=XENARIO= Swedish fanfic: Jul, jul, strålande jul

Jul, jul, strålande jul, glans över vita skogar.
Himmelens kronor, med gnistrande ljus, glimmande bågar i alla guds hus.
Psalm som är sjungen från tid till tid, eviga längtan till ljus och frid.
Jul, jul, strålande jul, glans över vita skogar...

Nu är det Jul igen i både slott och koja, över hela landet drar en kollektiv noja,
det pyntas, sjungs och skickas fåniga kort... Åh Jesus, se nu vad du har gjort!
-JustD, "Juligen"

"Det blir väl trevligt att träffa allihopa igen, Kristina? Ta vänster här, Åke. Nejnej, DÄR. Den gröna skylten DÄR. Just det. Sväng-"

Jag suckar och tittar uppgivet ut genom fönstret. Varför hade jag tackat ja till julmiddagen med släkten? Kunde jag inte bara ha svarat på Tessis upprop om att bojkotta julen och gå på krogrunda istället? Nej, erinrar jag mig. Inte med min familj. Den är stor och kommer från Småland, med morbröderna, deras fruar, alla kusiner, kusinbarn, sysslingar, pysslingar, tvåmänningar, tremänningar, morföräldrar, flickvänner, pojkvänner... Det blir alltid fullproppat i mormors och morfars kåk. Varenda år! Det är ju helt otroligt, egentligen.

Nu missade farsan en avfart till. Mamma gastar och rabblar andra vägkrokar. Jag vet att hon är stressad. Hon måste till varje pris hinna före sina syskon till mormor, annars kommer hon få höra det hela resten av kvällen. Pappa gastar lika bestämt tillbaka, han är inte den som är den. På min högra sida sitter brorsan och hans flickvän Titti. De har hånglat oavbrutet sedan vi satte oss i bilen och svängde ut från parkeringsplatsen. Tolv år yngre än mig är han familjens sladd och sina föräldrars gullegris. Den bortskämda av oss två också, även om han inte märker det själv. Han är bara van att få som han vill. Flickvännen fnissar och han smeker hennes kind.

"Jag älskar dig mestast i hela världen, mestare än mestast," lovar han och ler. Hon rodnar sött.

"Jag älskar dig också, jättemycket mer än mestast," svarar hon och fnissar när han viskar någonting kul i hennes öra. Hon skrattar för det allra minsta, har jag lärt mig. Han kan säga skosula så är hon igång.

De gullar vidare och mumlar små söta ord till varandra. Jag vänder bort blicken och försöker låta bli att tänka på kärlek. Det enda seriösa förhållandet jag har haft -eller inte haft snarare- gick i stöpet redan innan det verkligen blev någonting. Jag blev lämnad för att jag velade fram och tillbaka. Det var först långt senare jag insåg hur förkrossande det hade varit. Det ödelade mina fåniga romantiska drömmar om evig kärlek, att bli tagen med storm och allt annat larvigt tjafs.

Ända sedan jag kom hem till familjen för ett par dagar sedan har mamma tjatat på mig om det. Blablabla, hitta någon trevlig, söt kille, blablabla, skaffa barn, blablabla, hon vill ha barnbarn, blablabla. Hade nu min mamma varit riktigt observant när jag var yngre, så hade hon insett att det inte fanns en endaste viktig kille i mitt liv utom brorsan och min barndomskompis Robert. Ok, jag och Robert hade strulat lite när vi gick i högstadiet, men det är sådant där man gör när man är kompisar länge. Vi insåg rätt snabbt att det inte klickade mellan oss, men det har aldrig hindrat mamma från att drömma om ett bröllop mellan oss två. Med pappa har det väl egentligen varit si och så. Någon gång när jag var tonåring och såg om Star Wars för prinsessan Leia och ville bli lika bra som Pia Sundhage, så tystnade han. Innan dess hade både han och mamma alltid frågat om pojkar när de ringt och frågat efter mig. Jag garvade bara bort allt och förklarade att vi alla var kompisar. Numera frågar mamma alltid ut mig grundligt, medan pappa mumlar och får den där fåran i pannan som han tror att ingen ser.

Mamma kommer aldrig få bjuda hem mig, min man och barnen på söndagslunch eller på kaffe. Jag är lesbisk, men att säga det högt vore som att låta ett JAS störta genom taket. Morsan skulle inte tro på vad hon hörde eller såg. Hon är av den gamla skolan som är uppväxt med att pojke träffar flicka, tycke uppstår och leder till giftermål med barnaskara. Läget skulle kunna beskrivas som rätt hopplöst.

Brorsan och hans tjej gullar och fnissar. Morsan ylar order åt farsan som ryter tillbaka. Julklapparna ligger i bakluckan. Det är precis som förra året. Skillnaden det här året är att vår syssling Roland och hans flickvän har gjort slut. Men släkten har adopterat in henne i vilket fall, så hon kommer på julmiddagen. Mina händer börjar svettas, tror jag. Munnen är helt torr. Slafsandet bredvid mig fortsätter, blandat med fniss. Men det försvinner bort i något slags tomt eko när jag drömmer mig bort.

Fredrika Jacobsson. Freddie. Det är någonting speciellt med henne. När Rolle tog med sig henne på förra årets julmiddag och presenterade oss för varandra så hände någonting jag inte var beredd på. Förutom att jag mumlade någonting alldeles genomkorkat och spillde vin över henne, så var det som om en stöt gick genom kroppen. Jag kunde inte sätta fingret på vad det var med henne som var så fascinerande. Kanske beslutsamheten, de leende gröna ögonen och det smittande skrattet. Kanske var det hur fantastisk hon var med mina yngre kusiner och kusinbarnen, som tiggde henne om sagor hela kvällen. Eller hur hon medkännande tog hand om Roger, som för första gången druckit rödvin.

Han hade druckit mycket utan att varva med vatten. Snörvlande hade han kräkts tarmarna ur sig på övre muggen, men hon hade tålmodigt och lugnt varit där för honom med tröstande kramar och stöttande ord. Freddie är en väldigt osjälvisk människa med sprudlande energi. Bara man ser henne blir man glad. Jag hoppas att hon inte kommer ihåg något av våra samtal från förra året. Fy vad jag snackade skit. Hon måste trott att jag var efterbliven eller knäpp. Men ändå hoppas jag att hon minns mig. Jag minns henne. Gudar, det var som om hon drog mig till sig med de där ögonen. Som om vi hade känt varandra i ett tidigare liv, så bekant var det. Tryggt, på något sätt. Jag hoppas att-

"HÖGER, FÖR HELVETE!!! OCH DIG GIFTE JAG MIG MED!?! ÅK RAKT FRAM, DET KLARAR DU VÄL AV!?!??!?!?!"

Var det där lilla mamma?

"Tyst med dig, Susanne. Vi är framme, ser du? Där står Görans merca."

"Jag SER det. Kör in bakom den, så vi kommer in så fort som möjligt."

"Det går inte, vi kommer att köra upp i bakarslet på honom och då kan han inte ta sig ut," upplyser pappa och börjar ratta bilen i sidläge för att parkera intill trottoaren en bit ifrån. Mamma muttrar, men säger ingenting mer. Hon väntar tills farsan har stannat bilen och på att handbromsen ska dras. Sedan kliver hon ur, rättar till kjolen och ropar på mig och Jonas.

"Kan ni hjälpa mig bära julklapparna, bägge två?" frågar hon. Hon är märkbart nervös över att morbror Göran hunnit hit först. Så blir det när man är ensam dotter i en fembarnsfamilj. Hon tänker inte på det, men hon behandlar mig precis som mormor behandlar henne. Det blir en ond cirkel av normer. Men vad vuxen jag låter! Jag borde ha läst andra terminen på genusvetenskapen också.

"Visst, hur många tror du vi kan ta per skalle?" huttrar Jonas. Morsan ser fundersam ut. Jag tänker snabbt och organiserande, som alltid.

"Om du tar papperskassen, morsan, så tar jag och Jonas resten," säger jag och låter blicken vandra över paketen. Tre stora, en sju mellanstora, den vanliga högen små och givetvis kuverten med pengar i. Jag fortsätter, "Jonas, du plockar ett stort, fyra mellan, några små och sedan är det bra. Jag kan ta de andra."

"Men peng-" Jonas får en arg blick av morsan, "-kuverten då?"

Jag vänder mig om för att se om farsan knatat ut ur bilen.

"Hördu farsan? Tar du alla pengarna, du som är bankman och så?"

Morsan ser ut att koka, jag bryr mig inte. Farsan nickar och tar emot vad som räcks honom. Bakluckan slås sedan igen och vi går mot mormors och morfars hus.

Jag är en lugn person, med takt och ton. Måttfull och balanserad.
Jag är tyst och still och det ska mycket till innan jag blir exalterad.
-Adolphson och Falk, "Mer jul"

"Jag fattar inte varför vi måste se på Kalle Anka och SEDAN käka. Då får vi ju julklapparna klockan fem tidigast," utropar Håkan, min kusin Jennys äldsta. Det var han som önskade sig den radiostyrda bilen som hans lillasyster Jessica får av mig i julklapp. Jag flinar skadeglatt och tänker på paketen som samlats under granen. Håkan behöver lära sig ödmjukhet. Han är för lik sin pappa Richard, som är en riktig mansgris och gnällspik.

Ok, det är inte snällt att säga så. Han är ju bara ett barn och blablabla-

"Mamma, jag vill ha mina julklappar NU!!!"

Jag sade ju det. Jessica tittar fram från bakom Jennys kjol. Hon skrattar och tittar nyfiket på mig. Jag kisar och ser oförstående på henne. Sedan låtsas jag leta med blicken efter någon.

"Jessi, var är du?"

Hon skrattar.

"Ja e här!"

"Vad?" Jag ser mig om. "Hörde jag något? Underligt."

"Ja e här! Ja e här!" Hon släpper sin mamma och viftar med händerna för att synas.

"Var är Jessi?" frågar jag Jenny förbryllat.

"Ingenstans, jag tror hon gått upp i rök," ler hon tillbaka och tar tag i Håkans händer. Han hade precis börjat slå på hennes arm med sina små knytnävar. "Håkan, uppför dig! Ser du något av de andra barnen bete sig som du?"

"Nej. Och?" Han är så tjurig. När Håkan var två år gick han in i trotsåldern, men till skillnad från alla andra så kom han inte ur den. Numera är han sju år och lika charmerande.

"'Tina, mig här!" gurglar Jessica och ler ett tandlöst leende. Jaså, tants flicka har tappat framtänderna?

Jenny suckar. Morbror Lennart och kompani har kommit nu, så hon släpper Håkan. Men inte utan att göra klart för honom vad det är som gäller.
"Skärper du dig inte nu så åker vi hem. Förstår du det? Uppför dig och var snäll, Håkan."

För en stund sympatiserar jag med Håkan. Jenny är litet väl kort med honom ibland.

"Käften, kärringjävel."

Där rök den sympatin. Jag 'får syn' på Jessica och hissar upp henne i luften. Hon skrattar förtjust över att resa två meter upp och sedan ner. Jag bär henne sittandes i famnen och hon ser allvarligt upp på mig.

"'Tina, ja har inga gwaddar," upplyser hon mig sakligt. "Ja haj tappa dom å mamma la dom i hannfatet."

"Jaså?"

"Dom var blödiga å mamma ville dom skulle bli jena å spola vatten på dom. Så dom försvann nej i valloppe."

"Oj, det låter väl inte bra. Fick ni upp dem ur avloppet?"

Hon skakar på huvudet och tittar på min halskedja. Den hänger fritt, så hon börjar leka med den.

"Vad synd, då fick du inga pengar för dem," säger jag.

Hon ler.

"Det var inte meningen sa mamma å ja fick fem kronor för varje tand för dom låg på bordet bredvid sängen. Fast mamma la dom där, fast hon tror inte jag vet det så du måste va tyst för annars blir hon lessen." Hon säger det med sådan allvarligt informerande ton att jag nästan vill skratta. Samtidigt är hon så insiktsfull att stoltheten sväller inom mig. Jessica är ett förunderligt barn, hon har alltid varit lillgammal. Det är otroligt att hon bara är fyra år.

"Vad är dom?" frågar hon sedan. Jag tittar ner och ser att hon inte förstår de två sammanlänkade kvinnosymbolerna.

"Det är två... tomtar." Hjälp, hur förklarar jag det här?

"Nää."

"Nää?"

"Jag är hungrig."

Tack gode gud.

"Nejmen hej, Rolle! Hej Freddie!"

De kommer tillsammans? Gud är död. Var är spriten?

Jenny kommer över för att hämta mig och får syn på halskedjan som fortfarande hänger fritt. Hon rycker till som förvånad och blänger först på mig. Sedan ler hon brett och nickar igenkännande.

"Det var på tiden. Här, jag kan ta henne. Ska du gå och hälsa på Freddie och Rolle?"

Jag nickar, oförmögen att få fram ett endaste ord och gömmer halskedjan innanför skjortan. Jenny ler roat och kramar min axel med sin nu enda lediga hand. Hon har sett mitt ansikte bli kritvitt när Rolle kysser Freddie som om de aldrig gjort slut. Herregud, jag vill bort.

"Kris," viskar Jenny.

Jag bara stirrar på det kyssande paret.

"Kris!" väser hon nu.

"Huh?"

"De står under misteln."

"Tack gode gud!" slipper det lättat ur mig i en lång, hög suck.

Jenny har svårt att hålla sig för skratt.

"Vad sade du?"

"Aha. Jag menade; -aha!" Jippie! Vi har en mistel i huset, vi har en mistel i huset...

"Du ser ut som en nöjd katt i en fiskarby," flinar min rara tjejkusin.

"Vad?" Jag vaknar till efter att ha börjat smida dussintals planer på att lura med mig Freddie in under misteln.

"Jag visste väl det," ler hon och klappar mig på ryggen. Jag är bara allmänt förvirrad och vänder mig till henne medan mer folk kommer in genom ytterdörren. "Det förklarar en hel del," fortsätter Jenny och flinar," -det är på tiden att du stadgar dig."

"Hallå där! Nu låter du som morsan, Jenny. Hon har tjatat om det ända sedan jag kom hem! Partner, make, ungar, äktenskap och fan och hans moster! Jag har upp till här med det," mumlar jag och drar med fingret över halsen.

"Någon måste vi få reta, Kris. Någon måste vara lycklig. Gudarna ska veta att inte alla är det."

Jag hajar till och lägger händerna på hennes axlar. Någonting verkar vara fel.

"Vad menar du, Jenny?"

"Richard och jag. Vi ska skiljas," svarar hon lika lätt avfärdande som om vi talade om vädret.

Jag drar efter andan.

"Skiljas?" Å jävlar. Vad säger man nu? Grattis?

"Varför?"

Hon rycker på axlarna.

"Vi har växt ifrån varandra." Hon håller för öronen på Jessica. "Han är ett jävla as."

Jag bredflinar, det är precis vad jag har tyckt sedan de träffades. Men jag säger ingenting, utan låter henne prata.

"Jag är så himla sugen på en cigg..."

"Men gå och rök en då, Jenny. Jag kan ta hand om Jessi, ta en nypa luft så snackar vi se'n."

Hon skrattar och rycker på axlarna. Jessi guppar i famnen och gurglar av skratt.

"Jag kan inte."

"Vadå kan int..-e... åh, det var som f-" Jag hindrar mig innan jag gör bort mig framför Jessi. "Ska ni ha barn igen?"

Mamma kommer, kidnappar Jessica ur Jennys famn och smiter iväg med henne till pappa. De är glada i alla kusinbarnen och småkusinerna, då de själva inte har några småttingar hemma.

"Jodå," hennes ton är besk, "både jag och Jossan."

Jag riktigt känner hur ögonen blir stora som tefat i skallen.

"Jossan? LILLA Jossan?!?!?"

Hon nickar.

"Syrran, ja. Pappas och Monas yngsta."

"Men hon är ju bara sjutton år," utbrister jag, helt tagen på sängen av det hon säger.

"Arton," rättar hon mig och fortsätter, "Hon fyllde myndig förra veckan."

"Men hur länge har det pågått?"

"I fyra år. Fast Richard har försäkrat mig om att ingenting hände förrän hon blev byxmyndig. Han tror att jag är chockad över åldern och att det är Jossan som besvärar mig. Han säger att han älskar mig och barnen och att det inte betydde något. Det var ju bara sex."

"I tre år!" Jag låter säkert mer förtjust än chockad, men det är bara för att det är så ruskigt roligt att se det där klantarslet trilla dit. Han som alltid har stött på mig på varenda förbannade släktträff. I slutändan visar han sitt rätta ansikte.

"Ja, det var vad jag sade också. Han rabblade ursäkter ända tills jag körde ut honom, då började han yla om hur dålig jag var i sängen och att det skulle bli skönt att slippa mig."

"Jävla bock. Vad säger Jossan?"

"Hon är ung och kär, hon tar honom i försvar. Han sover hemma på Monas soffa nu. Där skulle allt vara bra, om inte pappa propsade på abort och skällde på Richard hela tiden."

"Men det är vä-"

Hon håller upp handen för att visa att det inte är färdigpratat än.

"Mona håller med om aborten och håller Jossan ifrån Richard. Det som irriterar mig är att hon nu också försöker medla mellan Richard och mig."

"Vad?!?"

"Jo, varje människa gör sina misstag och man vet ju hur män är, och så vidare."

"Men det är ju inte klokt!"

"Jag erkänner att det skulle vara så lätt att gå tillbaka till honom och fortsätta som om ingenting hade hänt. Vi har varit ihop i över tolv år, vi har två barn tillsammans, tre snart med den som är på väg. Vi har gemensam ekonomi... det kommer ta hårt på vardagen och jag tjänar inte nog på Konsumtimmarna."

Hon tystnar. Hon har tänkt igenom det, det syns på ögonen.

"Jag kan inte leva så, Kris. Jag vill inte komma på andra plats eller passa upp på en extraunge längre. Det jag tänker på är hur barnen reagerar. Jessi är för liten för att förstå vad mamma och pappa pratar om, Håkan har stängt till sig. Han vill inte prata och han säger att han hatar mig för att pappa blir ledsen. Men vad ska jag göra, då? Må dåligt?"

"Du måste göra vad du själv mår bra av. Han förstår det inte nu, men kanske senare, när han växt upp."

"Han är elak mot barnen i skolan och skyller på sin mamma. När han får träffa pappa är allt frid och fröjd, men när han kommer hem är det trots direkt."

"Håkan är bara sju, Jenny. Han har inte fattat vilken gris hans pappa är."

"Richard brukade inte vara ett arsle. Han var så himla snäll och söt i början. Minns du det? Hur bra han var med familjen... fan. Efter att han fick det där politikerjobbet blev han helt annorlunda. ...Jag visste inte att det skulle bli så här. Hade inte en suck."

Jag kramar om henne med stöd i hela mig. Han må ha varit ett svin i alla år, men förr var han iallafall hennes svin. Ok, så förjävlig var han inte måste jag erkänna. Hon har rätt, Richard gled ifrån sig själv när han blev kommunalpolitiker och aldrig var hemma. Nu står han där med morbror Göran och morbror Lennart och pratar politik. Då och då sneglar han hitåt, när Mona spänner blicken i honom.

"Du vet att Mona dompterar Richard?" frågar jag försiktigt.

"Jadå. Hon vill att han ska be om ursäkt och vinna mig tillbaka."

"Det blir en lång kväll."

"Oja. Hej, Freddie!"

Och där gick jag in i chocktillstånd.

O, helga stund för världen, då Gudamänskan till jorden steg ned!
För att sona världens brott och synder, för oss han dödens smärta led.
-trad. "O, helga natt"

Jag är så trött på det där lismande lilla aset som sitter och glor på min flickvän! Det är samma sak som förra året. Jaha! Nu häller han upp nubbe åt henne också. Försöker väl få henne full. Jag behöver en cigg... fan att man slutat röka.

"Då sade Britta att Hans inte kunde göra så, för han hade redan gått igenom en dialys vintern innan..."

Jag skopar upp mer av morsans köttbullar. Med lite rödbetssallad kommer de vara precis vad jag behöver.

"Vart är ägghalvorna?"

"Eeeh...här," jag räcker uppläggningsfatet till morbror Göran och börjar sedan leta efter rödbetssalladen. Vad som helst som för bort tankarna på min kusin Henkes fumliga flirtförsök. Morbror Lennarts fru Inga-Lill fortsätter klucka i örat på mig. Det blir mest ett gällt mummel, dränkt av mitt bannande av mig själv. Hur KUNDE jag stå där med öppen mun som en annan blåsfisk när Freddie hälsade på mig. Åååååh! Det enda hon behöver göra är att le, så blir jag reducerad till en fånigt flinande klump av gelé.

"...Berit hade ju varit med om en höftledsoperation bara några månader tidigare, så hon pratade med Hans om det sjukhuset och sade ju då som det var..."

"M-huh?" Jag beslutar mig för att åtminstone SE intresserad ut och ler mot Inga-Lill medan jag lassar tallriken full. Gud, vad hon babblar. Hon har fått en ny amalgamfyllning ser jag. Uff. Där försvann en kålbit ner i svalget. Undrar om Freddie tycker om kål? Jag hoppas inte det. Jag tycker inte om kål. Man blir så dålig i magen av det. Dessutom smakar det pecka.

UÄCK!

Sillsalat.

Vem kommer på den briljanta idén att ställa sillsalaten bredvid rödbetssalladen? Uuuuh. Jag hatar sillsalat. Den sladdrar.

"BLABLABLABLABLABLABLABLABLA," låter det i öronen på mig när jag lägger ned gaffeln på tallriken med ett skallrande 'klonk'. Där gör jag misstaget att titta upp och se hur Henke lägger handen på Freddies knä. Julmusten sveps.

Är jag den enda på middagen som har vett nog att tjuvkika under bordet? I den här familjen kan man se exakt hur fältet ligger genom att titta under bordet. Fötter gnids mot fötter, en hand försöker nästla sig in mellan ett par ben. Inte undra på att tant Cilla rodnar så sött när hon äter sin Janssons frestelse och att hennes man morbror Patrik hela tiden ser ut att klia sig på benet. Herregud...

"Kristina, lyssnar du? Kristina?"

Bort med handen, ditt klumpiga lilla pucko! Det är min flickvän! Så vadå om hon inte är det, bort iallafall med dina smutsiga labbar!

"Hör du på mig, Kristina?"

"GOD JUL!" hojtar Jeff, moster Cillas mellangrabb.

Ett fyrtiotal händer höjs i luften.

"GOD JUL! SKÅL!"

Det skålas och skrattas. De flesta med sitt vin, jag med min must.

Henkes hand kryper osäkert längre upp nu. Jag spärrar upp ögonen och musten sprutar tvärs över bordet. Över Freddie, Henke och morbror Lennart.

Och jag vill sjunka genom golvet. Freddie drar efter andan med utsträckta händer och ser ner på sin kjol. Den ser dyr ut. Hennes korta, blonda hår är prickigt av små brunsvarta fläckar som kladdar. De behagfullt lena kinderna är strimmiga av must. Inte ens den klumpige fumlaren Henke kunde ha lyckats med det här konststycket. En rättelse är på sin plats. Jag vill inte sjunka igenom golvet; jag vill dö.

Morbror Görans fru Mona hinner öppna munnen innan jag lyckas med det.

"Men Kristina! Åh Freddie, lilla rara du! Dräkten är ju alldeles blöt!"

Hon går från sin plats till Freddie och börjar snabbt stryka bort mustpärlorna med sin röda pappersservett. Jag börjar leta flyktvägar. Jag kan gå på toaletten! Ja, det låter bra!

Jag börjar resa mig upp.

"Eh, jag ska nog..."

Mormor har vänt sig till mig och tar nu kommandot.

"Stanna där, Kristina och låt bli det där gnuggandet, Mona! Musten går redan in i tyget mer av det och vi vill väl inte att dräkten ska bli förstörd? Det är bättre att lägga den i blöt. Håller du inte med? Seså. Kristina?"

När mormor talar, lyssnar och lyder man. Jag står still och inväntar order. "Eh... ja?"

"Du har väl med dig ett ombyte? Det har du ju alltid. Ta och visa Freddie vart stora badrummet är, så hon kan lägga dräkten i badkaret. Hämta dina kläder först så hon har någonting att byta med, bara."

Mormor tycker säkert att hon är jättepraktisk och jag har faktiskt med mig ett ombyte. Men att lämna mig i Freddies makt är inte särskilt smart. Om jag inte dött än, så lär hon väl mörda mig när vi kommit utom synhåll. Fast å andra sidan så var det kanske precis vad mormor hade i åtanke. Vi är ju en så stor släkt redan...

"Vad väntar du på. Seså! Masa sig nu, innan flickebarnets dräkt är helt förstörd!"

Hon ser sträng ut. Bäst att göra som hon säger. Jag känner mig som en tillrättavisad treåring som är rädd för att få ett straff.

"Ja, mormor," mumlar jag och vinkar tvekande åt Freddie att följa med. Jag undviker att se direkt på henne och börjar gå. Snart hör jag hur hon reser sig och hur lätta fotsteg följer efter mig.

Vi kommer fram till ytterdörren, där jag börjar leta igenom farsans rockfickor. Freddie tittar på mig med ett frågande uttryck i ansiktet. Jag undviker att se henne rakt i ögonen och mumlar förklarande.

"Kläderna ligger ute i bilen. Jag måste hämta dem först."

Fingrarna snuddar vid någonting runt, som känns igen. Det är pappas nyckelring. Jag fiskar upp nycklarna ur fickan och ska precis till att öppna dörren när en hand läggs på min arm. Jag ser vant åt sidan och möts av vänliga, gröna ögon. Hjärtat börjar dundra i bröstkorgen.

"Ska du gå ut utan jacka?" säger hon och min hjärna krymper till neanderthalarstorlek.

"Vad?"

"Blir det inte hemskt kallt då? Det är rått väder ute, riktigt så det biter i kinderna."

Jag stirrar fortfarande dumt på henne. Sedan registrerar hjärnan att hon står där mustindränkt från topp till tå och håller fram min rock. Jag tittar på hennes hand, sedan upp. Hon ler. Jag besvarar leendet osäkert och drar ryckigt på mig rocken. En första blick ut gör att jag inser att hon har rätt; det blåser snöstorm därute. Hade jag gått ut utan något skyddande på kroppen hade de fått gräva fram mig till våren.

"Jag är strax tillbaka," säger jag och ska för andra gången försöka öppna. Då stannar hon mig igen. Hon sträcker sig upp på tå och sliter ner sin mössa från hatthyllan.

"Här, du kan behöva den. Skynda dig tillbaka innan jag börjar känna mig ensam."

Jag står där och tittar på mössan i mina händer. Det är en sådan där åttiotalsmössa med stor boll, den är grön. Sedan ler jag och trär den på huvudet. Rörelsedraget för med sig hennes lukt. Jag ler fånigt.

Hon får någonting lurt i blicken och sneglar uppåt. Jag tittar upp. Ovanför oss hänger misteln. Munnen blir alldeles torr. Det blir varmt och jag vänder ner blicken bara för att hamna ansikte mot ansikte med Freddie, som låter sina händer glida upp över mina axlar. Plötsligt går alla mina sinnen på överväxel och jag måste backa ett steg för att inte trilla omkull. Min vänsterhand famlar efter dörrhandtaget.

Tredje gången gillt. Jag tar ett djupt andetag, kysser hennes varma kind innan jag hinner ångra mig, och kliver ut i kylan.

"Vi ses."

När dagen blir mörk och när snön faller vit, då skrider hon närmre, då kommer hon hit...
...och då vet man, att snart är det jul.
-trad. "Det strålar en stjärna"

Jag står och tittar ut genom dörrfönstret. Hennes långa gestalt syns som en vågig skugga i det räfflade glaset. Det var på grund av den skuggan som jag tackade ja till julmiddagen med Rolands släkt. Situationen är så dråplig att jag får lov att kväva skrattet som vill ut. Det var inte riktigt så här jag hade planerat julafton. Mustlukten är kväljande söt blandad med min varsamt valda parfym. Allt kommer att duschas bort snart, så fort jag får rena torra kläder att ta på mig. Det kommer bli skönt. Jag behöver ändå en kalldusch.

Kristina Axelsson. Kris även kallad av familjen, vännerna och mig. Jag minns förra året när Rolle skulle släpa med mig hem till sina föräldrar. Jag tyckte att det var alldeles för tidigt, dessutom var jag enormt osäker på mina skäl till att vara ihop med honom. Rolle är liksom allt en tjej vill ha. Snäll, omtänksam, snygg och stark.

Jag var rädd, tveksam och helt vilse när jag hängde av mig jackan. Han sade att jag inte skulle vara orolig, att det säkert skulle gå bra. Vi gick runt i det gamla huset. Det var stort, men inte dött. Det fanns en hemtrevlig, ombonad stämning överallt. Roland ville presentera mig för familjen och efter många 'hej' och 'trevligt att råkas', tittade jag bara upp i ett par ärliga isblå ögon och var helt fast. Sedan blev klänningen blöt.

Hon undvek mig till större delen av kvällen, men strök ändå alltid omkring i närheten. För att be om ursäkt för klänningen, tror jag. Det tog tid innan hon vågade sig fram. Vi hann nog bara prata en kort stund, när hon stammade fram ursäkten. Hon var så söt, bortkommen nästan.

Sedan började hon rabbla på om allt möjligt. Jag tvivlar på att mycket av det hon sade ens intresserar henne. Jag brydde mig inte om att fråga. Jag var alldeles nöjd med att lyssna på den smidiga rösten och titta på de uttrycksfulla händerna, som hon hade använt för att hjälpa sin morfar att bygga ut altanen med. Händer säger mycket om en människa, tror jag. Mitt inre var ur spår när jag lämnade julmiddagen förra året. Jag var så väck att jag spårade upp hennes kusin Jens och tiggde honom på uppgifter om henne.

Jag vet inte vad det är med Kris som får mig att helt flippa. Jag menar det. Jag får liksom en knäpp och vill ingenting hellre än följa henne vart hon än går. Kanske är det den där oerhörda karisman hon utstrålar. Säkerheten och det behärskade mörkret som vilar under ytan. Nu låter jag litet väl Austen-romantisk. Men... Hon ser härligt farlig ut med det svarta håret och de där blå ögonen kan uttrycka mer än hundra känslostämningar på ett ögonblick. När hon ler... wow. Det är tryggheten själv. Jag får ont i magen, blir pirrig, blir säker, blir rädd.

Hon känns hemma. Hon känns rätt.

"Pang! Pang!"

Barnen verkar ha tröttnat på barnbordet och springer nu omkring med Lennarts tvillingdöttrars knallpulverpistoler. Det smäller och luktar bränd rödremsa. Patriks och Inga-Lills sons yngsta, Viktor, tultar efter dem och vill också leka. Han trillar ner på rumpan och börjar gråta. Hans storasyster Emma lyfter med viss ansträngning upp honom. Omedelbart tystnar han och börjar istället jollra nonsensord.

"Wow! Emma, kan du lyfta oss med?"

"Vad stajk du e! Min mamma säge att baa Pippi e stackast i väjden."

"Äj Viktoj dung?"

"Är du lika stack som Pippi?"

"Haj du läjt Viktoj att gå?"

Frågorna haglar över sexåringen, som ser så stolt ut att hon skulle kunna spricka. Hon verkar trivas med ansvaret att vara äldst. De andra barnen lyssnar på henne när hon förklarar varför hon är så stark och att Viktor lärt sig själv.

Håkan klampar surt in i vardagsrummet med korsade armar och sätter sig på en stol. Han sitter där en bit från de andra barnen, som står och pratar i dörröppningen. Jag står en bit bort där i hallen, så jag ser inte bra. Men hans hopsjunkna kroppshållning talar för sig själv. Han är ensam. Ingen borde vara ensam på julafton. Jag överger mitt sneglande fram och tillbaka mellan fönstret och barnen. Kristina kommer säkert att hitta mig när hon kommer in, om jag inte hinner tillbaka.

Jag går fram till barnen och går ner på huk.

"Hej på er, busungar. Har ni roligt?"

De nickar glatt och Sofia lägger handen på mitt knä.

"Du äj pjicki."

Jag skrattar. "Jag vet. Kristina har spillt julmust på hela mig."

"Nääää!!!"

"Jag ska säja de till mamma, så säje hon till tant Viktoja. Vet du, de e jinte bja å splilla muss å vet du vad! Vet du vad; -de blil kladdiiiitt!" Sofia skrattar och studsar upp och ner på stället. Hon är ett riktigt charmtroll, det lilla brunhåriga yrvädret. Hennes tvillingsyster Åsa är lugnare däremot och tittar tyst på mig.

"Du haj muss i håje åsså," säger hon allvarligt. Jag ler.

"Hörni, när är det dags att öppna julklapparna?"

"Efter Kalle Anka," säger Emma snabbt.

"Nä, fö Kalle e slut å vi ska äta fösst," säger Åsa.

"Å sen, å sen, å sen!" Sofia skuttar förtjust upp och ner. "Tant Fjeddy vet du, vet du, vet du... sen fåj vi JULKLAPPAJ!", strålar hon med hela ansiktet.

Jag skrattar, vem skulle inte göra det? Ungar är härliga, deras energi smittar av sig! Man blir glad, helt enkelt. Men hjälp, är jag tant nu? När blev jag tant? Tanter har tjocka glasögon och hårnät. Jag är tjugofem.

Min blick går till Viktor, som ser ut att vara på väg att börja gråta igen. Jag ser frågande på Emma, det är lika bra att begära tillstånd. Det är hon som är storasyster, hon är boss.

"Får jag hålla?"

Hon ser ut att tänka efter ett tag, men efter att ha synat mig noga lämner hon över sin lillebror. Jag lägger den lilla pojken tryggt tillrätta i famnen. Han tittar med stora blå ögon på mig, samma som hans pappas kusin har. Jag är en ny, rolig person att titta på.

"Blllggrrrff!" gurglar han och jag nickar.

"Jag håller med dig, Viktor."

Flickorna tittar på oss som om de såg en elefant med badbyxor. Storögda.

"Va fa han?"

"Tant Fjeddy, va sa han?"

Emma ler och lägger armarna i kors. "Bebisar kan väl inte prata heller!"

"Jomen, det kan du väl visst! Eller hur Viktor?" frågar jag den mörkhårige lille parveln. Han dreglar på mig och jag ler brett.

"Viktor sade att det viktigaste med julen är att alla är glada och tycker om varandra."

Sofia sätter fingrarna till mungiporna och drar ut dem.

"Titta, jag är glad!"

Jag nickar. "Ja, du ser jätteglad ut. Men vet du vad? Det finns någon som inte är jätteglad nu och som nog också vill vara med och leka."

"Menaj du Håka?" säger Åsa och ser bekymrat på den äldre pojken som uppgivet sitter inne i vardagsrummet. Han ser arg ut, men mer ledsen och ensam. Jag nickar.

"Ja, Håkan ser inte så glad ut, eller hur?"

"Han vill inte leka med oss för vi är mindre," upplyser Emma mig och fortsätter frankt, "han säger att vi är för små och dumma för att fatta något."

"Aa. Håka äj allti suj," menar Sofia och får medhåll av Åsa.

Jag sneglar på Håkan, som sitter och spetsar öronen. Han hör varje ord och blir bara mer mulen i uppsynen.

"Ja, Håkan är en riktig SURPUPPA," säger jag högt. "Men det är bara för att han egentligen VILL vara med och leka. Eller hur, Håkan?"

Håkan rycker till, avslöjad. Han muttrar och skakar på huvudet, armarna läggs bestämt i kors. Jag går fram till honom, flickorna följer efter. Han viker undan med blicken, lika envis som sin morfars far.

"Du är löjlig."

"Håkan, le. Får jag se ditt fina leende? Få se nu?"

"Nej, det är korkat. Stick!"

"Kom igen! Leeeee nu, titta hur man gör!"

Emma skrattar åt Åsa och Sofia som visar med fingrarna i mungiporna hur ett 'fint' stort leende ska se ut.

"Titta, Håka! Så hära! Titta, Håka, titta!"

Han skakar på huvudet och småler, sänker huvudet så att vi inte ska se. Sofia duckar och nästlar sig in under hans ena arm.

"Tant Fjeddy, Håka lel! Hej, Håka! Visst e du gla? Visst e du gla, Håka? Håka, Håka, visst e tant Fjeddy pjicki?"

Håkan tittar upp och ser mig, mustdränkt som jag är och kan inte hålla sig helt för skratt. Han fnissar till. Jag rycker på axlarna, jag vet hur jag ser ut just nu. Han börjar skratta hysteriskt. Viktor tittar storögt på honom. Håkan skrattar bara mer, till flickornas stora förtjusning. Till slut glider han ner från stolen och de rullar alla runt på golvet och skrattar.

Sedan händer något som får de tre flickorna att stanna upp. Håkan börjar gråta.

Jag hade det på känn redan vid dörren och ser på Emma.

"Tar du Viktor, han börjar bli lite tung på armen här."

"Jag vet," flämtar hon fram när hon får tillbaka sin lillebror.

Jag böjer mig ner och håvar in Håkan i en stor kram, för det är vad jag tror att han behöver just nu.

"Tant Fjeddy, voffo gjåtej Håka?" frågar Sofia. Åsa tittar tyst på.

Min blick söker sig till Emma igen. Hon kånkar med Viktor.

"Emma, vet du vart Jenny är, Håkans mamma?"

Hon skakar på huvudet. Åsa drar i Sofia och viskar i hennes öra. Sofia nickar.

"Tant Fjeddy, Åsa vet vaj hon e. Ska vi hämta tant Jenny?"

"Ja, det låter bra."

"Jag går med, min mamma är nog där också och Viktor ser trött ut," säger Emma.

Barn har ett sjätte sinne ibland. De tre flickorna går därifrån och lämnar oss. Håkan griper tag i mig och släpper inte. Han gråter, snörvlar och hulkar så att den lilla kroppen hoppar. Jag lägger armarna om honom och stryker svart hår ur pannan så han slipper få det i ögonen. Jag ler vänligt.

"Håkan, vad är det?"

Han vägrar svara, han kryper bara längre in mot min axel och snyftar. Jag stryker tröstande hans rygg.

"Vad är det som är fel, Håkan?"

En liten röst, tunn och skrovlig av ledsamhet, stiger från axelns skyddande mörker.

"Mamma tycker inte om pappa längre."

"Hur vet du det?"

"De skriker åt varandra och mamma säger hela tiden åt pappa att gå. Pappa säger att han tycker om oss och att han är ledsen att han gjorde fel. Men mamma slutar aldrig gråta och då gör det ont. Fast jag brukar snurra pappersbitar och sätta i öronen. Då hörs det inte lika mycket."

Han tystnar. Jag har en känsla av att det finns mer han vill säga.

"Men pappa gick fast han tycker om oss. Jag hatar mamma! ...För hon fick pappa att lämna oss. Jag hatar pappa också, för han sade att han inte skulle gå men gjorde det ändå... jag förstår inte. Och..."

Han tvekar, som om det vore en dödssynd att säga mer.

"Och, Håkan? Vad är det mer som är jobbigt?"

"Jag tror inte mamma tycker om mig."

Men lilla, underbara pojke. Varför tror du det?

"Varför tror du det?"

"För jag är så lik pappa. Det har hon sagt flera gånger. Att jag är en kopia av pappa," han tänker igenom vad han nyss har sagt och konstaterar, "mamma tycker inte om mig heller. Hon vill nog att jag ska gå också. Men jag är rädd, Freddie. Tänk om hon skickar iväg mig också."

Jag sätter honom tillrätta i mitt knä.

"Vill du veta en sak, Håkan?"

"Vadå?"

"Din mamma och pappa älskar dig jättemycket. De skulle inte byta dig för något i världen. Bara för att de inte tycker om varandra längre, så betyder det inte att de inte tycker om dig. Du är deras pojke ju!"

Han ser upp på mig med ett desperat hopp glödande i blicken.

"Lyssna nu... dina föräldrar kommer göra många konstiga saker. De kommer att säga saker de inte menar till varandra och om varandra. Det är din uppgift att komma ihåg att de älskar dig och din syster mest i hela världen, hur mycket de än bråkar med varandra. De kommer göra en hel del fel, men till slut så kommer allt bli bra."

"Lovar du?"

Jag nickar långsamt och känner hur han lutar sig in mot mig. Vi kramar om varandra.

"Allt blir bra."

Det blir tyst länge. Sedan reser han sig upp ur knät och tittar mot matrummet.

"Freddie?"

"Ja, Håkan?"

"Jag tror jag ska gå och vara storebror nu."

"Det tycker jag låter som en väldigt bra idé."

Han kramar om mig, gladare nu. Sedan ler han, vinkar och springer. Jag ser efter honom. Han kommer säkert springa ihop med sin oroliga mamma alldeles snart. Jag suckar och reser mig upp, bara för att se Kristina stå i dörröppningen med en sportbag i handen. Hon ler. Det är ett bländande vitt, vackert leende som gör mig alldeles varm från topp till tå.

"Redo att blöta dräkten nu?"

Jag går fram till henne och lägger armen om den smärta midjan.

"Vem bryr sig om dräkten?"

Hon skrockar. "Mormor. Hon kommer att skinnflå mig om jag inte gör som hon sagt. Så, så! Upp för trappan nu! Sedan går du till vänster. Jag följer."

Jag skyfflar in henne framför mig med ett flin på läpparna.

"Nejnej. Gå du först, som hittar vägen."

Hon sneglar på mig över axeln, fortfarande med ett varmt leende. "Jaså?"

"Gå du. Jag följer..."

Ser du stjärnan i det blå? Allt du önskar kan du få
... om ditt hjärta har begärt vad du har kärt.
-S. Nilsson

Vi har blött dräkten nu. Kristina står i badrummet och trycker ner den, medan jag byter om. Byxorna är självklart för långa i benen, så jag får vika upp dem ända till knäna. Hon har långa ben och av någon anledning får det mig att pirra inombords. Varmt, behagligt pirrande.

Tröjan glider ner över mig och hänger löst, alldeles för stor. Jag kavlar upp ärmarna, som omedelbart glider ner.

"Så, varför bröt du och Rolle upp?" kommer det från badrummet. Jag kan inte låta bli att skratta.

"Du slösar då inte mycket tid på takt och ton!"

"Livet är för kort." Hon sticker ut huvudet i dörröppningen och synar mig långsamt från topp till tå, eller snarare från tå till topp. "Du är bara så oerhört, fantastiskt, underbart söt. Förlåt mig om jag säger det, men så är det."

"Det har jag ingenting emot," säger jag med ett axelryck och drar igen dragkedjan på sportbagen.

Kristina kliver ut från badrummet och sätter sig i fåtöljen mittemot sängen. Vi är i hennes mammas gamla rum, som är gult och fullt av pressade blommor på väggarna. Jag bara känner hur den isblå blicken gräver sig in i mig och värmer.

"Vet Rolle om att du tänder på kvinnor också?"

Varför väntade jag mig den frågan från henne?

"Vem säger att jag gör det?"

I ögonvrån ser jag hennes självsäkra flin. Jajamän. Det här är min kvinna. Hon vet bara inte om det än. Hon tror att hon har övertaget, men jag behöver bara le så blir hon en lallande fåne. Och jag älskar det. Makt, makt, makt! Mer makt åt mig! Moahahahaha!

"Ingen. Bara en kvalificerad gissning."

"Ah. Men tänk om svaret är att jag inte tänder på män?"

Det blir tyst. Nu tänker hon, jag kan höra det på hur fåtöljen knarrar när hon byter sittställning.

"Hur går det ihop, om du var ihop med Rolle? Jag menar, ni..." hennes ord dör bort i fler tankar.

Jag sätter mig ner på sängen, mittemot henne.

"Jag vet inte. Men så är det. Vi har inte legat med varandra, om det är vad du undrar."

"Men jisses, Freddie! Det var inte vad jag frågade. När gjorde ni slut?"

"Du går rakt på nyckelfrågorna, Kris! Vi träffades nästan aldrig, så i januari bestämde vi oss för att ta en paus. Dessutom visade det sig att jag tände på hans kusin, vilket var rätt ödesdigert för den stackaren. I februari tog det slut definitivt, vi har varit vänner sedan dess."

"Ooookej... och nu dyker du upp på familjens julmiddag. Hur kommer det sig? Vill du inte umgås med dina föräldrar och syskon på julafton?"

Där snuddade hon vid en riktigt öm tå. Jag börjar tugga på underläppen.

"Du behöver inte svara om..."

"De är skiljda. Mamma har vårdnaden om min lillebror, eller hade tills han blev myndig förra sommaren och bestämde sig för att flytta. Till Australien. Det ligger liksom ingen poäng i att fira jul med mamma och hennes nya pojkvän eller pappa och hans nya familj. De har bägge sagt att de var för unga när de gifte sig. Pappa begärde faderskapstest på mig och Niggurath när de skiljde sig, men mamma vägrade. Så han har fått för sig att vi är oäktingar och är nöjd med att vara kvitt underhållet numera."

"Förlåt, men Niggurath?!?"

"Mamma är ett stort HP Lovecraft-freak."

"Åh. Tack, förresten."

"För vad?"

Hon skrattar nervöst och flackar med blicken.

"För att du kom, för att du inte mördat mig för dräkten än och för att du var så tålmodig med Håkan. Jag förstår mig inte på honom, men han verkade vara som förbytt med dig."

Jag ler. "Han är bara en liten grabb som är rädd för att inte bli älskad. Alla förtjänar att bli älskade, framförallt att få veta att de är det. Han har det tufft nu med skilsmässan och behöver veta att den inte är hans fel. Han vet att den inte är det, men behöver försäkran ändå. Han är rädd att mamma inte älskar honom, för att hon inte älskar pappa längre."

"Herregud... jag måste gå ner och tala med Jenny."

Hon reser sig upp för att gå, men jag hindrar henne. Det är viktigt att de får rida ut sina egna stormar och bli starkare av dem.

"Eeeeh, ska vi gå ner och titta på Karl-Bertil Jonsson?"

Hon försöker dra sig undan.

"Kris?"

"J-ja?"

Jag ler brett.

"Får jag chans på dig?"

Hon börjar skratta, rufsar om mitt hår och drar mig till sig för en stor, varm kram. Vi kommer närmre varandra, jag kan känna hennes andedräkt. Varm och söt av must.

"Visst får du chans på mig. Du har haft mig ända sedan du först gick-"

"JAG SÄTTER PÅ VEM FAN JAG VILL, LEDA HÄXA!"

"JÄVLA HORBOCK! KNULLA DU VEM FAN DU VILL, MEN GE FAN I MIN LILLASYRRA I FORTSÄTTNINGEN!"

"DU HAR INGEN RÄTT! DU HAR FAN INGEN RÄTT! JAG ÄLSKAR HONOM!"

"KÄFTEN, JOSSAN! DU ÄR BARA ETT BARN!"

"HÖR PÅ HENNE! JAG FÅR KNULLA VEM JAG VILL!"

"TYST, DU ÄCKLAR MIG! TÄNK PÅ BARNEN!"

"DU RÖR INGEN AV MINA DÖTTRAR I FRAMTIDEN, DITT FÖRBANNADE AS!!!"

"HA! HAHAHAHAHAAAA! SKA VI SLÅ VAD; GUBBJÄVEL?!?"

"NÄ, NU JÄVLAR!"

Saker går krasande i golvet på undervåningen. Flera vuxna försöker lugna ner de skrikande.

Hon suckar uppgivet och börjar sedan skrocka tyst mot min kind.

"Herregud."

"Jag är kär i dig, Kris."

"Håll fast vid den tanken. Du kommer behöva den..."

Sedan kysser hon mig. Mitt i kaoset. Vaser och stolar går sönder under fötterna på oss, Göran verkar gå lös på en skrikande Richard medan Josephine ylar som en stucken gris. Jag bryr mig inte. Kris armar tätnar och hennes mun är varm. Det känns som att smälta samman, födas och dö på en gång. När hennes tunga möter min och vår närhet tätnar än mer, vet jag att varje ögonblick i framtiden utan henne kommer vara ren smärta. Så härlig är kärleken.

Vi sliter oss från varandra, matta och samtidigt höga på upphetsning. Kris stryker håret ur min panna och för prydligt in det bakom öronen. Sedan kysser hon min nästipp.

"DIN JÄVLA ASGAM! JAG SKA DÖDA DIG!"

krAs!

"Välkommen till familjen, Freddie."

Hej tomtegubbar slå i glasen och låt oss lustiga vara. En liten tid vi leva här med mycken möda och stort besvär. Hej tomtegubbar slå i glasen och låt oss lustiga vara.
-trad.

Det är rena kaoset när vi kommer nerför trappan. Jag stannar mitt i, Freddie också. Sedan står vi bara där och glor på scenen som utspelar sig i hallen. Jenny sitter i ett hörn på en pall och trycker en julkorv mot Jossans ena öga. Morbror Lennart vankar av och an med mobilen tätt tryckt mot örat. Han ser ut att vänta på någonting, då han svär och mumlar 'kom igen då, för fan' hela tiden. Barnen verkar inte bry sig, utan rusar glatt vilt omkring med knallpulverpistoler och morfars gamla konduktörsmössa. Håkan är med dem. Jessica springer förtjust efter med små steg, men snubblar. Håkan stannar upp, går tillbaka och lyfter upp henne. Jessica får rida på hans rygg och så bär det av i full 'galopp'. Det värmer mig.

Samtidigt nås mitt öra av ett fräsande käbbel utan like. Det är mamma, som efter alla dessa år plötsligt fått för sig att hon nu ska konfrontera mormor. Mormor står med ryggen mot en vägg och lyssnar, med vitt uppspärrade ögon och fladdrande näsborrar, på hur mamma upplevde sin barndom. Morfar kommer precis in med en glasmugg äggtoddy. Vid åsynen av familjekaoset sveper han den på stående fot, vänder på klacken och styr fötterna mot vardagsrummet för att hämta ny. Tant Cilla och tant Inga-Lill står på sin kant och munhuggs. Det är inte snälla saker som flyger mellan dem. Allt ifrån hemska picknickar, utflykter, släktträffar, minnen från deras ungdomstid i Alvesta och den andras karaktär räknas upp. Mitt på golvet ligger Richard med svullen näsa. På Richard sitter morbror Göran och dricker kaffe.

Morbror Axel som hittills inte sagt ett knyst, lägger handen på Görans axel.

"Göran, kan du inte kliva av den stackaren nu. Det är ju ändå jul och han är pappa till två av dina barnbarn."

Göran fnyser och rör om i koppen. "Det är för lite socker i den här. Är du snäll och hämtar sockerskålen, Axel?"

"Men Gör-"

"Det är VERKLIGEN för lite socker i den här koppen, Axel," markerar Göran med fast, bestämd röst. Det märks att han inte vill tala om det just nu. Richard kvider under honom och gnuggar sig för näsan. Göran ser lugnt på Axel, som slappnar axlarna uppgivet och nickar.

"Jag hämtar sockerskålen. Ska du ha mjölk i också?"

"Nej tack, det räcker så bra med socker," ler morbror Göran.

Ungarna springer förbi en andra gång. Tant Mona kommer utspringandes från köket med en blöt servett att badda Richards näsa med. Hon sneglar förgrymmat upp på sin man.

"Men kära Göran, kan du inte kliva av!? Du klämmer ju ihjäl pojkstackarn." Hon baddar den svullnade näsan, som närmast ser ut som en rödmålad bakpotatis. Richard gnyr.

"Så fan heller!" mullrar morbror Göran och ler tacksamt mot Axel när han får en sked socker till i kaffet. Sedan fortsätter han, "Det här ljushuvudet har gjort båda mina döttrar med barn samtidigt, han har erkänt att han förskingrat pengar ur Jennys fondpengar och sedan har han slagit ned stackars Gunnel."

Ja det stämmer, inser jag nu. Tant Gunnel ligger på golvet i framstupa sidoläge, över ett par utspridda jackor. Morbror Axel sjunker ner på knä bredvid henne och darrar chockat. Det är också nu jag får syn på pappa. Pappa. Han bara står där och lutar sig mot en ledig vägg med armarna i kors.

Jag tar in allting, samtidigt som en knallpulverpistol går av vid sidan av trappan. Jag rycker till, men lugnas snabbt när någon lätt trycker min hand. Freddie ser upp på mig och ler. Det fladdrar kittlande till i maggropen och plötsligt känner jag mig nervös. Jag är nog kär i henne också. Hon verkar ha läst av min förstummade förvirring, för hon stryker lugnande min handrygg med sin tumme. De gröna ögonen säger att allt nog ska bli bra till slut. Det känns som att bli oövervinnerlig, tillsammans kan vi nog klara allt. Jag känner mig konstigt hemma mitt i alltihop. Ungarnas glada skratt försvinner bortåt när de springer in i ett annat rum och vi ser bägge ut över den kaotiska hallen.

Axel lägger handen försiktigt på sin frus panna. Han verkar vara smått förvirrad.
"När kommer ambulansen?" frågar han rakt ut i luften.

Morbror Lennart ser medkännande på honom och pekar på mobilen. "Snart."

Med fasa hör jag hur sängfjädrarna i mormors och morfars säng börjar gnissla våldsamt, i rytmisk, pumpande takt. Det går upp för mig att jag inte kan se min bror någonstans. Det är nästan för skrattretande. Nästa sekund kommer väl Rolle springande och ber på sina bara knän att Freddie ska ta tillbaka honom. Jag himlar med ögonen när mycket riktigt en Rolle är på väg fram genom röran. Henke försöker haka på honom som den svans han alltid är, men snubblar över Richard och dråsar i golvet med en tung duns. Hans ena bror Jeff skakar på huvudet, den äldste brodern Jens bryr sig inte. Han för ett viskande samtal i sin mobil. Han mumlade någonting förut om att smita undan efter middagen och köra i sporrsträck till TipTop. Efter att ha sett det här förstår jag varför.

Rolle rättar till sin slips och mumlar för sig själv, som om han rabblade någonting han övat in. Ett styng av odefinierad panik får mig att ta ett halvt steg bakåt och släppa Freddies hand. Jag saknar den och min egen blir ensamt kall. Hon famlar efter den men blir avbruten av Rolle, som nu kommit fram till trappan. Han börjar gå uppför och stannar ett trappsteg nedanför oss. Jag sväljer. Det strålar i hans ögon av kärlek och skräckblandad förtjusning. Han faller ner på knä och tar hennes händer i sina.

Bjällerklang, bjällerklang hördes dingel - i - dång.
Flingor som det virvla om i munter vintersång.
-Harry Arnold, "Bjällerklang"

"Du är en jävla översittarhagga som bara mår bra när du får klanka ner på folk som du anser är sämre än du själv!" morrar tant Cilla med indignation i rösten.

"I sann anda är du och förblir en isdrottning, Cecilia! Så kall som den sängen måste vara, kan man ju förstå att Patrik har sökt sig till andra kvinnor..." replikerar tant Inga-Lill.

"Ha! Dina ungar är väl inte ens Lennarts! -Han är ju impotent!" skrattar tant Cilla hånfullt.

"Han är visst flickornas pappa!" fräser tant Inga-Lill och nu lyser mord i blicken på henne.

Tant Cilla verkar inte riktigt veta när hon ska sluta, eller så är de båda så djupt uppslukade av sitt gräl, för hon fortsätter trots att morbror Lennart nu höjt huvudet och skakar på det frenetiskt:

"Tsk, tsk. Inte då, han var förkrossad några år tillbaka innan de föddes och ni jämt grälade. Vem tror du då han kom till? hm? Vem tror du han anförtrodde sig åt istället för sin oförstående hustru???"

Morbror Lennart lägger handen över luren och spänner ögonen i tant Cilla.
"Du är ute på tunn is, Cecilia," varnar han. Sedan tar han bort handen och väntar otålmodigt igen.

"Kommer ambulansen snart?" frågar morbror Axel, uppenbart oroad över tant Gunnel.

"SNART!" ryter morbror Lennart rätt i luren samtidigt som någon verkar svara, för han rycker häftigt till och hugger direkt; "Hallå? Nej! Gud, nej! Förlåt, jag talade med... ja, vi har en skadad person här. Vi vet inte vad det är med henne. Fall, eller nej, hon blev nerslagen av en yngre man... adressen? Hit?"

Han blinkar till och får totalt hjärnsläpp. "Morsan?" hojtar han. Men mormor står fortfarande och får en utskällning av mamma. Hon ser skräckslagen ut. Morbror Lennart ser sig om efter hjälp, utan resultat. Morfar kommer tillbaka in i rummet och han skringer fram till honom. "Farsan, vilken adress har ni?"

"Det ska du väl banne mig veta, ongadjäkul!" hickar morfar. Han ser pillemariskt på var och en innan han fortsätter: "Vem har gömt äggtoddyn? Vem har gömt äggtoddyn? Det skulle jag bra gärna vilja veta. Tjohoooo! Märta! Var är äggtoddyn?!?"

Morbror Lennart hugger tag i morfar, ruskar om honom och får efter lite vettlöst rabblande äntligen adressen. Han meddelar den vidare i luren. Morfar raglar ihop mot skohyllan, som ger vika. Han glider i golvet med ett skobelamrat 'dunk-dunk-dunk' och sitter sedan där muttrandes.

Mamma verkar vara i storform, som hon går på och hotar. Det gnistrar i ögonen av triumf och jag vet att hon tänker fälla mormor hårt nu. "Du har aldrig sett mig som någonting annat än den lilla prydnadssak jag föddes till, det var pojkarna som fick en bra skolning och som var familjens goda namn. Men vet du vad mamma? Världen ser inte ut som du tror den gör. Den är inte alls vad du vill ha den till-"

Rolle harklar sig. Jag ryggar tillbaka med en klump i halsen. Freddie ser förvirrat efter mig, hennes hand söker min men jag kan inte ge henne det stödet. Herregud, vad har jag för rätt? Jag känner henne ju knappt. Ändå vädjar de gröna ögonen till mig, till någonting djupt inom mig, så grundläggande att själva jag börjar rasera, när jag vänder mig bort för att slippa se. Jag hör Rolles röst, som med ett första hack nervöst börjar tala. Säkerheten växer efterhand i den.

"Freddie, vi har känt varandra i två år nu och du har varit den bästa vän jag..."

Uuuuh... jag mår illa. Jag lutar mig kallsvettig framlänges över trappräcket.

Jossan ser oroligt på Richard. Hon verkar älska honom trots allt. En hundradels sekund lider jag nästan med henne när han spottar åt hennes håll så gott han kan och fräser att hon förstört hans liv. Sedan kommer jag på förnuftigare tankar och vet att hennes liv blir bättre utan honom. Jenny snäser av honom med att det snarare är tvärtom och att han är en hjärtlös bock. Sedan vänder hon sig till Jossan och frågar om hon är okej. Jossan börjar gråta och slår armarna om sin syster. Jag hör hennes hoppande snyftningar från trappan. De låter overkliga, som om de kom från bakom ett draperi. Det händer för mycket just nu.

Axel går in i hysteri när Gunnel slutar andas och börjar desperat dunka sig själv i huvudet med knytnävarna. Sekunden efter påbörjar han hjärt- och lungräddning.

Samtidigt försöker morbror Lennart skilja tant Inga-Lill och Cilla åt med hjälp av Jeff, Mona och Henke. Henke får en smocka tvärs över ansiktet av en fäktande hand och trillar baklänges. Tant Inga-Lill ser sin chans och far fram mot tant Cilla, som hon tar ett fast halsgrepp på. Hela tiden skriker de.

"Du har legat med min man!!!"

"Det har jag inte!!!"

"Vad fan är det du säger då, din förbannade hora?!?!!?"

"Du är otrogen mot Lennart! Din hjärtlösa subba, VAD gör du när han är på jobbet, egentligen!?!???"

Morbror Lennart vrålar: "NU FÅR DET TA MIG FAN VARA NOG!!!"

Jeff fångar in honom innan han hinner fram för att tillsammans med sin fru klösa ögonen ur tant Cilla. Tant Mona försöker lugna Lennart med tysta ord och förmaningar.

Ungarna springer förbi en tredje gång.

"Pang! Pang! Pang!"

Morbror Axel lägger händerna över varandra och utför hjärtmassage på Gunnel. "Ett... två... tre... fyra." Sedan dyker han ner och gör mun-mot-mun. Sedan hjärtmassagen igen. "Ett... två... tre... fyra."

"Vem är det då?!?" vrålar tant Cilla. "Vem är det då?!?!? Vem är farsa till dina snorungar!!! Lyssna nu, Lennart! Lyssna då! Ha-ha! Den här blir bra!!! Svara då, falska människa!!!"

Inga-Lill börjar gråta. "Jag vet inte."

"Ha-ha! Jag sade ju det! Jag sade ju det!" jublar tant Cilla triumferande.

Morbror Lennart lösgör sig från Jeff och Monas lugnade grepp. Han går fram till Inga-Lill, omfamnar henne och ser på tant Cilla med hat i blicken. Tant Cilla ler fortfarande segervisst medan Inga-Lill klänger sig fast vid sin man, kramar honom som stöd.

"Vi kan inte få barn, Cecilia. Vi gick till en spermabank. Flickornas biologiska far är den man som närmast matchade mitt utseende."

Tant Cilla kommer helt av sig och slår skamset händerna för munnen innan någon mer groda hinner hoppa ur.
"Herregud! Förlåt!" är det enda hon får fram.

Mamma fortsätter under tiden sin utskällning. Hon fäktar med armarna och pekar, arg som ett bi. "-uppe i ditt och pappas sovrum ligger Jonas och Titti och knullar! Cecilia har legat med Patriks bästa vän Stefan i flera månader, den amoraliska suggan och Jenny och Richard ska skiljas, tack och lov! Som det jävla aset har behandlat min guddotter!"

Hjälp, jag är riktigt stolt över min mamma. Vem visste att hon hade det där i sig?

"-Susanne, då! Du vet inte vad du säger-" flämtar mormor. Men mamma är långt ifrån färdig.

"Jag vet MYCKET väl vad jag säger, lilla mamma, så håll käften! Vem fan är så sjuk och puckad att han har omkull sin hustrus fjortonåriga lillasyster och sedan vägrar ta konsekvenserna av sitt egna handlande?!? Som om inte det vore nog. Visste du, mamma, att Lennart har en son ingen vet om från sin tid som FN-soldat och att Axel och Gunnel har adopterat Roland från Jugoslavien? Nej, det minns du ju inte. Pappa dricker alldeles för mycket, för att han skäms över dig som alltid ska blanda dig i alla andras angelägenheter och tysta ner dina egna! Fy faan! FY FAN, säger jag! Det är fanimig bara toppen på isberget, eller hur, mamma? Fy fan för den här familjen. Fy faan!"

Morsan stannar upp för att hämta andan. "Och du, jaa. Du. Som ska se till att allt är 'frid och fröjd', för inget är fel eller annorlunda här inte. Ne-ej då. Här är alla så normala och fina, för det här är familjen Axelsson. Du gör mig spyfärdig, mamma. Jag skäms över att le tomt och låtsas varje släktträff att Jonas har MVG igenom alla ämnen, att han är välartad och ska bli läkare- Eller för att säga att Kris har sitt eget företag, verkar intresserad av en trevlig ung man på jobbet och att allt är så bra så. Vakna upp, kärring! För det har jag gjort."

Mormor ser verkligen chockad ut.

Morbror Axel blir mer och mer desperat. "Ett... två... tre... fyra."

"Jonas skiter fullständigt i skolan, har sex med sin flickvän utan kondom och vill bli snowboardproffs- han äter medicin i förebyggande syfte mot depression och har två prickar i betalningsregistret! Vad gäller Kristina så är hon osäker efter år av mobbing i grundskolan, hon våndas över att komma hem och möta mammas frågor om hon träffat någon intressant eller när hon ska betala tillbaka alla pengar hon lånade för att starta upp företaget- hon vill bo i Stockholm, hon älskar sitt fåniga jobb och gav bort din julklapp från förra året! Dessutom vågar hon, till skillnad från Jens, att leva ut sina känslor!"

Det ringer på dörren. Mona går och öppnar för ambulanspersonalen, som skyndar in. De växlar några snabba ord med Axel, sedan sätter de halskrage på Gunnel, som verkar vakna till lagom länge för att le ett smärtsamt framtvingat leende. Ambulansmännen ger henne syrgas och sätter i dropp. Sedan för de fram båren och böjer sig ner efter henne.

"Ett- två- tre!" Hon lyfts över. De fäller upp siddelarna och reser sig upp med henne. Axel ser frågande på dem och får en nick. Han sliter åt sig sin rock, mössa, ler ängsligt adjö åt alla och försvinner ut med den skyndande ambulanspersonalen. En av dem drar fram en komradio efter att Gunnel tryggt lastats in i ambulansen.

"Kvinna, född 53... möjlig ryggskada..."

Dörren stängs.

Mamma står framför en likblek mormor och hytter med fingret framför henne. "En sak ska du veta mamma: -jag tog en lång titt på mitt liv ikväll. Många gånger har jag inte varit stolt. Jag har gnällt på mina barn, men jag älskar dem över allt annat. Trots att Jonas inte vet sitt bästa, trots att Kristina är lesbisk. Eller kanske tack vare det. Mina ungar vet vad de vill. De är sig själva och det är vad som räknas. Vad jag än gör... mamma... så vill jag aldrig mer bli som du."

Hon går över till pappa, som stolt flinandes stått där och lyssnat igenom alltihop. Mormor står som fallen från skyarna, mitt i sitt nu så ironiskt blottlagda icke-perfekta hav av släktingar, och gapar.

Det blir alldeles knäpptyst.

Då kommer frågan:

"...Fredrika, vill du gifta dig med mig?"

Rolle ser säker ut, jag kan riktigt höra det. Jag vänder mig om och tittar mot min vilja på när han drar fram en liten ask ur innerfickan på sin kavaj. Han fäller upp locket och i asken, på en liten svart sammetsdyna, ligger den vackraste ring jag har sett. Den kommer passa henne perfekt.

Allting kan gå ituuuu... Men ett hjärta kan gå i tuuuu-

"Vänta lite," säger mormor. "Är Kristina lesbisk?"

I samma ögonblick sparkas ytterdörren in. Den slår i barnklädeskrokarna med en SMÄLL och in kliver Tomten. Morbror Patrik.

"Ho-ho-ho! Finns det några snälla barn här?"

Jag försöker chockat att ta ett steg bakåt, men glömmer att större delen av kroppen lutar utanför trappräcket. Det går fort. Freddie kastar sig fram och ropar mitt namn.

"Kris!"

"Huh? WhoooooooOOOOOooaAAaaaa!!!!!!!!"

Jag famlar förskräckt efter något att ta tag i, men faller handlöst över räcket, rätt ner i golvet, med en hög...

DUNS!

Allting stannar upp.

Rolle kommer av sig och vänder blicken från Freddie till mig. "Va?"

Freddie rusar förbi honom i trappan, jag hör hur hennes fotsteg smattrar i trappan. Så är hon där, lägger mitt huvud i sitt knä och frågar tyst om det gör ont. Jag ler och sluter ögonen, det känns alldeles för skönt när hon varsamt stryker håret ur min panna.

"Är det sant?" mumlar tant Cilla totalt lamslagen av nyheten. Sedan spärrar hon upp ögonen och blänger på mig. Hennes son Jens sneglar på henne och skakar uppgivet på huvudet. Han plockar sin rock från kroken och går fram till oss.

"God jul, kusin. Jag drar till TipTop nu, stämningen här är lite för vissen.Jag hälsar Dicken, Challe och Filip från dig, okej?" Han böjer sig ner och kramar lätt min axel. "Krya på dig. Jag vet nog för att med säkerhet säga att Freddie kommer pyssla om dig väl..."

Han flinar retsamt och blinkar åt ängeln ovanför mig. Jag får en drös misstankar i bakhuvudet.

"Vad har ni kokat ihop?" frågar jag honom rakt ut. Han bara flinar och rycker på axlarna.

"Åh, ingenting." Han reser sig upp, med rocken över armen. Den åker raskt på. Han ler och vinkar åt alla. "God jul och gott nytt år allihopa! Trevlig fest. Jag är bög, ha det så bra nu!"

Han går fram till sin mamma och pussar henne på kinden. "Hejdå mamma. Hej-hej, allesammans!"

Sedan går han ut och kvarlämnar ett kaos i tystnad.

Det är mormor som bryter tystnaden med en uppmärksammande harkling. Hon ler brett. "Ja, då tycker jag att vi går in i vardagsrummet och delar ut julklapparna!"

Mamma ser menande på henne. "Mamma... skyl inte över det här igen."

Mormor ser oförstående på henne.

"Men snälla Susanne. Varför skulle jag göra det? Du har mycket väl visat hur landet ligger. Inga mer lögner." Hon vänder sig till dem andra. "Seså, upp och hoppa nu! Man ska vara glad på julafton... för att man har en familj, hur den än ser ut. Kom in i vardagsrummet, Patrik, så att barnen slipper vänta ännu längre. Jag är litet orolig. De har varit tysta nu i över fem minuter."

Morbror Patrik ser surmulen ut efter att ha lyssnat på morbror Lennarts sammanfattning av mammas lilla tal. Han drar sig undan när tant Cilla försöker tala med honom.

Mormor börjar gå mot vardagsrummet, men slår sig för pannan. "Attanemig! Göran, skulle du vilja kliva upp från stackars Richard och slänga ut honom ur mitt hus? Gör det så att inte barnen ser, bara."

Morbror Göran gör detta med illa dold förtjusning. Ut på backen efter Richard flyger hans stövlar och jacka.

Mamma skrattar tyst och skakar på huvudet. "Jag tror jag drömmer, Åke. Hon försöker ju nästan."

Pappa skrockar.

Tant Cilla går en bit bort från alla andra. Jag tror inte hon ens förstår var hon är just nu, efter att ha blivit bortträngd av morbror Patrik. Hennes blick säger att hon har förlorat allt, är arg, bortgjord och ångrar att hon föddes. Jeff ser på sin mamma och går bort till morbror Patrik. Han klappar honom på axeln.
"Gå till henne, farsan. Det är onödigt att förlänga lidandet. Du vet och hon vet. Ni har hela juldagen på er att snacka, men fan... låt inte morsan sitta ensam på julafton. Det har hon fått göra hela sista halvåret."

Patrik sneglar åt sidan. Han nickar.

Tant Cilla tittar upp när han kommer med utsträckt hand.
"Kom, Cecilia. Vi talar imorgon istället. Kom."

Sofia och Åsa springer rakt i famnen på Morbror Lennart.

"Ojojoj! Hallå där, trollungar. Vad har ni nu hittat på?"

Sofia vinkar ner honom och viskar i hans öra. Åsa nickar.

"Herregud," slipper det ur honom. Sedan skakar han på huvudet. "Små busfrön! Ja, just, ja! Vet ni vem som är här?"

Sofia nickar. "Fajbjo Patjick. Å-å-å- ALLA julklappaj! Fast vi säje tomten, för annas blij han lessen."

Åsa ler instämmande. "Å de e jinte bja."

"Nä, det är det nog inte," instämmer deras pappa. "Kom nu, så ska vi se vad ni får av tomten?"

"Jaa. Pappa, kan vi köpa en mustaf åt fajbjo Patjik nästa åj? De måste bli så vajmt bakom sägget juh!"

Alla drar sig mot vardagsrummet, utom morfar, som sitter i en hög med blankputsade skor och sover.

Mormor knackar mamma på axeln.

"Kom Susanne, så går vi in i vardagsrummet och firar jul som en enda stor, varm familj."

"Mamma..." säger morsan varnande.

"Ja, jag vet," säger mormor och hintar, "Men jag tyckte att de skulle få lite tid för sig själva, ungdomarna."

Mamma skakar på huvudet. "Mamma." Sedan kommer hon på; "Men pappa, då?"

"Din far är död för världen just nu. Jag låter honom sova, så väcker jag honom imorgon. När han går och klagar över ont i ryggen så kan jag säga att han får skylla sig själv. Så vad har du köpt till Åke i år?..."

Jag stönar och vrider på mig. Man blir stel av att ligga på golvet.

Freddie kysser min panna, sedan min nästipp... där avbryter jag henne.

"Har du och min kusin någonting ihop?" frågar jag strängt.

"Nej, jag berättade ju att det tog slut i-"

"Inte den kusinen. Den kusinen," förklarar jag.

"Jensa eller Norinne?" flinar hon och det är då det klickar ihop. Norinne är Jens artistnamn. Inte för att tant Cilla någonsin kommer få se honom på en för henne 'respektabel' scen, men ändå. Jens är bra. När jag var och såg honom på hans jobb för ett par månader sedan, hade han skämtsamt sagt att någon han kände ville veta lite 'detaljer' om mig. Som den sedvanliga hedersknyffel han är när han är Norinne, hade han antytt att jag minsann skulle bli snarad, bunden och utsatt för onämnbara saker. (Vilket jag för övrigt inte har någonting emot.) När jag nu kommer att tänka på det, så hade några kompisar som brukar gå på Bitch också nämnt att någon hade ställt konstiga frågor.

Jag kisar misstänksamt mot henne.

"Freddie, har du ställt frågor om mig?"

Hon rodnar sött och plockar med mitt hår. Det tar tid, såpass att jag börjar tvivla på att jag sade frågan högt. Sedan ser hon mig rakt i ögonen. Lätta fingertoppar följer min underläpps konturer.

"Jag sade ju att jag var kär i dig."

Vi kysser varandra lugnt, inte lika hungrigt som uppe i rummet. Bara för att bekanta oss igen. Det smakar gott.

Jag flinar.

"Håll fast vid den tanken."

Så här gör flickorna var de går, och var de sitter och var de står.
Så får vi lov, ja får vi lov att sjunga flickornas visa?
-trad.

"Det blir väl trevligt att träffa allihopa igen, Jonas? Ta vänster här, Åke. Nejnej, DÄR. Den gröna skylten DÄR. Just det. Sväng"

Jonas suckar och tittar uppgivet ut genom fönstret.

Nu missade farsan en avfart till. Mamma gastar och rabblar andra vägkrokar. Hon är stressad. Hon måste till varje pris hinna före sina syskon till mormor, annars hinner hon inte hjälpa till med kalvsyltan. Pappa gastar lika bestämt tillbaka, han är inte den som är den. På Jonas vänstra sida sitter jag och min flickvän. Vi har hånglat oavbrutet sedan vi satte oss i bilen och svängde ut från parkeringsplatsen. Fyra år yngre än mig är hon nog kanske ändå den mognare av oss och min gullegris. Den bortskämda av oss två också, även om hon inte märker det själv. Hon är bara van att få som hon vill.

Freddie fnissar och jag smeker hennes kind.

"Jag älskar dig mestast i hela världen, mestare än mestast," lovar jag och ler. Hon rodnar sött.

"Jag älskar dig också, jättemycket mer än mestast," svarar hon och skrattar när jag viskar någonting i hennes öra. Jag älskar att få henne att skratta, har jag lärt mig. Jag gör vad som helst för att höra det.

Vi gullar vidare och mumlar små söta ord till varandra. Jonas vänder bort blicken och försöker låta bli att tänka på kärlek. Det enda seriösa förhållandet han haft gick i stöpet redan innan det verkligen blev någonting. Han blev lämnad för att han velade fram och tillbaka. Det var först långt senare jag insåg hur förkrossande det hade varit för honom. Mina egna fåniga romantiska drömmar om evig kärlek, att bli tagen med storm och allt annat larvigt tjafs... kan väl betraktas vara infriade.

Ända sedan vi kom hem till familjen för ett par dagar sedan har mamma tjatat på oss om det. Blablabla, hitta någon trevlig donator, blablabla, skaffa barn, blablabla, hon vill ha barnbarn, blablabla. Mamma hör till de där som tycker att människa träffar människa, tycke uppstår och leder till giftermål, samt resulterar i barnaskara. Somt förändras aldrig.

Morsan bjuder ner oss så ofta vi vill. Det är sällan det finns tid att åka, men det är rätt kul att komma hem till henne och farsan ibland. Skulle ni se morsan nu så skulle ni inte tro vad ni såg. Hon har börjat om skolan och läser till ingenjör. Hon är femtiosex bast och har flera läsår kvar. När hon kommer ut på arbetsmarknaden är det nästan dags att gå av den. Pappa bara rycker på axlarna och säger att hon får göra som hon vill, honom kvittar det så länge det finns mat på bordet när han kommer hem. Läget skulle kunna beskrivas som rätt hopplöst.

Jag och min tjej gullar och fnissar. Morsan ylar order åt farsan som ryter tillbaka. Julklapparna ligger i bakluckan. Det är precis som förra året. Skillnaden det här året är att vår syssling Roland och hans flickvän har gift sig. De har adopterat en liten flicka från Kroatien, så hon kommer också vara med på julmiddagen. Jag hoppas att Jens pojkvän Christian är där, han och tant Cilla är fruktansvärt roliga ihop när de talar kläder. Min kropp brinner. Munnen är full av Freddies tunga. Slafsandet bredvid stackars Jonas fortsätter, blandat med fniss. Jag har inget behov av att drömma mig bort i ekande tomhet längre.

Fredrika Jacobsson. Freddie. Det är någonting speciellt med henne. Jag kan inte sätta fingret på vad det är med henne som är så fascinerande. Kanske beslutsamheten, de leende gröna ögonen och det smittande skrattet. Kanske är det hur fantastisk hon är.

Eller kanske är det bara för att jag älskar henne.

Kom, kom, signade jul, sänk dina vita vingar.
Över stridernas blod och larm... över all suckan ur människobarm.
Över de släkten som gå till ro, över de ungas dagande bo.

...kom, kom, signade jul, sänk dina vita vingar.

Slutord: Tant Gunnel lever och är lycklig. Hon promenerar i Tibet två gånger om året. Morbror Axel följer med henne som moraliskt stöd. Jenny fick en till son, Jesper, som tack vare hans pappa nu har en tre månader yngre kusin/halvsyster vid namn Svinto. Jossan flyttade med Svinto och sin nya pojkvän Gutta till ett kollektiv, där de odlar biodynamiska grönsaker och tror på rymdvarelser. Morfar slutade dricka äggtoddy efter en sjuhelsikes ryggvärk på juldagen. Han sveper dock fortfarande konjak, rödtjut och wirre. Mormor fortsatte att vara mormor och Jens drog med sig sina två bröder ut på dragturné. Jonas ligger för närvarande på sjukhus i gipsvagga efter en lavinolycka i ICA-kylen. Sofia vill bli ninja turtel när hon blir stor. Syster Åsa vill detsamma. Kris och Freddie har slagit världsrekord i sängliggande. Slutet gott, allting gott.