Disclaimer: Det här är en uber, där huvudkaraktärerna ser ut som två kvinnor vi alla känner och älskar.

Kärlek och sex: Kärlek finns och med den en viss subtext. Men det är fullt möjligt att läsa den här berättelsen utan den.

Våld: Huvudkaraktärerna utsätts för mobbing av fysisk art. Läs på om ni vill.

Melodrama: Det tenderar dessvärre att bli så efter midnatt.

Och ändå är himlen blå
by Johanna Hedberg

---

Det var nästan sommar. Hoppets och glädjens årstid. Fåglarna sjöng kvittrande när Emma gick hemåt. Livet kändes lätt. Det var äntligen, äntligen juni och snart skulle skolan sluta för i år. Framför henne låg ett tio veckor härligt sommarlov. Hon nynnade lite lätt på en bra låt som hade spelat på radion när hon vaknade den morgonen. Solen sken högt på den nästan molnfria himlen. Det var härligt att se den blå himlen efter en så lång och grå vinter. Hon hade nu kommit fram till Bällstaån, som den i folkmun var kallad. Synen som mötte henne där skulle hon aldrig glömma.

Fyra stora killar gav sig på en välbekant figur. Två av dem höll fast den långa flickan, en slog henne i magen. Den fjärde stod och skrattade högt åt flickans ursinniga försök att komma loss. Ju mer hon kämpade, desto hårdare blev greppet från hennes plågoandars sida. Och ju mindre hennes motstånd blev, desto mer skrattade den fjärde. Emma fick en hård klump i halsen som värkte. Det där hånande skrattet fick situationen att vara bortflytande overklig.

De släppte flickan och hon föll ihop på marken. Hon grät ynkligt och tog sig om näsan som var blodig. Hon gjorde många lönlösa försök att resa sig upp. De fyra killarna började flinande att förolämpa henne medan de med sina kängor tryckte tillbaka henne ner på marken vid varje försök.

Emma kände en oerhörd vrede inom sig. Samtidigt vågade hon inte röra sig. Hon hade själv varit utsatt för mobbing, men inte lika fysiskt brutal. Alla de tuffa i skolan hade psykat henne och hennes egna klasskompisar hade fryst ut henne. Det gjorde alltid så hopplöst, malande ont i bröstet och i halsen eftersom hon inte tillät sig att gråta. Grät hon så hade de vunnit. Då skulle de bara skratta ännu mer och mobbingen skulle bli tiofaldigt många gånger värre än förut. Hon hade ofta frågat sig varför just hon blev utsatt. Varför, varför, varför.

En gång hade hon med gråten i halsen berättat för skolsyster om den dagliga terrorn, om att inte våga gå hem ensam efter skolan och om hur de andra flickorna i klassen låtsats vara hennes vänner en hel vecka, bara för att sedan göra bort henne inför hela årskursen. Skolsyster hade vikt ihop sina stålbågade glasögon och putsat dem. Sedan hade hon sagt; "Har du tänkt på att du nog sänder ut sådana signaler?"

Emma hade blivit så arg! Det är aldrig en persons eget fel att han eller hon blir mobbad, tänkte hon. Den tanken bar hon alltid med sig som en tröst. Den stärkte henne. Mamma visste ingenting. Hon var alldeles ovetande om Emmas töntstämpel och om det ständiga hånet, tystnaden, ryktena bakom ryggen.

Emmas räddning hade blivit Rebecka, en några år äldre flicka i sexan. Rebecka var helt orädd, det var som om hon inte ens fruktade döden. Hon mötte den varje dag i sina mobbare. Rebecka var lång och gänglig, med långt svart hår som alltid hängde om axlarna som en slöja. Alldeles, alldeles svart var det håret. Det som gjorde henne så speciell var de isblå ögonen. De var så blekt blå att de nästan var utan färg. Det störde hennes mobbare och därför fick hon alltid dubbelt så mycket stryk och gliringar.

Men även om Rebecka alltid var påpassad av mobbare så var hon en flicka som bar huvudet högt. Hon röt till när de mindre barnen mobbades och klådde upp ett par av deras plågoandar. Det var när två större pojkar i hennes egen årskurs hade gett sig på en liten förskrämd flicka med blont hår och livrädda gröna ögon, som hon fick tokspel. Hon hade släppt flera års nertryckta hämningar och hade gått bärsärk inne på skoltoaletten. De två pojkarna hade vrålat att hon inte var klok och att hon som var en jävla horunge skulle passa sig i fortsättningen. Det spelade ingen roll. Gröna, skälvande ögon som lös av kärleksfull tillit och tacksamhet var värt allt. Den lilla flickan hade klängt sig fast vid henne och sedan den dagen hade de varit oskiljaktiga.

Men pojkarna höll sitt ord och Rebecka hade aldrig undkommit dem sedan dess. De spred ord till sina kompisar, som också föll in i mobbningen. Många gånger hade Emma hittat Rebecka på deras hemliga ställe i skolans källare, där den gamla skolkafeterian hade funnits. Där turades de om att gömma sig när det blev för mycket. Emma brukade slå sina mindre armar om sin större vän och krama henne så mycket hon bara orkade.

Nu hade hon bevittnat hur hennes bästa vän utsatts för grov mobbing. Rebecka försökte resa sig igen, men en av pojkarna stampade på hennes händer och hon skrek av smärta när en knoge krasade. I ett sista försök att skydda sig, kröp hon instinktivt ihop, med händerna över huvudet. Sparkar haglade över den hopkrupna gestaltens oskyddade rygg. Tårarna steg i Emmas ögon. Hon kunde inte se på längre. Hon måste göra någonting. Men utan en vuxen hade hon ingen chans. Hon sökte på grusiga marken efter en mellanstor sten att kasta. När hon funnit en gömde hon sig bakom en buske och kastade den för allt hon var värd. Den träffade ett träd längre bort.

En av mobbarna stannade upp och lyssnade. Sedan vinkade han hetsigt åt de andra att sluta.

"Någon kommer! Skynda, vi sticker för fan!"

Den siste gärningsmännen sparkade den stillaliggande flickan hårt i magen. Hon hade knappt kraft att dra upp benen till skydd. När killens flyende kamrater ropade efter honom sprang han därifrån.

De osynliga repen som hållit Emma fjättrad från att rusa till undsättning föll av och hon sprang fram till Rebecka. Det var skrämmande. Hade det inte varit för den kvidande gråten som fick den äldre flickans axlar att skaka, så hade man kunnat tro att hon var död. Rebeckas ansikte var brunt av grusfläckar och smutsvatten. Emma gick ned på knä och hjälpte henne upp i sittande. Hon borstade jorden och skomärkena från den längre flickans rygg. Det svarta håret var vått, då de våldsamt hade doppat hennes huvud i ån och hållit det där under ytan. Vattnet rann nerför ansiktet i små rännilar. De blandades med tårarna. Rebecka snyftade, tog in luft men kved till. Emma förstod att det måste vara revbenen.

"Andas långsammare, Rebecka. Då gör det inte lika ont."

Rebecka hörde henne och andades in försiktigt rosslandes, för att sedan pressa fram:
"Varför just jag? Varför? Jag klarar inte mer." Hon såg upp på Emma med sina blanka blå ögon. "Emma... jag klarar det inte längre."

Sedan bröt hon ihop i Emmas famn.

Ett enormt medlidande tog form inom den mindre flickan, samtidigt som hon kände att hon måste hjälpa sin vän till rätta.

"Kom, Rebecka. Vi går hem."

Rebecka nickade tyst. De talade om allt möjligt på vägen hem, precis som de brukade. Men så fort Emma nämnde någonting som antydde det som hänt, bytte den längre flickan samtalsämne. Deras vägar skiljdes åt vid Bromstensplan.


Emma gick oroad uppför rampen till gården. Hon undrade hur Rebecka skulle klara det som hänt, för även om hon hade känt sin vän i över tre år, så var hon inte säker på hur och om Rebecka skulle klara någonting som detta. Den äldre flickan var uppväxt i en mycket söndertrasad miljö och hade fått lära sig för tidigt att bli pressad ner till livets lägsta skikt. Utan möjlighet att påverka. Rebecka hade iochförsig alltid kämpat sig upp, men läget var ändå ganska kritiskt. Emma tog upp hemmanycklarna för att låsa upp, men tog i ren förvirring skåpsnyckeln istället. Hon upptäckte felet, tog rätt nyckel och låste upp.


Mamma hade lagat mat. Kyckling, ris och currysås. Emma åt långsamt. Mamma harklade sig. De två bröderna i huset sköt kycklingbitar på varandra och skrek. Mamma harklade sig högre. Ingen brydde sig. Hennes ansikte fick ett spänt uttryck. Emmas kära bröder tycktes reta upp sin mamma ännu mer med sitt skrikande. Till slut tycktes hon koka av vrede.

"HÅLL KÄFTEN!" vrålade hon av sina lungors fulla kraft.

Bröderna flög ner på sina platser. Det blev knäpptyst i köket.

Gaffeln halkade ur Emmas hand och föll klankande ned på tallrikskanten. Hennes mamma gav henne en ilsken blick. Hon värjde sig med en snabb gest.

"Morfar har ramlat igen. Han ligger på KS. Jag tänkte att vi skulle hälsa på honom imorgon efter skolan."

"Och alla ska följa med!" tillade hon.

Rikard vickade nonchalant på stolen. Pontus drog ut köksbordslådan i jakt på sin kortlek.

Emma lutade sig åt sidan, mot paradhandduken och såg ut genom fönstret. Ut på de rödorangea taken, upp mot den blå himlen som låg där så ovetande om allt och alla som levde under den. Mamma bar sin tallrik till diskhon, ställde ner den och fyllde hon med varmt vatten. Sedan tog hon 'Yes' och pluttade i lite. Solen sken genom de vita gardinerna; skänkte ljus och värme åt köket.

Rikard vägde tillbaka sin stol med en duns. Pontus kortbygge föll ihop.

"Dumhuve!" skrek han åt sin bror.

"Håll käften, lillskit!" vrålade Rikard tillbaka. Deras mamma avbröt dem.

"Ska ni med imorgon eller inte?"

Rikard drog på sig en vrång min.
"Nej, Affe ska vara här. Vi ska lira dataspel och spela bandy på gården!"

Mamma såg menande på Pontus.

"Nej! Inte jag! Matte ska leka med mig imorgon," sade han snabbt.

Mamma såg uppgiven ut.

"Är det ingen som ska följa med till morfar?" sade hon sorgset.

"Jag följer med," sade Emma lugnt.

"Bra!" sade mamma och lyste upp. Hon gick visslande mot diskhon.


Den natten låg Emma i sängen och tänkte. På Rebeckas helvete. På världen. På morfar. Hon visste att besöket nästföljande dag skulle bli tråkigt, formellt intill galenskapens rand, då ingen aldrig visste riktigt vad de skulle säga. Men morfar hade lärt henne så mycket. Hon älskade hans förmåga att skälla ut bilister, och mindes med ett leende på läpparna hur hon jämt hade tiggt honom på berättelser om hans ungdom. Han hade varit oövervinnerligheten personifierad för henne. En man med ett sjuhelvetes humör, med en oändlig kunskap och skorrande smålandsaccent. Han var en jätte, en snäll jätte som brukade rita klockor och läsa för henne när hon var liten.

Hon var oerhört fäst vid honom och beundrade hans stolthet, även när den mest var till besvär. Han dog hellre än gick med rollator, men hon såg hellre att han levde och gick med den, än att själv stå handfallen utan hans råd och visdom. Hon hade väl egentligen aldrig tänkt tanken att han kanske en dag inte skulle finnas där. Det hade liksom aldrig dykt upp i huvudet förrän nu.

Emma slog ifrån sig den ovälkomna tanken på en värld utan morfar. Istället låg hon och tacklade Rebeckas problem. Varma, modiga Rebecka. Rebecka som är starkast i världen men också svagast, då hon aldrig ville be någon om hjälp. En gång när de hade sparkat henne mellan benen med stålhätta hade det börjat blöda. Emma hade sagt till när det gick igenom jeansen och sedan hade Rebecka gömt sig inne på skoltoaletten under resten av lunchrasten. När hon kom ut hade hon bara kramat om sin vän och viskat att allt skulle bli bra. Sedan hade hon gått hem. Rebecka kom inte på skolan på två veckor efter det. Emma hade saknat henne, men hade förstått. Även fast Rebecka alltid hade varit den tyst starka av dem, behövde hon andrum den perioden. När Emma ringde hade Rebeckas mamma sagt att hennes dotter var ute eller bara lagt på luren.

De var som hand i handske; där en tanke formades i den enas huvud, slutade den i den andras. De var vänner i vått och torrt. Vänner för alltid. De nämnde aldrig de fasor de på varsitt håll utsattes för. Istället såg de in i varandras ögon och fann tröst i sin vänskap. Där fanns inga anklagelser, ingen oro och ingen smärta. Bara kärlek.


Emma vaknade nästa morgon utan den minsta aning om när eller hur hon hade somnat. Nattens blåsvarta mörker hade gett plats åt solens gyllene ljus. Hon svor till. Hon hade glömt att göra SO-läxan! Efter en stressig snabbdusch, påklädnad och frukost, gjordes läxan i ett slarvigt nafs. Sedan skyndade hon sig iväg; hon fick inte bli sen.

Emma hade blivit överraskad av regnet och var inte helt oväntat dyngsur när hon kom fram till skolan. Rebecka syntes inte till. En slags pirrande oro gnagde i bakhuvudet. Magen ängslades och kroppen var i uppror. Hon visste vad som skulle hända. Man skulle kunna kalla det ingivelse.


SO-timman gick oerhört långsamt, men läxan var rätt. Hon praktiskt taget slet på sig jackan och sprang ut då skolklockan ringde. Nedför trappan, upp med dörren och ut. Hennes blick svepte över den asfalterade skolgården, sökte Rebecka. Basketkorgarna stod öde och gnisslade när vinden drog tag i dem. Elever började strömma ut i korridorerna och på gården. Snart var det karga landskapet fyllt av rörliga prickar i alla olika färger. De gröna ögonen fylldes med besvikelse. Emma saknade den långa flickan med det sneda leendet och de sjabbiga kläderna. En försiktig knackning på den lilla flickans axel fick henne att skrika till.

"Sssch," viskade Rebecka bakom henne.

Emma tvärvände sig om och väste:
"Är du inte riktigt klok! Försöker du skrämma livet ur mig?!"

"Dämpa ner dig lite," sade den längre flickan skarpt och tittade oroligt omkring sig.

Rebecka hade klippt av sig det långa, vackra håret som Emma tyckte så mycket om. Bara kort svart rufs fanns kvar. Det nya utseendet fick henne att se medtagen ut, konstaterade Emma. Ögonen hade någonting jagat i sig när de snabbt synade skolgården.

Rebecka drog henne med sig in bland skuggorna. Den äldre flickan fick en gravallvarlig min och sade:
"De är här."

Hennes ansikte tycktes mörkna och i hennes blå ögon såg Emma en tydlig förtvivlan.

I ett mörkt hörn av skolgården stod de viskandes och iakttog dem som var ute. Hela Rebeckas figur utstrålade rädsla. Men där fanns också en slags beslutsamhet som gjorde den yngre flickan rädd.

"Rebecka," sade hon försiktigt, "jag ska stötta dig, försöka hjälpa dig att ta dig ur det här."

Rebecka skrattade bittert.

"Du? Lilla Emma? Vad kan du göra mot de där... de där jävlarna!? Inget som lär hjälpa! Skit i mig och sköt dig själv!"

Gröna ögon fylldes med tårar. Rebecka kände hur det högg till i henne.

"Förlåt, Emma. Jag menade det inte."

"Jag är din vän," sade den kortare flickan knivskarpt. "Och det hjälpar mycket," tillade hon.

Rebecka sade ingenting. Hon bara log. Hon hade tårar i ögonen.

Hon tryckte Emmas hand.

Så tog hon av sig enhörningen, ett halssmycke hon hade burit så länge Emma visste. Den var Rebeckas allt. Hon lade den i sin väns hand.

"Här, jag vill att du ska ha den."

Emma såg på halssmycket som låg i den öppna handen. Hon skakade på huvudet och mumlade med sprucken röst:
"Jag kan inte ta emot den, Rebecka. Du bär den alltid med dig."

Rebecka slöt Emmas fingrar om den lilla silvriga enhörningen och låste henne med blicken.

"Tack," sade hon med darrande stämma.

Emma såg på henne, stirrade är mer sant. Hand i hand såg de på varandra. Förtroligt och länge.

Det ringde in.

"Minns mig," sade Rebecka med fast stämma och såg den yngre flickan rakt i ögonen. Hon tryckte Emmas hand en sista gång och gick.

Emma gick in till matten, med tankarna på allt annat än bråk och decimaler.


Det var inte förrän under engelskan det hände. Ett rundgångsknaster skrapade i klassrummets högtalare.

"Vi vill be er, kära elever, att hålla en tyst minut då Rebecka Ljungberg omkom i en olycka för en timma sedan."

Tårarna rann, men Emma kunde inte gråta. Hon var tyst förstummad. Rebecka fanns inte längre.


Bilradion var avstängd. Hon stirrade tomt ut i luften. Mamma var tyst. Hela stämningen var gravlik. Overklig. Hur kunde en himmel som varit så vackert blå nu vara så mörk och hopplös?

"Vi är framme nu," mumlade mamma då de körde in på KS besöksparkering.

Morfar var uppe. Han gick med rollatorn. Han och mamma gick sida vid sida och samtalade. Emma sackade efter. Hela sjukhuset tycktes grått, dess korridorer var oändliga och solen tycktes ha gått i moln. Överallt fanns vita dörrar med små nummerskyltar ovan karmen. Miljön var kal, med slitna gråvitrandiga golv från sjuttiotalet. Hon kunde höra deras samtalande mummel framför sig, men lyssnade inte. Det var som att gå i en dvala där varje steg förde henne närmare en ny, plågsam verklighet hon inte ville acceptera. Klumpen i halsen malde som en kvarnsten. Hon måste få gå ifred. Hon måste få tänka.

Emma ökade farten, gick fram till mamma och sade:
"Mamma... jag skulle vilja vara för mig själv en stund."

Marie såg på sin dotter och nickade.
"Gå du."


Emma hade tappat begreppet tid när hon kom fram till förlossningsavdelningen. Ett överlyckligt par hade just fått en liten pojke och ömhetsbetygelserna smekte väggarna med sina viskningar. Hon stannade upp vid fönstret där man kunde se alla de små nyfödda barnen i sina plastkupor. Hon lade handen på plexifönstret och följde reporna med pekfingret.

Alla var de klädda i små blåvita bebiskläder. De snusade och sov, nyanlända till livet med all världens möjligheter framför sig. För sitt stilla sinne undrade Emma hur många flickor och pojkar det var och var precis i färd att räkna dem när hennes ögon vant stannade vid ett namn. På en liten lapp med en röd sol stod det 'Rebecka'. Hon stirrade på den lilla sovande bebisen med sina små knutna nävar och vita sockar.

Allt brast. Så kom gråten.


I lugnt mak gick hon tillbaka genom korridorerna. Hon hade snytit sig inne på en toalett och hade gnidit sig i ögonen. De var alldeles röda, så hon hade inte bråttom tillbaka till mamma och morfar. Det tog sin tid och när Emma fick syn på dem, gick hon dem till mötes med ett leende.

När de gick ut från KS tyckte sig Emma känna en närvaro. Den var inte obehaglig. Den var varm och fridfull, den hade fått ro.

Solen bröt fram. De klev in i bilen, mamma rattade ut bilen från parkeringen. Emma såg ut genom fönstret, upp mot himlen. Den var alldeles blå.




"Emma?"

"Hm?"

"Sitter du här och drömmer. Jag trodde att vi skulle slänga ut en massa skräp nu när vi flyttar."

"Jag vet, jag gick precis igenom en full skokartong."

Emma hängde det gamla smycket om halsen. Kim gick förbi med en låda i famnen och skrattade.

"Vad är det där för jox? Har du fått det krafset i en plastbollsmaskin någon gång?"

Tjugo år äldre fingrar strök den lilla enhörningen och ett drömmande leende med minnen av tre somrar, skratt, sorg, kramar och förtrolighet spelade över läpparna.

"Nej... jag fick den av en vän en gång."

"Schysst vän. Jag går ner till bilen, hördu. Kommer du efter?"

"Visst, visst."

Emma tog den gamla skokartongen från garderoben och lade på locket. Den här skulle sparas. Hon hade så många gånger tänkt på hur världen skulle se ut om inte Rebecka hade lämnat den. I den här lådan fanns svaren.

Hon gick ut i hallen och ställde sig att vänta på Kim och dörrnycklarna. Det var dags att flytta ifrån hemorten med sina skuggor från det förflutna och lämna alla dåliga minnen.

Hon slöt handen om enhörningen och såg ut över den tomma lägenheten.

Inom sig kunde hon höra en röst.

Vänner?

I vått och torrt.

Vänner?

För alltid.


"Minns mig."


"Jag glömmer dig aldrig."