Krogen>avsnitt 3

==========================================================

Tystnaden låg kvar som ett tungt täcke över deltagarna tills Arkberg nått dörren. En hög utandning hördes när den slog igen och återigen lämnade dem i deras isolerade lilla låtsasvärld. Allas ögon riktades mot Axel.

Axel var oroad. Skitskraj. Men det skulle vara ett dåligt drag att visa upp de känslorna i TV. Så länge han var orädd och egendefinierat bäst så valde tittarna att ha med honom i spelet. Skulle de behöva omvärdera honom till lördagen så var det kört. Han trodde inte att de älskade honom, men han var en avslappnad skit som alltid hade någon intrig på gång. Tittarna ville nog ha honom kvar. Överklassbocken visste att de andra inne i lägenheten hyste minst sagt blandade känslor gentemot honom. Det var inte helt omöjligt att de satte Axel på stolen. Plus- och minusmötet började trycka på mot bröstet och axlarna. Rädsla som de kallade det.

Axel var inte ivrig på att åka ut i det här skedet. Aktieaffärerna började gå åt helvete i takt med att fadern Erik strypt hans underhåll. Det gamla gubbkräkets inställning till hans högriskaffärer var minst sagt störande, för att inte säga veklingsförklarad. Han behövde miljonen. Det skulle gå att roffa åt sig den. Dessutom, tänkte han med ett bredflin, så hade han ännu inte haft omkull hela tjejligan härinne. Hans stolthet och namn tolererade inte en förlust.

Terry skakade på huvudet åt Axels kaxiga flin när denne slängde upp benen på bordet och med lugn nonchalans lade armarna bakom huvudet. Den mannen var en mycket osäker människa. Typen av person var uppenbar; Axel var en människa som osade självsäkerhet och chauvinistisk attityd på långt håll. När det kom till kritan så brast hans styrka och han behövde hjälp för att komma ur knipan. Terry skulle inte bli förvånad om den vilsne mannen försökte få en högre status i sällskapet. Detta genom att skaffa sig många allierade som kunde dansa efter hans pipa.

Den unge humanisten hade en stark aning om att det var Axels syfte med Jessica och Frida. De törstade efter andras bekräftelse och var därmed också de två mest lättmanipulerade i kåken. Det fanns ingenting Terry kunde göra åt saken och han kände heller inte behovet av att agera. I slutänden så är ju människor alltid människor och har så varit ända sedan den första spillran kravlade sig upp ur havet. Den fria viljan var en myt och individens egna handlingar en spegling av andras. Den unge mannen ryckte på axlarna och lät tiden ha sin gång. När det slog tillbaka mot Axel så skulle det slå tillbaka rejält.

Frida bytte en orolig blick med Jessica. Hennes vaga gest mot den andra att följa med in på toaletten undgick varken kameran eller den tandborstande Birgitta. Den äldre kvinnan rörde inte en min för att röja sin vetskap om de två flickornas lilla allians. Hon hade en god personkännedom och förväntade sig inga stordåd av dem. Hon gissade på att de skulle tjafsa om plus- och minusmötet. Det hade hamnat i ett litet annorlunda läge nu sedan de deltagit i Axels lilla pojkstreck mot produktionsteamet. Hon höjde köksglaset till munnen, sköljde och spottade i vasken. En liten silverfisk kilade emellan ett par glas. De borde nog diska.



En spolande vattenkran i köket dränktes av ljudet från en till, när Frida skruvade upp både kall- och varmvattenkranen inne på toan. Jessica låste om dem och vände sig till sin medkonspiratör.

"Ja, vad ville du? Jag såg blicken."

"Nu när Axel fått en varning så kanske vi ligger illa till också", kom svaret.

Jessica skakade på huvudet bestämt.
"Nej, inte en chans. Hade det varit så... så hade Arkberg sagt till med en gång."

"Jag menade inte alls så, Jekka! -Tittarna! De kommer se oss som korkade bimbos om det filmade visas i TV!" Frida lät chockad, rentutav rädd.

Jessica skrattade kort och förklarade; "Axel tejpade över kameran. Det de såg var nedgraderande för oss. Ja. MEN det kan också vändas till en fördel. Allt härinne handlar om image, babe. Om vi gör vår till moderna brudar som tar för sig och vill leva livet, så behöver vi inte oroa oss det minsta!"

Nu var det Frida som skrattade. Ett skeptiskt, avhugget skratt.
"Sällan. Jag har sett Krogen hur många gånger som helst och tro mig; -alla sådana brudar åker. De är kvar ett tag, tills de inte kan få mer stöd och sedan är det råkört!"

"Men..."

"Helt-Fett-Kört."

"Frida, jag menade att vi kunde ta den imagen ett tag bara och sedan byta taktik. Bli mer medvetna. Jiddra nåt skitsnack om feminism, så vinner vi tjejröster."

Nu rågarvade Frida av hjärtans lust.
"Så faaan heller! Vi måste få med killarna, det är bara de som glor på Krogen. Kolla de förra årens vinnare; -BARA killar! Schysst idé! Dumpad."

"Hey! Det är inte bara killarna som röstar. Många tjejer röstar på grabbarna bara för att de är 'söta'. Vi kan få fler tjejröster och killröster."

"Okey, okey. Hur?"

Jessica flinade. "Enkelt. Vad är vi tjejer bra på?"

"Eh..."

Slap!

"AJJ! Fan, Jekka!!!"

"Utfrysning. Snacka ner kaxiga brudar. Det är lätt att få bort en del pers från Krogen. Vi får dem att se gamla, jävliga eller töntiga ut."

"Bra plan."

"Nej. En JÄVLIGT bra plan! Kom nu så kör vi. Överens?"

"Överens."

De två tjejerna stod tysta ett tag och lyssnade på hur vattnet rann från kranen. De var ett team. De två mot Krogen, mot tittarna. Mot varandra. Allierade efter behov. Frida knackade naglarna mot handfatskanten. Jessica mumlade att de borde gå ut innan de andra blev för misstänksamma. Frida tittade upp och möttes av en rak blick.

"Vem lägger du ditt minus på ikväll?", hörde hon Jekka fråga. Ja, vem? Hon hade ingen aning.

"Vet inte. Vem tar du?"

"Jag ger minus till Linn. Det ser bättre ut. Känner henne knappt. Du ger ditt till Terry, då du inte fattar dig på hans såkallade märkvärdighet."

Frida nickade ivrigt, "Pluset då?"

"Till mig. Jag ger dig mitt plus. I år ska fan en tjej vinna Krogen!!!"

'Och det ska vara jag.' tänkte de båda medan de log med falsk värme mot varandra.

"Om någon av oss vinner så splittar vi prissumman på två, a-ight?"

'Never in my lifetime, gumman', tänkte Jessica och såg det naiva hoppet i Fridas ögon. Så länge det fanna där så behövde hon inte oroa sig. Bruden var ung. Bruden var stendum. Hon lade fram handen i luften mellan dem.

"Deal!"

Händerna slogs samman.

Vattnet rann över handfatet.



Linn drog blicken från fönstret. Arkbergs besök hade bara varat i några ögonblick, sedan slogs lägenhetsdörren åter upp och han kom ut. Med beslutsamma steg gick han förbi Krogen och mot sin bil. Det fanns tusen saker att göra, men inte lika många tillfällen att göra dem på. Axel och småtjejerna hade lämnat lokalen i ett sorgligt skick innan de dragit hem för att avsluta kvällen med sin privata lilla fest. Hon var glad att hon alltid sov som en stock så att hon hade missat ljuden, som enligt en mumlande Rebecka hade varit minst sagt vidriga. Så mycket att göra. Men var börja? Linn satte händerna i sidorna och lät blicken svepa över lokalen. Hon suckade och ryckte på axlarna. Lika bra att sluta tänka och bara köra på.

Rebecka stod fortfarande och tittade ut genom fönstret. Hon undrade vad Arkberg hade sagt till de andra. Hon hade lagt märka till den övertejpade kameran på morgonen, då den hade varit ovanligt tyst. Den hade inte följt hennes rörelser med det låga surrande som den annars brukade. En snabb snegling hade avslöjat en stillastående kamera med svart tejpad lins. Produktionsteamet måste vara rasande över att ha missat den pengakossan. Sex sålde bra, visste mediamogulen. Hon gissade på att Axel hade fått en varning.

Linn stod böjd över ett av borden med ena handflatan satt som stöd mot dess skiva. Hon gnuggade metodiskt bort en ond fläck som grott sig in i den lackade ytan. Rebecka betraktade den lilla blondinen. Hade hon verkligen kunnat missbedöma den mindre kvinnan så pass? Upp till för en kvart sedan hade hon sett Linn som den genomsnälla Svenssontjejen; typen som åkte i tredje stolen.

Skygglapparna hade fallit från den långa kvinnans ögon. Plötsligt såg hon många andra saker med den lilla småländska bonddottern. Axlarnas hållning var stolt, som om de tvingats göra sig starka. Obändigt starka. Träning, skulle den ouppmärksamme säga, med de tydde mer på fysiskt arbete. Kroppsspråket var avvaktande men alert, som om hon väntade på att någonting skulle hända. Samtidigt så vittnade den gröna blicken om en djupare insikt, en vetskap och ett medvetande, bortom det förutsägbara som Rebecka först målat upp för sitt inre öga. Linn visade sig vara en mycket intressantare person än väntat. Rebecka log, bollade lite med trasan och började torka av ett annat bord.

"Vad var det jag sade som var fel förut?", frågade hon med ett neutralt tonläge.

"Vad?"

"Förlåt. När jag sade att du inte hörde hemma här. Det... jag kan förstå om det lät fel. Jag menade bara-"

"Jag vet vad du menade och det är sant. Eller det brukade vara det."

"Vad hände?"

Linns ansikte antog ett oläsbart, spänt uttryck och hennes fläckgnuggande blev mekaniskt.

"Jag växte upp."

Den lilla kvinnans stelnade anletsdrag och flinthårda blick fick Rebecka att dra tillbaka de frågor som genast hopade sig i bakvattnet av de tre känslolöst uttalade orden. Det fanns en historia där. Rebecka vägde på ögonblicket. Hon stannade upp, vek trasan åt andra hållet och fortsatte sedan att torka.

Ingen av de två kvinnorna sade någonting mer den kvällen.



Per stod och valde kläder framför spegeln. Han skulle ha kvällsskiftet med Linn och Rebecka. Den lilla blondinen fick hans romantiska ådra att pulsera och bara tanken på att hålla henne i sin famn fick honom att svälja hårt. Kanske var det ödet som hade slagit ner i honom som en blixt när han såg henne där i Krogen under presentationsavsnittet? Hon kanske kände detsamma för honom. Hon tittade ibland på honom och log det där leendet som fick världen att stanna. Det som fick änglarna att sjunga och hoppet att återvända. Tänk att det fanns en sådan kvinna! Ett ljus i mörkret. Han kunde se hennes ansikte i dunklet för sig själv. Så vacker. Så omtänksam och vänlig. Hjärtat bankade vilt i bröstet på den unge bonden, som drog på sig sin renaste, finaste skjorta. Undras om det gick bra att ha den på? Han såg hoppfullt på Jonathan som gick förbi och skakade på huvudet. Hans blick vändes åter till spegeln. Inte skjortan?

Tänka, tänka...

En svart, hoprullad tygtingest kastades i famnen på honom. Jonathan klappade honom broderligt i ryggen och pekade på byltet.

"Du måste ha krogentröjan på dig, Pellegrabben. Annars får produktionsbolaget spatt, serdu."

Per höjde på ögonbrynen frågande.

"Det står i kontraktet." Jonathan gjorde en min som förstorade upp ordens betydelse. "Jag vet vad jag talar om. Jag kan de där bolagen. Jobbar med dem hela tiden i Götet. Jepp." Han blåste på knogarna och gnuggade dem lojt mot nyckelbenet.

"Jaså.", mumlade Per och anade att Jonathan överdrev en smula. Han verkade ha tendensen att göra det ibland.

"Aha! Jag förstår! Du vill imponera på Linn!", utbrast den andre triumferande med ett leende och ett par välmenta blinkningar. Per harklade sig generat och såg upp på deras spegelbild. Jonte hade lagt handen självsäkert på hans ena axel.

"Lita på mig, Per! Du ska bjuda ut henne. Vara lite världsvan, om du förstår vad jag menar? Sssch, sssch. Du behöver inte oroa dig. Jag ska hjälpa dig."

'Jag var rädd för det', tänkte Per, men han såg också att mannen verkade vara varmt uppriktig, samtidigt som det glimrade till lite av något sorgset bakom de brungrå ögonen. När han förstod så drog ett deltagande genom honom. Jodå, hon var en mycket speciell kvinna. En instinkt sade honom att han skulle omfamna den renhjärtade restaruangägarens vänskap och vårda den. En kamrat härinne var värd sin vikt i guld, en sann vän som höll ända till utanför och efter var ovärderlig. Han log brett.

"Jag är tacksam för all hjälp jag kan få, speciellt av en sådan expert."

Jonathan klappade honom i ryggen och nickade glatt.
"Och experthjälp ska du få. Visste du att jag kallas för avenyns Casanova? Vi ska göra så här..."



Birgitta satt i VIPsoffan och skrev i det rutade anteckningsblocket. Hon spånade idéer för de kommande veckornas fester. Från och med helgen så skulle de börja planera sin första fest. Det skulle bli en lagansträngning lika mycket som en individuell prestation, så mycket visste hon. En ensam person kunde inte bära det yttersta ansvaret för allting. Deras samarbete skulle avgöra hur pass bra många av festuppdragen gick. Med Axel och Jessica i bakhuvudet så tvekade hon vid ett förslag, men kulspetsen rullade sedan vidare över sidan. Det var bättre att ha en lista med färdiga förslag som var genomtänkta även om de inte skulle användas. Femton år med lottkärringarna hade lärt henne det.

Lottmöte var en händelse som ägde rum en gång i månaden hos den som stod på tur av det gamla gardet. De var en cirkel gamla vänner som samlades, lade vinflaskor i potten och hade en mysig kväll full med pladder, skratt och lottskrapande. Den som vann mest under mötets gång fick med sig den dyraste vinflaskan hem. I övrigt så delades drycken systerligt och vinsterna lades i potten för planerandet av nästa möte. Det hade blivit tradition att gubbarna flydde fältet så fort deras fruar kallade till möte. Bettan var näst på tur. Gittan skrockade tyst för sig själv. Åke brukade dra med sig Bettans Svenne ut på torpet för att fiska tills 'eländet' var över. Sickna luriga gubbar... Nog saknade hon sin Åke. Han tog nog väl hand om alla deras små lurviga älsklingar. Hon hoppades att han kunde sova om natten. Han hade alltid varit så beroende av henne, mer fastgjuten på en plats än vad hon var.

Rosie satt brevid den äldre kvinnan och knattrade på laptopen som ständigt låg parkerad på bordet, med laddaren inpluggad i väggjacket. Hon svarade på gästboksSMS'en som hade strömmat in. Det var många som suckade över hur söta Kristian, Hamid och Terry var. Krille och Terry hade till och med fått erbjudanden om att gå ut efter Krogen. Hamid verkade få många oanständiga förslag. Marre23 berömde hans sängkammarblick och önskade honom lycka till. Själv hade hon fått ett antal meddelanden som prisade hennes klädsmak och många tjejer frågade henne om råd. Hon skrev svar efter bästa förmåga och tackade för omtanken tittarna visade dem alla.

Mikael kammade håret bakåt med händerna och drog upp t-shirten en aning ur byxorna. Han luftade till den för att dölja den växande ölmagen och banade sin väg genom folket som samlats vid baren. De gråbruna ögonen hade tagit sikte på en läcker blondin i svart fodral. Herrejisses...vilken brud! Fy fan, sådana gjorde de inte någon annanstans än här. Det var härligt att kunna välja och vraka. Begäret svallade hett upp inom honom och pockade på hans uppmärksamhet, dövade den från omvärldens brus.

Urringningen var rund och generös. Det vattnades i munnen på honom att få känna den mjuka huden i munnen, att få känna och kräva. Gudar, det här var det bästa han någonsin hade gett sig in på! Hon kråmade sig på den svarta barstolen och lädret skrek tyst till. Sexig attityd. Hans ögon följde benens linjer. Blicken reste vidare över hennes kropp. Hon var fyllig på de rätta ställena. Han behövde bara göra sitt drag... Blå ögon vände sig mot honom. Han log. Come to papa...

"Jag tycker det är suveränt att du gör en lista, Gittan! Vad står det där...?"

Birgitta vred blocket mot Rosie, som fullbordade rörelsen och började läsa. Hon punktade vant av varje förslag genom att följa raderna med en rödlackad nagelspets. Den lämnade ett litet spår efter sig i pappret. Birgitta höjde lätt på ögonbrynen. Rosie uppfattade detta och tittade upp.

"Förlåt, jag kanske borde fråga innan jag plöjer en åker i ditt block?"

Birgitta skrattade. Hon tyckte om den rättframma unga chilenskan. Den yngre kvinnan hade temperament men också ett stort hjärta.

"Det gör inget. Snygga naglar. Jag har liksom aldrig haft behovet av att göra mina sådär själv, men det ser väldigt bra ut. Är det inte besvärligt att ha dem så långa?"

"Det menar du inte? U-huh. De är i vägen, det ser du. Jag älskar dem, men jag tror att jag får klippa dem snart. Det går inte att öppna burkar med dem och det känns psycho att lämna dem till någon av killarna i baren varje gång man behöver." Hon skakade på huvudet markerande och log mot Birgitta. Hon var gammal, men asgrym. Hon lyssnade på andra och såg deras kvaliteter. Det var en bra person att diskutera med, den äldre kvinnan var förnuftig och backade inte för något. Hon hade hört Birgitta fälla kommentarer om Axel i Axels närhet och kommentera saker rakt ut, genomärligt som det var. Människan sade vad hon tyckte och det respekterade Rosie.

"Hey, Birgitta! Den här Latinofesten låter kul! Den vill jag göra; -jag känner en kille som är grym på Marenge, Salsa, you name it. Jag kan snacka med honom, sedan kan jag ringa min kusin Tania och höra om hon och hennes dansgrupp vill komma hit. Du vet, jag får jättemånga idéer runt det här! Och yuppiefesten tror jag Hamid kommer älska. Fan vad du är cool, Birgitta! Du har fått med helt rätt fester!"

Birgitta log åt Rosies entusiasm. Hon hade snabbt i förbifarten plockat deltagarnas intressen ur luften och skissat ner dem i festform. Hon antog att latinofesten skulle bli av. Rosie hade redan lyft krogtelefonen för att ringa sin kusin. Hon såg hur den yngre kvinnans blick stannade till och hur chilenskan skakade på huvudet.

"Birgitta, jag svär att den snubben inte fattar hur pinsam han är!"

Den äldre kvinnan såg hur den fyrtioettårige byggaren hjälpte en avsevärt yngre blondin ner från en barstol och med klumpigt haltande diskretion smugglade ut henne ur krogen. Östväggskameran fångade detta med slående lätthet. Hon suckade. Rosie hade rätt. Karln var en stor pinsamhet hela han. För att inte tala om vidrig. Fyra ungar, fru och på väg mot otroheten. Vad skulle han skylla på när frun ringde krogen och ville tala med honom om vad hon sett på TV? Fyrtioårskris? För första gången oroade hon sig inte det minsta för Åke. Han må vara ensam hemma i huset, men nog sjutton var han en karl i varje tum! Hon visste att hon kunde lita på honom. Stoltheten svällde inom henne.

Blicken hade vilat kvar vid dörren, som öppnades. In gled Axel med bakåtslickat hår och röd skjorta uppknäppt vid halsen. Solglasögonen hakade han fast i den svarta kavajens bröstficka. När han såg att Birgitta tittade på honom så knöt han nävarna, sänkte händerna mot sitt bäcken och gjorde en juckande rörelse. Hon skakade på huvudet och vände bort blicken.



"Här är Johan när han fyllde två... Han var lite sen med att lära sig gå, men han gav inte upp! Han var så duktig! Här är Moas första kälktur...", Gunilla babblade glatt på medan Kristian artigt satt och log åt korten hon radade upp på bordet framför honom. De hade smitit undan litet grann, till matborden en bit längre in i krogen. Det hade inte varit så mycket folk tidigare på kvällen och egentligen hade han inte haft någonting att göra. Han hade träffat en trevlig tjej som han snackade bort en halvtimma med. När Gunilla steg in i krogen och tigande hade stått vid ingången och svalt upprepade gånger, så hade han ursäktat sig efter att ha frågat efter tjejens nummer. Sedan hade han med ett vänligt leende närmat sig den handfallna Gunilla och lett in henne i livet och rörelsen. Det hade snart kommit fram att hon kände sig helt felplacerad. De hade gått undan rätt tidigt och hade nu suttit och talat i två timmar.

Gunilla kände sig som ett UFO i förorten. Hon passade inte in, förklarade hon för den yngre Kristian, som tålmodigt lyssnade och klappade hennes hand deltagande. Han hade känt detsamma när han flyttade från Mora. Men han hade flyttat från sitt ufojag och hade istället funnit en oas i Stockholms rus. Där fanns blandade människor, ingenting var på förväg uppgjort och det fanns fler jobb. Studieåren hade varit några av de bästa i hans liv. Det var som om han äntligen verkligen levde, kände att han spelade roll och hörde hemma. Liksom han hade nått självuppfyllelse, så förstod han Gunillas omvända behov. Behovet av familjen och den hemvana, varma tryggheten. Av deras samtal så hade han förstått att hon tillbringat den större delen av sitt liv tillsammans med sin man Henrik. Han kunde förstå henne. Inte hennes inställning och fogande, men hennes behov. För honom var situationen 'ung-tjej-träffar-kille-skaffar-barn-direkt-och-blir-småbarns-hemma-morsa'. Det var ett fängelse byggt av trygghet. För henne så var det livet. Det var en självklarhet och lyckan som strålade ur tvåbarnsmammans ögon var inte det minsta falsk. Den satte ett styng i honom.

Någonstans längtade han efter en familj. Inte nu, inte om fem år. Men sedan kanske. Gunillas hängivelse fick honom att bli än mer övertygad. Någon gång, familj. Han förstod bara inte hur man hittade rätt nu för tiden. Hans egen mamma och pappa var skilda. De hade haft en uppslitande skilsmässa och låtsades vara på god fot med varandra. Det vill säga att hans mamma accepterade att hans pappa fanns, mannen var far till hennes barn, som var hennes största kärlek. Hans pappa kallade sin exfru för trollpacka och andra smickrande alias, samt ville helst inte befatta sig med henne. Kristian mindes att pappa hade kallat äktenskapet för 'det dummaste' han någonsin gjort och skilsmässan för 'det bästa' han någonsin gjort. Vart Kristian själv passade in visste han inte. Han var bittert inställd till sin far och talade bara med den egentligen ganska så oförargerlige mannen när omständigheterna krävde det.

När han lyssnade på hur Moa hade slutat sin första kälktur med att bli påkörd av en grannunges förrymda pulka, så log han. Gunilla och hennes man hade åkt in till lasarettet med sin dotter, trots ett endaste blåmärke. Hon var deras första och de visste ju inte bättre än att tro att hon var gjord av porslin. Kristian kände hur en mångårig avundsjuka på Moa och Johan blandades med hur glad han var över att de hade föräldrar som Gunilla och Henrik. De skulle få stöd och uppmuntran under hela sitt liv. De skulle slippa lära sig läxan på egen hand och fly den smärtande förvirringen i att inte höra hemma. De skulle inte fly som han hade gjort. Han hade bott överallt, kändes det som. Mora, Göteborg, Lund. Och nu Stockholm. Han kämpade alltid vidare och hankade sig fram på egen hand. Här, där alla var främlingar, kände han sig äntligen hemma.

Gunilla log och fortsatte att berätta för Kristian om Moas tur till lasarettet. Berättelsen slutade i ett hjärtligt skratt för dem båda. Hon kände sig glad och uppfriskad av att ha fått tala av sig. Det kändes skönt att prata med någon som lyssnade, att få visa sina små änglar. Längtan efter Henrik och ungarna lättade när hon var med dem, om än i anden. I stundens ögonblick fattade hon beslutet. Hon skulle tala med de andra på plus- och minusmötet ikväll. Hon log och lade handen över Kristians.

"Jag hoppas att du någon gång finner vad du söker, Kristian. Du är en bra människa. Låt ingen säga något annat. Tack för pratstunden, jag tror jag ska gå upp till lägenheten och röja upp lite. Ingen annan lär ju göra det." Hon skrattade och fortsatte, "Vi ses på mötet vid midnatt. Jag ska göra i ordning rummet åt oss. Hälsa de andra. Gå över till flickan därborta, hon har väntat på dig hela kvällen, ända sedan du började tala med mig. Seså, gå nu! Själv är jag redan på väg."

"Eh... Jag ska säga till alla att du ordnar rummet. Ha det bra, Gunilla. Vi ses senare."

Gunilla reste sig upp och log som för sig själv.

"Lustigt, inte sant... att man måste resa bort för att hitta hem."

Hon skrattade och såg på Kristian, som hajade till en aning. Hon visste redan när han mötte henne i dörren att han sökte trygghet, då han längtade så efter att ge den till sina medmänniskor. Samtidigt hade han verkat rätt vilsen. I behov av en ledstjärna. Hon trodde inte att den blonda flickan vid baren var det ljus han sökte, men hon kanske var en vän på vägen dit.

Gunilla gick lätt och ledigt mot dörren. Kvar satt Kristian och såg efter henne. Han var förvirrad. Det kändes som om han hade hamnat i en dagsåpa med den äldre kvinnans ord.

"Är det ledigt här?", frågade en len stämma. Han såg upp och log. Tjejen från baren hade varit så tyst att han inte hade märkt hennes steg. Han nickade och gjorde en gest mot väggsoffan.



Klockan började närma sig tolv och Linn torkade av bardisken. Rebecka stod en bit bort och försökte torka borden medan Axel hela tiden av en 'olyckshändelse' lade handen mot hennes höft och pressade upp sig mot hennes bakdel. Den långa mediamogulen fräste till och skjöt undan den flinande mannen, som försäkrade att hon ville ha honom. Linn log svagt när Rebecka kom gåendes mot henne, svart som ett åskmoln i synen.

"Att den grisen ens försöker är bortom mitt förstånd!"

Linn fnissade till och slängde torkduken över axeln. "Du menar väl inte att du står emot den Rosenskiöldska charmen? Så belevad, så smidig."

"Det krävs mer än en samling gamla dammiga raggningsfraser och en läcker kropp för att komma mig inpå livet, Linn." Tonen var hård, men rösten spann fram orden med en ansträngd heshet som var fängslande.

Linn lade armarna i kors och lutade sig tillbaka mot inre bardisken, medan Rebecka gick in via den lilla skjutdörren och Axel blev utmotad av Hamid, som påpekade att mötet var om en kvart. Ekonomen kastade en blick mot de båda kvinnorna vid baren och mimade 'en kvart'. Linn nickade. Rebecka fnös och bar bort en låda glas. Det skrällde till svagt när hon ställde ner den bakom vänsterväggen i kortrastsutrymmet. När hon kom tillbaka så bar hon en lätt rodnad över kinderna. Även den allsmäktiga ms. Andrews kunde tydligen bli ansträngd. Linn fann denna blandning av total kraft och samtidigt enkla sårbarhet vara mycket fascinerande. Hon vek ihop torktyget, svepte upp en fläck och förpassade sedan duken till en hink med smutsiga trasor.

"Hjälper du till med att låsa in?", frågade hon medan händerna gick till de svarta stålstängerna som bildade inbrottsgallret vid baren. Hon hörde ett mummel och hörde steg bakm sig. Sedan hjälpte två starka händer till att sänka gallret.

"Blir det bra sådär?"

"Har du aldrig haft stängning förut?", sade Linn nyfiket. Rebecka skakade på huvudet.

"Nej, det har inte blivit av. Jag har haft tidigare skift förut. Det ska tydligen vara vår tur att ha de senare skiften under nästa vecka. Och efter den så är det tänkt att vi ska byta av varandra lite kors och tvärs, enligt vad som viskats om bland personalen. Lyfter du det undre hörnet där?"

Linn gjorde som hon sade.

"Tack. Har du nyckeln?"

Linn nickade.

"Ta fram den, så håller jag ihop delarna här."

Det rasslade till av små nycklar och drogs i låset. Det klickade till.

"Sådär, då kan du släppa."

Rebecka släppte gallret och såg sig omkring. "Är allt klart då?"

"Nästan. Det är bara stolarna kvar. Det borde inte ta mer än en två, tre minuter. Det ordnar vi lätt."

De gick automatiskt till varsin ände av krogen och började lyfta upp stolarna på borden. Systematiskt rensades golvet från små svarta ben. Linn gäspade. Hon var faktiskt rätt trött för ovanlighetens skull. Men det hade varit en lång dag och det var första gången så mycket folk hade sökt sig till krogen sedan programmets start. Det fanns mer att vänta sig. Mer folk och mer arbete.

"Så han är inte så farlig ändå som du säger?"

Rebecka tittade upp mitt i ett stollyft. "Huh? Vem då?"

"Axel. Du sade att han hade en läcker kropp", log den yngre kvinnan.

"Du märker ord. Är det en ovana?" Rebecka höjde ett svart ögonbryn och ställde upp stolen.
Hon sträckte sig ner efter nästa. I ögonvrån anade hon hur Linn ryckte på axlarna.

"Jag tycker att freudianska felsägningar och sådant är kul. Det är intressant vad ett litet snedglid med tungan kan avslöja om människor ibland."

"Jaså? Vad har mitt 'lilla snedglid' avslöjat för vår lilla psykolog?"

"Att du inte retar dig så mycket på Axel som du låtsas om. Du har spanat in honom."

En stol till uppe. Ner med händerna efter nästa.

"Är det något fel med det?"

"Åhej! Nejdå... nejnej, absolut inte! Du får spana in vem du vill, det är ditt val och ditt liv.
Jag är alldeles för nyfiken. Jag bara undrade."

Rebecka flinade åt den lilla blondinens babblande.

"Har du spanat in mig, Linn?"

SLAM!

Kla-DuncK!

"Fan!" Linn böjde sig ner för att plocka upp den tappade stolen. Rebecka ställde upp nästa stol med ett segervisst leende.

"Freudiansk feltappning...", nynnade hon och gick vidare till nästa bord.

"Flina lagom, Långben!", muttrade Linn och ställde upp stolen.

"Du ser; -varje ögonblick är inte menat att analyseras. Ibland får man lita på att saker bara händer utan att det finns någon anledning bakom dem."

"Kanske det. Hur många minuter är det kvar?"

"Nu undviker du att svara."

"Var det inte du som nyss sade att man inte ska analysera varje liten struntsak som händer?"

"Mmmm...jo."

En till stol uppe. Rebecka vankade över till Linns bord. "Jag hjälper dig..."

"Nå, jag följer bara ditt råd. Vad är klockan?"

Den sista stolen ställdes upp och Rebecka slängde en blick på sitt armbandsur.
"Den är fem i. Vi borde nog gå nu. Har du dörrnyckeln?"

Linn höjde en nyckelknippa och ropade; "Brolle? Jag lägger nyckeln på VIPbordet! Det är bara att plocka den!"

Ett jakande mumlande hördes från diskrummet. Rebecka gick och ställde sig vid dörren medan Linn lämnade av nyckeln. Hon höll upp den för den kortare kvinnan.

"Efter er, o mäktige analytiker!", flinade hon.

"Akta dig, jag bits!", blev svaret. Rebeckas flin växte sig oförskämt mycket bredare.

"Är det ett hot... eller ett löfte?..."

Linn var glad att de var ute. Mörkret dolde delvis den häftiga rodnaden. Hon skulle inte ge sig in i ordlekar med arvingen till Andrews mediagrupp. Det var inte värt det. Hon misstänkte att Rebecka hade märkt rodnaden, men var tacksam över att den längre kvinnan inte nämnde den medan de gick över vägen och bort mot lägenheten.



Rummet var upplyst av ett trettiotal värmeljus. Mittemot varandra stod två blå soffor. Mot väggen var en svart tavla uppställd, där allas förnamn stod uppmärkta. Vid tavlans kant satt magnetskyltar med plus på och minus på. Terry nickade mot var och en när de kom in. Han stod vid tavlan med ett svart plus i handen. De andra bänkade sig för mötet. När alla verkade ha gjort det bekvämt för sig så log den unge mannen och tog till orda.

"Ja, hej och välkomna till vårt första plus- och minusmöte. Jag kan förstå att det är lite pirrigt nu, men slappna av en stund bara, så ska jag förklara reglerna. Det här är våra namn, det är enkelt och självklart. Under våra namn kommer jag att lägga till plus eller minus, beroende på hur vi alla väljer att fördela dem. Den som får flest minus kommer att sitta på stolen på lördag. Den som får flest plus får däremot den tunga bördan att sätta en annan deltagare på stolen. Är allt klart så långt?"

Nickningar.

"Då börjar vi." Han blundade, snurrade runt ett varv och pekade på måfå ut en soffa. "Från höger till vänster kan vi gå, så det betyder att vi börjar med dig, Hamid."

"Jag vill ge mitt plus till en person som verkar vara en mycket positiv människa. Det är en skön kille som är sig själv och som accepterar folk som de är. Mitt plus går till dig, Terry."

"Tackar." Terry log och flyttade ett plus från sidan till under sitt namn.

"Mitt minus idag går till en person som jag helt enkelt inte litar riktigt på. Mitt plus går till Axel."

"Who's the man!?" Axel flinade belåtet och bredde ut sig i den andra soffan.

"Rosie, då är det din tur."

"Mitt plus idag går till en rivig kärring med skinn på näsan, som jag vet att jag kommer ha skitkul med härinne. Det går till Birgitta!" Hon log mot den äldre kvinnan. "Mitt minus går till en person som jag inte har fått någon kontakt med och det är Mikael."

"Nej, det förstås...det är så tidigt än..." Mikaels ögon sade klart och tydligt vilken kontakt han ville ha med Rosie, då de var praktiskt taget fastklistrade vid hennes urringning.

Birgitta gav sitt plus till Rosie och det var uppenbart att de tu funnit en vän i varandra. Hennes minus gick inte helt oväntat till Axel. Hans beteende var omoget enligt henne, vilket Axel bara flinade åt och belönade med att sätta plus tillbaka. Jekka och Frida hajade till, då han sagt att han skulle sätta minus på den gamla haggan. Hans minus lades på Per för att han var 'en fjant som behöver ett ligg'. Gunillas plus hamnade hos Kristian, som tackade artigt. Axel fick så sitt tredje minus och deltagarna började se åt vilket håll mötet började gå.

"Rebecka. Det är din tur."

"Du vet att jag avgudar dig, Terry. Mitt plus går till dig, 'lillebror'!
Mitt minus går till Axel, av skäl som alla säkert förstår."

"Du vill ha mig, du vet det och du känner det! Vi är likadana du och jag..."

"I dina drömmar, Axel."

"Ssssch, så; -dämpa er lite. det är nu...Saras tur, sedan Mikael."

Saras plus hamnade hos Rebecka som tack för minuset på Axel. Axel samlade in sitt femte minus. Mikaels plus hamnade på Rosie för att hon var 'en så go´ tjej', medan minuset gick till Birgitta. Per hade vägt länge och väl innan han valde att lägga sitt plus på Jonathan. Han kände att det var lite för uppenbart att ge Linn det, dessutom så kanske Jonte kanske skulle bli ledsen annars. Nu när de började bli så goda vänner så tyckte han att det var ett gott val. När hans minus tyst förkunnades så vidgades Jessicas ögon. Hon hade just blivit kallad falsk och började bråka. De andra lyckades tystna ner henne. Frida lade sitt plus på Jekka och sitt minus på Terry.

"Jag är ledsen Terry, men...eh... jag förstår inte din märkvärdighet." Hon såg stolt på Jekka, som ville sjunka genom golvet och mumlade 'somebody kill me, pleeeease...' Frida påminde henne om en liten överdresserad mops.

Men hon hade inte råd att förlora sitt säkraste kort inne i lägenheten, så hennes plus hamnade på Frida ändå, som hon sagt. Linn tog emot sitt minus utan att röra en min, till Jekkas förtret. När det blev Jontes tur så var det uppenbart att Per skulle få hans plus. Frida fick hans minus, för att han 'inte förstod hennes märkvärdighet'. Alla skrattade. Frida tjurade.

Kristian stod på tur och gav Birgitta sitt plus, medan minuset hamnade hos Axel 'utan ansträngning'. Axel bara log försmädligt från sin plats i soffan. Det var redan klart nu, men två personer var kvar som skulle säga sitt. Linn och Terry.

"Linn?"

"Det är svårt att bedöma såhär i början hur var och en av er är. Det vill jag att ni ska veta. Mitt plus var jag lite osäker på, men det går till en varm person med härlig humor som gjorde en helvetesdag uthärdlig. Mitt plus går till dig, Rebecka. Som tack för gott sällskap idag."

Rebecka blinkade förvånat till. Vad var det där för mysfasoner? Hon var ju en stor, kall mediamogul! Hon skulle ha minus, allraminst! Det förvånade henne att hon inte hade lyckats få ett enda ännu.

"Mitt minus går till en person som jag är osäker på. Vi har inte umgåtts så mycket, helt enkelt. Det går till Frida..."

Terry log. "Då har vi klarat av nästan alla. Det är väl bara jag kvar då. Mitt plus går till en person som jag tror är underskattad härinne. Hon har visat sig vara omtänksam och förstående när många andra irrar omkring i sökandet efter sig själva. När andra inte har tid, så tar hon sig den. Linn, mitt plus går till dig."

Linn rodnade. "Tack, Terry."

"Sockersött, men det är väl enda sättet du kan få 'det' på, eller hur, Terry?" Axel skrattade rått.

"Oavsett vad Axel säger, så är det faktiskt inte han som har fått mitt minus." Terry log milt mot den skrävlande affärsmannen som nästan såg stött ut över att inte ha fått studentens minus. Terry tog åter till orda; "Det går till en person som gärna gömmer sig och som inte riktigt berättar hela sanningen. Det är inte illa menat, utan tänkt att vara en liten glad uppryckning. Det går till dig, Jessica."

Jessica lade armarna i kors och slickade sig om de rosa läpparna. Läppglansen satt kvar där den skulle. Hon såg fortfarande bra ut i TV. Och Axel hade fått flest minus. Perfekt.

Terry lade ihop händerna.

"Som vi ser här, så har Axel fått flest minus, vilket innebär att han kommer sitta på stolen på lördag."

Axel flinade bara.

"Ja, då ser vi här att det är två personer som har fått flest plus. Birgitta och er ödmjuke mötestalare. Då röstar vi om plusbrickorna. Ni får bara rösta på de två alternativen."

En kort omröstning senare så var det Birgitta som satt i majoritet.

"Birgitta fick alltså flest plus och kommer bli den som bestämmer vem som sitter mot Axel på lördag. Jag vet att det blir svårt att välja en som kanske får lov att åka hem. Det kan inte vara lätt att vara i din sits just nu, Birgitta. Du har mina sympatier."

Gunilla reste sig upp och harklade.

Terry tystade ner de övriga deltagarna.
"Gunilla har ordet!"

Hon stod tyst en stund, som för att memorera denna , sin kanske sista och finaste stund i lägenheten.
Sedan såg hon på Birgitta.

"Jag tycker om dig, Gittan. Det här kanske kommer att göra valet lite lättare." Hon såg upp och in i var och ens ögon. "Jag längtar efter min familj. Jag vill åka hem."

Kristian tryckte hennes hand. Terry såg på Birgitta, som nickade.

"Då säger vi så. Gunilla; du sitter mot Axel på lördag. Må bästa individ vinna."



==========i nästa avsnitt av krogen================================================
Vem åker ut? Axel eller Gunilla? DU bestämmer! Rösta via mail på lajvmaster@hotmail.com . Du kan
enbart rösta en gång. Skriv namnet på deltagaren du vill rösta ut. Du kan även maila ställa frågor till
de två som sitter på stolen, samt till de andra. Har du en fråga så skriver du ditt namn och vart du bor,
så att Arkberg kan läsa upp det när han ställer frågan. Krogen; -ubern där DU bestämmer utgången!
==========================================================================

vidare till avsnitt 4>