Disclaimer: Xena och Gabrielle tillhör Renpics. Jag bara leker med dem. *bredflin*
Tidslinje: Den här ficen utspelar sig under säsong tre, mellan The Bitter Suite och One Against An Army. Fråga mig inte varför den blev skriven. Läs den bara.
Kärlek/Sex: Gissa vad detta betyder?... Det finns lite sexkopplingar i den här fanficen. Ingenting grovt, dock. Bara förspel. *flin* Som gränsar på PWP. *moahahahaha!*
/Johanna
lajvmaster@hotmail.com
Efter tanken
Höluckan var öppen, men ändå var det varmt. Barden hade från början trott att det varit samma trygghet byhusen gav, som krigaren hade föredragit på sina vandringar, även om denna med skämtsamhet flikat in då och då att "det nog inte skulle vara så dumt med ett höloft just nu". Men det här var annorlunda, överallt frasade det när hon rörde sig, som om det fortfarande levde och ville dela sin värme moderligt ömt med den som sökt sig till ladans hägn. Ett fint ögonbryn gick lätt i höjden bakom skogen av blonda slingor som föll likt ett vattenfall över ansiktet, hon drog fram håret från ryggen och samlade en tjock svans av det i händerna, drog lätt spretandes med fingrarna genom hårsvallet för att få med varje test av det. När hon sedan släppte det att falla fritt om rygg och axlar igen, uppfattade hennes känsliga sinnen en angenäm doft av mat. Lagad mat...och ofelbart kom där även Xenas doft. Den ökade i styrka och tycktes fylla hennes näsa med plågsam, lugn säkerhet.
Hon var inte säker förr på om det hade varit en bra ingivelse hon följt när hon gick med krigarprinsessan från stranden. Vad hade hon för skäl att vara här? Xena hade valt bort henne tidigare för att resa till Chin, vad talade för henne och vad var så annorlunda nu att krigaren plötsligt skulle vända om och välja henne? Alla dessa stormande, återfunna känslor var svaret; de var tillbaka, men outforskade och hon älskade henne. Men skulle kärleken smärta så mycket? De behövde tala innan någonting annat skedde.
Krigaren damp ner i höet med ett muntert skratt och makade sig tillrätta ackompanjerad av en hökörs frasande när hon sträckte sig fram, för att se efter hur avståndet dem emellan såg ut. Hon betraktade höfläcken fundersamt blott för ett ögonblick innan munnen lades i ett snett streck och hon sneglade upp på barden.
"-Gabrielle, kan du nå sadelväskan och få fram den där ihoprullade biten läder från sidan?..." Gabrielle såg på henne kort och nickade medan hon drog till sig packningen och gick igenom den på sidorna. Den smått mytomspunna sadelväskan var fullgyttrad med allehanda saker som inte fick plats i den. Läderpåsar, läderremmar med saker knutna till, en fiskekniv i sin slida, sentrådsrullar och mycket annat hon inte hann lägga märke till nu. Det hennes skarpa mossgröna ögon sökte efter, fann de efter en viss ansträngning. När hon lösgjorde läderbiten för att räcka över den till krigaren, så kom hon med ett småleende på tanken att krigaren säkert hade sin egen lilla ordning bland sakerna och tingen. Och att denna därför med ro kunde säga vad som skulle letas fram, utan minsta egna tanke på att faktiskt ingen annan kunde hitta vad hon sökte. Gabrielle släppte ifrån sig sadelväskan och skuffade den med höften åt sidan, att landa frasande mot höt. Hon såg noga till att deras händers hud inte skulle snudda vid varandra. Xena log, med huvudet lagt på sned och betraktade henne när hon såg upp. De piggt alerta blå ögonen hade en glans av ombonad varm trygghet i sig som kunde få den allra mest motståndskraftige att smälta.
"-Här, Xena.", hon sneglade ner på lädret, som för att visa att det var rätt och samtidigt dölja sin plötsliga rodnad. Xena skrattade härligt, fylligt varmt och nickade mot den bara fläcken med hö dem emellan. Gabrielle såg på henne undrande och höll fram läderstycket. Krigaren skakade på huvudet och gjorde ännu en åtbörd mot höt.
"-Bre ut det där, så äter vi sedan..." Orden uttalades med ett leende. Barden log svagt i gensvar och vecklade upp läderbiten, för att sedan lägga ut den över de stickiga stråna. De smala händerna strök ut lädret så att det skulle kunna nyttjas till sin fulla storlek. Hon såg upp på Xena igen, som började duka fram maten… en efter en hamnade läckerheterna på deras improviserade bord, tills ingenting stod att finna av dess yta.
Xena vek in ena benet under sig och fångade smidigt upp en kycklingklubba i ena handen, medan hon hällde upp mjöd för dem båda i de trämuggar bonden lånat henne. Gabrielle betraktade den äldre kvinnans rörelser med noggrann uppmärksamhet när denna med omsorgsfull uppsluppenhet dukade upp för henne, en liten trädisk lades i ordning med gröna blad, rovor, rädisor och väldoftande, saftiga revbensspjäll. Efter en titt, hade Xena öst en sked tjock sås över alltsammans medan hon höll trädisken i sina händer och betraktade förloppet med en smärre misstänksamhet. Hon lade såsskeden åt sidan, knackade sig missnöjt på kinden innan det mjukt knäpptes med fingrarna och en handfull små bruna nötter fiskades upp, vilka hon strödde över sås och mat. Sedan tillredde hon sig en likadan måltid och rörde ihop såsen med lite allehanda i en skål mitt på läderbiten.
"- Ät, du behöver styrkan, Gabrielle!" Xena log försäkrande och slet med tänderna i kycklingköttet. Hon skrattade efter att ha sett bardens giriga tuggor och nöjda flin när munnen proppades full av mat. Gabrielle började enkelt med att ta en nöt från toppen av såsen och tankfullt stoppa den i munnen. Det var en blandad, pikant smak av nöten och den varmkryddiga såsen som fick den yngre kvinnan att plocka åt sig ännu en. Och ännu en.
Efter en stund satt de och samtalade om allt och ingenting, lättare saker om världen i allmänhet. Hon åt, drack och trivdes. Ja, hon trivdes faktiskt någonting oerhört! Det var som om de båda ville undvika det hemska som hänt de senaste månaderna, bara glömma det och hitta tillbaka. I vännens nu så lättsamma sällskap kunde Gabrielle skjuta de mörkare, sorgsna tankar som hemsökt dem båda så ofta, åt sidan, för att istället försynt berätta en historia som fick krigaren att sätta i halsen och storögt blänga på henne med förvåning och skrattandes slå sig för knäna.
"-GABRIELLE!" Xena skakade på huvudet och log, utan att hon visste det själv, sitt allra mest charmerande leende. Hon trivdes och började tala. Det var sällan hon fått tillfälle de senaste månaderna att verkligen tala om allt med Gabrielle. Med någon som inte dömde henne för varje felsteg. Hon visste att hon kunde anförtro barden vad som helst utan att tveka, utan att få hela världens ok att väga över axlarna. Det var osäkert om hon verkligen kunde göra det, men för en gångs skull så bestämde sig Xena för att chansa och tala. Det var en befriande känsla. Efter den enkla, men utmärkta måltiden, lade krigaren samman trädiskarna med stopen och förpassade dem till skålen, för att sedan lättjefullt sträcka ut sig liggandes på sidan. Gabrielle satt fortfarande upp, med benen lagda framför sig medan hon slött lutade sig mot en hödriva. Xena såg det och log.
"-Jag har saknat det här.", hon stödde sig lojt på ena armbågen och böjde sig ner för att dra fingertopparna mot det mjuka höts torrhet. Det avslappnade ansiktet fick ett drag av eftertänksamhet och hon drog en lång, lätt sjungande suck. Xena slog ut med armarna i luften och föll tungt ner baklänges med all kroppens tyngd så att höt yrde. Under det gula regnet av fras och sprödhet kom ett övermåttan livsnöjt läte, en utdragen grymtning när hon sträckte ålande på sig och tippade över tyngden på sidan.
"-Jag med." Gabrielle förde tyst högra handen löst kupad till bröstet, klappade sig lätt över hjärtat med ett drömskt leende och blicken borta i fjärran, där ingen annan såg.
"-Jag menade dig, Gabrielle…" Xena ryckte enkelt på en axel och såg upp på barden med ett svagt leende. Den blonda kvinnan hade slutit ögonen under den fylliga röstens tal och spann lågt dåsande i all behagligheten, mätt och varm. Krigaren flinade och lade över sig på mage för att sträcka på de starka armarna och lägga benen under, så att hon kunde ta sig fram till barden tyst. Gabrielle hörde det förstås, hon kände den välbekanta lukten av läder som blev starkare, men lät krigaren hållas. Xena skrattade lågt och mumlade för sig själv.
"-Men Gabrielle...du har ju halm i håret...", hon drog leende ur de gula stråna och strök de blonda slingorna till rätta.
Hon svepte med den tankfulla, blå blicken över bardens kropp, den stannade vid händerna som vilade korsade på magen. Försiktigt lyfte hon den översta av dem och lade den mjukt mot sin egen, handflatorna värmdes mot varandra och hon lade betraktande huvudet på sned. Det fanns en oändlighets ocean av olikheter dem emellan. Hon var mörk i färgerna, Gabrielle var ljus. Hon var enkel och Gabrielle var underskön. Xena vek konstaterande med blicken från den unga kvinnans stilla ansikte, omgärdat av blonda slingor. De gröna ögonen var slutna, men de lugna andetagen hade fladdrat till när krigaren snuddade vid handen, så hon visste att barden inte sov. Nu lät de alltjämt lika lugna och tysta som förut. Hon kittlade Gabrielles handflata med fingret för att samtidigt snegla på henne och se om hon reagerade. Barden drog lite svagt på munnen, den släppte ifrån sig en frånvarande suck i dåsigheten, det var allt man kunde se.
Med ett bredflin smög krigaren närmre, släppte bardens hand att falla mjukt mot sin egen rygg, medan hon mycket försiktigt kröp upp mot henne. En vacklande, men tilltagande belåten grymtning var vad hon tyst småskrattande hörde när hon med fjäderlätt kittlande fingertoppar började måla cirklar över bardens halslinje. Gabrielle kände hur hon spände kroppen för att kämpa emot spinnandet som stockade sig i halsen och läckte igenom som ett gnällande stön. Världar av olikheter, men som fick bultande, rusande varmt blod att flöda i kroppen. De fick henne att svälja, men retsamheten gav inte med sig.
Xena skulle få barden att öppna ögonen! Hon försökte behärska sina instinkter, den starka samhörighet som vaknade inom henne, då hon kände sin egen kropp reagera med bardens. Andhämtningen blev ofrivilligt flackande i den hårda åtstramningen av behärskning hon höll. Åter strök hon med fingrarnas toppar över den fina halsen. Och åter hörde hon den kämpande, gnyende tonen i Gabrielles strupe. Hon svalde än hårdare och bad tyst i huvudet en bön om tygling av sig själv. Deras kroppsvärme förenades i närheten, när hon för att nå bättre, kom ännu närmre. Sensuellt lockandes saktade fingrarna takten, medan hon hela tiden svepte med blicken över bardens ansikte i jakt på ett tecken mer än det gnyende som efter en stund hade upphört. Den unga kvinnan var spänd, Xena ämnade mjuka upp henne litet. Med ett friskt muntert bredflin blev händernas rörelser tyngre, mer utstuderade. Krigaren förde fram ansiktet millimetervis från bardens, för att tydligare se skiftningarna i anletsmusklerna.
Värmen lät inte vänta på sig, hon kunde känna hur det blev varmare mot ansiktet och desperat insåg Gabrielle att hennes motstånd frestades ännu mer av att veta att den underbart förargliga krigarprinsessan befann sig ansikte mot ansikte med henne. Om Xena bara visste vad hon gjorde! Det gjorde hon nog, det var därför varma händer skickligt drev barden gradvis till frustrerat vansinne. Det tärde på humöret när krigaren så uppenbart ville få en reaktion. Tänderna skavde mot varandra av ansträngningen att hålla munnen från att falla öppen och med hetsad, lössläppt iver söka Xenas, ge krigarens underläpp ett varnande, ömt bett eller två. Gabrielle svalde ner stönet i halsen. Så hände någonting som helt vände bort hennes uppmärksamhet från koncentrationen.
Det frasade i höt och de ljuva förnimmelserna från halslinjen avstannade, för att efterlämna en dolt beklagande saknad och viljan efter mer av den smeksamma varan. Hon höjde frågande på ögonbrynen med blicken fortfarande höljd i mörker. Krigarens lukt blev svagare och ansiktet kallt, när hon kände hur denna försvann. Vart var Xena? Vad gjorde hon? Hon kände en hand på ena knät. Så en andra över dess maka. Med ett tyst sjungande skratt särade krigaren hennes ben med mild bestämdhet. Hon stelnade till i förvåning och hörde omtumlat hur höt frasade ännu mer när krigaren backade på knäna, för att återvända med händernas varligt följsamma smekningar mot kjoltyget. Den äldre kvinnan drog handen kupande om hennes ben, längsmed det på sin långsamma färd uppåt. Gabrielle kände en mjuk kyss på vänstra lårets insida innan värmen flöt över henne i ett långt svep och åter frestade sinnena. Hon slog upp den grönglittrande blicken.
"-Xena...", tonfallet var varnande, med en anstrykning av den panik barden kände välla upp inom sig.
"-Mmm...?", blev svaret när krigaren tryckte läpparna mot halsen, lätt, mjukt nafsandes.
"-Sluta!-du-vet-inte-vad-du-gör!"
Rösten var sammanbiten, Gabrielle höjde sina händer för att fösa bort krigaren och rädda dem båda från att begå ett större misstag än de redan gjort. Ofrivilligt fällde hon ut fingrarna, som fastnade i Xenas läder, drog med sig det. Xena lät höra ett lågt grymtande stön av njutning och kysste yrt berusad av den krafsande beröringen hennes halsgrop. Läpparna mumlade mot den;
"-Du är underbar."
Hon smekte Gabrielles kind stilla, med den nu djupt blå blicken vilandes i bardens gröna. I den kunde hon utläsa så många blandade känslor, intryck och villfarelser att det borde ha förmanat henne. Hon log och smekte barden igen, betraktandes handen som strök över hennes hud, så förundrad och inom sig förvirrat uppsluppen som vore hon en flicka som första gången utforskat kärlekens mysterier. Så annorlunda, de var båda det. Gabrielle var.
Xena hade under hela sitt liv vandrat ut genom dörren när livet blivit besvärligt. Låtit vägen och flykten vara en tröst, striden och självständigheten det enda sanna sällskapet. Det...och den mörka natthimlen med sina tindrande stjärnor. Så många år och så många dörrar. När hon slutat gå och vänt sig om för att inte gå ifrån bekymren, hade hennes liv blivit en enda stor härva av smärta, missförstånd och förflugenheter. Det var hennes eget ansvar att ta itu med alla dessa saker, men hon kände sig så fångad! Döende i ett järngrepp hon inte kunde behärska. Det enda hon ville göra, var att vandra fri, få leva utan mardrömmarna. I mitten av förvirringen hade hon funnit henne, någon att hålla fast vid, trots att hon redan visat sig vara bunden med starka band till det förflutna. Tankarna hade virvlat om varandra i huvudet så länge, så närvarande hade barden varit. Så hade hon återvänt till verkligheten från deras forna smärta och funnit Gabrielle igen, bett henne om förlåtelse, få fortsätta dela hennes värld.
Xena hade aldrig varit så säker på att visa sig för någon förut, annat än henne. Gabrielle var den enda hon hade visat sitt liv, skänkt det att ta emot. Ändå var de inte djärva nog att visa de känslor de båda visste fanns där, ett enda övertramp kunde rasera allt, ett inbillat allt. Hon hade en förlorat sin son och förrått sin bästa vän. Ändå var känslorna för barden så överväldigande annorlunda att hon vetat att de måste utforskas mer. Hon hade stängt dörren, men när hon nu såg barden i ögonen visste hon att steget skulle tas. Steget som ändrade en hel del, om inte allt.
Men den hämmande tanken var för grumlad av de uppsvallande känslorna för att Xena nu skulle kunna stoppa dem. Det bultade och dunkade varmt kvillrande i hela kroppen. Hon kysste bardens kind. Händerna sökte sig nedåt smekandes, följda av mjuka kyssar mot hud, när de letade sig innanför hennes tunika vid sidorna. Fingrarna vandrade flinkt sin väg ner mot bardens kjollinning, medan hon med den blå blicken sneglade upp på den unga kvinnan med ett oförskämt, okynnigt bredflin. Det breddades när hon gled med fingrarna innanför den och strök den varma magens hud, som knottrades av kylan, för att sedan vänja sig vid beröringen. Hon höjde farligt de markerade ögonbrynen och blinkade mot barden.
Med ryggen krökt i en vid båge slet barden tag i krigarens hår morrandes av frustration och tryckte hårt en kyss mot hennes läppar. Händernas fingrar letade sig in i det tjocka nackhåret, plockade med det medan hon med en glädjeilande, nästan smärtande, förnimmelse kände hur krigarens kropp föll in mot hennes som vore de ett. Xenas mun sökte hennes med lika stor, hungrande iver. Hon blottade sin hals när läpparna nafsande gled ner längs dess linje för att med mjuk tungspets kyssa halsgropen. Krigarens varma händer låg vilande om hennes rygg, när dess ena sida blev huttrande kylig. Hon skruvade gnälligt på sig, för att sedan känna hur ett par läppar log spända mot den lilla gröna överdelens linning. Så kände Gabrielle Xenas nu kalla hand innanför den och spärrade vitt upp ögonen, slog henne skrattande över ryggen medan den andra handen rufsade om i Xenas nu redan så ostyriga hår. Krigaren sneglade flinande upp på henne.
"-XENA! Din hemska!-", hon blängde uppfordrande på den lekfulla krigaren. Xena lade ett finger över hennes läppar för att tysta henne. En säker tummes lätta tryck över den vänstra bröstvårtan sände en sprittande förnimmelse genom den unga kroppen. Hon böjde huvudet bakåt, högljutt flämtandes och fångade upp lädret med händerna igen, smet in med händerna under det. Samtidigt kände hon hur tyget i den egna spändes åt och rörde sig, Xenas tungspets cirklade i en sinnligt lockande rörelse runt bröstvårtan, innan ett kärleksfullt bett sände ännu en ilning genom kroppen, denna gång ljuvt smärtblandad. Hon förde fram huvudet igen i god tid för att se krigarens huvud titta fram från den lilla topens halslinning. Xena hade trätt igenom huvudet och på så sätt ordnat det mycket trångt för dem.
Hon såg förmanande på krigaren och skakade på huvudet så gott hon nu kunde i deras nyfunna belägenhet. Krigaren flinade obekymrat och nafsade efter hennes läppar, fångade upp henne med en snabb nackrörelse i en öm kyss. Gabrielle morrade åt den äldre kvinnan, drog dennas dolk och slitsade skickligt upp framsidan av sin egen överdel, så hon föll barbröstad över Xena och rullade runt med henne i den nu passionerat fördjupande kyssen. Med frasandet under dem långt borta i ett töcken av glömd dimma, sjönk barden och krigaren ner i höts omfamnande trygghet med varandra.
Det var mörkt, lyktans ljus hade brunnit ner för timmar sedan. De låg tätt intill varandra som de skapats, med en mantel över sig för att hålla kylan ute. Den färska lukten av svett hade blandats med hö i den kylda luften som vilade ovan dem. De hade inte märkt när mörkret slutit sig om dem. Djupt och hängivet försjunkna i varandra, med två års pyrande och hämmad kärlek, hade de inte brytt sig om omvärlden. Den hade försvunnit, när de med en överväldigande lidelse hade utforskat och upptäckt varandras samhörighet. Timmarna hade lämnats oväsentliga i det utforskandet. Nu låg barden där i mörkret med krigaren, med en härligt molande smärta i korsryggen som lojt hade lagt sig över henne i den ljuva tillfredsställelsens efterdyningar. Xenas armar vilade om henne i en tät omfamning, medan hon själv låg med huvudet lutat mot ett tryggt bröst och fingrarna lekandes i ett mönster över den nakna, fortfarande varma, huden.
De var båda förvånade över hur deras kroppar föll in mot varandra, som sammansmälta. Xena log brett och höjde sin ena hand till Gabrielles hår, lät fingrarna ömsint glida in mellan de blonda hårslingorna. Bardens nakna kropp mot hennes kändes underbar. I den kalla vinterns morgon skulle det fortfarande dröja timmar tills solen steg upp. Hon kysste den mindre kvinnans panna leendes och möttes av vackra, gröna ögon som glittrade av oro när deras blickar föll i varandra. Xena fick en klump i halsen när hon blickade in i de klara ögonen och nickade tyst mumlande.
"-Jag vet.", hon makade barden närmre för att dela med sig av sin kroppsvärme.
"-Är allt bra, Xena?" Gabrielles fråga var ställd med en darrande röst, inför detta oerhörda de nyss efter så lång, tigande tid hade gjort.
"-Jag vet inte, Gabrielle...jag vet inte." Xena tryckte henne tätare för att kyssa henne, sedan pannan och håret. Hon svalde hårt. Den yngre kvinnan kröp närmre, drog med manteln i förflyttningen, släppte klädtyget och sjönk in mot krigaren med armarna om hennes kropp. En lång, öm kyss, sedan klamrade de sig fast vid varandra. Morgonen närmade sig. Med tätt slutna, brännheta ögon och sorgen om hjärtat mumlade krigaren hest mot bardens axelmöte; "-Jag önskar att jag aldrig gått nära Britannien. Jag önskar att jag aldrig lämnat dig så många gånger. Jag önskar..."
Gabrielle lade ett finger över hennes läppar, kysste dem och log blekt med kärlek i blicken.
"-Älskade...-det är så mycket man önskar."