Liten ordlista

Disclaimers: Nej, karaktärerna är inte mina. De tillhör Rob, Lucy, Renee, MCA, Studios USA och andra. Jag bara leker med dem som en ond marionettmästare. Moahahaaaa!

Subtext: "Aaaaaaagckh!" -är detta reaktionen du just fick, läs icke vidare. Det förekommer subtext i denna berättelse. Det är dock inga sexscener med i denna historia. Så tacky är den inte.

Heterosexualitet: Gaaaaaaaaah! Gabrielle blir attraherad av en man!!! Hemska, vidriga tanke!

Våld: Inte mer än i ett vanligt Xenaavsnitt. Det skulle vara om någon står i matkön före Gabrielle, i sådana fall. ;)

Konsumerat vid skrivandet: 5 st. tvåliterscolor, en tvålitersfanta, lite popcorn, en japp, två datormiddagar och även en beskärd del av chocolate chip cookies.

Enjoy!

Johanna -'Cause I'm a subtexter, yes I am!-
herakles@xenaverse.com

LOST, FOUND AND CONFUSED

---

Morgonstund i en glänta

Det sjöng i vinden som tålmodigt smekte bardens kind fjäderlätt, väntandes och viskandes. Den blonda håret föll i långa slingor över armen där hon vilade huvudet. Tyst mumlade hon ett par ord och skruvade på sig, rättade gnidande kinden mot armen och drog djupt efter andan. Vinden vilade stillsamt i vetskap om att hon skulle vakna upp, så snart hon upptäckte att ingen eld sprakade för morgonvarden eller att den sedvanliga, hastigt slängda blicken mot den andra kvinnans sovfiltar skulle resultera i en frågande min. Gabrielle ryckte till, som om hon hade hört vindens viskning. Med en reflexrörelse född från över ett års vandringar, var hon på fötter, med staven fast hållen i position framför sig. Hon vände på huvudet snabbt, ingenting där. Åt andra hållet; ingen där. Hon sänkte stavens spets till marken och stödde sig på den, samtidigt som hon gjorde upptäckten att hon var ensam. Näsan rynkades av förvåning och blicken svepte över lägerplatsen medan hon började gå mot gräsplätten där Xena skulle ha funnits.

”Xena?…Xena?” Inget svar.

De mjuka läderstövlarna var skonsamma mot gräset, som frasade tyst under tyngden när Gabrielle med en orolig vaksamhet närmade sig platsen där Xena kvällen innan hade rullat ut sina filtar med en huvudskakning, följt av det där outgrundliga leendet. Den livfulla, vana rörelsen var nu bara ett eko av ett minne och där fanns inga spår efter vare sig filtar eller ägaren till dessa. Barden hukade sig, fortfarande stödd av staven, som hon sänkte och lade greppad över knäna. Hon sträckte fram en hand och drog med fingertopparna över det nötta gräset och den torkade lantmarken. Inte ett spår.

Det enda som avslöjade att de hade varit två på platsen var eldgropen. Hon hade inte grävt den, utan det var Xena som med en lätt suck hade tagit sig an uppgiften. På krigarsättet, förstås. Hon hade dragit med sig jorden genom att slå hälen fast i marken och göra tre rundade spår i den. Den överflödiga jorden hade hon släpat bort med hjälp av händerna, muttrandes svordomar över att hon började bli ingrodd med smuts. De hade talat om att stanna vid nästföljande bys värdshus för en kvälls badande och vila, då de började närma sig Atleipos. De hade nästan tagit sig ända dit också, om det inte hade varit för den självutnämnda milisen som hade försett sig med bykvinnor för förströelse. Det hade varit ett kort avbrott i resandet, men ett tillräckligt långt sådant för att istället slå läger för natten i utkanten av denna glänta.

”Kan hon ha vandrat vidare mot Atleipos utan mig?”, tänkte barden med ett styng av besvikelse i bröstet.
Det var onekligen en möjlighet, även om det inte tycktes förnuftigt. Xena var alltid den som vakade över henne som en björnhona över sina ungar. Hon skulle aldrig lämna henne ensam och villfaren. Men å andra sidan…hade hon inte gjort det någon gång förut? Och nu? Den korta barden slog ut med armarna i frustration och satte sig sonika rakt upp och ner på en sten, med staven lagd över knäna igen. Hon stödde sig mot den och funderade över vad hon borde göra. Efter en stund och många olika möjligheter, beslöt hon sig för att packa ihop sina saker och fortsätta själv fram till byn.

Redan på väg stannade hon i steget och vände på huvudet. Eldgropen…de små gula ringlorna av eld tjuvkikade på henne över kanten av den. Med en axelryckning, samtidigt som hon drog upp ränseln ordentligt på axeln, tog hon klivet fram och föste igen gropen med sanden som östs ur den kvällen innan. Hon log triumferande och nickade. Det var ett gott dagsverke. Hon skulle nog vänja sig vid det här ensamma, våghalsiga livet på egen hand! Med raska fötter vandrade hon visslandes ut på vägen, för att sedan börja nynna och till slut gå och smågnola på en visa.

Det prasslade till bland buskarna och den långe mannen gled svärandes fram från bakom trädet där han hållit sig gömd. Han pressade undan de lägre buskarnas bladbeströdda grenar och klev med ett bestämt steg ut i gläntan. Ett markerat, svart ögonbryn höjdes och han intog instinktivt den hukande försvarsställningen i väntan på anfall. Han vände på huvudet i två blixtsnabba drag och rätade sedan på sig till sin fulla längd när han bedömt området som säkert. Fingrarna famlade över höften efter chakramen och han svor, fingrarna rörde sig otåligare.

”Hades! Var är mina kläder???”, sade en mörk och självsäker mansröst, tonen var krävande överraskad.

Den smidigt muskulösa kroppen stelnade till och mannens händer lades beslutsamt på vardera höften. Det var ovant att inte känna sin egen kropp. Xenas ögon smalnade. Varför hade detta hänt? Hon sneglade över buskaget och konstaterade att hon var tvungen att gömma nu funna rustningen. Det prasslade till igen och snart hade filtar, rustning och tillhörigheter rafsats fram. Det sunda förnuftet sade henne att hon helt enkelt skulle svepa in alltsammans i filtarna och skuffa undan dessa någonstans. Hade hon inte sett ett träd med en mindre hålighet en bit ifrån sitt gömställe?

Hon vek ihop filtarna om sina saker och kläder, slängde upp byltet på axeln och skred tillbaka in i buskaget och vidare in bland träden. Jodå, där var det…men det skulle behövas göras större. Läpparna krusades i det underfundiga leende som alltid drog genom anletsdragen när krigarprinsessan visste vad som kunde åtgärda någonting. Ögonen skärskådade barken. Trädet var torrt och skulle vara lätt att bända i, nu behövde hon bara sitt svärd. Med en rullande svepning kilade hon in dess klinga mellan sig och trädet, satte en fot mot barken och bände. Snart gav trädet med sig och ett klagande knaster hördes när träet bröts. Ett flin lyste upp det uttrycksfulla mansansiktet och snart hade filtbyltet blivit instoppat i trädet och noga igentäckt av henne. Nu behövde hon bara nya kläder.

Det var en god vandringsbit kvar till Atleipos, men någonstans mellan hennes utgångspunkt och byn måste det finnas en gård. Hela regionen kryllade av den andra generationens nybyggare och nu kunde detta vara till hennes fördel. Hon skulle se sig om efter en närbelägen gård och hoppas på att det fanns ett klädstreck där med kläder i manskroppens storlek. Hon fällde ner blicken att ögna över benen, magen och bröstkorgen. Det skulle inte bli lätt med kroppens längd, men förmodligen var det lättare än att få tag i kläder vanligtvis. Hennes skräddare hade en gång i tiden vidgat ögonen och sedan lyft nävarna till dessa för att gnugga sig ur en dröm. Hans kommentar tillsammans med minen hade varit obetalbar.
”Du är en stor flicka, ser jag…”
Mansleendet spelade igen i det skarpskurna ansiktet och mjukade upp dess drag. Gabrielle hade skrattat sig fördärvad åt den stackars mannens svimfärdiga uppsyn efter att han mätt henne med blicken. Gabrielle. Xenas tankar återvände till vännen och vad hon hade tagit vägen. Hon hade säkerligen styrt de där stegen mot Atleipos. Hennes logik sade henne att barden ämnade vänta på Xena där om hon inte fann henne. Hades! Hon måste få tillbaka sin kropp!

”Men det är din kropp!…”, sade en röst bakom henne.

Reflexerna reagerade instinktivt och de långa mansfingrarna sökte åter på höften medan hon hukande vände sig om för att se Afrodite. Musklerna slappnade och hon rätade på sig. Kärleksgudinnan stod lutad mot ett träd med ett förtjust leende på läpparna. Hon tog ett steg framåt och den vita, rikt draperade kitonens tunna tyg lämnade inte allt för mycket till fantasin. Ett mansögonbryn höjdes förmanande medan nävarna knöts i behärskning. Kärleksgudinnan såg detta, men log bara sitt slingrande lilla leende i vetskap om att det skulle reta gallfeber på den andra kvinnan. Hon skred runt den nakna mansgestalten, drog bekymmerslöst fjäderlätt med fingertopparna över en muskulös axel, följde dess linje över skulderbladen och ryggen för att sedan falla in framför krigaren med en avslutande, cirklande rörelse med pekfingret mitt på bröstet. Hon spann uppskattande och det glittrade till av gillande i de förtjusta ögonen.

Xena höjde åter ögonbrynen och gav gudinnan ”blicken”. Denna skrattade lätt och föll tillbaka i steget.

”Afrodite…jag borde anat att någon med ditt sinne för humor låg bakom det här.”

”Men Xena! Låt inte så! Du är…mmmm…formidabel! Om jag inte hade en bättre användning för dig just nu, så skulle jag ta dig som älskare på stället; här och nu! Din hingst där!”, gudinnan blinkade menande och lät sin hand stryka längsmed en muskulös arm. Krigarprinsessan var inte lika imponerad, utan såg fortfarande stint på henne.

”Nå?”, de isblå ögonen såg hur gudinnan gottade sig i att låta blicken löpa över manskroppens alla ytor och delar. Xena himlade med ögonen, tålamodet började tryta.

”Låt mig få veta varför jag sitter fast i den här opraktiska, okoordinerade kroppen, Afrodite. Nu.” Kärleksgudinnan suckade och muttrade kort till, lade armarna i kors och lutade sig mot ett närbeläget träd.

”Du måste då ta det roliga ur allting. Kan inte en dam få unnas sin lilla tillfredsställelse om hon suktar efter den? Kom igen, Xena! Var generös…trots allt så är det inte varje dag en krigare väljs ut av självaste kärleksgudinnan att vara hennes verktyg! Inte sant?” Blicken blev mer koncentrerat intensiv, så pass att gudinnan började känna sig besvärad och inte så lite pressad.

"Ja, ja! Jag är på väg att förlora ett par av mina tempel tack vare en dum, obildad barbar till wanax som påstår att JAG inte gör mitt arbete för att få hans dotter bortgift. Som om det vore MITT ansvar! Hallåååå! Wanax Euhemeros dotter är inte ens intresserad av män i överhuvudtaget, hon är inte intresserad av någon sedan hennes mor wanaxa Theophane dog i barnsäng vid hennes födelse. Smärtande minnen kan jag inte lindra, det kan bara Euhemeros själv göra. Men tar han sin plikt som lilla pappa på allvar?..-Nej. Så han tänker välta ett par av mina tempel istället, som om det skulle hjälpa!!!", kärleksudinnans uppsyn mulnade till, som alltid när någonting inte gick som hon ville.
Xena log sardoniskt.

"Ditt ego har inte förändrats, märker jag. Säg vad jag ska göra för att hjälpa dig, så jag kan fortsätta med vad jag höll på med." Hon såg hur gudinnans anletsdrag ljusnade och hur det återigen började glittra i ögonen av förtjusning.
Xena skulle uppenbarligen inte tycka om det här.

*************************************************************

Ankomsten till Atleipos

Gabrielle sänkte panflöjten från läpparna och stoppade undan den i sitt bälte när hon klev in i byn. Det var en större sådan, levande i högsta grad, med ett myllrande marknadsliv och gnisslande kärror som rörde sig mellan alla människor och handelsmän. Agoran var full denna morgon och ljudet av skratt, envist prutande och nasarnas varudemonstrationer haglade runtomkring henne där hon vandrade in, med staven i näven. Genast försökte an man blända henne med sin charm och sitt leende medan han höll upp ett vackert, blått tyg framför henne. En andra man stänkte en tjock, sött doftande vätska över henne och en tredje slängde upp en fisk rakt i hennes ansikte. Med en blick som kunde döda, en kroppshållning som hade fått nog och en rodnad som sade allt, marcherade hon raka vägen därifrån i jakten på en taverna.

Det gick bart och jämnt att ta sig igenom folkmassorna på agoran, men efter mycket om och men så lyckades barden klämma sig emellan två större, kulmagade köpmän och snubblade så flämtande ut i rörelsefrihet. Hon rätade på sig, skakade ner håret efter ryggen och höjde snabbt blicken. Om den här byn följde något av de mönster som de andra byar hon och Xena hade rest igenom, så skulle tavernan ligga i anslutning till agoran. Det borde vara lätt att hitta dit, då hon ändå stod där. Den gröna blicken vandrade upp längs husväggarna, den följde andra resande som bar och kånkade på vävsäckar och linnebylten. Hon föste upp ränseln på axeln och önskade för första gången sedan hon blivit av med Xena att Argo var där. Stot och hon kom inte så bra överens, men Xena hade alltid packat och fördelat bördorna på sin trogna vän, vilket hade sparat Gabrielles ork och krafter. Ränseln var tung och började åter glida över axeln. Hon ryckte till och jagade desperat efter den med händerna, men hon var för långsam. Hennes packning dråsade i marken med en osmickrande duns och hon böjde sig ned efter den.
"Hades också!..."

Med en kraftansträngning fick hon upp ränseln på axeln. Tyngden av den fick henne att väga över på ena benet och nästan stjälpas över, men med ett bestämt steg framåtlutad hade hon strax avhjälpt det.
"Ha-hah!", utbrast hon triumferande och började småsvajandes under ränseln att gå, stödd på sin stav. Hon hukade sig lätt för att skjuta över en del av den snett över ryggen och därigenom bära upp bättre, men den började glida igen, så hon lät bli det. Istället kikade hon upp och nickade generat självmedvetet och leendes mot alla som klev ur vägen för henne eller såg deltagande ut.

"Ja, jag övar inför mitt liv som krumbent gammal gumma. Jag klarar mig.." Duns! Hon tittade upp i tyg, följde det med blicken och log rödblossande ursäktande mot byns Akropolis högre hiereus.

"Åh! Vördade hiereus, förlåt mig, jag är klumpig -ja, goddag! Det var inte meningen att stöta till er, jag…" hon klappade flyktigt ränseln på sidan. Hiereus skakade på huvudet och fortsatte gå. Mycket riktigt så låg tavernan nära agoran. Hon log lättat när hon vinglade fram till dörren och fick den öppnad för sig. Hon nickade tacksamt åt vem det än må vara som öppnat och gick raka vägen fram till tavernans ägare.

Det var en satt man i sina bästa år som bar en för liten kitoniskos över den vanliga kitonen. Hon höjde frågande på ögonbrynen och belönades med en vred blick från plirande, brungrå ögon som såg ut att simma i olja. Hon log sitt allra mest vinnande leende och skrattade.

"Helios har gjort sitt bästa idag, syns det som. Inte ens de nio muserna kunde ha inspirerat den mest djärve bard att beskriva hans välgärning idag, tycker ni inte?", hon svajade till. Tavernaägaren skakade på huvudet och böjde sig fram för att torka av ett bord. Han sneglade på henne.

"Du vill ha ett rum för natten förstår jag? Det blir fem dinarer."

"Fem..?!?" Nu var det dags för den berömda munnen att göra sitt, som Xena brukade säga. Med lite tur, så...

"Men de sade att det behövdes en bard här för kvällen!", hon gjorde stora ögon och fortsatte; "Ahaaaaa...det var nog det ANDRA stället som skulle ha en bard. Men då ska jag se till att dra mig härifrån och dit meddets-", och där avbröts hon av en plötsligt mycket välvillig och insmickrande tavernaägare, som praktiskt taget ledde in henne mot trappan till övervåningen. Barden hade haft tur den här gången och pustade ut.

Efter att ha fått ränseln buren upp på rummet och fått veta när och hur hon skulle uppträda, så satte sig Gabrielle på sängen, för att få andrum. Och plötsligt, i det lilla rummet med en säng vid fönstret, kände hon sig plötsligt ensammare än på mycket, mycket länge. Den blonda barden kröp längre in på sängen, drog upp benen och slog armarna om dem, för att sedan lägga huvudet mot fönsteralkovens sida och med en smärtande liten suck se ut på de eftermiddagsmyllrande människorna. De var så många, men ändå kändes de inte verkliga. De var som tomma skuggor, ekon långt borta...

Hon hade med ett hastigt hopsamlat självförtroende tänkt att det skulle vara lätt att klara sig utan Xena. Men det hade varit att lura sig själv. Hon kunde klara sig utan vännens ord, ja; hon kunde till och med klara sig utan de många färdigheter Xena bemästrade. Men hon saknade att vara betraktad, att vara omhändertagen. Hur mycket hon än avskydde de få gånger numera som Xena behandlade henne som en ömtålig glasfigur, så tyckte hon om uppmärksamheten. I Potedaia hade ingen sett henne som den hon var, ingen hade tagit hennes åsikter och drömmar på det allvarliga sätt som var så självklart för Xena. Hon lade huvudet mer tillrätta och slöt ögonen. Hon behövde vila inför kvällen. Och sedan, under morgondagen, så skulle hon börja leta efter sin vän. Det tysta mullrandet och småpratandet från agoran vaggade henne stilla till sömns.

Den högreste mannen stannade upp och såg ut över folkmassan. Hans ovanliga längd gjorde att många, kvinnor som män, nyfiket betraktade nykomlingen. Den djupblå lädervästen var uppknäppt en bit ner på bröstet och ärmarna på den svarta skjortan han bar under var uppkavlade för att dämpa den ovana värmen. Han banade sin väg fram mellan köpmän och prutande bybor, de svarta läderbyxorna smet åt på rätta ställena och framhävde den magnifika kroppen, vilket fick många kvinnor att sucka längtansfullt och missbelåtet snegla på sina egna män. Det långa, svarta håret föll ut över axlarna när han rörde sig med beslutsamhet och de isblå ögonen var inriktade på att finna första bästa taverna.

De svarta armskenorna i nitläder fick en liten pojke att följa efter honom och storögt fingra på svärdsskidan som var spänd över den breda ryggen. Svärdsbältet var ett konstverk i sig, svart och väl utstyrt, värdigt en wanax äldste son. Säkerligen måste denne man vara av ädel börd, då både hans kläder och ägodelar bar vittne om hög kvalitet, enbart den som gick att få hos de allra skickligaste hantverkarna.

Han log ett brett leende och fångade upp den lille pojkens hand, vände sig om och hukade sig, smidig som en katt i rörelsen.

"Hej, lilleman." Han rufsade om i pojkens bruna hår och vände fram en glänsande dinar i näven. Pojken gjorde stora ögon, vilket fick det att rycka roat i mannens mungipor. Folk svepte förbi, mannen väntade.

"Vad heter du, min vän?" Pojken slog generat ned blicken och sneglade sedan upp på den väldige krigarens ansikte. Det fanns inget hot skrivet i de blå ögonen, bara en väldig tålmodighet och ett vänligt leende som nådde dem.

"Pyrrhos.", den lille pojken tittade oskyldigt upp på mannen.

"Pyrrhos? Det är ett namn värdigt en hjälte, visste du det?" Mannen skärskådade honom, mätte honom med blicken. "Hur gammal är du, Pyrrhos?", lydde den fortsatta frågan.

"Sju.", kom svaret, lite mer kavat den här gången. Mannens leende breddades och han klappade pojken berömmande på ryggen. Pyrrhos sträckte stolt på sig, medveten om att andra människor iakttog honom och krigaren.

"Då är du en man snart, du är nästan lika stor som min son.", sade främlingen och nickade igenkännande.

För ett ögonblick kunde Pyrrhos nästan svära på att ett vemod drog genom de klara blå ögonen. Det var en så uppriktig sorg som snuddade vid vemodet att det fick hans hjärta att göra ont.

"Han är långt borta, vad?", frågade han tyst. Mannen log och nickade återigen.

"Ja, det är han. Jag saknar honom mycket. Men du, Pyrrhos!", han visade pojken dinaren och fortsatte, "Jag skulle vilja veta om du har sett en vän till mig. Hon är ganska kort, med rödblont hår...ungefär hit.", visade mannen och beskrev sedan i korta ordalag barden som skulle uppträda ikväll på Hesiodos taverna. Pyrrhos nickade stort och sträckte ut handen. Mannen lade myntet där och väntade igen.

"Ja, hon den söta flickan som Hesiodos har där borta ikväll. Hon är snäll, hon ser så ut...och hon ska berätta sagor. Hon äter lika mycket som en häst, säger Nemea. För Nemea brukar titta in genom fönstret, men jag får bara stå under och lyfta henne. Men hon brukar berätta allt hon ser. Och den flickan kunde verkligen äta, så det hördes ända ut!" Pojkens stora, uppspärrade ögon och mimik av en girigt glufsande bard fick mannen att skratta. Så reste han sig upp, rufsade om i pojkens hår en sista gång och lade en stor hand på den lilla axeln.

"Du ska ha tack, Pyrrhos. Jag tror att den person du har beskrivit i sanning är min vän. Du har varit mig till stor hjälp.", mannen vände sig från pojken och styrde fotstegen mot Hesiodos taverna. Han höll upp handen till avsked.

*************************************************************

En kväll barden sent glömde

Det var fullt nere i skänkrummet och Gabrielle började känna en smärre panik. Hon gick på tå ned för trappan för att inte få ett femtiotal huvuden nyfiket vända mot sig. Obönhörligen snubblade hon till i slutet av trappan och fick allas uppmärksamhet ändå. Hon log omedvetet sitt allra mest smittande varma leende och skrattade.
"Sådär, nu när jag redan har snubblat in i era hjärtan, så ska jag väl börja också!"

Efter bara ett ögonblick kunde åhörarna känna hur hon slappnade av och de gled in i ett sus av förväntan. Hesiodos skrockade muntert och fyllde på i bägarna. Barden hade minsann också snubblat in i rätt ögonblick! Efeistos taverna hade stulit många av hans kunder under de senaste månaderna och all förströelse eller sänkning av vinpriset välkomnades med öppna armar av de resande. En näve flög upp i luften, bestämt knuten för att vifta dit honom.

Hesiodos höjde handen i gensvar för att visa att han var på väg och drog sig mot den väntande främlingen. Han böjde huvudet respektfullt och tappade upp för mannen, som satt som trollbundet lyssnandes till den blonda bardens ord. Han sneglade upp med en harkling på mannen som log närapå stolt och harklade sig. För detta lönades han rikligt och kråmandes och fjäskandes drog sig tavernaägaren undan, med ett jublande leende på läpparna. Zeus! Vilken kväll det skulle bli!

"...Wanaxa Klytaimnestras syster, den sköna Helena av Sparta, hade under tiden blivit bortgift med den åldrade wanax av Messene och när han så dog av ett svikande hjärta återvände hon till Sparta igen, där friarna började anlända i flockar. En av dessa män var Agamemnons yngre broder Menelaos..."

Åhörarna satt tysta, invävda i berättelsen om den sköna Helena och hennes sorgliga levnadsöde, vilket inte bestod i Paris och Menelaos stridigheter eller de hundratals män och hjältar som stupade för sina herrars och länders skull, utan i kvinnans innersta förtvivlan över att inte längre känna, veta var hennes själ var eller ville.

Det var en historia om högmod och den härskande överhetens dårskap, det var en berättelse om under och mod, död och förlust. Men framför allt om vänskap bakom den rykande krigsmarkens draperi, om en kvinna som hade kallats till Troja av den sköna för att hjälpa henne, för att få henne att förstå de onda varsel som plågade hennes sömn om natten och samman med oroliga skuggor hemsökte hennes drömmar. Den eftersända krigarkvinnans insikt hade kommit bakom linjerna och intrigerna, viskande hade den och följderna av den betvingat någonting mäktigare än härer och makt; den hade återgett en människa sitt hopp och sitt hjärta. Och förundrade satt tavernans besökare i tystnad och insöp vidden av vad den unga barden berättade. Hennes blick svepte över var och en av dem när hon med en allvarlig röst avslutade berättelsen och så plötsligt tystnade.

Bravorop, knytnävar dundrande i borden och rop på mer vin fyllde luften. Gabrielle anade det bara vagt någonstans i bakgrunden. Hennes ögon vilade någon annanstans. De var fastlåsta av ett par klara, intensivt isblå ögon som lugnt mötte de gröna. Hon stod som fallen från skyarna och träffad av blixten. Bortom alla ord. Mannen log snett och nickade mot henne med en säker självklarhet som var slående och förlamade alla hennes tankar. Vem var han? Hur kunde han sträcka sig ut med ett sådant tyst förtroende? Hans hand var lagd knuten över bröstet, i en stilla gest få kunde se.

Hesiodos trängde sig fram och tackade henne, frågade om hon ville ha kvällsvard och någonting att dricka innan hon fortsatte. Och sedan var främlingen borta i folkvimlet, täckt av kringdansande och skrålande bybor som drack och festade om. Gabrielle log ansträngt mot Hesiodos och skakade på huvudet. Hon pekade mot dörren med en menande blick. Han höjde ögonbrynen frågande och hon nickade medan munnen formades till ett "Jag behöver lite luft, snart tillbaka."

Hon såg inte människorna som hon trängde sig förbi, föste åt sidan eller blev tillknuffad av. Det enda hon brydde sig om var att komma ut i friska luften. Väl där tryckte hon sig mot tavernaväggen och försökte andas regelbundet lugnt igen. Hon slöt ögonen och försökte få ordning på alla kringrusande tankar. Mannen inne på tavernan och de blå ögonen var allt hon kunde tänka på. Hur de fanns där, tålmodigt väntande som om de visste att hennes blick skulle fastna i dem. Som om de hade gjort det många gånger förr i en glömd evighet hon inte kände till. Det var som om det hade funnits ett omedelbart band av förståelse mellan dem från det ögonblicket fram till dess att Hesiodos hade slitit det ifrån dem. Hon skakade på huvudet och drog djupt in luft i ett långt, flackande andetag.

En mjukt kramande hand på hennes axel fick henne att helt hålla den andan. Handens tumme strök omtänksamt försiktigt huden över hennes nyckelben. Som alltid slappnade hon av instinktivt och suckade längtansfullt. Trygghet. Xena. Hon lutade sig mot en muskulös axel och strök en arm frånvarande. En mörk, smeksam mansröst med ett leende bakom svarade på hennes ömhetsgest och hon stelnade till för att sedan slå upp ögonen och återigen finna sig betraktad av en intensiv, isblå blick.

"Vad sade ni?", stammade hon fram, för förvirrad för att kunna forma en sammanhängande mening.

"Jag förstår de som ropar efter dig därinne. Det var en mycket bra historia du skänkte dem för en stund sedan. Jag förstår att du väntade dig någon annan här nyss...men låt mig då istället också få prisa ditt framförande. Jag tyckte om den berättelsen. Speciellt det som hände sedan.", han log mot den handfallna barden som letade efter ord.

"Sedan?", sade hon och mötte hans blick med förvånad överraskning.

"Det vet du väl. Det är trots allt din historia. Jag har mitt eget slut på den.", log han. Gabrielle kisade med ögonen.

"Vem är du?"

Mannen log och nickade understrykande.

"Xenophanes av Lokre. Wanax Ajas tog min farbrors rike, vilket enbart har gjort min far angelägnare om att återupprätta släktens heder. I det ärendet är jag här, för att möta wanax Euhemeros och be om hans dotter Lenaias hand, för att förena blodet från de bägge länderna och kanske en dag även genom det blodsbandet återvinna Lokre. Det är en lång och mycket rafflande historia, som faktiskt är alldeles för trist för att man ska vräka ur sig den inför en bard, som kan hitta på en bättre historia.", han flinade och mötte lekfullt Gabrielles blick, som om han väntade på att hon skulle snappa upp inbjudan och fortsätta skämtet. Men det föll emellan dem då den tysta barden nickade och lät orden sjunka in.

Den översiggivna min som helt dominerade hennes ansikte var för stark för att dölja och den tog hårt i Xena. "Vad är det med dig, min lilla bard?", frågade hon sig och rynkade ögonbrynen eftertänksamt. Barden hade inte sagt ett ord sedan hon frågat om hennes härkomst. Hans härkomst, erinrade hon sig och himlade med ögonen. "Det är bra, Xena! Det är inte dig det handlar om den här gången, utan det är den här mannen, Xenophanes...du kan inte förvänta dig den vana öppenheten…Men varför så tyst, Gabrielle? Sluta tjuvkika på mig!…", de blå ögonen spärrades upp, "...ahaaaaaa. Lilla överromantiska bard där…"

"Nåväl, det är en sen kväll och jag måste ge mig av. Seså! Ge dig av in och slå dem med häpnad, visa dem hur världen skapades och hur gudarna klöser ögonen ur varandra som de barnrumpor de är! Skynda på, innan någon fyllhund ställer sig upp och börjar skråla om sitt möte med de nio muserna!"

Gabrielle skrattade ofrivilligt till, hon kunde verkligen föreställa sig hur den skulle se ut; som hickande redogjorde för sig sluddrandes och trillade ihop i en liten gurglande hög. Nej, det skulle inte vara någon höjdare. Hon slog upp blicken för att svara mannen, men han var borta. Hon svalde och nickade långsamt medan hon vände sig om för att gå in, log svagt och viskade:
"Xenophanes... Ja, det ska jag!"

*************************************************************

Gudar också!

"Jag svär på att dräpa dig, Afrodite!" Krigsguden var vansinnig och vankade fram och tillbaka som en äggsjuk höna, raggig och vildögd av vrede. Kärleksgudinnan låg makligt utsträckt på en divan och betraktade hans vankande med ett roat leende på läpparna.

"Du ska vad-?...Du vet att du inte kommer att dräpa mig, Ares. Vad skulle då Harmonia säga om sin pappa?" Krigsguden morrade ilsket till.

"Det hör inte hit, hon skyr mig som pesten och det vet du. Hur kunde du låta min världserövrare bli utsänd på ett så idiotiskt uppdrag som att äkta en wanax dotter?!? Afrodite; -Det är bara en tidsfråga innan Xena bestämmer sig för att hon gillar tanken på att ha en wanaxas gemåls makt och befogenheter. Och gör hon väl det, då är det du som får plikta för det! Du vet hur dödliga reagerar på kroppsförändringar!!", han stannade upp i sitt vankande och slängde huvudet åt sidan för att blänga med ögon brinnade av vrede på sin älskarinna. Afrodite gäspade uttråkat, sträckte ut armen och tittade på sina naglar.

"Jag tror att din valpsjuka borde tonas ner en aning, Ares. Alla vet att du ränner efter henne enbart för att hon inte visar minsta tecken på tillgivenhet för dig.", hon drog upp benen och kråmade sig tillrätta, "Dessutom älskar du när kvinnor hatar dig...eller trotsar dig. Inte sant?..."

Ares kämpade mot sin lust att slita ner gudinnan från divanen och ruska om henne. Han visste inte om han skulle hata henne, förpassa henne till jorden eller ge efter för sin lust och ge kärleksgudinnan rätt i tillfredsställelse. Han morrade och spände hårt ögonen i henne. Hon log oskyldigt.

"Försök inte med mig, Dite. Jag vet hur du ser på den där lilla irriterande blondinen från Potedaia!", fnös han och slog undan ett fat vindruvor från det lilla bordet invid divanen. Det slog skramlande i golvet och rullade iväg in i väggen. Afrodite såg lugnt på honom och log än mer sinnligt retsamt.

"Då vet du också att jag kan behärska mina lustar bättre än du. Som du själv sade; det hör inte hit. Får jag behålla mina tempel, så får Xena tillbaka sin kvinnogestalt. Så enkelt är det."

Ares ögon smalnade misstänksamt medan gudinnans händer drog i hans byxor.

"Det kan inte vara så enkelt."

"Varför inte?" En hands fingrar trippade lekfullt upp för byxbenet och höften. En värmevåg sköt genom kroppen.

"För att du är en kvinna.", fräste han. Så knöts ett par nävar kring hans västlinning och med ett hårt ryck slets krigsguden ner på divanen. Han drog kippande efter andan och blängde ilsket på henne.

"Så se efter hur mycket makt en kvinna kan ha...", svarade hon och gav honom en flammande het blick innan de hetsigt kyssandes rullade av divanen med ett brak och ljudet av rivande tyg var det enda som bröt den flämtande ivern.

*************************************************************

Uppvaktande

"Xenophanes av Lokre, son av Georgeos, wanax.", kungjorde soldaten och bugade underdånigt inför sin härskare, som reste sig upp och nickade lätt i hälsning till den unge mannen, som var längre än han själv. Han höjde uppskattande ögonbrynen och satte händerna till sidorna, för att sedan i en yvigt svepande gest breda ut handen likt en svans vinge framför sig, med den vänstra näven lagd enligt sedvänjan i ryggslutet under bugningen. Den unge mannen var inte synbart imponerad. Den intensiva blicken talade dock om hans beslutsamhet, profilen varslade om en vilja av järn och en örns rovlystnad, men hållen under kontroll. Wanax Euhemeros var milt sagt imponerad av den ståtlige ynglingen. I bakhuvudet började han genast smida planer på ett blomstrande äktenskap med gott blod i släktleden för år framåt, kanske även under generationer, då mannens yttre bar vittnesbörd om gott påbrå samt krigarens alla förtjänster.

Lokre…det var landet som hade intagits av wanax Ajas under senhösten året innan. Innan han gick vidare med äktenskapsplanerna för sin dotter och den lovande unge mannen så måste han bringa klarhet i dennes avsikter. Han drog på sig, trots sin inombords bubblande förtjusning, en min av total affärsmässighet och djupt konfunderad fadersomtanke.

"Xenophanes av Lokre, Georgiden. Jag förstår att ni står här idag som en friare till min dotter?"

"Den insikten bär sanning, wanax Euhemeros. I det ärendet är jag här och som make ämnar jag stanna."

Euhemeros gnuggade händerna i sitt inre. Mannen var över förväntan; plikttrogen och precis lika beslutsam som hans utseende sade. Han skruvade på sig när han satte sig på sin bekväma, breda tron och betraktade mannen.

"Jag måste säga att ni är självsäker. Har ni inte hört talas om min dotters ovilja att gifta sig, Georgiden? Vad ger er djärvheten att kunna påstå att hon skulle välja er? En man utan ett land, utan den tron som wanax Peliden hade innan wanax Ajas intog landet? Kan det vara så att ni traktar efter makt och medel att återta er farbrors land, Georgiden?"

"Förvisso vore det en klok allians att göra, wanax. Vem kan förneka att ett gifte med er dotter skulle ge ett övertag i en tronfejd? Det vore dock mycket opassande att nyttja hennes och ert inflytande i syfte att ära min farbroder, som i vanmakt så fegt rullat över på rygg för wanax Ajas. Hans återinträde som wanax är en omöjlighet vilket ni säkerligen förstår. Dock bör det glädja er att med detta gifte finna möjligheten och den informella tillåtelsen att inta ett land som ni så länge traktat efter. Våra släkter vill båda samma sak, jag erbjuder en väg utan blodspillan till utökad makt genom ett förenande av blodsbanden. En allians som rotar sig i släktledet här och alla nedstigande. Detta är dock givetvis inget rimligt giftermålsskäl som överstiger er dotters beryktade och omsjungna skönhet!"

Tystnaden föll i tronrummet. Wanax Euhemeros skärskådade den unge mannen och tänkte igenom de väl sagda orden. Det var sant att han hade velat inta Lokre länge. Det var också sant att vare sig han själv eller Pelidens släkt kunde uppnå målet på egen hand. Ett förenande av blodsbanden…han mötte den raka, allvarliga blå blicken med en svag nickning. Så fick det bli. Nu var det bara upp till Lenaia att inte vara den felande länken i denna annars så utmärkta affär.

Han klappade i händerna och en man iklädd en röd kiton hörsammade honom genast. Denne bugade för sin wanax vördnadsfullt i väntan på vidare order. Wanax Euhemeros drog fundersamt fingrarna över hakan och såg rakt på sin förhoppningsvis blivande svärson och lät handen falla ut i en lätt gest.

"Pindaros, ledsaga Georgiden till Lenaia i trädgården. Se till att de tu lämnas ensamma, men inte utan övervakning."
Han log brett mot den unge mannen och blinkade.
"Jag vill ju inte att du ska stjäla den oskuldens blomma hon ändå fortfarande bevarat."

Mannens läppar krusades i ett milt leende.
"Jag lovar att vara behärskningen själv, wanax."

"Du ser, det där gick ju bra! Det är stake i dig, Xena!", jublade kärleksgudinnan när hon gick sida vid sida med den muttrande krigarprinsessan, som slängde en mördande blick mot henne i gengäld. Afrodite skrattade och klappade henne på manskinden med ögonen glittrandes av triumf. De fortsatte att gå efter tjänaren Pindaros mot trädgården.
"De där templen är så gott som mina igen! Hah! Och Ares sade att jag slösade bort min tid! Oooh-Nix-pix, läckerbit!", hon skakade nekande på ett finger framför krigaren, som hade fått ett vredgat, glödande hopp i blicken, "Jag har redan fått honom att förstå att han inte kan ingripa. Såååå…det lämnar allt upp till dig. Skrämmande, hm? Nåja!", hon klappade Xena snabbt två gånger på bröstet och började dra sig undan, medan denna himlade med ögonen och skakade på huvudet för att sedan fortsätta gången fram.
"Det här kommer gå galant, min dyrbare hjälte! Pusspuss, lycka till!!!"

Xena muttrade någonting ohörbart medan den isblå blicken mörknade till en skarpt djupblå. Pindaros vände på huvudet och sneglade bakåt med ett ögonbryn höjt. Xena avfärdade honom med ännu ett knotande mutter.

”Är det någonting som besvärar er, Georgiden?” Frågan var artigt ställd och uppriktigt menad. Hon log energiskt brett.

”På en dag som denna? Ingenting, förutom att jag funderar på hur jag ska lyckas med det som ingen annan man gjort.”

Pindaros nickade långsamt och stannade till, för att hamna jämsides med henne. Ett småöverlägset leende spelade över läpparna på krigaren när hon blickade ner på den mindre mannen från sin egen höjd. Pindaros var avslappnat rak i sin hållning, med sin mjuka röda exomis mot den brunbrända huden och det slätrakade huvudet. Efter den sistnämnda observationen slog det henne att mannen var en förtroendeslav. Med huvudet rakat för att slippa insekterna i den nästan klibbande värme som omgärdade wanaxpalatset, men ändå med värdigheten och kunnandet att få bli en av wanax Euhemeros betrodda. Hur han hade nått dit, till den positionen, det var en historia som hon aldrig skulle få visshet i, det visste hon. Var och en av alla människor hade sina öden och förflutna att ta itu med. Och framtiden.

Manskroppen började kännas bekväm att bära nu, sedan hur länge visste hon inte. Det var först nu som den insikten började smälta in och hon ryckte på de breda axlarna när Pindaros åter tog till orda. Hans uppsyn var allt annat än förvånad.

”Jag förstår er oro, Georgiden. Med ett sådant fördelaktigt gifte underlättar det sannerligen om nyckeln som låser upp möjligheterna till detta samtycker.”, sade han med en silkeslen röst som värmdes av ett välvilligt leende.
Det var en man i övre medelåldern som fortfarande hade en tro på kärleken, ”Och med Lenaias mytomspunna ovilja att binda sig vid någon man så förstår jag er oro. Minns dock att även den allra svåraste prövning en dag skall få sin rättmätiga utdelning. Ni skall inte oroa er, min unge vän. Var bara er själv, Georgiden och förlita er på Afrodites välvilja.”

Xena kunde svära på att hon hörde ett förtjust fnitter bakom sig och hon morrade lågt hotfullt.

De trädde ut i trädgården, där bladväxterna ringlade sig trotsigt kring de stolta doriska stenpelarna som färgades i en varm, gyllene rodnad av eftermiddagens falnande solstrålar. Den prunkande, rikliga grönskan omkring dem växte med en tapper iver som genast sade Xena att wanax Euhemeros trädgårdsmästare var en man som lade stolthet i sitt ämbete. Och att denne levde enbart för äran att tjäna sin konung med den förnämligaste och mest sällsynt exotiska trädgård man kunde finna i den här delen av världen. De svarta ögonbrynen höjdes lätt i mansansiktet. Hon kunde inte se till någon annan än sig själv och den lille slavmannen. Eller kunde snarare inte förrän Pindaros började gå längre in i grönskan och hon följde efter honom. De skred förbi de allra mest fantasieggande skapelser, orkidéer, vildvuxen klematis…alla växter tycktes blivit ombedda att växa till sig ännu lite till, att med imponerande stolthet sträcka sig mot himlen, strävandes efter gudarnas uppmärksamhet. För att vara mitt i vad som bara var en blomstrande eftermiddagsträdgård, så var Xena imponerad.

Hon log snett. Det drömmande leendet nådde glittrande till de klara, blå ögonen. Den här platsen hade barden tyckt om. Hon skulle ha talat sig varm för dess skönhet på det där sättet som bara hon kunde, med all sin ungdomliga entusiasm och sporrande glöd. Hon suckade, en suck som smekte läpparna med en beklagans mjuka mansröst. Plötsligt kunde hon inte hjälpa att känna sig förlorad i tiden, med en gnagande, molande saknad efter någonting så mycket enklare och självklart. Hon skulle så mycket hellre slänga sig baklänges i gräset och slött ligga stilla, bara för att lyssna på Gabrielles uppfriskande små poetiska utläggningar och romantiska floskler. Det drog till hårt i henne av lust att få det lilla scenariot infriat. Att för ett ögonblick luras in i den ljuvliga fälla och själsbalsam som barden var, det som lindrade själskvalen och ingöt hopp om att en dag utan skuld väntade bortom nästa dal. Manskroppen ryckte instinktivt till och en hand for upp för att fånga Pindaros handled. Den lille mannens grönbruna blick fann sig mött och genomborrad av en klarblå, nästan kränkt sådan. Men bara för det allra flyktigaste av ögonblick. Snart log den reslige mannen igen och den stålfasta intensiteten i blicken dog.

Greppet om den lille mannens handled lossades när hon följt hans menande snegling åt en divans håll. På den låg en ung kvinna lojt utsträckt. Hennes långa bruna hår föll ner över de bara axlarna och den sparsmakade klädseln förstärkte intrycket av hennes avslappnade bekvämlighet, med den bara magen, de luftiga flortunna byxorna och den praktiska vinröda överdelen i läder. Det här var en ung kvinna som visste vad hon ville, det syntes i de alerta bruna ögonen när hon mötte den långe mannens blick. Hennes fingrar drogs förstrött över en smäcker lyras strängar i en stillhetens overkliga skymningsvisa, vars toner steg spröda likt ömtåligt glas mot himmelen. Det var hjärtskärande vackert, sorgset sökandes efter någonting som undgick den skira slingans varsamma vandring. Så tystnade musiken tvärt med ett halvgånget plonk när Pindaros steg fram och bugade sig underdånigt inför sin wanax dotter. Illusionen var bruten och nu drog den unga kvinnan på sig en min av yttersta uttråkning, medan hon viftade godkännande med handen åt honom att resa sig upp. Det såg ut att vara en slö formalitet som hon hatade.

”Leianaki, vördade lilla husmor…jag bringar önskan från vår wanax, din fader Euhemeros, angående Xenophanes Georgiden av Lokre, densamme som här ha den yttersta äran att-…”, där avbröt Leiana honom med en tvär handlyftning. Hon betraktade den välbyggde krigarmannen snett bakom honom och ögonen blev hårda som agater.

”Lämna oss, Pindaros och hälsa den förstockade gubben att han kan ta sina friare och fara dit-”

”Leianaki!!!”, utbrast Pindaros chockat, medan färgen vek från ansiktet. Den unga kvinnan log bara ett medvetet förtrollande ljuvt leende och gjorde en milt avvisande gest.

”Jaja, hälsa honom välgång och hela det köret. Hitta på någonting, så länge jag slipper ha honom hängandes efter mig med en klase friare i varje hand!” Hon skakade på huvudet när den lille mannen bugade sig minst lika underdånigt som när han kom och sedan försvann.

Hennes fulla uppmärksamhet riktades nu till den reslige unge mannen med de skarpa, vackra anletsdragen som utstrålade en tilldragande säkerhet. Hon synade honom ointresserat från topp till tå från divanen och avslutade färden med att möta hans blick ännu en gång. De blå ögonen drog sig inte undan, utan såg lugnt tillbaka på henne under tystnad. Det var en av de ihärdigare, konstaterade hon. En av de som inte skulle ge sig i första taget, utan som hon fick nöta ner självförtroendet på bit för bit.

Leiana hade aldrig riktigt förstått varför hennes far inte kunde inse att saker och ting fick ta den tid de skulle. Istället blev han övernitisk och krävande i sin jakt på den perfekte maken för henne. Någon som kunde ta hand om hans lilla flicka. Och, misstänkte hon sedan länge; kuva henne. Hon tyckte nästan synd om den kavalkad av friare som hoppfullt hade skockats kring wanaxpalatset för att framlägga sin sak för wanax i egen hög person. Ett sådant slöseri på annars så mycket lovande mannakraft. För var och en av de senaste månaderna så kom och gick åtminstone ett dussintal friare, lika snabbt som de anlänt, för att vinna hennes numera nästan mytomspunna hand. En del av nasarna och ockrarna på byns gator ansåg det vara en sport att se och slå vad om vem den lycklige slutligen skulle bli. Ingen, om Leiana själv fick bestämma. En halvkvävd gäspning undslapp henne.

”Jaha. Så du är den senaste i raden aspiranter? Förmodligen med svärdet på ryggen för den rätta krigarframtoningen och med all säkerhet en dolk i åtminstone ena stöveln. Du har rest länge och väl, blablabla, för att komma hit och be om min hand, medan ditt forna rike plundras av hetärer och bönder som upphöjer sina svin och störtar sina härskare?”

Mannen log och de isblå ögonen, de blåaste hon någonsin sett, glimmade till. Hon svalde.

”Nejdå. Jag har kommit för att vänta ut dig. Jag har inte mycket till övers för dina barnsliga fasoner, Leiana. Jag vet att du är saligt trött på var och varenda friare som kliver in genom dörröppningen. Skillnaden här är att den här friaren kan du inte fläkta bort som en hästfluga… Åh, nej. Du kommer att få vänja dig vid att ha mig i närheten. Acceptera det.”

”…och med den vanliga, självsäkra taktiken som du tror kommer att fungera bara för att någon enstaka kanske inte har kört med den förut. Dra den om Zeus och Afrodite istället! Det är all nytta och arbete du kommer att åstadkomma här. Låt mig nu vara ifred; respektera åtminstone det avståndet! Ge dig iväg, här finns ingenting för dig att hämta! Jag tänker aldrig gifta mig! UUUuuuuuuuut!”

---

Fortsättning följer i del två...