...kommer solsken, slutet. [kap 3-4]

---

Kapitel 3

"Men för helvete Ivana, väx upp."

Jackie var utom sig av ilska. Hon stod inne på Ivanas rum och blängde ilsket på den brunhåriga kvinna som stod någon meter ifrån henne.

"Jävligt lätt för dig att säga", skrek Ivana tillbaka. "Men jag vet vad jag såg, så kom inte och säg något annat. Jag vet att du ljuger och jag vet hur hon är! Och du ska för fan inte gå och göra sånt!"

"Men jag har för fan rättigheter, jag får göra som jag själv vill. Och här står du och berättar för mig vad jag får och inte för göra. Du bestämmer inte över mitt liv!"

Ivana bet sig i läppen och drog in ett djupt andetag. "När du inte kan ta hand om dig själv så måste ju för helvete någon annan göra det åt dig! Att du ska vara så jävla blåögd, du fattar ju aldrig någonting."

"Jag kan fan visst ta hand om mig själv, det är du som inte litar på mig."

"Det är väl inte så lätt att lita på dig när du går och gör något sånt."

Jacqueline skakade på huvudet. "Men ingenting hände, kan du inte få in det i ditt förbannade huvud? Du måste ha sett fel!"

"Men lägg av Jacqueline, varför står du och ljuger mig rätt upp i ansiktet. Kan du inte bara erkänna att du gjorde det, var inte en sån jävla mes hela tiden."

"Du litar alltså inte på mig överhuvudtaget, du tror alltså att jag är så dum att jag går och gör något sånt? Tror du verkligen att jag skulle svika dig på det sättet?"

Ivana såg ilsket på henne. "Ja", svarade hon kort.

"Då spelar det ingen roll längre, om du inte kan lita på mig är det ingen idé."

Jackies röst var nu mycket lugnare och hon hade återfått sin normala ansiktsfärg. Hon log ett bittert leende mot Ivana och öppnade sedan dörren som var bakom henne.

"Det är lika bra att jag går, vi har inget kvar längre", sa hon och vände sig om. "Hej då."

Tårarna började sakta rulla ner för hennes kinder. Hon gick snabbt ut i hallen och drog på sig sina skor, sedan nästan sprang hon ner för den skrangliga trappan.

Ivana stod inne på sitt rum precis som när Jackie lämnat henne, hon visste inte vad hon skulle göra. Hon tänkte inte springa efter Jackie och säga förlåt, hon hade inget att be om ursäkt för. Det var ju Jacqueline som hade gjort något fel, inte hon.

Den brunhåriga kvinnan började andas tungt, hon gick surt fram till sitt skrivbord. Kanske skulle lite musik kunna lugna ner henne. Hon tryckte på play på sin cd-spelare, hon hade ingen aning om vad det var för cd som var i. Det visade sig att det var en cd med Ebba Grön, Joakim Thåströms hesa stämma började skrika ut i rummet. Men musiken hade inte samma effekt som hon hade hoppats på, för varje rad som Thåström sjöng av "Scheisse", blev hon bara argare. Hon skrek rätt ut i rummet och började sedan gå bärsärk. Hon rev ner sakerna som låg på skrivbordet, slet ner sängkläderna på golvet och kastade ner alla saker hon hade på sminkbordet på golvet istället. Frustrerade tårar rann ner för hennes kinder, de ville inte sluta. Sakta sjönk hon ner på golvet. Händerna slet i det korta bruna håret, de flesta av hennes saker låg utspridda i rummet. Hon slog armarna om sin kropp och började sakta vagga fram och tillbaka medan kroppen skakade av gråt.

**********************************************************************

Jackie gick vägen hem, tårarna hade slutat rinna. Just nu kände hon sig mer tom och ensam än ledsen. Vad fan har jag gjort för fel? Vad hände? Hon var snart hemma, men kände inte för att gå in i huset. Trots att det bara var några plusgrader och hon hade glömt sina jacka hemma hos Ivana vände hon sig om och började istället gå mot skogen. Väl inne i den lilla skogen satte hon sig på en gammal stubbe. Hon började långsamt vagga fram och tillbaka medan hon skakade på huvudet. Vad har jag gjort för fel? Vad har jag gjort för fel? Jackie ville gråta, hon visste att hon skulle kunna lugna ner sig efter det. Men inga tårar kom mer, de ville inte komma.

**********************************************************************

Ivana hade lugnat ner sig lite, kroppen skakade inte lika våldsamt längre. Men hon satt fortfarande på golvet och vaggade sakta fram och tillbaka. Ebba Grönskivan spelade fortfarande på hög volym, just nu kom Die Mauer ut från högtalarna. Det var lustigt att hur man än kände kunde man alltid få Ebba Gröns musik att passa ihop med ens humör. Den brunhåriga kvinnan gnuggade sig i ögonen och försökte blinka bort tårarna. Tyst och utan att hon visste varför började hon sjunga med.

"Jag gick långsamt hemåt
Hemåt den kvällen
Skulle jag få se henne igen?
Hjärnan värkte
Hjärtat värkte
Skulle jag bli hel igen?"

Hon slutade sjunga och reste sig istället upp. Tjugofyraåringen såg sig om i rummet, vad hade hon gjort? Papper låg utspridda på golvet och vid sminkbordet låg en trasig flaska. Cd-fodralet till hennes ena Definitivt Femti Spännskiva hade också gått sönder. Men just nu brydde hon sig inte, hon bara skakade på huvudet och gick ut ur rummet. Hon gick ut i hallen och började dra på sig kängorna. Titti kom ut i hallen, med en orolig min såg hon på sin dotter. Ivana såg inte på henne, hon ville inte visa sin mamma att hon grät.

"Hur är det, gumman?"

Ivana skakade på huvudet. "Inte nu, mamma."

Titti fick tårar i ögonen när hon hörde sin dotters eländiga röst. Mamma! Hon har inte kallat mig för mamma på flera år, tänkte Titti och la handen för munnen. Hon satte sig på huk bredvid sin dotter och la handen på hennes axel.

"Det är okej, älskling", viskade hon och började sakta stryka hennes arm. "Det kommer att ordna sig."

Ivanas kropp började skaka igen, tårarna strömmade nu ner för hennes kinder. Hon såg på sin mamma med ett plågat uttryck i ansiktet. Titti slog armarna om sin dotter och höll om henne hårt. Ivana höll ett krampaktigt tag om sin mamma, rädd för att om hon släppte taget så kanske hon skulle gå sin väg. Titti strök den brunhåriga kvinnan över håret och över ryggen.

"Sch, såja älskling", viskade hon. "Det kommer att ordna sig, jag vet att det kommer att ordna sig. Lyssna på vad jag säger, det kommer att lösa sig."

"Jag älskar henne, mamma", viskade Ivana mellan snyftningarna. "Jag älskar henne verkligen, jag vill inte förlora henne. Jag ville inte bråka med henne."

Titti kysste henne på huvudet. "Jag vet att du älskar henne, jag vet det raring."

Ivana började nu släppa taget om sin mamma, hon grät inte lika kraftig som innan längre. Det var mera som snyftningarna som aldrig ville ta slut. Hon såg upp på sin mamma och bet sig i läppen.

"Tack", viskade hon.

"När som helst, gumman", svarade Titti och kysste hennes våta kind. "Du kan komma till mig precis när du vill och behöver."

De två kvinnorna reste på sig, Ivana krängde av sig kängorna och sedan gick de tillsammans in i köket. Ivana klättrade upp i soffan och kurade ihop sig bland kuddarna, Titti satte sig bredvid henne i soffan. Hon vände sig mot sin dotter, la tröstande sin hand på hennes ben och såg frågande på henne.

"Berätta för mig vad som hände, älskling."

Ivana nickade och drog in ett par djupa andetag. "I går så jobbade jag ju och så gick jag ut för att ta lite frisk luft. Och…och…då såg jag henne med en annan tjej."

Titti tog hennes hand och kramade den. "Vad gjorde de?"

"Det verkade som om de precis varit inne på någon bar", snyftade Ivana. "S-sen kysste Jackie henne, på munnen med tunga och allt. Och nu säger hon att hon inte gjorde det, men jag vet vad jag såg. Jag sa att jag såg det och då sa hon att om jag inte kan lita på henne så är det ingen idé längre. Sen gick hon och…" Tårarna började rinna ner för hennes kinder igen. "Hon gick…hon bara gick."

Ivanas mamma slog armarna om sin dotter igen, sakta vaggade hon henne fram och tillbaka som hon brukade göra när hon var liten. Hon viskade tysta tröstande ord och kysste hennes kinder och panna. I flera minuter satt de där, Ivana bara lät sina tårar rinna. Det var inte lönt att hålla igen dem.

Tintin kom in i köket, men när hon såg dem gick hon ut direkt igen. Hon gick in på sitt rum och satte sig på sin säng. Aldrig förr hade hon sett sin syster se så förstörd ut, så ledsen och övergiven. Ivana som alltid var så stark, det gick inte ihop med den Ivana som nu satt och grät hos sin mamma. Fan, jävla Jackie, tänkte Tintin och bet ihop tänderna hårt. Fan dig att du sårar min syster så här, det kommer du att få ångra. Du ska inte få komma undan med det här.

**********************************************************************

Jackie hade nu suttit i över en timmes tid på stubben ute i skogen. Kylan började ta ut sin rätt och fick henne att huttra våldsamt. Hon reste på sig och började sakta gå hemåt. Ingen mening med att sitta ute i skogen. Grenar raspade hennes armar och kinder, men vad spelade det för roll. När hon var ute ur skogen styrde hon stegen hemåt igen. Inom loppet av några minuter stod hon vid sin ytterdörr och fumlade med nycklarna, hon låste upp dörren och klev in. Sakta drog hon av sig skorna och gick in på sitt rum, hon stängde dörren och satte sig på sängen. Den blonda kvinnan hade ingen aning om vad hon skulle göra, hon ville inte bara sitta där. Då hade hon lika gärna kunnat stanna ute i skogen.

Hon reste på sig, lyfte ner sin akustiska gitarr från väggen och satte sig sedan ner på sängen igen. Hennes smidiga fingrar började sedan leka med strängarna. Först var det bara lite slumpvis valda plockningar, men sedan började hon spela på en av sina favoritlåtar. Det var en Metallicalåt som hon ofta brukade spela på. Spela gitarr fick henne alltid att lugna ner sig, det var som ett slags meditations sätt för henne. Hon andades lugnare och rensade hjärnan på alla tankar som egentligen inte borde vara där. Den underbara melodin färdades runt i rummet och träffade hennes öron. Helt plötsligt bytte hon låt, den här gången var det en klassisk låt som hon inte hade en aning om vad den hette. Hon slöt ögonen och fortsatte att spela, hela tiden gick det snabbare och snabbare tills hon nått sina fingrars hastighetshöjdpunkt. Då råkade hon slå på fel sträng.

"Fan", fräste hon och började från början igen. Från det allra långsammaste.

Men hennes koncentration var störd, hon kunde inte längre komma upp i den hastighet som tidigare. Och det gjorde henne förbannad. Hon drog in ett djupt andetag, hennes näsborrar vidgades i frustration. Sedan satte hon händerna till gitarren igen och började sedan plocka lite slumpvalda ackord igen. Hon spelade lite olika ackord som dök upp i huvudet just då och helt plötsligt började en melodi träda fram. Hon hade aldrig hört den förut, hon trodde inte ens att den fanns, men ändå verkade det som om hon visste precis vilka ackord som skulle spelas. Hon spelade igenom låten ett par gånger innan hon tyst började sjunga. Först var det inget egentligt samband mellan meningar, men sedan byttes de ut mot lämpligare. Till slut hade hon gjort en hel låt utan att ens ha försökt. Det var en rätt simpel låt egentligen med lätta ackord och klichéig text, men den beskrev ändå allt som hon kände för den underbara kvinnan som hon tills för ett litet tag sedan varit tillsammans med. Tidigare hade hon aldrig gillat sådana låtar, men nu kunde hon förstå dem. Hon kunde förstå alla kärlekssånger som fanns i världen, eller i alla fall en del av dem. Det fanns någons sorg och längtan bakom alla.

Hon la gitarren bredvid sig på sängen och gick sedan bort till skrivbordet. Där tog hon upp ett block och började skriva ner alla ackord, verser och refränger som hon precis komponerat ihop. När hon var klar såg hon på sitt verk, hon var faktiskt väldigt nöjd. Inte bara för att hon precis hade skrivit en låt utan också för att hon hade lugnat ner sig och var inte längre lika arg och ledsen längre. Hon reste sig från sin skrivbordsstol, som hon tidigare hade satt sig på, och gick ut i köket. Hon tog fram ett paket kakor, gick ut i vardagsrummet och satte på TV:n. Hon satte sig i soffan och började bläddra mellan kanalerna. Familjen Källberg hade lite fler kanaler än Ivanas familj hade så det tog inte lång stund innan Jacqueline hittat något hon ville titta på. Det var en film på TV1000 som hon hade tänkt se ett tag, men aldrig haft tid vid de tillfällen som den gick. Hon tog en kaka från paketet och satte sig mer tillrätta i soffan.

Filmen var troligtvis så bra som Jackie hade trott att den skulle vara, men hon kunde inte koncentrera sig. Låten som hon precis skrivit gick på repeat inne i hennes huvud och hon kunde inte hitta pausknappen. Hennes ångest som hon hade känt när hon skrev den upprepades och slog hennes hårdare och hårdare. Till slut låg hon bara som en liten gråtande boll i soffan med ett blödande hjärta. Kroppen skälvde och värkte. Ensamheten, saknaden och sorgen över vad hon precis hade gått miste om sköt genom hennes späda varelse. Aldrig hade hon trott att det skulle kännas så här när ens hjärta brast och aldrig ville hon uppleva det igen. Men hon visste att denna smärta skulle pågå i oändlighet om inget gjordes åt det. Aldrig skulle den gå över, detta var den eviga smärtan som hemsökte tusentals, ja miljonstals människor runt om på jordklotet.

Om jag ändå fick förklara, tänkte hon och suckade tungt. Om jag ändå fick berätta vad som egentligen hände då skulle hon förstå. Men det är för sent nu, allt är för sent nu. Det enda som finns kvar är tomhet och mörker. Jacqueline började känna sig illamående, den sortens illamående som man kände efter att ha gråtit en lång stund och sedan började andas normalt igen. Kväljningarna började stiga i halsen på henne, men hon ville inte springa in på toaletten. Hon ville inte låta sina kroppsliga behov vinna över hennes psyke. Hon behövde inte spy, det var bara hennes kropp som trodde det. Hon svalde hårt och fick då ner kväljningarna i magen igen. Precis då hörde hon ytterdörren slå igen och någon som gick i hallen.

"Hallå" ropade en mansröst inåt huset.

Patrik, tänkte Jackie och satte sig mödosamt upp. Men mer än så orkade hon inte, hennes krafter var helt slut. Hon hörde hur Patrik tog av sig skorna och sedan började gå. Efter någon minut tittade han in i vardagsrummet. Han såg på sin lillasyster som satt i soffan med rufsigt blont hår och alldeles rödsprängda ögon, han flämtade till och sprang fram till henne.

"Jackie, vad har hänt?" frågade han förtvivlat. "Är det mamma eller pappa?"

Jackie skakade hastigt på huvudet för att lugna ner honom.
"Nej", lyckades hon kvida fram mellan snyftningarna.

Patrik slog sina muskulösa armar runt sin lillasyster och kramade henne. "Vad är det, Jackie? Berätta för mig."

"Ivana", snyftade hon och försökte torka bort ett par tårar.

"Ivana?" frågade han förvånat och höll henne en bit ifrån sig. "Min Ivana? Ivana som jag lekte med när jag var liten?"

Jackie nickade. "Det var därför jag ringde, jag tänkte överraska er. Tänkte att ni skulle få prata."

"Men vad har Ivana gjort?"

"Jag… och hon…jag älskar henne."

Jacqueline nickade och torkade bort lite fler tårar med baksidan av handen. "Vi är…var tillsammans."

"Var?" frågade Patrik och såg undrande på sin älskade syster.

"Det är slut nu… idag. Hon tror att jag… att jag var…otrogen."

Patrik såg förskräckt på henne. Jackie satt upp händerna till försvar och skakade på huvudet.

"Jag har inte varit det", sa hon snabbt. "Jag älskar henne över allt annat på jorden. Jag älskar henne mer än mitt eget liv."

Patrik drog sin syster till sig och kramade henne hårt. "Såja lilla gumman", viskade han mellan den blonda kvinnans snyftningar. "Vi kommer att lösa det här, det fixar sig på något sätt. Om du älskar henne så kommer det att lösa sig, jag vet att det kommer att fixa sig."

Jackie nickade och snyftade. "Jag hoppas det."

Patrik höll armarna hårt slutna runt sin lillasyster, tankarna virvlade runt i huvudet på honom. Först och främst kunde han inte fatta att Jackie kände Ivana och att Ivana fortfarande bodde kvar här. Och sen kunde han inte heller fatta att Jackie var ihop med henne. Han hade inte märkt minsta antydan till att Ivana hade varit lesbisk. Visst de var små på den tiden då den umgicks, men ändå.

Han upptäckte nu att Jacqueline hade slutat snyfta, han flyttade sig en bit från henne och lät henne hämta andan.

"Vad tänker du på?" frågade Jackie när hon såg hans frånvarande blick.

Han suckade lite. "Mycket. Jag kan inte fatta att du verkligen känner Ivana, jag trodde att…eller förresten för att vara ärlig så har jag inte tänkt på henne alls."

"Jaha, Ivana berättade att ni bara slutade umgås en dag, varför då?"

"Jag kommer inte riktigt ihåg", svarade Patrik. "Jag tror att det var för att jag började skolan och där sa mina nya kompisar att jag inte kunde vara kompis med en tjej. Så jag slutade helt enkelt gå till lekplatsen där vi brukade mötas."

Den unga mannen kunde nu se på sin syster att hon inte ville tala om just den saken för tillfället. Han la handen på hennes axel.

"Vill du berätta för mig exakt vad som hände eftersom hon tror att du varit otrogen?" Jackie nickade. "Jag ska försöka."

Hon funderade en lång stund, den unga kvinnan hade ingen aning om vart hon skulle börja någonstans. Det var så mycket som egentligen behövde sägas för att Patrik skulle förstå, men det var så mycket av det som Jackie inte förstod själv. Hon kunde till exempel inte förstå varför Ivana inte litade på henne, hon hade verkligen hoppats att de skulle kunna lita på varandra. Men av någon anledning så verkade det som Ivana inte litade på någon annan än sina föräldrar och möjligtvis en del av sina syskon.

"Ivana och jag hade det jättebra innan det hände", började Jacqueline. "Så träffade jag en gammal klasskamrat till mig som Ivana antagligen också kände eftersom hon sa att hon visste hur hon var. Jag tyckte att det var jättekul att träffa Moa igen. Du vet vem det är, den där spralliga tjejen, hon hade alltid något på gång. Vi gick i samma klass på högstadiet."

Patrik nickade för att visa att han kom ihåg vem det var. Det fanns nog ingen som kunde glömma Moa när de hade mött henne. Den blonda kvinnan fortsatte.

"Det var i alla fall så att vi gick ut och fikade ett par gånger och det verkade Ivana var okej med. Sedan så en kväll så gick vi ut och festade lite. Vi var båda lite påverkade och skulle ta oss hem, men eftersom vi skulle åt olika håll så fick vi säga hejdå redan inne i stan. Så jag tänkte ge henne en lätt puss på munnen som hejdå, men hon måste ha misstolkat det så hon kysste mig."

Jackie drog in ett djupt andetag. "Ivana måste ha sett det och trott att jag frivillig kysste henne, men jag försökte förklara för henne att jag inte gjorde det. Och så bråkade vi och nu är jag här utan Ivana."

Patrik nickade och funderade en stund. "Varför tror du att Moa misstolkade din puss?"

"Vi skojade alltid på högstadiet om att om Moa någon gång skulle testa att kyssa en tjej så skulle hon testa det på mig. Och sedan så skämtade vi lite om det när vi var på baren den kvällen."

"Okej, det förklara i alla fall det", svarade Patrik. "Varför kan du inte berätta det för Ivana?"

"Hon vill inte lyssna på vad jag säger, hon bara säger att jag ljuger hela tiden."

"Men om du ber om förlåtelse först kanske hon lyssnar på dig?"

Jackie skakade häftigt på huvudet. "Jag har inget att be om ursäkt för, det är hon som ska be om förlåtelse."

Patrik suckade, han visste att om inte Ivana skulle säga förlåt så skulle de två alltid vara ovänner. När Jackie sa att hon inte ville göra något så gjorde hon inte det heller. Patrik hade i alla fall aldrig lyckats få Jacqueline att göra något hon inte ville. Och Jackie tyckte nu uppenbarligen att hon inte gjort något fel så någon ursäkt var det inte att tala om.

Den blonda kvinnan bytte nu samtalsämne, hon hade tänkt på Ivana hela dagen och orkade inte göra det längre. Hon ville få sina tankar på något annat, då kanske inte hjärtat skulle göra så fruktansvärt ont. Hon log ett halvhjärtat leende mot sin bror.

"Så hur har du det då?" frågade hon i ett försök att vara så vanlig som möjligt.

Patrik, som kände igen sin syster taktik att byta samtalsämne när något blev för jobbigt, log tillbaka mot henne.

"Det är bara bra. Jag tror att jag kommer att få en befordran snart så jag har fullt upp på jobbet."

"Ingen tjej på gång?" frågade Jacqueline och försökte låta intresserad.

"Nä, inte än. Jag har inte riktigt haft tid att spana heller, efter jag fått min befordran kanske."

Jackie nickade och såg runt omkring i rummet. Hon hade alla redan tröttnat på att leka intresserad och hon kunde inte heller komma på något mer att fråga. Patrik suckade och bet sig i läppen, det blev tyst i hela huset. Inte minsta knyst hördes, till och med fåglarna utanför fönstret hade slutat pipa och sjunga.

"Hur hade du tänkt ordna ett möte mellan mig och Ivana?" frågade han efter flera minuters tystnad.

Jackie ryckte dystert på axlarna. "Jag vet inte, hade inte tänkt så långt. Jag visste ju inte ens att du skulle komma hem. Varför kom du hem förresten?"

"Det var delvis för att du ringde och ville prata med mig och delvis för att mamma ville att jag skulle komma hem. Jag har ju inte varit hemma och hälsat på sedan i julas, så det var ju på tiden nu."

"Okej", svarade Jackie och sjönk tungt ner i soffan.

"Vill du vara ifred en stund?"

Den blonda kvinnan skakade på huvudet. "Nä, jag måste ändå gå till jobbet nu."

Precis när hon sa det slog tanken henne. Ivana jobbade ju också idag! Jag kommer inte att klara av att se henne på jobbet idag, jag kommer att bryta ihop. Vad ska jag göra? Jag kan inte ringa och sjukanmäla mig. De andra på jobbet kommer att få reda på vad som har hänt och sedan också förstå att jag inte är sjuk.

Patrik la försiktigt handen på sin syster axel. "Är det säkert att du ska jobba idag? Det är väl ingen som anmärker om du ringer och säger att du är sjuk. Jag kommer inte att säga något i alla fall."

"Ivana jobbar där", viskade Jackie och suckade. "Jag kan inte vara en mes som sitter hemma och deppar, jag måste gå och jobba."

"Okej, om du säger det så", svarade den brunhåriga mannen. "Men jag följer i alla fall med dig dit, jag har ändå inget annat för mig. Mamma och pappa kommer ju inte hem på ett tag."

Jacqueline log och strök honom sakta över armen. "Tack."

De två syskonen gick ut ur rummet, Jackie gick in på sitt rum för att byta om och Patrik skulle ta något att äta lite hastigt innan de gick. Efter cirka tio minuter var båda två klara och hade tagit på sig sin ytterkläder. De gick ut i den kalla höstluften och styrde sedan stegen in mot stan. De hade bestämt sig för att gå dit eftersom de hade god tid på sig.

Den blonda kvinnan hade precis kommit på att nu hade bieffekterna av drogen kommit, det som hon total struntat i tidigare när hon precis hade träffat Ivana. Nu fick hon betala det pris som hon innan hade ignorerat. Fast just nu var hon fast besluten att hon skulle genomleva denna följdverkan även om den rev sönder hennes hjärta. Hon förstod inte riktigt hur hon skulle klara av det, men så svårt kunde det ju inte vara. Eller?

De två syskon pratade om lite av varje. Båda två försökte undvika att prata om Ivana, de tassade försiktigt runt ämnet och råkade då och då snudda vid det. Efter en sådan incident var det tyst en stund innan en av dem kom på något annat onödigt att prata om. Promenaden till "The ChocolateBar" var lång och tråkig, vinden som slog emot dem och det kändes som de inte kom någonstans. Jackie hade börjat andas tungt när de närmade sig baren. Hon visste att Ivana skulle vara där inne för så var det alltid. Tidigare hade hon sett fram emot de dagar då Ivana och hon arbetade ensamma innan barnen öppnande, men idag ville hon inte hellre än att springa därifrån. Patrik la armen om henne och drog henne närmare intill sig. Han ville överföra sin värme och sitt lugn på henne, men försöket misslyckades fatalt. Jacqueline kom i den stunden på att det var Patrik bredvid sig, den Patrik som hade sårat Ivana så djupt och innerligt.

De stod nu utanför ingången till "The ChocolateBar", innanför lyste en ensam lampa. Ivana hade redan kommit. Jackie vände sig mot sin bror och log ett halvhjärtat leende. "Jag klarar mig själv nu, tack för att du följde med mig."

Hon ställde sig på tå och kysste honom på kinden. Patrik gav henne en varm kram och log sedan mot henne.

"Det kommer att lösa sig på ett eller annat sätt. Lita på mig."

Den blonda kvinnan nickade misstroget och vände sig sedan om för att gå in. Hon puttade sakta upp dörren och ropade ett hejdå till Patrik som hade börjat gå därifrån innan hon gick in. Hon såg sig om i det halvskumma rummet. Jackie kunde se den brunhåriga kvinnan som satt vid ett av borden och fyllde i ett par papper, hon såg inte ens upp när Jackie stängde dörren. Den blonda kvinnan satte näsan i vädret och gick till personalrummet för att hänga av sig. Efter det gick hon ut i själva barområdet för att börja plocka i ordning. Ivana hade redan ställt ner stolarna och sopat golvet så det var bara för Jackie att sätta igång med framplockandet av glas. Hon gick ut i köket och lyfte upp en back med glas.

Hon jobbade på utan att säga ett ord till Ivana, men hon hälsade glatt när Sara och Monika kom. Om de två märkte att det hade hänt något mellan Jackie och Ivana så sa de i alla fall inget. De arbetade som om allt var som vanligt. När kunderna började välla in fanns det inte längre något utrymme för Jackie att tänka på Ivana. Den brunhåriga kvinnan gav bara korta instruktioner om åt vem drinkarna skulle serveras till, men fick aldrig något gensvar från den blonda kvinnan. Jackie hade bestämt sig för att inte säga mer än absolut nödvändigt till sin före detta flickvän. Kunde Ivana ignorera henne så kunde hon göra likadant.

**********************************************************************

Ivana snurrade flaskan i handen av rutin, kunderna visslade förtjust när hon sedan kastade upp glaset i luften och sedan fångade det. Hon blandade hastigt ihop drinken innan hon ställde den på Jackies väntande bricka. Hon såg inte ens på den korta kvinnan när hon mumlade: "Den blåhåriga tjejen, bord fem."

Hon började sedan blanda ytterligare en drink på samma sätt som den förra. Idag prydde inget leende hennes läppar, det gick inte ens att låtsas att allt var som vanligt. Hon ställde fram drinken till killen som skulle ha den, för tillfället var det inga mer beställda. Hon suckade tungt och satte sig på en pall som stod inom barområdet. Sara gav henne en frågande blick, men sa ingenting. Det var inte hennes grej att lägga sig i andras angelägenheter när det gällde så jobbiga saker som det här uppenbart var. Hon hade sina aningar om vad som hade hänt eftersom hon också hade sett Jackie och hennes kompis när de kom ut ur baren. Ivana kommer till mig om hon behöver det, tänkte den rödhåriga kvinnan och fortsatte med sitt arbete.

Kvällen och natten kunde inte gå mycket långsammare för Ivanas del. Det var som om någon hade satt klockan på slow-motion för varje gång hon kollade och trodde att det gått över en halvtimme eller så, så hade det enbart gott cirka fem, tio minuter. Den brunhåriga kvinnan suckade och gnisslade tänderna, när skulle detta helvete ta slut? När skulle hon få gå hem, slänga sig i sängen och bara skita i allt som hade hänt under dagen? Monika gick fram till henne och la handen på hennes rygg.

"Raring, gå in i personalrummet och sätt dig ner en stund", sa hon lugnt. "Vila dig lite."

Ivana ryckte på axlarna, men nickade sedan. Hon gick ut genom den lilla dörren som fanns vid sidan av barområdet och styrde stegen mot personalrummet. Men när hon kom in dit vreds hennes ansikte till en grimas, hon vände sig om och skyndade sig därifrån. Inne i en av fåtöljerna hade Jackie suttit med en oöppnad läskflaska i handen. Den unga kvinnan hade varit så mitt uppe i sina egna tankar att hon inte hade märkte när dörren öppnades. Men Ivana såg det som ytterligare ett sätt för Jackie att vara elak mot henne, genom att ignorera henne totalt. Inte ens se på henne när hon kom in i rummet.

Den brunhåriga kvinnan gick ut i stället. Jag hoppas att hon inte kommer ut hit bara för att reta mig. Fast med tanke på vad hon har gjort så är det mycket möjligt att hon gör det. Arg och frustrerade sparkade Ivana till en sten så att den flög flera meter och träffade en motorcykel som stod parkerade på andra sidan gatan. Den långa kvinnan slog handen för munnen och sprang fram för att se så att det inte blivit någon skada på den. Det hade det som tur var inte blivit, men hon såg något annat som gjorde mer förbannad än vad skadan skulle ha gjort. Cirka femtio meter ifrån henne såg hon Moa och det verkade som hon var på väg rakt mot Ivana. Den brunhåriga kvinnan tryckte sin ena knytnäve i sin handflata så att alla fingrar på handen knakade. Moa vinkade glatt till henne och svängde med sitt blonda hår som hon hade satt upp i en vanlig hästsvans. Ivana bara såg på henne med sina isblå ögon. Moa saktade ner stegen och såg fråganden på henne, hon var nu högst fem, sex meter ifrån henne.

"Hej", sa hon försiktigt.

"Vafan gör du här?" fräste Ivana.

Moa såg förvirrade ut. "Vadå? Jag förstår inte vad du menar."

"Hur vågar du förstöra mitt liv och sedan låtsas som ingenting hänt? Är du helt jävla blåst eller bara låtsas du vara det?

"Vänta lite nu", sa Moa högre än innan. "Jag har inte gjort någonting!"

Ivana kände hur det vände sig i magen på henne. Hur kunde den där blåsta bimbon stå och säga så där när hon visste mycket väl vad det var hon hade gjort?

"Försök inte spela oskyldig", snäste hon och knäckte fingrarna på sin andra hand. "Jag såg dig och min så kallade flickvän och bästa vän, jag vet vad ni gjort."

"Men jag har ju inte gjort något. Jag vet inte vad du pratar om."

Ivana tog ett par väldiga kliv mot den blonda kvinnan och var nu bara ett par decimeter ifrån henne. "Du gör det bara värre för dig själv när du håller på och spelar dum."

Den brunhåriga kvinnan tog nu tag i Moas jacka och tryckte upp henne mot en lyktstolpe. Den blonda kvinnan kände den längre kvinnans andedräkt mot sitt ansikte. Moa och Ivana hade aldrig riktigt varit vänner, de hade liksom aldrig fått chansen att prata så pass mycket. Men Ivana hade i alla fall aldrig varit otrevlig och hotfull mot henne förut, och det här skrämde henne något oerhört. Moa svalde hårt och försökte att se in i de penetrerande blåa ögonen.

"Jag lovar, jag vet inte vad jag har gjort. Förklara för mig."

Ivana flämtade till av Moas fräckhet, hon förstod att den blonda kvinnan bara låtsades. "Jag ska döda dig din jävla slyna!"

**********************************************************************

Även Jacqueline hade gått ut för att hämta lite luft. Hon kom ut precis som Ivana hade närmat sig Moa, men hon såg inte vilka det var så hon brydde sig inte. Men när Ivana tryckte upp Moa mot lyktstolpen och lampans veka ljus träffade de båda kvinnorna spärrade hon upp ögonen. Hon kunde höra hur Moa mumla något, men hörde inte vad. Så hörde hon Ivanas hot, klart och tydligt precis som om hon stått bredvid henne. Jackie skrek till och sprang emot dem. Ivana snurrade runt, fortfarande med ett fast tag om Moas jacka. Hennes blick mörknade om möjligt ännu mer när hon såg vem som kom springande emot dem. Moa andades lättat ut, nu skulle allt lösa sig. Jackie var här, Ivana skulle ju helt klart lyssna på Jacqueline.

"Är du helt jävla sinnessjuk", skrek Jackie och hennes ögon blixtrade av ilska. "Okej om du är arg på mig, men att du ska låta det gå ut över Moa. Det trodde jag aldrig om dig, Ivana."

Den brunhåriga kvinnan släppte greppet om Moas jacka, men hade fortfarande kvar handen i närheten av henne. Hon kände den unga kvinnans vilt bultande hjärta och hennes flämtade andetag, men hon brydde sig inte. Hon såg bara bistert på Jackie.

"Jaså, du tar hennes parti nu också", fräste hon.

"Klart som fan att jag gör, märker du inte vad du håller på med. Du får hoppas att Moa inte anmäler dig för hot och misshandel."

Ivana skakade på huvudet. "Du är inte klok." Hon gick iväg bort i mörkret, inte mot "The ChocolateBar" och inte in mot stan. Hennes steg styrdes mot ingenstans, mot tomhet och mörker.

Moa hade nu sjunkit ner på marken och satt nu där och flämtade våldsamt. Jacqueline satte sig på huk bredvid henne och la handen på hennes axel.

"Såja, det är över nu", viskade hon och slog armarna om sin vän när hon såg tårarna som började komma. "Hon kan inte skada dig nu."

Moa drog in ett darrande andetag och såg på Jackie. "Jag vet inte vad som flög i henne. Jag skulle bara säga hej och hon…"

"Sch, jag vet. Du behöver inte förklara, jag vet."

De två vänner satt sedan i flera minuter med armarna om varandra. Till slut skakade inte Moa längre av tårarna utan av köld istället. Jacqueline reste sig upp och hjälpte sedan efter det Moa upp på fötterna.

"Kom, vi går in", sa hon och la armen om sin vän. "Jag måste ändå börja jobba nu."

Moa nickade och följde efter Jackie in till baren. Den lilla blonda kvinnan ledde sin vän in till personalrummet, hon visste att ingen skulle ta illa vid om hon bara satt där. Hon lät Moa sätta sig i en av fåtöljerna och värmde sedan lite mjölk åt henne.

"Här, drick så mår du bättre", sa Jackie och gav sin vän muggen med den varma mjölk i.

Moa log. Hon blev alltid mycket lugnare av mjölk och det var underbart att Jackie kom ihåg det. "Tack. Jag ska snart gå, jag vill inte vara till besvär."

"Inte alls, stanna så länge du vill. Du kan sitta här medan jag jobbar så kan vi gå tillsammans när jag slutar. Det är bara en timme kvar."

"Tack", viskade Moa. "Tack för allt, jag hade inte klarat det utan dig."

"That's what friends are for", log Jackie och kysste sin vän på kinden.

Precis när Jacqueline skulle gå ut ur rummet ropade Moa på henne. Den korta, blonda kvinnan vände sig om i dörren och såg på sin vän.

"Vad handlade allt det där om egentligen?" frågade Moa lite osäkert.

Jackie suckade och drog handen genom håret. "Jag förklara sen, det är för jobbigt för att prata om det just nu."

Moa nickade och log ett svagt leende. "Okej, jag väntar."

Jacqueline nickade lite hastigt innan hon gick ut till barområdet. Ivana hade inte kommit tillbaka och Jackie gissade att hon inte skulle göra det heller. Som tur var så var det inte så mycket folk idag så Monika och Sara hade klarat sig utan dem. Jackie tog en bricka och gick sedan fram till bardisken för att börja servera. Sara såg på henne med ett höjt ögonbryn, men sa ingenting. Jacqueline bara skakade på huvudet och tog emot drinken som den rödhåriga kvinnan gav henne. Med en enkel nickning visade Sara vem det var som skulle ha den. Jackie styrde stegen mot den ensamma killen som satt i ett mörkt hörn. När hon närmade sig såg han upp och log mot henne. Jackie log tillbaka och ställde ner drinken framför honom.

"Tack", sa han och smuttade snabbt på drinken. "Är du ny här?"

"Nej inte så värst, jag har jobbat här i cirka två månader nu", svarade Jackie. "Hur så?"

Killen ryckte på axlarna. "Jag har aldrig sett dig förut, det är allt." Han sträckte fram handen för att hälsa på henne. "Jag heter Johnny Karlsson och det är jag som ordnar trubadurkvällar och andra temakvällar."

Jackie tog emot handen och skakade den. Fast och torr. "Hej! Jacqueline Källberg, servitris."

"Sätt dig", sa han med en svepande rörelse mot stolen mitt emot honom.

"Jag vet inte", svarade Jackie och såg bort mot baren. "Jag måste arbeta."

Johnny skakade på huvudet. "De klarar sig. Jag bad dem skicka hit dig när du kom tillbaka från din rast."

Precis i det ögonblicket vände sig Sara mot dem, hon log och nickade. Jackie ryckte på axlarna och satte sig mitt emot Johnny. Hon såg forskande på honom. Håret var svart, kort och rufsigt, och hans kläder låg mer åt det punkiga hållet. Han hade på sig en svart tajt t-shirt som visade hans muskulösa armar och en stor svart tatuering på höger arm. Tatueringen föreställde ett kors med något slags konstigt mönster i.

"Ville du något speciellt?" frågade Jackie försiktigt för att inte låta otrevlig.

"Faktiskt så ville jag det", svarade den svarthåriga killen. "Jag hörde från de andra som arbetade här att du är en av de mest kreativa här."

Den blonda kvinnan rodnade och såg ner i bordet. "Nä, det tycker jag inte att jag är. Ivana är nog den som är mest kreativ."

"Var inte så blygsam. Förresten så har jag redan pratat med Ivana, så det är avklarat. Men det är i alla fall så att jag vill ha eran hjälp i ett litet projekt jag ska köra igång."

"Okej, berätta" sa Jackie som nu började bli nyfiken.

Johnny log och nickade. "Du kanske vet att baren egentligen, i grunden, är en bar för flator och bögar?"

"Jag har hört något sånt, men har inte vetat säkert."

"Det är därför den heter 'The ChocolateBar' ", sa Johnny och log. "Har du aldrig tänkt på det förut?"

Jacqueline såg förbryllad ut. "Jag förstår inte hur jag ska kunna koppla det till att det är en gaybar."

"Tänk Chocolate som i 'Better Then Chocolate', för den har du väl sett?"

Jackie nickade och log, visst hade hon sett den. Säkert över tjugo gånger och hon höll helt klart med. Lesbiskt sex var mycket bättre än choklad.

"Okej, nu har fått veta det i alla fall. Nu är det så att Chefen inte tjänade så bra på att bara ha den som en gaybar, så han fick strunta i det. Men nu har han bestämt sig för att han ska införa varannan vecka vanlig bar och varannan vecka gaybar."

Jackie nickade och lyssnade intresserat.

"Vi behöver då något som lockar unga flator och bögar hit. Det kommer ju inte så många eftersom det är massa heteron överallt, de vågar inte bete sig som vanligt när de är i närheten. Därför tänkte jag att vi skulle ha lite trubadurkvällar och sånt. Så jag tänkte att du kanske har några förslag och ifall du så i fall kan hjälpa till att genomföra dem."

Den blonda kvinnan sken upp. "Det är klart att jag ställer upp, ingen tvekan. Kalmar är verkligen i behov av en riktigt gaybar och det här är en bra början."

"Så, har du några talanger som du kan visa upp eller vet du någon som har det?" frågade Johnny och han strålade lika mycket som Jackie. "Vi har inte riktigt budget att hyra in en trubadur just nu."

"Nä, jag vet inte i fall jag har några speciella talanger så. Jag spelar gitarr och sjunger, men jag är ju inte jätteduktig precis."

Den svarthåriga killen nickade. "Lagom duger, du behöver ju bara köra ett par låtar. Inget eget material. Sen har vi också Ivana som har lovat att hon ska göra affischerna och hon kunde även fixa en tjej som kunde dansa."

Jackie nickade, hon förstod att det var Tintin som Ivana hade föreslagit. Johnny såg forskande på hennes nu lite bittra ansiktsuttryck, men valde att inte kommentera det. Det ju Jacquelines ensak.

"Jag tror faktiskt att det räcker för den första veckan", sa han för att bryta tystnaden. "Vi ska ju bara ha lite vanlig gaybar, om man säger så, på vardagarna och sedan så kommer underhållningen till helgen."

"Bra, för jag jobbar bara på helgerna."

Johnny log och började sedan berätta hur han hade tänkt lägga upp det hela. Jackie lyssnade hela tiden intresserat, ju mer hon fick höra desto mer entusiastisk blev hon. De pratade i gott och väl en halvtimmes tid. När de var klara reste de samtidigt på sig och skakade hand. Johnny hade berättat att gaybaren skulle "öppnas" om två veckor, så de hade rätt lagom med tid att förbereda. Jacqueline lovade att hon skulle prata med ett par som hon kände om musik och annat tills nästa dag om hon hann.

Precis när hon tänkte återgå till jobbet tog han tag i hennes arm.

"Du har inte lust att gå ut och äta middag med mig imorgon innan du börjar jobba?" frågade Johnny och log charmigt.

Jackie skakade på huvudet. "Tack, men nej tack. Det har precis tagit slut mellan mig och min flickvän, jag är inte redo för något sånt än."

"It was worth a shot", log Johnny och ryckte på axlarna.

Efter det sa de hejdå och Jackie gick till bardisken för att fortsätta arbeta. Johnny vinkade till henne och gick sedan ut ur baren.

**********************************************************************

På vägen hem till Moa efter att Jackie hade slutat arbeta förklarade hon allt som hade hänt den senaste tiden. Moa flämtade till när hon förstod att det var på grund av henne det hade blivit sån stor uppståndelse mellan Ivana och Jackie, att det var på grund av henne som de hade gjort slut.

"Sluta Moa, du kan inte klandra dig själv", sa Jackie och försökte le. "Om Ivana inte kan lita på mig så hade det ändå aldrig funkat i längden. Det var lika bra att det tog slut nu innan det blivit för seriöst."

"Men ändå", viskade Moa. "Det var mitt fel. Om jag inte…"

"Lägg av, det är inte ditt fel. Det var mitt eget och Ivanas fel, du ska inte behöva ta skulden för att Ivana är en sån jävla barnrumpa."

Moa suckade och tog tag i sin väns arm. "Jag önskar att jag kunde tro dig."

"Jag älskar dig din lilla tokfia", sa Jacqueline och log. "Du är så dum."

"Jag vet, och jag älskar dig med. Men det är i alla fall mitt fel! Gud vad pinsamt att blir nu, jag kommer aldrig att glömma det här. Du måste låta mig gottgöra dig på något sätt, göra det okej igen."

Jackie bet sig i läppen. "Det är inget du kan göra, men tack ändå. Ivana ville inte veta av mig." Och jag älskar henne för mycket för att kunna göra något som hon inte vill. Det är bara det att den dumma jäveln inte fattar det.

**********************************************************************

Ivana sparkade argt till en sten, nu hade hon bestämt sig. Hon skulle göra det här projektet med Johnny, bara koncentrera sig på det. Inget annat. Inga sårade känslor, inget krossat hjärta och ingen Jackie. Hon hade beslutat sig för att inte mera tänka på Jackie. Den blonda kvinnan skulle bara finnas i hennes liv som en av de kvinnor som jobbade på "The ChocolateBar". Hon var inte värd mer än så.

Hon hade gått bort från Moa och Jackie utan att tänka på vart hon gick, och nu fann hon att hon hade kommit till Statsparken. En gammal man gick förbi henne med en liten Cockerspaniel i koppel. Han såg trött på henne, men Ivana skänkte honom inte ens en blick. Hon såg bara ner på den lilla hunden och log. Hon hade alltid velat ha en hund. Hundar var såna underbara varelser, de sårade aldrig ens känslor och de var alltid trogna. Jag måste skaffa en hund, tänkte hon fortsatte gå. Jag förtjänar någon som är mig trogen, ingen som Jackie. Den brunhåriga kvinnan suckade och styrde stegen hemåt, vid den här tiden skulle hon egentligen ha slutat och vespan stod borta vid baren. Inom loppet av tio minuter var hon framme vid baren, hon gick in och hämtade sin jacka. Efter att ha hälsat som hastigast på Monika gick hon ut därifrån. Hon visste att den äldre kvinnan skulle förstå att något hänt och skulle därför inte heller berätta något för Jesper.

Ivana satte sig på vespan och körde iväg i den kalla höstnatten. Det kändes hela tiden som hon skulle börja gråta, men Ivana lät inte tårarna komma. Hon tänkte inte landa i det där förbannade träsket igen, hon skulle överleva. Det verkade ju som Jackie alla redan kunde gå vidare. Och om någon som Jacqueline kunde gå vidare så kunde hon också det. När hon var framme vid sitt hus klev hon av vespan och småsprang upp för trappan. Hon visste att dörren inte var låst eftersom Tintin var vaken så hon gick bara direkt in. Inga lampor var tända i våningen och inte ett ljud hördes, men ändå visste hon med säkerhet att Tintin satt ute i köket. Hon gick ut dit och såg sin yngre syster sitta i kökssoffan med benen uppdragna mot sin kropp. Ivana satte sig mitt emot henne och log ett likgiltigt leende, Tintin återgäldade det med samma dystra min.

"Hur är det?" frågade den svarthåriga kvinnan och såg orolig på sin syster.

Ivana ryckte på axlarna. "Sådär, jag vet inte riktigt. Jag klarar mig."

"Är det säkert?"

Ivana nickade, sedan satt de tysta en lång stund. Båda två kände något slags lugn över att bara sitta tysta och betrakta varandra. Tystnaden låg runt omkring dem som en tjock dimma, men den besvärade inte någon. Minuterna tickade på och båda två hade så fullt upp med sina egna tankar att de inte tänkte på personen mitt emot dem. Den brunhåriga kvinnan visste egentligen inte vad hon tänkte på, hon lät bara tankarna virvla runt i hennes huvud och hoppades på att de snart skulle sluta. Det var som om hon satt på en karusell som körde alldeles för snabbt och allt hon ville göra var att hoppa av. Många skulle nog säga att det var en bra beskrivning av hur kärleken kändes, men för Ivana var det en perfekt skildring av hur ett svek kändes. De passade precis in på hur hon kände sig inuti, illamående och snurrig. Frågan var när karusellen skulle stanna och hon fick hoppa av. Hon önskade på att det var snart, men det var inte troligt.

Tintin suckade, hon visste inte vad hon skulle känna. Hon älskade Jacqueline som en syster, men blod är ju alltid tjockare än vatten. Hon kunde inte komma ifrån att Jackie hade sårat hennes riktiga syster. Men hon kunde inte heller hata den lilla blonda kvinnan, det gick inte hur mycket hon än ville det. Hon visste att vad hon tyckte var en av de saker som spelade minst roll just nu, men hon hade så blandade känslor att hon inte kunde lägga dem åt sidan. Vad skulle hon ta sig till? Skulle det hjälpa om hon pratade med Jackie, eller skulle det bara göra saken värre? Tintin visste vad Ivana tyckte, hon tyckte att ingen skulle lägga sig i vad de höll på med. Att detta var en sak mellan Jacqueline och henne.

Ivana suckade. "Sånt är livet." Hon reste på sig och gick ut ur rummet utan att säga god natt till Tintin. Men systern tog inte illa upp, hon förstod.

**********************************************************************

"Men vart är den då?"

Jacqueline satt på golvet i sitt rum och rotade igenom en av sina skrivbordslådor som hon hade dragit ut. Hon försökte hitta en lapp med ett telefonnummer som hon visste skulle ligga där någonstans. I ren frustration vände hon rätt upp och ner på lådan. Innehållet ramlade ur och pappren for omkring överallt i rummet. Sist av allt damp en liten röd bok ner i knät på henne. Hon tog upp boken och såg på den.

"Men den här är inte min", sa hon för sig själv.

Plötsligt kom hon på, det var den där förbaskade boken som Ivana alltid bar med sig i sin byxficka, väska, jackficka eller något liknande. Det hade en gång regnat in i Ivanas väska så Jackie hade fått bära boken i sin istället. Sedan hade Ivana glömt bort den och Jacqueline hade slängt i den i sin låda i tron om att det var en av hennes saker. Detta var endast en dag innan helvetet brutit ut. Jackie hade aldrig fått reda på vad det stod i den.

"Sa hon inte något om att den var för att påminna henne om att det inte gick att lita på folk?" mumlade den blonda kvinnan. "Det här kan vara lösningen på allt!"

Jacqueline visste att hon inte borde läsa den, men nu kände hon sig nästan tvungen. Jag måste få veta, tänkte hon och fingrade lite på ena hörnet på boken. Det var fruktansvärt fel, men hon ville så gärna få reda på vad som rörde sig i Ivanas huvud. Fast om jag berättar att jag läst i den kommer hon aldrig att förlåta mig även om den här skiten fixar sig. Vad ska jag göra? Det är aldrig rätt när man måste välja mellan sitt livs kärlek och ens moral. Försiktigt öppnade hon den och läste det lilla som stod på första sidan. Bokstäverna tillhörde ett litet barns, men meningarna var något som ett sådant litet barn aldrig ska behöva säga eller tänka.

VaRföR äR jag så äCkLig ocH fuL ocH duM? Jag öNskaR aTT istäLLeT föR aTT sTicka deN däR äCkLiga sakeN i Mig så kundE de sTiCka eN kNiv i Mig. SNäLLa kaN iNgen dÖda Mig isTäLLeT?

Jacqueline flämtade till och slog handen för munnen. Kunde det verkligen vara hennes Ivana som hade skrivit det här? Ivana hade aldrig berättat mycket från när hon var liten, bara att hon var vän med Patrik och att hon inte haft så många vänner. Men mer än så var det inte. Kan verkligen hennes Ivana bära på de här tankarna inom sig, hade hon verkligen blivit utsatt för något? Jacqueline kände att hon inte kunde läsa mer, hon hade redan läst för mycket. Äcklad och skamsen kastade hon boken på sängen och drog upp benen mot sin kropp. Hon visste inte vad hon skulle göra. Vad gör man när man precis invaderat i någons privatliv och upptäckt att det var som en mardröm eller en äcklig, overklig film? Hur ska man kunna hjälpa någon som har varit med om något sådant?

Jackie kom och tänka på de bilder på Ivana när hon var liten, hur hon som sexåring sett så glad ut och sedan blivit mer och mer deprimerad. Den blonda kvinnan kom ihåg en bild när Ivana var elva år hur hon sett alldeles förstörd ut. Jackie hade först trott att hon var i fjorton, femtonårsåldern eftersom hon såg så mogen och kroppsligt välutvecklad. Fan, tänk om det kortet var taget precis efter… Illamående steg i halsen på henne, hulkandes sprang hon in på toaletten och spydde. Hela tiden strömmade tårarna ner för hennes kinder. Hon var så äcklad över vad hon precis fått reda på att hon inte visste i fall hon någonsin skulle kunna tänka på något annat.

Precis då kom Patrik in på toaletten, när han såg henne föll han genast ner på knä bredvid henne. Han strök henne sakta över ryggen medan hon förtvivlat grät i tystnad. Han frågade ingenting, tillsammans satt de bara i tystnad. Efter ett par minuter såg den gråtande kvinnan upp på sin bror.

"Jag måste verkligen fixa det här", viskade hon mellan snyftningarna. "Jag vet varför nu, jag vet varför allt blev…"

Patrik nickade. "Gör allt du egentligen vill göra."

Jacqueline förstod inte riktigt vad han menade, men hon visste ändå på något sätt att han hade rätt. Han hjälpte henne upp och höll sedan armen runt hennes midja medan de gick in på hennes rum igen. Jackie satte sig på sängen, någonting prasslade under hennes fot när hon satt ner den lite under sängen. Hon böjde sig ner och tog upp det. Det var ett papper, hon vände på det för att se vad det stod på den. Hennes låt, det var den låt som hade skrivit. Plötsligt kom hon på det. Hon såg på sin bror och log, nu visste hon vad hon skulle göra. Patrik klappade henne på kinden och gick sedan ut ur rummet.

Kapitel 4

Det var fullt inne på baren, det verkade som Kalmars och Ölands alla flator och bögar hade kommit. Jackie log lite när hon såg hur mycket folk det var. Hon var nervös, aldrig någonsin hade hon sjungit för så mycket folk innan. Hon som inte ens var bra.

Drinkar beställdes och hon sprang fram och tillbaka, för tillfället var hon en servitris. Men snart skulle hon kliva om på scenen och bli en trubadur. Jackie andades häftigt och skakade lätt på huvudet, hon ville samla sina tankar. Egentligen hade hon väl inget att vara nervös över, hon kände de flesta som var där och hon visste exakt vilka låtar som hon skulle spela. Eftersom det var annan underhållning så skulle hon bara sjunga och spela åtta stycken låtar. Kanske fler om det blev tid över eller om det kom önskemål om det. Hon hade tagit med hela sin pärm med texter och ackord till låtar så att hon skulle kunna spela andra låtar i fall det skulle bli aktuellt. Den blonda kvinnan serverade ytterligare en drink, det var otroligt vad tråkiga saker människorna beställde den här kvällen. Det var nästan bara öl hit och öl dit, det var svårt att hålla reda på vem som skulle ha stor och vem som skulle ha mellan.

**********************************************************************

Ivana skymtade den blonda kvinnan som smidigt gled fram mellan människorna. Ett sting i hennes underliv påminde henne om vad de hade haft. Hon fyllde på ett nytt glas med öl och sköt fram det till tjejen som satt en bit bort vid bardisken. Det var en salig blandning av flator och bögar, i alla former och färger. Det fanns ett antal butch-brudar, några transor och sedan den "vanliga" högen med människor. Hade inte Ivana haft annat att tänka på så hade hon varit glad över hur många som hade kommit. Hela veckan hade hon haft fullt upp med affischer och att övertala Tintin att hon skulle vara med. Hon hade inte haft tid att tänka på annat, men nu när hon stod vid bardisken och blandade till drinkar kom allt tillbaka. Eftersom hon kunde göra alla drinkar automatiskt så behövde hon inte tänka på just det. Nu snurrade istället tankarna på Jackie runt i huvudet. Hon saknade den blonda kvinnan något kolossalt, hon saknade allt de hade haft. Hon hade sett på när Jacqueline pratade och skämtade med de andra på baren, och hur glad hon hade blivit när Moa kom på besök. Det hade gått upp för Ivana för ett bra tag sedan att det hon hade sett var antingen en engångsföreteelse eller en olycka, men hon var alldeles för stolt för att säga förlåt. Jackie verkade ändå inte vilja ha med henne att göra, så det spelade ju ingen roll. Jackie verkade ju ha så otroligt kul utan henne.

Den brunhåriga kvinnan skakade på huvudet för att få ut tankarna ur huvudet, idag skulle hon bara vara glad och njuta av hur underbart det var att äntligen ha en gaybar i stan. Nu skulle hon kunna småflörta med tjejerna som kom utan att vara rädd för att de skulle smälla till henne eller stämma henne. Fast egentligen så kände hon inte för att flörta med någon. Men chefen ville så gärna att hon gjorde det, han trodde att affärerna gick bättre om kunderna kände sig omtyckta. Tidigare hade Ivana fått flörta lite med killarna som kom, om hon inte visste säkert att tjejen var flata.

Hon tappade upp ytterligare ett glas med öl, skickade iväg det längst bardisken till killen längst bort. En riktig läderbög. Ivana gäspade lite, hon hoppades att underhållningen skulle komma igång snart. Kunderna verkade ha lite tråkigt. Hon visste att det skulle vara någon trubadur där, men hon visste inte vem. Efter trubaduren skulle det vara Tintins dans, sedan så fick kunderna dansa själva.

Plötsligt släcktes allt ner så när som på en lampa vid scenen, där stod en barstol och en mikrofon. Det såg precis ut som trubadurkvällarna brukade göra i amerikanska filmer. Människorna runt omkring tystnade och riktade blickarna mot scenen, de vänta med spänning på vad som skulle komma. Monika gick sakta upp på scenen, alla började applådera.

Hon sträckte upp händerna för att lugna dem. "Ni behöver inte applådera ännu, det är inte jag som ska sjunga."

Människorna tystnade och väntade återigen med spänning. Det enda som hördes var ett klirrande från ett glas då och då.

"Men jag skulle be att få presentera 'The ChocolateBars' egen trubadur", fortsatte Monika och log. "Jacqueline Källberg, ge henne en lika varm applåd som jag fick."

Folket började jubla och applådera. Ivanas hjärta hoppade över ett slag när hon såg den blonda kvinnan kliva upp på scenen med sin gitarr i handen. Herregud, hon måste vara nervös nu. Hon som är så himla rädd för att ens prata inför folk.

Jackie klättrade upp på barstolen som var lite för hög för henne, sedan satte hon gitarr tillrätta i händerna. Hon rättade till mikrofonen och svalade hårt. Ivana kunde se hur hon egentligen mådde, hon kunde se att Jackie inte ville sitta där. Och det var precis sant, allt Jackie ville göra just nu var att slänga gitarren ifrån sig och springa så långt bort hennes ben kunde bära henne. Men hon kunde inte göra det, hon hade ju faktiskt lovat att sjunga. Och nu satt hon här.

Nu rådde fulltständig tystnad i rummet, till och med klirrandet hade försvunnit. Jacqueline svalde ytterligare en gång, nu borde hon egentligen börja sjunga.

"Kom igen då för helvete", skrek en man ur publiken.

En kvinna nickade. "Ja, börja någon gång då."

Människorna började bli oroliga, de ville ha sång och gitarrspel. Den brunhåriga kvinnan såg hur färgen steg i Jackies ansikte, tårarna var inte långt borta. Nu hördes ytterligare ett utrop från någon i publiken, Jacqueline bet sig nervöst i läppen. Hon såg ner på sina händer och drog in ett djupt andetag. Jag måste… jag måste. När nästa rop från människorna hördes var det för mycket för henne, hon gjorde sig beredd att hoppa ner från barstolen. Plötsligt kände hon en hand på sin axel, hon såg upp och fann sig simmandes i de underbara blåa ögonen. Ivana log och strök hennes kind, sedan vände hon sig mot publiken.

"Jag tror att hon behöver en applåd till", sa den brunhåriga kvinnan i mikrofonen. "Kom igen damer och herrar, hjälp henne."

Först hördes bara lite spridda applåder från några få i publiken. Men då genljöd en busvissling genom luften.

"Kom igen", skrek Tintin och Monika på samma gång.

"Visa dem att du kan, Jackie", ropade Moa och applåderade så högt hon kunde.

Det fick hela publiken att komma igång, alla började applådera och vissla. Den blonda kvinnan log och såg upp mot Ivana.

"Tack", viskade hon och drog in ett djupt andetag.

Ivana ryckte på axlarna och log lite, sedan gick hon ner från scenen för att gå tillbaka till bardisken. Jackie fuktade sina läppar och lutade sig fram mot mikrofonen.

"Ni får ursäkta mig, jag är lite nervös", sa hon och skrattade lite. "Ska försöka klara av det ändå. Jag tänkte i alla fall börja med en låt som jag tror ni alla kan, Pretty Woman."

Ett nästintill öronbedövande jubel hördes från männen och kvinnorna i publiken. Jackie log. Det kommer att lösa sig, tänkte hon och började sedan spela. Hon satt igång med en rivstart och tog i så mycket hon kunde i sången. Lika bra att börja så bra som möjligt.

Människorna sjöng och klappade med i alla låtar hon sjöng, hon hade valt låtar som hon visste att de flesta åtminstone hört talas om. Hon hade ändrat om låtarna lite så att det gick lättare att sjung och spela till dem. Det var både nya och gamla låtar, alla kunde på något sätt tolkas som att det var en tjej som sjöng om en annan tjej eller något liknande. Den sjunde låten hon sjöng var Donna Lewis "I love you always forever" där hon betonade särskilt den delen med "you've got the most stumbling blue eyes I've ever seen". När den var slut och det var dags för den sista och åttonde låten lät hon publiken bli helt tysta innan hon började prata. Det dröjde en stund eftersom de hade kommit så mycket upp i varv. Men när de äntligen tystnade satt hon läpparna intill mikrofonen igen.

"Nu har jag tyvärr kommit till slutet", sa hon och log.

Publiken buade lite, men blev tysta när hon höll upp handen.

"Jag ska nu sjunga den sista låten, och den här kan jag garantera att ni inte hört tidigare. Det är nämligen så att jag har skrivit den själv." Jubel och bifall. "Jag vet att den inte är så bra eller att den kommer bli någon slående hit. Men jag har skrivit den till en speciell person som jag älskar väldigt mycket och jag hoppas hon vet vem hon är."

När Jackie sa det såg hon rakt i ögonen på Ivana och log. Många i publiken vände sig om för att se vem det var hon tittade på. Den brunhåriga kvinnan log tillbaka och la huvudet på sned. En låt skriven till mig? Det är aldrig någon som har skrivit en låt till mig förut. Hela hennes hjärta blev varmt när hon tänkte på det. De blåa ögonen tindrade när hon såg på den blonda kvinnan som satt framme vid scenen och såg rakt på henne. Jackie gjorde sig beredd att spela, men precis innan hon skulle börja såg hon upp igen. Även den här gången såg hon rakt på Ivana som väntade med spänning på vad som skulle komma.

"Förlåt, Ivana", viskade den blonda kvinnan vid gitarren, sedan började hon tyst och försiktigt plocka ackorden på gitarren.

Det rådde total tystnad i rummet så när som på Jackies enkla och tysta slag på gitarrsträngarna. De ljuva tonerna studsade mellan väggarn och fick människorna i publiken att nästan hålla andan. Den blonda kvinnan särade på sina läppar, sen lämnade orden hennes mun. Hennes röst var så underbart vacker och lugn, den rymde allt som hon ville säga till den hon älskade så mycket. Det hade inte spelat någon roll vad för ord Jacqueline hade sjungit, Ivana fick tårar i ögonen så fort den första tonen lämnade hennes läppar.

Världen höll andan för deras skull.

The nights were dark and cold for me
Nightmares haunted my tortured soul
I was lost and I was frightened
Pain was tearing through my heart

But then she lightened up the dark
She's the reason I'm alive
Guardian angels has found the place
With her they know that I'm safe

And it's the place where I know it's always summer
And the snow will never cease to fall
Here my secrets are safe forever
It's my dream world that I share with her

It's a horrible world we live in
But with her by my side
I know that I can make it
Hope that she'll let me ease her pain

This is the place where I know it's always summer
And the snow will never cease to fall
Here my secrets are safe forever
It's my dream world that I share with her

All my thoughts and dreams of her
My hope that I buried inside my heart
Have created this sacred place
That I want to share with her

Hoped that she can
Believe in my place
Were our thoughts and dreams are true
Were we're always safe

Take me to the place where I know it's always summer
And the snow will never cease to fall
Here my secrets are safe forever
It's my dream world that I share with her

This is my dream that I share with you

Under hela sången hade den blonda kvinnans ögon varit slutna, men när hon kom till sista ordet såg hon upp. Hennes blick rymde all den kärlek som hon kände för den brunhåriga kvinnan. Aldrig förr hade Ivana älskat någon så mycket, det hade totalt försvunnit ur hennes huvud vad de hade bråkat om.

De två kvinnornas ögon var låsta i varandra, ingen av dem hörde de fantastiska applåderna som skakade hela rummet. Någon minut senare när applåderna började avta reste Jackie på sig och bugade lätt, återigen satte applåderna igång. Den blonda kvinnan log, tackade för sig och gick sedan ner från scenen. Nedanför scenen stod Monika, den äldre kvinnan tog gitarren och kramade sedan om henne. Men hon visste att Jackies intresse var riktat åt ett annat håll så hon släppte snabbt.

Ivana hade med snabba steg tagit sig så nära scenen som hon kunde, men det var folk som trängdes och knuffades överallt. Tillslut blev hon så frustrerad att hon klättrade upp på bardisken och gick bort till andra änden. Männen och kvinnorna som satt där tittade förvånat på henne, men många visste vem hon var så de brydde sig inte riktigt. Försiktigt puttade hon bort ett par truckflator som stod och hängde vid disken innan hon smidigt hoppade ner på golvet. Jackie som hade sett henne gå på disken hade gott så när den som hon kunde utan att putta bort allt för mycket folk. När den brunhåriga kvinnan nu hoppade ner på golvet så landade hon precis intill den blonda kvinnan.

Jackie såg upp i de vackra blåa ögonen, hennes egna ögon var fyllda med tårar. "Förlåt Ivana, förlåt så mycket för…"

Mer hann hon inte säga innan den längre kvinnans läppar var tryckta mot hennes. Jackie slog armarna om Ivanas nacke och tryckte henne närmare till sig. När deras läppar bröt kontakten log de båda kvinnorna mot varandra.

"Jag ber också om ursäkt, Jackie. Allt det här är mitt fel."

Den blonda kvinnan skakade på huvudet och gav sin älskade en lätt puss. "Inga mera ursäkter, det spelar ingen roll längre."

**********************************************************************

Ivana låste dörren till baren, vände sedan på sig och tog tag i den handen som sträcktes fram till henne. Klockan var lite efter fem och de två kvinnorna hade spenderat den senaste timmen med att städa. De hade bestämt sig för att tillsammans gå hem, de hade mycket att prata om. Det var kyligt ute, men ingen av dem brydde sig.

"Ivana, kan vi sätta oss här ett tag?" frågade den blonda kvinnan och nickade mot en bänk. "Jag har något jag måste berätta."

Tvekande nickade Ivana och följde efter Jackie till bänken. De satte sig ner, Jacqueline skruvade besvärat på sig.

"Jag vet att jag inte borde ha gjort det, men jag kunde inte låta bli", började den mindre kvinnan. "Jag gjorde det inte för att vara elak och jag ångrar det verkligen."

"Vad är det? Jag förstår inte."

Jackie svalde hårt och såg ner på sina knuta händer. "Du vet dagen innan allt hände när det regnade så fruktansvärt?"

Ivana nickade, osäker på vad som skulle komma.

"Då regnade det ju in i din väska så jag fick ta hand om den där lilla boken så att den inte blev förstörd. Jag hittade den i min skrivbordslåda och…"

Det gick då upp för den brunhåriga kvinnan vad Jacqueline hade gjort. Hon drog in ett djupt andetag och kände hur tårarna hotade att tränga fram. Det kändes som någon hade tagit ett grepp om hennes hjärta och vägrade släppa taget. Total tystnad rådde där de två kvinnorna satt bredvid varandra i mörkret. Sakta hade tårarna börjat rinna ner för den längre kvinnan kinder. Jackie vände sig mot henne och la försiktigt handen på hennes arm.

"Snälla Ivana, hata mig inte! Jag kan inte leva med mig själv om du hatar mig."

Ivana snyftade lite. "Jag hatar dig inte. Det är klart att jag inte hatar dig, det är inte ditt fel det som hände. Fan, allt är mitt fel."

Jackie flämtade till, hon slog armarna om den andra kvinnan och kysste hennes våta kinder. "Det är inte ditt fel, det är absolut inte ditt fel. Tro aldrig det, du ska inte bära ansvar för vad något äckel gjort mot dig."

"H-h-hur mycket läste du?" snyftade Ivana och drog in ett djupt andetag.

"Jag läste bara det allra första, jag kunde inte läsa mer sen."

Den brunhåriga kvinnan nickade. "Du vet alltså inte allt som hände?"

"Nej. Vill du berätta för mig?"

Återigen nickade den andra kvinnan och suckade. Sedan började hon gå igenom hela sin plågsamma tid som elva- och tolvåring då hon ett antal gånger blivit våldtagen av sina så kallade kompisars bröder och deras vänner. Jackie grät hela tiden, hon kunde inte hålla tillbaka tårarna. Sorgen och ilskan bubblade inom henne som en kokande kittel. Hur kunde människor vara så fruktansvärt elaka och dumma? Hur kunde de göra så mot en liten flicka? Ivana hade slutat gråta och tala den nu med en tom och känslokall röst.

"Har du pratat med någon annan om det här?"

"Nej, ingen mer än du vet. Och jag vill att det ska förbli så."

Jacqueline torkade en tår från sin kind. "Men älskling, du måste tala med en psykolog om det här. Du måste reda ut det."

"Nej, jag vill inte det. Det räcker med att du vet om det."

En otrolig smärta skar hela tiden genom den mindre kvinnan kropp, hon visste inte vad hon skulle göra. Hon kunde inte ta bort det som hänt och hon kunde inte heller få Ivana att glömma det. Hon kände sig så hjälplös och liten. Men det kan inte vara något emot det som Ivana känner nu, tänkte hon och såg på den sorgsna kvinnan som satt bredvid henne. Jag ska hjälpa henne på alla sätt jag kan!

"Ivana, jag kan lova dig", viskade hon och strök sin älskade över kinden. "Inget ska någonsin få skada dig mera, inte så länge jag är här."

Ivana log ett sorgset leende och nickade sedan sakta. "Tack."

**********************************************************************

"Ivana! Jackie! Masa er ur sängen nu, jag ropar inte flera gånger!"

Titti bultade förtvivlat på dörren till sin äldsta dotters rum, inte ett ljud hördes där inifrån. Titti hade nu stått utanför dörren och bankat i över tio minuter, men ingen hade svarat. Resten av familjen Moodysson hade redan satt sig till bords och väntade otåligt på att de två kvinnorna skulle kliva ur sängen och göra dem sällskap. Efter att ha ropet ytterligare en gång så gick Titti in i köket och satte sig igen.

"De får klara sig utan mat idag", mumlade hon och började lägga upp potatis till Timotej.

Inne i ett annat rum låg två stycken kvinnor i en varm säng, Ivana hade nyligen köpt ett lås till sin dörr så den var nu låst. Den mindre av de båda kvinnorna gäspade lite och kröp lite närmare sin partner.

"Kanske vi borde gå upp", viskade hon och kysste Ivana på näsan.

Den brunhåriga kvinnan skakade på huvudet. "Nej, låt dem sitta där med sin mat. Jag kommer aldrig ut härifrån, och det gör inte du heller."

Jackie svalde ljudligt, men log sedan. "Lovar du?" Hon höjde förföriskt ena ögonbrynet och slickade sina redan fuktiga, röda läppar.

"Jag lovar", mumlade Ivana innan hon började kyssa sin väg längst med den underbart lena, vackra kroppen som låg bredvid henne. "Jag lovar."

I ett försök att säga något öppnade Jackie munnen, men det enda som undslapp hennes svullna läppar var ett svagt stönande. Hon slöt sina ögon och log. Äntligen.