrielle reste sig snabbt och föll sedan på knä ned framför Xena när hon omfamnade henne i en kram. I en evinnerlig lång tid satt de där, i varandras armar, och återställde det band som fanns mellan dem. Till sist så sade Xena i en nästan normal röst, "Jag gråter aldrig, egentligen."

Gabrielle kunde bara le när hon svarade, "Jag vet, krigarprinsessa, men ibland skadar det inte."

"Hur skall jag någonsin kunna tacka dig för att du är den du är?"

"Jag vet inte.."

Gabrielle lösgjorde de båda från omfamningen och lutade sig bakåt i det värmande skenet från eftermiddagssolen. Det hade inte varit så farligt, trots allt. Det var så mycket härligare, nu när det var sagt. Allt var perfekt. Hon reste på huvudet och såg på Xena med ett ljuvligt leende.

"...men du kan alltid börja med att ta av mina kängor."