Disclaimers:
» Denna disclaimer tillhör Sofia Gradin.
» Xena, Alti, Dagnine och alla andra karaktärer med namn som känns bekanta tillhör MCA/Universal.
» Språk: Svenska, men med repliker på grekiska krigarprinsessors modersmål. (Engelska, alltså.)
» Våld: Makabert, grovt våld på barn kommer nog förkomma en hel del. (Jag menar, lite action måste det väl vara för Guds skull?)
» Subtext: Tyvärr är Xena inte lycklig nog att ta varken subtext- eller shipperpoäng i denna fic...
» Tidslinje: Strax efter Past Imperfect.
» Spoilers: Det kan finnas tendenser till spoilers i denna fic för den som inte sett mer än vad som visats i svensk TV. Men bara ytterst, ytterst svaga tendenser.
Mother Lost
av Sofia Gradin
II ett soligt land långt borta var en kvinna på väg till en brunn för att hämta vatten. Brunnen låg vid utkanten av en liten by som var belägen uppe bland några gröna kullar. Det var varmt och tyst. En svag bris slog då och då emot kvinnans ansikte och fick träden att brusa till. Hon vandrade vant fram till brunnen, sänkte ner hinken i vattnet och drog upp den. Men när hon skulle vända sig för att gå hemåt flimmrade något till i ögonvrån. Hon stannade och tittade närmare. Hon frös till is. På väg rakt mot henne och byn var en hel armé av krigare i full galopp! De rasade ut över kullarna och närmade sig med stormsteg. Kvinnan slängde hinken med vatten och började springa inåt byn så fort hon orkade. Hon andades tugnt och det var svårt att springa snabbt i hennes stora kjolar och klumpiga skor. Hon sprang genom byns gator, förbi smedjan, skomakaren, bageriet och in mot det centrala torget.
Horden av ryttare kom närmare och nu hade även det dämpade ljudet av deras hästklamp börjat tränga sig på.
"Army!!" skrek kvinnan vilt omkring sig. "Horses!! Denion!"
Folket i byn började sakta men säkert få grepp om situationen och blev snart lika panikslagna som kvinnan. Alla rusade runt, letade efter sina anhöriga och försökte hitta någonstans att gömma sig.
I en liten hydda stod en ensam ung man och sopade golvet. Han var skomakargesäll och städade sin mästares verkstad medan denne var ute på ärenden. Han var djupt försjunken i sina tankar, men märkte plötsligt att det blivit väldigt högljutt på gatan utanför. Han ställde ifrån sig kvasten och gick ut för att se efter vad som var på gång. Kaos var på gång.
Den unga mannen tog tag i en kvinna som sprang förbi och frågade henne vad som pågick.
"There´s an army about to storm the village", sa kvinnan, utan att riktigt själv verka förstå ordens innebörd. "It´s Xena."
Den unga mannen ryckte till. Han började springa genom byn. Han måste hem. Han måste få tag på sin mamma och pappa och lillebror.
Armén fortsatte rasa mot byn i ett bullrigt dammoln. I den främre delen red en mäktig kvinna på en stor svart häst. Hennes blick var vild och hon sporrade hästen med outröttlig iver. Kvinnan log ett mycket elakt och lömskt leende och såg sig omkring på sina krigare. De såg mindre exalterade, men ändå målinriktade ut. Hon riktade åter sin blick mot byn och skrek åt sin häst. De var nära nu.
Några män som samlats vid brunnen med högafflar och spett som vapen var de första som armén manglade ner. Männen som tänkt försöka skydda sin by föll som käglor vid ryttarnas svärd och sablar. Chanslösa.
Därefter raserades några hyddor och fruktstånd ute på gatorna. Armén spred sig som ett virus i byn. De plundrade, raserade, tände eld på och högg. Armén var inte så överväldigande stor, men det var inte byn heller. Snart stod stora delar av byn i lågor och många livlösa kroppar låg spridda längs de små gatorna. Kvinnan i täten av armén krigade mest av dem alla. Hon verkade njuta av det. Tillsammans med ett följe på några ryttare gav hon sig iväg på jakt efter stadens överhuvud. Hon red fram till några män och trängde upp sig mot dem med sin häst.
"Tell me where your leader is and I won´t kill ya." väste hon.
"Denion!" skrek en av männen. "He´s in Demeter´s temple! Over there!" sa han och pekade.
"Thanks." sa hon spydigt. "Oh and... I lied." Hon svingade sitt svärd mot männen och fällde dem i ett enda hugg.
I Demeters tempel satt en stor del av byns befolkning och tryckte. Plötsligt brakade porten in och Xena stormade in på sin svarta häst, följd av de andra ryttarna. Folket skrek till och ryggade tillbaka.
"Denion!" sa krigarkvinnan med föraktfull röst. En kort man med pälshatt kom darrande fram ur folkvimlet.
"Xena..." mumlade han vettskrämt för sig själv.
"Your village does no longer belong to you and your people" deklarerade Xena. "You´re mine now." Denion skälvde. Folket i templet var stela av skräck. "So I´d appreciate it if you didn´t fuss when I collect what is rightfully mine."
"Rightfully yours?" stammade Denion fram I ett forsök att göra motstånd.
"Yeah that´s right." sa Xena. "I took it and now it´s mine. Got a problem with that?"
"Uh... no ma´m."
"Good." Xena vände sig till sina ryttare. "Let´s get our stuff, boys" sa hon och skulle precis kliva av sin häst när hon hörde några hysteriska skrik utifrån. Xenas medföljare började rensa templet på värdesaker medan hon själv tog sig ut för att se vad som var på gång.
"By the gods! My baby! My baby!" hördes en kvinna skrika hysteriskt en bit bort. Xena red genast dit.
När hon kom fram såg hon en familj sitta på knä utanför sin brinnande hydda, med en av Xenas krigare framför sig med svärdet i högsta hugg. Fadern och den äldre av familjens två söner - skomakargesällen - grät och modern lutade sig förtvivlat över sitt döda yngsta barn som låg blodigt på marken framför henne.
"My baby!" upprepade hon för sig själv. "My baby!"
Xena kom närmare, alldeles utom sig av vrede. "Liopus!" vrålade hon och hejdade i sista sekunden krigaren, som var på väg att låta familjens äldre son möta samma öde som sin lillebror.
"What are you doing!?"
"I... I..." stammade Liopus och verkade som plötsligt väckt ur en sorts trans.
"No children!!" gormade Xena "We don´t kill children!! Never!"
Liopus sänkte sitt svärd och såg på barnet. "I... Yeah, I..." stammade han.
"Go!" ropade Xena i fruktansvärd ilska. "Leave! Now!"
Liopus steg upp på sin häst och vände tillbaka åt det håll armén kommit ifrån. Xena satte sig ner vid barnet och började undersöka om det verkligen inte gick att rädda. Det gjorde det inte.
II
Alti vaknade. Det var inte samma sak som att vakna ur en sömn; det var mer omtumlande. Hon satte sig upp och hämtade andan. Hon hade inte andats djupt på länge.
Hon såg sig om i den mörka hyddan. På golvet låg hjortfällar och harpälsar utspridda för att göra det mjukt och varmt. Längs väggarna stod hyllor med burkar och kärl fyllda med underliga ting. I mitten av hyddan brann en eld, där olika grytor puttrade med mer eller mindre ätbart innehåll. Alti värmde händerna över elden. Det var höst i hennes land, men de kalla vindarna rådde inte på hennes goda humör. Hon kände sig nöjd med sig själv. Hon var på väg att lyckas med något bra.
III
Det var skymning och Xena satt i sitt tält och väntade på att bli trött så att hon kunde gå och lägga sig. Det var tyst och mörkt, men hon var inte sömning. Det hade hänt en mycket dålig sak idag - en sak som fyllde henne med ångest. En av hennes värdelösa krigare hade slaktat ett litet hjälplöst barn framför ögonen på dess föräldrar! Hon tänkte på barnet och på modern. Och hon mindes. Tillsammans med en stor klump av ångest trevade sig minnena fram i hennes huvud. De växte, blev större och tog över. Hon tänkte på sin lilla son som hon just tvingats ge bort till Kentaurerna. Han var så liten och sårbar, men ändå så full av liv. När hon höll honom i sina armar kände hon att han var en del av henne själv med ändå någon helt annan. Hon mindes hur små händer han hade; hur hans fingrar nästan inte kunnat greppa hennes tumme. Med tankarna på sin son kom tankar på Borias. Hon saknade honom, även om hon hatade sig själv för det. Hon hade väl aldrig älskat Borias, bara ridit på segerns våg tillsammans med honom. Hon hade ofta tänkt på hur skönt det skulle vara att slippa den där mjukhjärtade moralfjollan som ständigt la näsan i blöt. Men var var hon nu? Inte hade hon det bättre än med Borias i alla fall. Han må ha varit jobbig ibland, men kriga kunde han, och hon kände sig hemma med honom på något sätt. Men nu var han borta. Och hennes son också. Hon skulle förmodligen aldrig få se honom igen. Hon tänkte på hur allt hade kunnat vara om hon inte varit så rutten. Hon orkade inte hålla emot längre. Hon lät ångesten härja henne den natten.
Nästa morgon var solig och klar. Xena klev upp ur sängen utan att känna sig särskilt utvilad. Idag var en dag med mycket att göra. Lägret skulle rivas och armén - eller det som var kvar av den - skulle fortsätta mot Larisa för att värva fler krigare. Xena behövde resurser nu. Nu efter att Dagnine och Satrina bedragit henne. Hon blev arg på sig själv när hon tänkte på det. Det var pinsamt.
Efter slaget mot Borias och Kentaurerna hade Dagnine och Satrina inlett en affär. Xena hade precis lämnat sin son hos Kentaurerna när de små knähundarna slitit sig loss och rymt med stora delar av hennes armé och praktiskt taget alla hennes rikedomar. Xena hade varit för upptagen med att bry sig om Borias och det lilla barnet för att märka hur Dagnine och Satrina konspirerat. På något sätt - förmodligen genom att lova dem ära och rikedomar - hade de lyckats övertala Xenas krigare att vända sig emot henne. Vad Dagnine hade att vinna på affären var ganska uppenbart när Xena tänkte tillbaka på det. Han ville åt Ixions sten. Han hade alltid blivit så uppspelt när hon talat om den, men aldrig hade hon trott att han faktiskt skulle bedra henne för den. Varför Satrina ville vara med i spelet var dock svårare att förså. Hon ville väl bli fri förstås, som vilken slav som helst. Men varför hade hon i sådana fall inte bara rymt på egen hand? Satrina var helt klart girig efter mer än bara frihet. Att hon ärligt hade känslor för Dagnine var en för löjlig tanke för att ens ta på allvar. Var de två asen än befann sig nu hoppades Xena att de var tillsammans, så att det skulle bli lättare för henne att spåra upp dem och döda dem som spyflugor. Det skulle nog inte bli så svårt att hitta dem när hon samlat på sig fler resurser. Dagnine var inte dum nog att bege sig direkt mot Kentaurernas land, men någon gång måste han ju komma dit om han ville åt Ixions sten.
Tanken på att Dagnine och Satrina ens lyckats planera att bedra henne fick Xena att skämmas. Hur kunde hon inte ha fattat något? Hade modersrollen - en roll som hon aldrig haft för avsikt att iträda - mjukat upp henne? Eller var det Borias? Hur som helst stod hon nu här med en (i hennes ögon) löjligt liten armé och dåligt med egendomar. Allt hon kunde göra i nuläget var att försöka tjäna så mycket pengar hon kunde på vägen till Larisa, där hon hört rykten om att det skulle finnas billiga krigare. När hon hade byggt upp en armé skulle hon jaga upp Dagnine och Satrina som en blodhund.
Hon kände fortfarande hatet mot Dagnine och Satrina bubbla i henne, men det hade hunnit lugna ner sig lite på den vecka (i runda slängar) som gått efter deras lilla tillslag. Hatet hade mer och mer börjat trängas undan av en djup skam; skammen över att ha blivit lurad av två undersåtar. Ovanpå skammen låg sorgen över att ha förlorat sin son och Borias, och över sorgen hade nu en tjock sörja av ångest och rädsla lagt sig. Ångest över det lilla barnet som dött igår och rädsla för att den lilla återstoden av hennes armé börjat göra saker de inte skulle. Skulle de också bedra henne nu? Hade de bestämt sig för att driva henne till vansinne genom att döda små oskyldiga barn och dränka henne i ångest? I sådana fall höll de på att lyckas.
De var nära Larisa nu - bara ett par dagars ritt tills de var framme. Det var egentligen inte meningen att de skulle ha stannat och attackerat den lilla byn igår, men hon hade bara inte kunnat låta bli. De hade kommit över mycket av värde, vilket Xena hade varit betydligt mer kapabel att uppskatta om det inte vore för Liopus och det lilla barnet. Hon försökte glömma allt elände, åt sin frukost och förkunnade sedan för sina mannar att det var dags att ge sig av.
Xena och hennes krigare drog fram genom det gröna, men ändå torra landskapet. När de kom över några kullar fick de plötsligt syn på en stor hop människor som gick till fots släpandes på väskor och kistor. De var inga krigare utan såg ut som vanliga bybor. Xena vädrade inkomster.
På några ögonblick var Xena och en del av hennes armé framme vid folkhopen. Xena red fram till en man i klungan och frågade honom vilka de var och varför de var ute och vandrade med all packning.
"We come from a little village just east of those hills. A warlord, Tegason, was coming to our village from the north. And Carus was coming in from the east. They were both at war and were looking for villages to loot for supplies. We had no choice but to leave our village and escape. Please let us go! Don´t hurt us! We don´t want any trouble!"
Xena tittade fundersamt på mannen.
"So what you´re saying is: you are not soldiers but regular village people who are on the run, completely incapable of fighting, in the middle of nowhere and with all your valuable belongings with you?"
"Yes..." sa mannen osäkert och såg sig omkring.
"Well of course we _could_ spare you..." sa Xena och såg på sina krigare och låtsades tänka efter ordentligt. "Näh." Sa hon till slut och attackerade mannen i folkhopen. Hennes krigare följde hennes exempel och snart var byfolkets ägodelar Xenas.
När Xena ansåg sig vara färdig med byfolket beordrade hon sina krigare att återvända till resten av armén och packa ner bytet. Men precis som hon skulle rida iväg såg hon en liten flicka som sprang iväg ifrån folkhopen. Hon bar på något i sina knutna händer och såg sig oroligt omkring medan hon sprang mot några närliggande träd. Hennes mamma hade givit henne familjens värdefullaste ägodelar; några smycken och en liten fågel i äkta guld, och sagt åt henne att springa och gömma sig med dem tills de elaka krigarna försvunnit. Flickan kunde inte vara mer än 7-8 år gammal.
Xena vände sin häst och satte av mot flickan. Hon red upp framför henne och såg henne föraktfullt i ögonen. Hon tänkte absolut inte skada flickan, hon ville bara se vad hon hade i händerna som var så värdefullt att hennes mamma var villig att skicka iväg henne på ett så riskfyllt uppdrag.
"Why are you running, little girl?" sade Xena med tillgjord vänlighet. Flickan svarade inte utan tittade bara tyst på Xena.
"Let me see what´s in your hands." försökte Xena igen, denna gång med lite hårdare ton. Flickan stod kvar, som förstenad av skräck.
Innan Xena hann säga något mer kom en man - en av hennes krigare - ridandes i full galopp och med svärdet i högsta hugg. Med galen blick och ett ursinnigt vrål red han rakt mot flickan, svingade sitt svärd och högg ner henne i förbifarten. Den lilla flickan föll handlöst till marken och tappade ut smyckena och den lilla fågeln precis under Xenas häst. Xena förstod ingenting. Hon tittade chockerat ner på flickan, såg upp på folkhopen (där några människor nu började gråta hysteriskt och högljutt), ner på smyckena och den lilla fågeln, och upp igen mot krigaren som nu var på väg mot resten av armén med svärdet undanstoppat. Förstummad av chock satt hon av sin häst och satte sig på knä framför flickan. Hon var täckt av blod och hade ingen puls.
Xenas inre vred sig. Sorg, vrede, ångest och skuldkänslor vällde fram i hennes mage och huvud. Hon blev illamående och började gråta. Men hon fick inte visa sig svag inför folket och hennes krigare. Hon var tvungen att ta kontrollen över sina känslor. Hon reste sig upp och kände hur hennes mage vände sig ut-och-in en gång till. Utan att se på varken flickan eller folkhopen började hon gå tillbaka mot sin häst, klev på något knöligt och såg att det var den lilla guldfågeln. Hon lät den vara, klev upp i sadeln och började rida tillbaka mot sin armé. Hon visste vem som hade gjort det. Det var Tebrius. Han skulle straffas. Han skulle torteras. Han skulle förstå vad han hade gjort. Inte bara hade han dödat en oskyldig liten flicka; han hade även trotsat Xenas order rakt framför ögonen på henne. Hon hade uttryckligen beordrat krigarna att låta kvinnor och barn gå oskadda och särskilt nu, efter incidenten med Liopus och den lilla pojken, var krigarna väl medvetna om vad Xena tyckte om barnamördare.
IV
När bytet var säkrat och byfolket var ivägschasat tog Xena itu med Tebrius. Hon skulle låta honom gå samma öde till mötes som Liopus dagen innan. Han skulle slitas isär av ett par hästar.
Några av Xenas krigare hade redan bundit honom vid hästarna när hon dök upp på skådeplatsen. Tebrius slet i repen och vädjade för sitt liv. Han skrek att han var oskyldig. Att han inte haft kontrollen över sig själv och att han inte mindes vad som hänt. Tyvärr var Xena inte den förlåtande och varmhjärtade kvinna som Tebrius hade hoppats. Han dog en smärtsam död.
"That´s what happens when you disobey my orders. I hope you understand that this will not happen again." sade Xena hotfullt till sina krigare och lämnade platsen.
V
Samma natt slog de läger vid en liten sjö. Xena satt ensam i sitt tält igen och försökte låta bli att tycka illa om sig själv. Hon hade försökt sova, men kunde inte. Hela tiden snurrade bilder av den lilla flickan runt i hennes huvud. Hon såg henne när hon stängde ögonen. Hon såg den lilla guldfågeln. Hon såg sin son. Hon hörde barn gråta i tystnaden inne i tältet. Hon måste ut.
Utanför hennes tält var det fullt med sovande krigare och vakter, så hon tog sitt svärd och gick bort längs sjöns strand. Vattnet låg blankt och stilla. Xena kastade i några stenar och såg hur ringar bildades och fortplantades på vattenytan. Hon började gråta. Hon kunde inte hjälpa det. Hon grät för sin son, för barnen och för hur dålig hon var. Men inte bara sorgen plågade henne; även ilskan över att hennes krigare inte lydde hennes order. Hade de konspirerat? Liopus och Tebrius hade haft samma taskiga ursäkt; att de inte mindes något. Det var ju faktiskt en ovanligt dum bortförklaring, till och med för att komma ifrån ett par krigare. Antingen var något på gång inom hennes armé, något uppror eller annat vidrigt - något som hade med Satrina och Dagnine att göra. Eller så var det någon annan som var inblandad. Nån gud eller nåt annat rötägg. I vilket fall som helst började hon tröttna på skiten.
Hon kände plötsligt att hon måste bort därifrån. Bort från hennes värdelösa armé, bort från de grekiska gudarnas land, bort från de små byarna med hemtrevliga jävla gårdar som bara påminde henne om det liv hon aldrig kunde få. Hon hade hört berättelser om länder i norr; länder där snön föll även i dalarna, länder där människorna hade ljust hår och talade underliga språk. Kanske kunde hon där bilda sig ett imperium och en armé av krigare som lydde hennes order?
Hon gick tillbaka till sitt tält och började packa ner sina viktigaste ägodelar. Hon kände sig bättre nu när hon bestämt sig för vad hon skulle göra. Men hur mycket hon än försökte se fram emot sitt kommande mäktiga liv i norr kände hon klumpen i magen växa sig allt större. Hon förstod bara inte varför allt hade hänt. Att Satrina och Dagnine bedragit henne var väl en sak - men varför hade hennes armé plötsligt börjar bete sig så underligt? Varför hade hennes krigare givit sig på små oskyldiga barn?
VI
Det var gryning i det kalla landet. Alti rörde sig ljudlöst i en mörk skog. Hon smög sig smidigt mellan de mossbeklädda stenarna och träden, knappt synlig i sina väl kamouflerande pälsar. Någon som inte ofta rörde sig i skogen skulle förmodligen inte ha upptäckt henne. Vant och välbeläget var hon i färd med att gillra fällor för rådjur och harar. För varje fälla hon satte upp rörde hon vid marken och viskade något. Sedan smög hon vidare.
Djupare in i den tysta skogen rörde sig en varg. Han var stor och kraftig och lufsade i rask takt på en knappt urskiljbar stig. Han visste var Alti fanns.
När hon var färdig med fällorna började Alti leta efter något på marken. Hon spejade ut över skogen men verkade inte hitta vad hon letade efter. Hon smög sig djupare och djupare in och stannade till slut under ett träd och plockade upp några växter ifrån marken. Hon stoppade försiktigt ner växterna i en skinnväska som hon hängde på ryggen. Hon rörde sig helt ljudlöst. Alti skulle precis återvända till sin hydda när hon förvånat fick syn på vargen. Han stannade till när han fick ögonkontakt med henne, men började sedan närma sig henne. Alti stod lugnt kvar och viskade något till vargen på ett främmande språk. Hon verkade ha honom under kontroll.
När vargen kommit fram till Alti hukade hon sig ner och såg stilla på honom. Hon lyfte sakta sin hand och förde den mot hans huvud. Vargen stod lydigt kvar och iakttog hennes rörelser. Altis makt över vargen föreföll total och hon såg på honom med belåtna, hypnotiserande ögon. Hennes hand närmade sig hans huvud, men plötsligt högg han fast sina tänder i den med ett mäktigt morr. Alti ryggade förskräckt tillbaka och drog åt sig den blödande handen. Vargen morrade hotfullt och såg ut att när som helst kunna attackera henne igen. Ett par sekunder senare förvandlades vargen till en lång och muskulös man. Han såg hotfullt på Alti.
"Ares!", utbrast hon med avsky.
>"Hello Alti" svarade han. "So, planning another one of your attacks on Xena, are you?"
"Oh, I´m just doing my job, ´boss´. You know better than to interfere..." sa Alti respektlöst, samtidigt som hon höll sig för sin skadade hand.
"Don´t play smart with me, Alti." sa Ares förolämpat. "You are starting to push your luck with your little projects."
"I´m just going to make Xena itch over her child a little. Spice up my old curse with a little anguish."
Ares blev otålig: "Just make sure you don´t get too carried away. Our deal was that you´ll agitate Xena enough to keep her feisty. That is all. She is very vulnerable now that she´s just been betrayed by her army. This is no time to play games with her, Alti. If you hurt her I´m gonna make you regret it."
Ares såg skräckinjagande på Alti, som vägrade visa några tecken på rädsla.
"You don´t scare me, Ares. You have no powers here. Well, other than turning yourself into a shabby little puppy apparently..."
"You came to Greece and made a deal with me!" sa Ares upprört. "When we´re in Greece and I have all my powers, I can sqeeze you like a little bug."
Alti såg skeptisk ut, men sa inget.
"You don´t want to make me mad Alti, believe me. Cool it with your Xena-bashing or you are going to regret that you ever messed with me."
Alti fnös demonstrativt och såg bort.
"Oh, what happened to your hand, by the way? A puppy hurt you?" sa Ares hånfullt och försvann. Kvar fanns bara Alti med en blödande hand. Hon svor över handen och över Ares och började förtretet vandra hemåt.